Under ytan

TT och Vattenfall vilseleder

2009-06-23T09:04:00.007+02:00

Det känns nödvändigt att lägga sig till med dårens berömda envishet.

I dag läser jag ett TT-telegram i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet där Vattenfalls VD Lars Josefsson intervjuas. Reportern och Josefsson tycks vara överens om att regeringen i vintras sa ja till kärnkraften och att en kärnkraftutbyggnad därmed skulle vara tillåten i Sverige. Antingen vet de inte att det är riksdagens sak att besluta om saken eller så tycker de att riksdagen är ett ointressant transportkompani - tankar som moderaten Ann Mari Pålsson uttryckte när hon för kort tid sedan lämnade riksdagen och som också oroar de centerpartistiska kärnkraftmotståndarna Solveig Ternström och Eva Selin Lindgren. På deras gemensamma blogg skriver Eva Selin under rubriken "Det är fler ledamöter som tvekar om demokratin i riksdagen".

TT-telegrammet fick mig att än en gång försöka förklara vad som hände och inte hände i riksdagen i förra veckan när regeringens energiproposition behandlades. Det blev alltså följande brev till TT:

Hej!

I ett TT-telegram, publicerat i bl a DN och SvD idag, sägs det att "regeringen i vintras sade ja till att bygga nya kärnkraft".

Detta bidrar tyvärr till att öka förvirringen och okunskapen beräffande en eventuell svensk kärnkraftutbyggnad.

För det första är det riksdagen, inte regeringen, som kan säga ja till till nya kärnkraftverk.

För det andra har regeringen ännu inte föreslagit riksdagen att säga ja. I den stora energiproposition som behandlades i riksdagen i förra veckan meddelade regeringen att frågan om att avskaffa avvecklingslagen och ta bort kärntekniklagens förbud mot att bygga kärnkraftverk ska utredas och att förslag kommer längre fram. En proposition om kärnkraften väntas våren 2010.

Det enda förslag beträffande kärnkraften som riksdagen behandlade var en reservation från oppositionen som i sammanfattning löd

" Vi anser i likhet med vad som sägs i motion 2008/09:N15 (s, v, mp) att kärnkraften ska fasas ut med hänsyn till sysselsättningen och välfärden och i den takt kärnkraftselen kan ersättas med el från förnybara källor samt genom energieffektivisering. Vi motsätter oss således regeringens förslag att ta bort avvecklingslagen och förbudet mot nybyggnation i kärntekniklagen. Vidare anser vi att uranbrytning inte ska förekomma i Sverige. Vi vill också att regeringen ska verka för att kärnkraften ska betala sina fulla avfallskostnader och för ett obegränsat skadeståndsansvar för kärnkraftsolyckor."

Detta förslag från oppositionen röstades ner med 155 röster mot 148. En centerpartist, Solveig Ternström, röstade för oppositionens förslag. Men det finns fler kärnkraftmotståndare i oppositionspartierna. Två av dem, Sven Bergström och Eva Selin Lindgren (som höll ett kärnkraftkritiskt anförande under debatten i riksdagen), har i ett pressmeddelande förklarat varför de röstat med riksdagsmajoriteten. Pressmeddelandet kan läsas här

Vattenfalls VD betraktar tydligen kärnkraftfrågan som avgjord. Han är inte ensam. Branschorganisationen Svensk Energi och dess direktör Sven Jansson har i en vilseledande kommentar på organisationens hemsida felaktigt meddelat att riksdagen fattat ett "positivt" beslut om kärnkraften. Jag har bloggat om detta här Åtminstone en av riksdagsledamöterna, moderaten Christian Holm, har på sin blogg låtit förstå att han tror att han deltagit i ett riksdagsbeslut om att godkänna en kärnkraftutbyggnad. Vilket alltså inte är fallet. Jag har bloggat om saken här .

Det är svårt att befria sig från intrycket att kärnkraftindustrin och kärnkraftanhängarna lever som om kärnkraftfrågan är avgjord fastän riksdagen ännu inte tagit ställning till något förslag från regeringen. I april kunde t ex Barometern berätta att EON Kärnkraft AB redan är i gång med planerna för ett nytt kärnkraftverk i Oskarshamn. Jag har bloggat om detta här.

Detta förakt för demokratin blir än allvarligare om medierna inte ger korrekta upplysningar. Jag har till exempel inte någonstans i press, radio eller TV sett ett ord om riksdagens behandling av regeringens stora energiproposition.

Med vänliga hälsningar
Lasse Karlsson
Medlem i Folkkampanjen mot Kärnkraft och Kärnvapen

PS.
Moderate riksdagsledamoten Christian Holm har nu korrigerat texten på sin blogg och hemsida efter påpekanden av Johan Swahnoch mig. Rubriken har ändrats från "Nu får kärnkraften byggas ut" till "Kan kärnkraften byggas ut?". Svensk Energi, däremot, har inte korrigerat sitt pressmeddelande.

Läs även andra bloggares åsikter om kärnkraft

Nu står oljebolagen vid Iraks gränser

2009-06-21T16:05:00.019+02:00

"Jag trodde inte att USA invaderade Irak för oljans skull", skriver idag Independents Patrick Cockburn, en ansedd mainstream-journalist med Irak som ett av sina specialområden. Sedan fortsätter han:

"29 och 30 juni kommer Iraks regering att godkänna kontrakt som ger utländska oljebolag en central roll i produktionen av olja från Iraks sex "super-giant" oljefält de kommande 20 till 25 åren. Som av en tillfällighet är 30 juni också den dag då de sista amerikanska trupperna lämnar Iraks städer*. Just den dag när Irak får större fysisk auktoritet över sitt territorium överlåter den ett mått av sin kontroll över de oljefält som landets framtid helt och hållet är beroende av."

Men man ska vara försiktig med att protokollföra historien innan den har ägt rum. Motståndet mot de kontrakt som Cockburn talar om är utbrett och har den senaste veckan trappats upp.

För det första menar många auktoriteter (bland annat den tidigare oljeministern Issam al-Jalabi, som jag intervjuade i november förra året) att dessa kontrakt skulle vara ett brott mot oljelagen från 1967 som fortfarande gäller och som föreskriver att varje avsteg från statlig kontroll och produktion ska godkännas i parlamentet. Den nya oljelag som behandlades inom regeringen för mer än två år sedan har ännu inte behandlats av parlamentet. Orsaken är oenighet inom regeringen och att denna inte törs lita på att parlamentet godkänner förslaget som saknar stöd hos allmänheten som betraktar oljan som en nationalegendom som ska kontrolleras av irakierna själva. Situationen kompliceras av att den omdiskuterade nya oljelagen måste kompletteras av ytterligare tre lagar. En avser fördelningen av oljevinsterna inom Irak, en annan hur Oljeministeriet ska omorganiseras till att bli en regleringsfunktion och en tredje hur det nationella oljeföretaget, INOC, ska överta uppgifter från Oljeministeriet. De två senare lagarna har ännu inte översänts till parlamentet.

För det andra är oppositionen stark inom Iraks egen oljeindustri. Fayad al-Nema, direktören för South Oil Company, som lyder under Iraks oljedepartement och producerar det mesta av Iraks råolja, sa för några dagar sedan att de kontrakt som diskuteras kommer att bakbinda landets ekonomi. al-Nema utsågs till chef för bolaget så sent som för en månad sedan och har ansetts vara lojal mot oljeminister Hussain al-Shahristani som ansvarar för kontrakten. Andra källor uppger att han nu har avskedats. Kritik mot de planerade kontrakten har också uttalats av chefsingenjören vid South Oil Company, Mahmoud Abbas, som organiserat en namninsamling med protester från bolagets ingenjörer. Redan har ett hundratal skrivit under säger han till Reuters.

För det tredje finns ett starkt missnöje mot oljeminister Hussain al-Shahristani i det irakiska parlamentet. 140 ledamöter har undertecknat ett krav på att al-Shahristani ska komma till parlamentet och förklara sig. Ledamöterna har sinsemellan olika motiv. Den officiella förklaringen är framförallt missnöje med produktionen och underhållet i oljesektorn. Trots att mer än sex år har gått sedan USA invaderade Irak är produktionsnivån lägre än den var före kriget. Till detta kommer kritiken mot oljeministerns förhandlingar om nya oljekontrakt och slutligen föreligger misstankar om korruption inom oljedepartementet. Man kan inte utesluta att frågan om misstroendeförklaring mot ministern väcks i parlamenteet; dessutom finns rykten om att premiärminister Maliki har planer på att avsätta oljeministern

Historisk bakgrund: USA
Det är egendomligt att "Irak-kännaren" Patrick Cockburn i dagens artikel i Independent påstår att han inte trodde att oljan var ett starkt motiv bakom USAs invasion av Irak 2003. Saken är nämligen väl dokumenterad.

Hösten 2002 började man på USAs utrikesdepartement planera hur det hela rent praktiskt skulle gå till när den militära invasionen väl hade genomförts och Irak blivit ett ockuperat land. Bland deltagarna var höga chefer i USA:s oljeindustri och Ibrahim Bahr al-Uloum som fått sin utbildning i USA och under några månader 2003 skulle bli ockupationsmaktens oljeminister i Irak. Men redan ett och ett halvt år tidigare, alltså före 11 september-attentatet, hade man lagt grunden vid hemliga möten med vicepresident Dick Cheneys ”Energy Task Force” och brett ut kartor över Irak oljefält framför representanter för Exxon, Shell och BP. Kongressledamoten Dennis J. Kucinich skrädde inte orden när han talade om detta i USAs Representanthus i juni 2008: ”Både Bush-administrationen och oljebolagens tjänstemän som deltog i dessa möten borde förklaras kriminella som ansvariga för ett illegalt krig och för att tvinga till sig Iraks olja.”

Men USAs aggressiva och folkrättsvidriga syn på oljan i Mellanöstern går mycket längre tillbaka i tiden än den senaste Bushadm inistrationen. En viktig hållpunkt är den s k Carter-doktrinen. I sitt State of the Union-tal 1980 förklarade den dåvarande presidenten Jimmie Carter att »alla nödvändiga medel, inklusive militär makt« skulle användas för att säkra oljeflödet från Persiska viken till USA. Från USA:s imperieperspektiv var logiken enkel. USA:s egen oljeproduktion hade 1970 passerat sin kulmen, och landets utlandsberoende var uppenbart. Men två tredjedelar av världens kända oljetillgångar ligger i området runt Persiska viken där USA inte hade någon kontroll. Tvärtom var OPEC på väg att visa sina geopolitiska muskler. Oljepriset sköt i höjden och 1973 beslutade OPEC om oljeembargo mot USA som svar på Nixonadministrationens Israelpolitik. Så kom 1979 med Sovjets invasion i Afghanistan och Khomeinis islamistiska revolution i Iran. Detta var omöjligt att acceptera för USA:s president. I kongresstalet lät Jimmy Carter förstå att »varje försök från någon utomstående att få kontroll över Persiska viken kommer att betraktas som ett angrepp på USA:s vitala intressen« och alltså legitimera militärt våld från USA:s sida. I sina memoarer skrev Jimmy Carter ett par år senare att många amerikaner »djupt ogillade att några ökenstater kunde göra som dom ville med världens största nation«.

Hur förhåller sig nu president Barack Obama till detta?

Michael Klare, professor vid New Hampshire-universitet i frågor rörande fred och internationell säkerhet tog upp saken i en lång artikel i början av 2009. Där skrev han att det visserligen skulle vara ”enormt lugnande” om man kunde dra slutsatsen att Obamas presidentskap innebär slutet på USAs inblandning i regionens krig om oljan. Men, fortsätter han, det finns inga skäl att tro något sådant. Obama har, trots sitt tal om truppernas tillbakadragande och utvecklingen av alternativ energi för att minska beroendet av olja från Mellanöstern, inte tagit avstånd från Carter-doktrinen och dess underliggande premisser. Snarare har Barack Obama fortsatt i de gamla hjulspåren. Han har talat om behovet av att bevara en kraftig militär närvaro i området och om nödvändigheten att med våld skydda USAs intressen där – även om han inte preciserat vilka dessa intressen är. Klare pekar bl a på hur väl Obamas uttalanden om Iran passar in i den traditionella amerikanska geopolitiska doktrinen och han visar med siffror hur denna politik faktiskt har misslyckats med att uppnå de uttalade målen – en trygg och ökande försörjning med olja från Mellanöstern. Tvärtom har denna politik bäddat för USAs ekonomiska kris och astronomiska underskott samtidigt som den säkrat vanvettiga vinster åt oljebolagen och det militärindustriella komplexet.

Till detta kan vi lägga Obamas stöd för George W. Bushs illegitima press på Iraks regering att införa en ny oljelag som främjar de utländska oljebolagens intressen. Kravet på en sådan irakisk lag var ett av de ”benchmarks” som ingick i det förslag som Bush i början av 2007 lade fram för att finansiera Irak-krigets fortsättning och som han, trots Demokraternas dominans i Kongressen efter framgångarna i mellanårsvalet 2006, lyckades trumfa igenom. Obama röstade nej till finansieringen men han godkände uttryckligen presidentens ”benchmarks”, inklusive kravet på ny oljelag. Att signalen verkligen gick fram till Irak framgår av vad Associated Press skrev någon månad senare: ”Iraks premiärminister Nouri al-Maliki fruktar att USA kommer att torpedera hans regering om inte parlamentet godkänner den nya oljelagen före juni månads utgång.”

--------------

* Anmärkning: Detta betyder inte att USAs ockupation av Irak upphör. saken är betydligt mer komplicerad.

Läs även andra bloggares åsikter om iraks olja

Moderaten som inte visste vad han gjorde

2009-06-18T12:07:00.010+02:00

Igår undrade jag här på bloggen: "Vem vet vad riksdagen beslutade om kärnkraften?" Jag visade då att direktören för Svensk Energi inte visste det. Nu vet vi att åtminstone en av riksdagsmännen som tog beslutet inte heller visste vad riksdagen beslutade. På sin blogg skriver nämligen moderaten Christian Holm:

Nu har vi just röstat ja till att tillåta utbyggnad av kärnkraften i Sverige.

Tror han alltså. Som Johan Swahn påpekar i en kommentar på Holms blogg är det fel. Sanningen är att

Riksdagen röstade ja till:
a) mål för andelen förnybar energi,
b) mål för andelen förnybar energi i transportsektorn,
c) mål för energieffektivisering till 2020,
d) vägledande mål för energieffektivisering till 2010 och 2016
En speciell kärnkraftsproposition kommer våren 2010.

Christian Holm kan tacka socialdemokratiska Värmlands Folkblad för att han får sprida sina villfarelser på nätet. Folkbladet bör ta chansen att bli den första tidningen som sprider korrekt information om riksdagens energibeslut.

Vem vet vad riksdagen beslutade om kärnkraften?

2009-06-17T20:18:00.016+02:00

Det har nu gått två dagar sedan riksdagen diskuterade kärnkraften och en dag sedan ledamöterna voterade om den. Inte i något massmedium har man kunnat se eller höra vad som hände.

Däremot har nästan varje massmedium meddelat att man kan bli tagen av polisen om man bär den farliga tröjan på riksdagens åhörarläktare. Det är den på bilden med solen på. Ewa Larsson (till vänster) har fått löpa gatlopp i massmedierna medan vi andra sex som också omhändertogs av polisen och delgavs misstanke om brott har sluppit lindrigare undan.

Men tänk om någon medborgare till äventyrs vill veta vad riksdagen faktiskt beslutade om kärnkraften igår? Och tänk om denne medborgare går till Google Nyheter. Vad får hon eller han då se?

För det första, naturligtvis, en massa om Ewa Larsson och den farliga tröjan.

Och sedan ett ynka pressmeddelande om riksdagsbehandlingen. Det kommer från något som kallar sig Svensk Energi och där visar en direktör vid namn Kjell Jansson att han inte har fattat vad riksdagen beslutade om. Han säger nämligen:

– Under alla förhållanden är det mycket glädjande att riksdagen igår fattade beslut om att möjliggöra att ersätta dagens kärnkraftreaktorer med nya.

Men så var det inte. Idag och i morgon, precis som igår, gäller Kärntekniklagens förbud mot uppförande av kärnkraftverk i Sverige och Avvecklingslagen är inte avskaffad. Regeringen vill visserligen avskaffa både Avvecklingslagen och Kärntekniklagens förbud men de förslagen har vi inte sett ännu. Utredningar ska göras och nya propositioner skrivas innan riksdagen kan fatta (eller avstyrka) det beslut som direktör Jansson inbillar sig blev taget igår.

Det fanns bara ett förslag om kärnkraften på riksdagens bord igår och det var oppositionens gemensamma reservation. I sammanfattning lyder det:

Vi anser i likhet med vad som sägs i motion 2008/09:N15 (s, v, mp) att kärnkraften ska fasas ut med hänsyn till sysselsättningen och välfärden och i den takt kärnkraftselen kan ersättas med el från förnybara källor samt genom energieffektivisering. Vi motsätter oss således regeringens förslag att ta bort avvecklingslagen och förbudet mot nybyggnation i kärntekniklagen. Vidare anser vi att uranbrytning inte ska förekomma i Sverige. Vi vill också att regeringen ska verka för att kärnkraften ska betala sina fulla avfallskostnader och för ett obegränsat skadeståndsansvar för kärnkraftsolyckor.

Detta förslag från oppositionen röstades ner med 155 röster mot 148. Något förslag till beslut om kärnkraften från regeringen fanns alltså inte.

Nu undrar jag förstås, för det första, om direkt Janssons desinformation kommer att få spridning i massmedierna och om något massmedium till sist tänker informera en smula sanningsenligt om riksdagens kärnkraftdebatt. I så fall rekommenderar jag mina tidigare inlägg här på bloggen:

Kärnkraften: Riksdagen röstar, partipiskan viner. Här.

Maud Olofsson och kärnkraften: "Vi tjabbar om litet småsaker" Här.

Kärnkraftsvotering slutade med polisingripande i riksdagen. Här.

Kärnkraftsvotering slutade med polisingripande i Sveriges Riksdag

2009-06-16T21:56:00.026+02:00

Kvart i tre gick vi in genom allmänhetens entré i riksdagshuset. Vi kroppvisiterades, fick ryggsäckarna röntgade och uppmanades att ta av oss jackorna och lägga dem i förvaringsskåpen. Därvid blottades våra vackra soltröjor.

I väntan på voteringen

Vänliga vakter anvisade oss plats på åhörarläktaren. Allt som allt var vi sju stycken varav fem med soltröjor.Klockan tre började voteringarna. Så småningom blev det dags för besluten om energipolitiken. På punkten om kärnkraften gällde det att antingen rösta nej och lägga sin röst på oppositionens Reservation 6 (det vill säga yrkandet på att behålla Avvecklingslagen och Kärntekniklagens förbud mot uppförandet av nya kärnkraftverk) eller rösta ja och lägga sin röst på Näringsutskottets förslag att avslå reservationen. Så här blev det

Voteringen

Utskottet stöddes av 87 m, 25 c, 25 fp, 18 kd och reservationen av 112 s, 1 c, 18 v, 17 mp. En ledamot, Solveig Ternström (centerpartist), var alltså "olydig" och röstade mot sitt parti.

Vad betyder nu detta för en framtida kärnkraftutbyggnad? Ingenting! Avvecklingslagen är kvar och förbudet mot nya kärnkraftverk i kärntekniklagen är också kvar. Regeringen vill visserligen avskaffa både avvecklingslagen och förbudet i kärntekniklagen men det tänker dom återkomma till senare. Detta är bakgrunden till att de båda centerpartistiska kärnkraftmotståndarna Sven Bergström och Eva Selin Lindgren ansåg sig kunna rösta för utskottets förslag. De har utvecklat detta i ett pressmeddelande som finns här.

När voteringen var klar reste vi oss och var på väg att lämna åhörarläktaren. Vakterna uppmanade oss då att sitta ner. Strax efteråt tillsades vi att lämna åhörarläktaren och fördes in i ett särskilt rum. En av vakterna meddelade att vi hade begått ett lagbrott i form av olaglig opinionsyttring. "Polislagen 13. Men vi ska vara snälla och ni får lov att lämna huset."

Strax efteråt kom kontraorder från Riksdagens säkerhetschef. Vi skulle hållas kvar. Polis hade tillkallats.

I väntan på polisen

Det dröjde innan polisen kom men när dom kom var dom sju stycken i full mundering. Nu var vi omhändertagna. Våra personuppgifter antecknades och var och en av oss fick genomgå ett förhör. Erkände vi brottet? Det slutade med att vi alla delgavs misstanke om störande av allmän förrättning. Till sist släpptes vi och klockan fem var vi tillbaka i friheten utanför Riksdagshuset.

Hur ska man se på en sådan här händelse? Vi reagerade väldigt olika. En del av oss tyckte det var mycket obehagligt. Själv hade jag svårt att ta det riktigt på allvar. Jag har viss förståelse för min vän som nyss mejlade: "Om det du varit med om i eftermiddag utspelat sig i Grönköping hade antagligen Veckobladet kommit ut med extranummer och tidningens vänsterkryss haft rubriken "Rådigt ingripande av hr polis Paulus Bergström".

Dagens Nyheter, däremot, såg ut så här i sitt vänsterkryss fram på kvällen

Jag har dåligt samvete för den där artikeln ( och för Aftonbladets och Expressens och Kvällspostens) eftersom det var jag som stod för tipset och eftersom Ewa Larsson blev så utsatt och helt förståeligt tog illa vid sig. Samtidigt var det förstås viktigt att det som hänt kom till allmänhetens kännedom. Att det aldrig kan bli som man tänkt sig!

Maud Olofsson och kärnkraften: "Vi tjabbar om lite småsaker"

2009-06-16T11:08:00.007+02:00

Tack vare de fantastiska riksdagsstenograferna kan vi redan nu ta del av hela den energipolitiska debatten i riksdagen igår. Finns här.

Den som satte lågvattenmärket för diskussionen var näringsminister Maud Olofsson när hon sa att det var "en ganska stor enighet i riskdagens kammare om de här frågorna även om vi tjabbar om lite småsaker." När hon fick frågan av miljöpartisten Per Bolund om kärnkraften numera var en småsak för Centerpartiet försökte hon klara reträtten genom att säga att hon egentligen bara berömt sina meningsmotståndarna: "När jag säger att vi tjabbar om småsaker är det mer ett uttryck för att jag också tycker att oppositionen är ambitiös."

En centerpartist som däremot lyfte diskussionen om kärnkraften var Eva Selin. Hon inledde sitt inlägg så här:

Jag vill först deklarera att jag, liksom många andra här i kammaren, är kritisk till den skrivning om kärnkraften som finns i propositionen och i näringsutskottets betänkande. Jag anser att den är ensidig och inte beaktar risken för kärnvapenspridning genom driften av kärnkraftverken. Kärnreaktorerna ger ju upphov till nytt kärnvapenmaterial, i första hand plutonium, vilket vi fick en påminnelse om häromdagen när Nordkorea officiellt deklarerade att de sprängt en plutoniumbomb och ämnar använda all plutonium i det utbrända kärnavfallet till bomber. Vad en stat kan göra kan också illegala grupper som kommer över materialet göra, och vi vet att plutonium är en vara som stjäls och smugglas. För mig känns det mycket olustigt att vi i Sverige i dag har plutonium i våra reaktorer och lagringsplatser som kan ge upphov till tusentals atombomber. Att denna fråga över huvud taget inte diskuteras beror tydligen på att den väcker för mycket ångest. Min känsla av frustration delas av stora delar av Centerpartiets gräsrötter jämte freds- och miljörörelserna.

Eva Selin pekade också på att

Ett av de stora problemen i det underlag som vi fått i propositionen och utskottets skrivning är att inte den pågående och kommande prövningen av kärnavfallets långsiktiga lagring och säkerställande har inväntats. Hur kan man öppna för en eventuell utbyggnad av kärnkraften innan man visat hur man kan lösa de problem den genererar? Man har betraktat ett flerdimensionellt och komplext problem ur den enda synpunkten att det rör sig om trygghet för energiförsörjningen i nuläget.

Hennes avslutning var kraftfull och klargörande:

Herr talman! Jag har här i riksdagen saknat debatter om och belysning av problematiken med kärnkraftens koppling till kärnvapenspridningen. Den unga generationen, under 30 år, verkar i stort sett okunnig om kopplingen mellan kärnkraft och kärnvapen. Och kärnkraftsindustrin och dess politiska representanter har under lång tid undanhållit denna verkligt obekväma sanning. I stället har man beskrivit kärnkraften som klimatvänlig och kanske rent av förnybar. Men den uranbrytning som föregår tillverkningen av kärnbränsle är varken klimatvänlig eller förnybar, vilket också många svenska kommuner och medborgare fått erfara. Att förorda kärnkraft med motiveringen att den på något sätt skulle vara miljövänlig är därför grovt vilseledande.

Som jag läser utskottets betänkande tar vi i dag inte ställning till kärnkraftens framtid. Regeringen har aviserat att man efter utredningar avser att återkomma till riksdagen i denna fråga. Inför detta vill jag betona att regeringen på allvar måste ta tag i frågan om kärnvapenspridning och utarbeta en ny lagstiftning som både klarlägger ansvaret för att kärnavfallet inte orsakar miljöskador och tydliggör det ekonomiska och praktiska ansvaret för att det klyvbara materialet i kärnavfallet bevakas både manuellt och elektroniskt under dessa mycket långa tider. Därför anser jag att en ny lagstiftning behövs, men den kan inte bygga på det ensidiga synsätt som presenteras i propositionen. Man måste inkludera spridningsriskerna.

Vi vanliga medborgare är fullt medvetna om att tillvaron rymmer flera risker samtidigt. Vi har nu, som jag ser det, ett brett stöd för att ersätta kärnkraften med de verkligt förnybara energislagen och lära oss att arbeta på naturens villkor. Därför stöder jag regeringens proposition på de punkter som gäller energieffektivisering och utveckling av nya, gröna alternativa energikällor.

Hela Eva Selin Lindgrens anförande finns här. Av protokollet framgår att Solveig Ternström (c) instämde i det. I övrigt bemöttes det med största möjliga tystnad.

Riksdagsdebatten handlade förstås om många andra aspekter på energin och kärnkraften. Till dem vill jag återkomma. Nu ska jag in till Riksdagshuset. Om tre timmar är det votering.

Kärnkraften: Riksdagen röstar, partipiskan viner.

2009-06-15T21:10:00.024+02:00

I februari i år slutade Centerpartiet att vara kärnkraftmotståndare och gjorde gemensam sak med de andra regeringspartierna. I morgon föreslår Näringsutskottets majoritet att riksdagen ska bekräfta sveket. Då voterar man om den stora energipolitiska propositionen där regeringen lovar att snart återkomma med förslag om att Avvecklingslagen ska avskaffas och att förbudet mot att bygga nya kärnkraftverk tas bort ur Kärntekniklagen.

Oppositionspartierna har en gemensam motion där man yrkar på att Avvecklingslagen ska fortsätta att gälla och att inga nya kärnkraft verk ska byggas. Jag är säker på att åtskilliga centerpartister kommer att må dåligt om de böjer sig för partipiskan och röstar för att kärnkraftmoståndet ska avvecklas. Rimligen borde en del kristdemokrater också känna byxångest inför voteringen - partiet var ett av dem som ingick i Folkkampanjen mot kärnkraft vid folkomröstningen 1980.

Hur många olydiga kommer vi att få se när voteringen äger rum i morgon? Åtminstone två vågar jag hoppas. De centerpartistiska riksdagsledamöterna Solveig Ternström och Eva Selin har till och med döpt sin blogg till just detta: olydiga. Där finns bl a Ternströms frimodiga anförande mot kärnkraft som hon höll på Sergels torg 25 april i år.

I god tid före omröstningen klockan tre i morgon eftermiddag, tisdag den 16 juni, kommer jag att infinna mig utanför riksdagshuset för att ge en liten uppmuntran åt allianspartiernas olydiga - en aktion som eldsjälen Roland von Malmborg i Follkkampanjen mot Kärnkraft i all hast bjudit in till. Kom om du kan! Rolands inbjudan och giftiga argumentering finns här.

Det är ingen slump att jag själv har starka känslor för olydiga kärnkraftmotståndare. Nyligen berättade Miljömagasinet i ett helt mittuppslag historien om hur min arbetsgivare LO gav mig yrkesförbud när jag accepterade att sitta i ledningen för Folkkampanjen mot kärnkraft. Det är trettio år sedan - på den tiden var Wanja Lundby-Wedin undersköterska och demonstrerade också mot kärnkraften. Här finns artikeln ur Miljömagasinet (som också innehåller Liten uppmuntran till mig från Tage Danielsson i form av en dikt i tidningen Arbetaren.)

Vid min sida i styrelsen för kärnkraftmotståndet i Linje 3 satt Börje Hörnlund som Centerpartiets representant. Han var riksdagsledamot då, senare blev han arbetsmarknadsminister och så småningom landshövding i Västernorrland. Idag är han förtvivlad över Maud Olofssons sätt att leda Centerpartiet. Jag avslutar med det han skrev på DN Debatt för en månad sedan:

För några månader sedan fick Maud Olofsson frågan från en radiojournalist om hur Centern skulle ställa sig i kärnkraftsfrågan. Svaret blev ”Jag har inte bestämt mig”. Att över huvud taget hantera Fälldins och Centerrörelsens 1970- och 80-talsfråga som en jagfråga är skandalöst. Hanteringen av kärnkraftsfrågan är det i särklass mest odemokratiska agerandet i partiets 99-åriga historia. Riksdagsgruppen kallades kvällen före presskonferensen och tvingades ta ett beslut som mycket väl hade kunnat vänta till Centerstämman i början av maj. Det visar att man förlorat all känsla för folkrörelsen.

PS.
Av dagens riksdagsdebatt om energipolitiken har jag hittills inte sett ett spår i mainstream-medierna. Men snabbprotokollet från hela riksdagsdebatten 15 juni finns nu på nätet. Här!

Hermele, Norberg och finanskrisen

2009-05-27T07:59:00.024+02:00

Många hade i tisdags kväll sökt sig till boxningsklubben Linneas gamla träningslokaler, numera Tvålpalatset, vid Mariatorget i Stockholm. Det var match om finanskrisen mellan Kenneth Hermele och Johan Norberg. Vänligt och kunnigt, stora åsiktsskillnader men inga slag under bältet. DN-journalisten Nathalie Besèr ledde mötet och Forum Syd arrangerade. Nedan ett utförligt referat av tillställningen. Jag blir mer subjektiv på slutet. En ljudfil med hela mötet finns här.

Norberg

Johan Norberg inledde med ett minireferat av sin bok En perfekt storm för att ge en bakgrund till krisen. Bokens titel är en metafor, hämtad från meteorologin: ett antal oväder samverkar på ett katastrofalt sätt med oförutsebar ödeläggelse som följd. Norberg menade att man såg början på krisen 2005 när ett antal TV-bolag i USA började producera dokusåpor som följde hur folk köpte högbelånade hus, putsade upp dem litet och sedan sålde dem till ännu mycket högre priser. Det var effektiv marknadsföring av husbubblan och tron på evigt stigande huspriser. Samtidigt exploderade värdepapperiseringen på lånemarknaden, "egentligen en sund idé om riskspridning". Till detta kom ett batteri av åtgärder från staten, både under demokratiska och republikanska presidenter, till exempel regleringar som föreskrev att en stor del av lånen skulle ges till låginkomsttagare. Ett annat oväder byggdes upp genom Federal Reserve-chefen Alan Greenspans "välmenande" lågräntepolitik. Till saken hörde också de snabbväxande asiatiska ekonomiernas sparande som gjorde det möjligt för bl a USA att konsumera (och föra krig - min anmärkning) på kredit - en strategi som berodde på att bl a Kina hade tagit "alltför starka lärdomar" av Asienkrisen för tio år sedan. "Alla" hoppade på det här bubbeltåget, påhejade av kreditvärderingsinstituten som gav höga betyg åt ohållbara finansiella aktiviteter.

Det mest problematiska med finansmarknaden, menade Norberg, är att man vant sig, både genom uttalade och underförstådda löften, att man inom finanssektorn kan spela hur högt som helst "i goda tider" och sedan lita på att skattebetalarna får träda in och ta förlusterna när det går dåligt. "Så länge man har den inställningen kommer man att ta helt galna risker...."

"Det enda sättet att tänka framåt, tror jag, det är att vi säger att det som behövs för att framtidens finansmarknader ska fungera, det är en rejäl osäkerhet. Att man på finansmarknaden ska spela med samma typ av regler på som i det vanliga näringslivet, det vill säga att om man tar dåliga beslut och galna risker får man ta konsekvenserna: då förlorar aktieägarna sina pengar, då åker ledningarna ut, då försätts företagen i konkurs. Om inte den otryggheten finns, då blir det farligt.

...men detta kommer knappast att hända. Idag är väl alla medvetna om om att det som orsakade krisen var för låga räntor, för hög belåning, för stor skuldsättning. Men det råder lika stor enighet om att man ska lösa krisen med ännu lägre räntor, ännu större belåning, ännu större underskott. Så länge det perspektivet dominerar så kommer vi att se mera sådana här kriser i framtiden....Många säger idag att det finns en risk för att det blir sämre innan det blir bättre med världsekonomin. Jag tror tvärtom. Jag tror det finns en risk att det blir bättre innan det blir sämre igen därför att vi nu upprepar många av misstag som skapade krisen. Och bevis 1A är fortfarande Stockholms bostadsmarknad."

Hermele

När det blev Hermeles tur noterade han påpassligt att Norberg i sin inledning sa att man kunde se början på krisen 2005 - men att Norbergs rapport till Globaliseringsrådet 2007 var en jublande hyllning till den reellt existerande globaliseringen och att rapporten inte andades något om ens möjligheten av ett frö till en kommande kris. Norberg replikerade att den rapporten gällde den levnadsstandardsutveckling som redan skapats genom "globaliseringen" och inte handlade om framtiden.

- Var jag för optimistisk? Nej, jag menar fortfarande att globaliseringen är det mest positiva som någonsin har hänt i mänsklighetens historia för att lyfta människors levnadsstandard. De senaste 25 åren har mer än 50.000 människor lämnat extrem fattigdom varje dag. Det vi ser nu är en avglobalisering, det är därför det går så dåligt.

Och Hermele:

- Jag sitter här och räknar, kanske jag räknar fel, men 50.000 människor om dagen i ett år får jag till 17 miljoner (mera exakt 18,25 miljoner - min anmärkning). Det är ju imponerande eftersom det pågår år efter år. Men Världsbankens siffror är också imponerande, de säger att 350 miljoner människor på grund av den här krisen har hamnat i fattigdom igen.

När Hermele fortsatte sin inledning pekade han på fyra lärdomar som man bör dra av den nuvarande krisen:

Pengar är inte vilken vara som helst och finansmarknaden är inte vilken marknad som helst.
Denna lärdom gjorde man på 1930-talet och därför finns det en mycket stark historia som säger oss att politik är viktigt. De som argumenterar som Johan Norberg gör har ett stort ansvar eftersom en politik som föds ur sådana tankar kan bli mycket negativ, som vi sett.Det är en väldigt stor skillnad om man har en finansiell marknad som expanderat som den nu har gjort. Jag såg häromdagen en siffra som sa att vinsterna i den finansiella sektorn i USA stod för 40 procent av vinsterna i hela näringslivet. Det låter helt absurt. Ett annat exempel på behovet av regleringar är bankernas kapitaltäckningsggrad, det vill säga vilken säkerhet som bankerna måste ha för sin utlåning. I USA gick den ner från 10 procent till under 1 procent. Det vill säga att tidigare kunde bankerna låna ut 9 eller 10 gånger sitt eget kapital, men så småningom kunde man låna ut 99 eller 100 gånger sitt kapital. Det fanns ingen säkerhet alls och detta har naturligtvis stor betydelse för hur omfattande krisen blir.
Det har funnits ganska liten vilja - bl a hos Johan Norberg - att se riskerna med globaliseringen och att den faktiskt kan leda till sin motsats. Ett exempel är en ökande grad av protektionism, vi ser nu en tendens till att enskilda länder försöker lösa krisen på andra länders bekostnad - så var det också på 30-talet. En annan sak är att främlingsfientliga partier nu får vatten på sin kvarn och kan argumentera mera för att kasta ut invandrare och emigrantarbetare. Dessa partier har ju under ganska lång tid haft ett medflyt i många länder och nu också i Sverige. Risken för nationalism och rentav fascistoida tendenser är också ett skäl för att globaliseringen måste balanseras och styras.
"Kriser kan vara bra". Ett exempel är att G20 efterträtt G8 som politiskt forum för diskussion av världsekonomin. Dessa länder, har FNs generalsekrterare Ban Ki-moon sagt, representerar 80 procent av allting - människor, ekonomi - och det är ett framsteg även om många länder fortfarande står utanför. Ett annat exempel är att det händer saker med skatteparadisen även om det är oklart vilken roll de har spelat för krisens framväxt. En viss transparens inleddes när USA efter 11 september svängde och sa att skatteparadis kan användas för att tvätta terroristpengar.

Sedan ställde Hermele frågan. "Vad behöver vi se framöver - särskilt i ett Sydperspektiv?"

- Vi behöver nya institutioner som är bättre lämpade att tillgodose Syds intressen. Vad vi hittills har sett är ett oerhört uppsving för Internationella Valutafonden. Eller rättare: en återkomst - för fonden var ju nere på knä för ett par år sedan och det fanns hopp om att den skulle återgå till sin kärnverksamhet från 1944. Nu är dom hur lyckliga som helst och man bara öser pengar över dem.

- En ny institution som behövs är ett regelverk för att hantera en framtida skuldkris. G20 påstår att IMF ska stärkas med 1000 miljarder dollar och även om bara en mindre del, kanske 50 miljarder, kommer att lånas ut till fattiga länder får vi räkna med att det leder till en ny skuldkris. Det är då viktigt att den inte hanteras av Världsbanken och IMF så att de bestämmer de fattiga ländernas politik.

- Och det finns ett institutionellt nytänkande - men inte i G20. Däremot i en parallell process inom FN som Generalförsamlingens ordförande tagit initiativ till. En expertkommission under Joseph Stiglitz har lagt fram en rad förslag som ska diskuteras i New York 1 - 3 juni. Där finns idéer om ett ekonomiskt säkerhetsråd och om andra ganska små institutioner, till exempel för att kontrollera finansiella produkter, dvs ett slags varudeklaration, och för att värdera länders kreditvärdighet i stället för de värderingsbolag som misslyckats. Den kanske roligaste tanken är att inrätta ett slags ekonompanel i stil med FNs klimatpanel - kanske med Stiglitz som ordförande....

Till sist summerade Hermele:

- Jag tycker inte att det är som Johan säger att det man ska lära sig av den här krisen är att man inte ska ha några regelverk bara för att det tidigare har funnits så många dåliga regelverk. Jag tycker att din bok andas det: Ju mindre man gör desto bättre. Jag håller med om att krisen skapades av väldigt mycket dålig politik men slutsatsen är ju inte att vi inte ska ha någon politik utan att vi ska bra politik och jyssta regelverk. Och här finns alltså en del lärdomar att dra som detta med bankernas säkerhet vid utlåning och det som kallas kontracykliskhet, det vill säga att man ska gasa och bromsa vid rätt tillfälle i konjunkturcykeln och inte tvärtom. Likaså detta med comprehensiveness, det vill säga att politiken ska vara heltäckande. Den kreativitet som finanssektorn gjort sig skyldig till har gjort att en hel del hamnat utanför böckerna, utanför redovisningen och utanför där kraven på säkerhet finns. En del länder har inte accepterat denna verksamhet utanför bokföringen och Paul Krugman har uttryckt saken bra: Allting som ska räddas som en bank när det smäller till ska också regleras som en bank.

Panelens diskussion

Sedan bjöd Natalie Besèr in till närkamp om regleringar. Behövs de?

I den här sekvensen tycker jag att Norberg var svag när Hermele upprepade sin tes att dåliga regelverk ska ersättas med bra regelverk och inte leda till slutsatsen "bort med regelverken". Hermele menade till exempel att man mycket väl kunde skydda låntagarna, t ex med insättningsgarantier, samtidigt som man låter bankens ledning och ägare ta konsekvenserna av sitt ansvarslösa risktagande. Norbergs rädsla för banker som inte är privatägda lyste igenom när han beskrev sin motvilja mot vad han kallade romantiseringen av staten och politiken. Han pekade på risken för alltför kortsiktiga politiska beslut och på hur svårt eller rentav omöjligt det är att förutse konsekvenserna av olika ingripanden i marknaden. Vid ett tillfälle i diskussionen sammanfattade Hermele tesen i Johan Norbergs bok (som han också berömde för dess pedagogiska beakrivning av finansiella produkter, det bästa han läst i den vägen - det handlar ju om svåra saker som inte ens bankmän alltid begriper) som att krisen har väckt liv i en frukansvärd hotbild. Nämligen att 70-talet ska komma tillbaka med en andra våg av framtidstroende vänstermänniskor. Ja, sa Norberg, det stämmer - det är jag rädd för.

Nesèrs nästa fråga gällde de internationella institutionerna. Ska de ha mer eller mindre makt?

Mindre, sa Norberg litet tveksamt, och förde ett resonemang om att det inte är bra med en standardiserad modell för utveckling. Jag tyckte inte heller att Carl Bildt hade rätt när han talade om den enda vägens politik, lade Hermele till och beskrev sin skepsis inför IMF där direktören låter som en Keynesian (och kanske är det) medan tjänstemännen tycks hålla på som vanligt när de bestämmer villkoren, "conditionalities", när krisande länder beviljas lån.

Och hur ska det gå för Syd? Blir de förlorare igen, undrade Nesèr.

De fattiga är alltid de största förlorarna, svarade Norberg. Det är för att de inte är integrerade i den globala ekonomin. Men han återkom till sin tillit till den pågående globaliseringen - det ligger i dess natur att välståndet ökar och sprids, på lång sikt är han optimistisk. Hermele ville "dela upp Syd", han trodde att de stora, växande ekonomierna i Syd kommer att klara sig hyggligt. Inte så mycket talar heller för att det blir ett avbräck i biståndet till Syd. Han såg allvarligare på att det kan bli en mycket stor nedgång i de belopp som emigrantarbetare skickar till sina hemländer, i många fall tvingas de återvända till arbetslöshet.

Publikfrågor

Till sist var det dags för några frågor från publiken. Den första gällde utvecklingen i länderna söder om Sahara. Vad gör vi med dem? Hermele menade att utvecklingen de senaste åren varit ganska positiv, åtminstone om man ser till genomsnittet. Men bilden är mycket splittrad. Det finns samhällen som kollapsat, "failed states". En del länder får det mycket svårt med sjunkande råvarupriser och emigrantpengar, på en del håll är korruptionen utbredd. Norberg pekade på olika "Kina-experiment" i en del afrikanska länder, de är på gott och ont . Det handlar inte bara om den kinesiska statens aktiviteter, man kan i en del länder stöta på företagsamma kinesiska backpackers som är ute och söker affärsmöjligheter.

Sedan tog Peter Söderbaum till orda, han är verksam inom Ekologisk ekonomi på Mälardalens Högskola:

- Här har inte nämnts, överhuvudtaget, miljöfrågorna på allvar, eller hållbar utveckling. Hållbar utveckling är ett försök att koppla ihop det finansiella med miljön och social utveckling, alltså fattigdomsfrågorna. Jag tycker att man borde ha med sig det breda perspektivet på något sätt. När man funderar på vad som kan göras nämner Kenneth nya institutioner och en sak som är angeläget att få till stånd är pluralism inom nationalekonomin. Inom i stort sett hela världen är det en teori och dess syn på människor och företag och marknader som är helt dominerande. Och varför är detta viktigt? Jo, för att varje teori också är en ideologi och då kan vi inte bete oss så här i ett samhälle som påstår sig vara demokratiskt. Den neoklassiska teorin underlättar för institutioner som Timbro och Cato därför att det finns en stor likhet mellan nyliberalismen och.... (här avbröts Söderbaum av ordföranden: "Hade du någon fråga eller?")

Hermele bekräftade att det inom många rörelser efterfrågas en sådan diskussion som Söderbaum är ute efter. Man talar på en hel del håll om en "New Green Deal och på Financial Times hemsida har man försökt mäta det gröna innehållet i olika länders räddningspaket - listan toppas av Sydkorea. "Att jag inte talat om en grön ekonomi beror på att jag inte tror att detta är en kris som stimulerar en sådan här utveckling. Det handlar, som jag var inne på när jag talade om IMF, snarare om en återkomst för traditionellt tillväxttänkande.Det gäller att få igång hjulen igen och det finns inte så mycket utrymme för ett grönt tänkande - även om det skulle vara möjligt, med bättre styrsystem, mera framförhållning och bättre visioner."

Jag håller med, sa Johan Norberg och fortsatte:

- Vad den här krisen bevisar är att välstånd är kompis med miljötänkande. Ty så fort folk tvingas kämpa för sina jobb och får snäva marginaler så kommer de bort från ekologiskt tänkande. Det bästa som kan hända för att vi ska få ett uppsving för miljötänkandet är att vi känner oss trygga ekonomiskt. Det är innovationer och ny teknik som är lösningen. Laboratorierockar snarare än tagelskjortor. Plus en globalisering som sprider dessa framsteg snabbare.

Norberg höll däremot med om att det finns anledning att kritisera nationalekonomisk teori. Många missgrepp inom institutioner, företag och banker beror på en övertro på modeller som är ett slags missbruk av neoklassisk teori.

Sedan kom turen till Lars Rutger Solstråle:

- Jag är väl antagligen en förfärlig människa för jag vill tala i klartext. Men det är nog bäst så. Jag har ju talat med folk som sitter i Bilderberggruppen, med Carl Bildt och Urban Ahlin, ja, inte med Wallenbergarna... Dom sitter i styrgruppen där och sköter nationernas politik och så har vi en riksdag som avlövats all makt och som avhånas, den här gången av Gunnar Wetterberg Hur kommer det här sig? Vad har det för samband med denna ruttna världsekonomi? Vem ska vi ställa till svars för att komma närmast källan? Ska vi rikta oss till de här tretton bankfamiljerna som äger penningutgivningsrätten eller ska vi låta dem ställa till ett världskrig mellan Österlandet och Västerlandet? Mellan Kina som vill ha betalt för sina pengar och USA som inte kan ta ansvar för dessa transnationella bankirerna?

Ja, frågade sig Hermele, vem ligger egentligen bakom den här dåliga politiken? Då bör man förstås titta bortom dem som formulerar politiken - det finns ju skikt världen över som systematiskt gynnas av den. Men man kan också se på direkta felgrepp som politikerna är ansvariga för. Och i Sverige kan man då se att borgare och socialdemokrater fört i stort sett samma politik alltsedan 1982.

Visst kan man ställa bankfamiljerna till svars, menade Norberg. Har dom gjort misstag ska de få ta konsekvenserna. Men: Frågarens perspektiv är farligt. Man ska inte leta syndabockar. Det är därför min bok heter En perfekt storm. Det var så många olika saker som bidrog. Och underrubriken är "Hur staten, kapitalet, du och jag sänkte världsekonomin." Norberg vill att vi ska titta oss själva i spegeln och se vår egen skuld.

Den sista frågeställaren var Bibi Danielsson. Hon pekade på de arbetsvillkor som råder i Kina med bl a "svältlöner", och hur Kinas överskott och sparande finansierar västländernas, framför allt USAs, konsumtion (och krig - återigen min anmärkning). Det här kan väl inte fortsätta hur länge som helst?

Jag uppfattade detta som två frågor: Hur ska det gå för Kina? Och: Hur ska det gå för väst om man inte kan låna sig till "välstånd"? Svaren handlade dock bara om Kina.

Norberg började med att säga att det är farligt att tala om svältlöner eftersom Kina är ett land som har tagit sig från svält med just dessa löner. Men han medgav att bilden är blandad och i vissa avseenden djupt otillfredsställande."Det politiska systemet ska vi bara inte tala om. Men det är det största lyft ur mänsklig fattigdom som världen någonsin skådat." Och Hermele menade att Kina kan komma att klara sig hyggligt om de nu satsar på mera mera nationellt organiserad efterfrågan. Däremot handlar det inte om någon grön utveckling eftersom kolkraft är den viktigaste energikällan i industrialiseringen.

Till sist

Det här var en bra kväll med smak av Kunskapskanalen och jag tror att de flesta som var där tyckte det. Sven Elander och de andra på Forum Syd ska verkligen ha stort tack för arrangemanget, liksom panelen. Vi var säkert många som tyckte att en del klarnade. Jag förstår att det uppstod en del givande eftersnack också.

Sedan är det denne Norberg. Han är ett provocerande fenomen som jag av och till har följt sedan han bland annat tack vare oss i Attac-rörelsen fick en rejäl skjuts i sin internationella mediekarriär som globaliseringskramare och världskapitalismens försvarare. Flera månader innan Attac Sverige överhuvudtaget existerade hade Johan Norberg och hans vänner bildat motattack.nu, ett ideologiskt spökskepp på nätet som lanserades efter en lyckad kapning av DN Debatt 26 september 2000. Rubriken löd "Stoppa huliganerna!" och där buntades Attac ihop med bl a Jean Marie Le Pen, Jörg Haider, Pia Kjaersgaard och AFA. Drivande i tilltaget, som fick med sig ett antal politiker och kändistyckare, alltifrån Alf Svensson och Göran Skytte till Stigbjörn Ljunggren och Karin Pilsäter, var Norbergs Timbro-kompis Mauricio Rojas. DN-journalisten Ingrid Carlberg har i en artikel i Publicistklubbens årsbok 2002 beskrivit hur det gick till.

Naturligtvis är Norberg intelligent och duktig och på sitt sätt en bra pedagog och retoriker. Som Hermele sa är En perfekt storm läsvärd. Men för mig är Norberg framförallt en tokliberal och det är ett stort problem vi inte har en offentlighet som förmår att skilja en vettig liberalism från en verklighetsfrämmande och cynisk. Själv har Johan Norberg tydligen inget intresse för en sådan distinktion. I diskussionen i tisdags kväll sa han att han aldrig förstått vad en nyliberal är för något. "Jag uppfattar det mest som ett invektiv". Det må så vara, sa Kenneth Hermele, att en del av oss använder det som ett skällsord. Men det har ett innehåll också, och så pekade han på den viktiga skillnaden mellan en socialliberal och nyliberal. Många i publiken tyckte uppenbarligen, till skillnad från Norberg, att det var ett viktigt påpekande.

---
Se också Dagens Nyheters kommentar här och Johan Norbergs här.

Det våras för klimatindustriella komplexet

2009-05-24T13:00:00.018+02:00

Bild från Polyp

På initiativ av danska regeringen samlas idag ledare från världens storföretag, anförda av mäktiga lobbyorganisationer och insvepta i FN-flaggan. Det hela kallas World Business Summit on Climate Change och ska på tisdag utmynna i Copenhagen Call, ett slags bolagens önskelista som av danska regeringen utlovats en gräddfil till förhandlarna vid FNs klimatmöte i Köpenhamn i december.

Vi tar det från början.

Vid ett möte i oktober 2007 lade den danska regeringen fram idén om en global konferens med företagsvärlden i syfte att "anta en klimatdeklaration riktad till regeringscheferna". En sådan deklaration, menade regeringen, kunde bl a innehålla en uppmaning till "en ambitiös överenskommelse om klimatet" och ett uttalande från företagsledarna "om aktivt stöd och egenansvar" från företagarvärlden. För att ett sådant ställningstagande skulle få effekt var det nödvändigt "att skapa ett brett stöd från inflytelserika globala företagsledare och bolag".

Statsminister Anders Fogh Rasmussen, flera andra ministrar och många ambassadörer och tjänstemän lade ner sin själ i projektet och fick till exempel FNs generalsekreterare Ban Ki-moon att ställa upp och ge världsorganisationens legitimitet åt denna bolagens sammankomst. Rent formellt sköttes det hela av Copenhagen Climate Council som stöttades av danska storföretag och samarbetade med tankesmedjan Mandag Morgen och som gång på gång betonade att de arbetade på danska regeringens uppdrag. Man var mycket framgångsrik i arbetet med att få följande globala organisationer att förena sig med danskarna i en koalition som ställde sig bakom World Business Summit on Climate Change:

UN Global Compact
Combat Climate Change (bildat på initativ av bl a Vattenfall)
World Economic Forum Climate Change Initiative
World Business Council for Sustainable Development (WBCSD) Dess VD är svensken Björn Stigson som bl a sagt: ”Idén att vi i de rika länderna frivilligt skulle minska vår förbrukning av energi och råvaror för att ge de fattiga på jorden större utrymme - den är naiv......Vi måste hålla oss till verkligheten. Vi kan inte plötsligt försöka stoppa utvecklingen och säga: Nu ska vi fördela resurserna rättvist på jorden.” Läs mer här.

Under dessa organisatoriska paraplyn hittar vi Shell, BP, Vattenfall, TOTAL, IATA (de internationella flyglinjernas sammanslutning), World Steel Association, SAS och Norska Hydro som alla säkert är intresserade av att pryda sin fasad med en grön profil. Ett annat slående exempel är Duke Energy, en av de viktigaste deltagarna från USA, som arbetar hårt för att få de amerikanska konsumenterna att tro att kol kan bli en ren teknologi.

Den danska regeringens kanske viktigaste lockbete för att få storföretagen till Köpenhamn är två slutna sammankomster, Prepcoms, mot slutet av World Business Summit. Det ena leds av den danske miljöministern, det andra av statsministern. Här förs en "strukturerad dialog" (som planlagts av tankesmedjan Mandag morgen) med deltagande av ett urval av företagsledare och regeringsrepresentanter från USA, Indien, Kina, Brasilien, Sydafrika och Mexiko. Betydelsefullt är säkert också att danska regeringen lovat att se till att slutdokumentet från företagsledarnas konferens ska tillställas chefsförhandlarna vid Köpenhamn-mötet i december. Statstjänstemän har varit involverade i arbetet med företagsledarnas slutdokument så att det får en sådan form att det blir användbart i FNs klimatförhandlingarna.

En vänlig tolkning av den danska regeringens initiativ är att den vill få den internationella företagarvärlden att medverka till en ambitiös överenskommelse om klimatet vid FN-mötet i december och bidra till att också de tveksamma nationerna ställer upp. Är detta trovärdigt?

Nej, säger två röster med helt skilda utgångspunkter.

I sin rapport från Corporate European Observatory säger Kenneth Haar att den danska regeringen har öppnat dörrarna till FNs Köpenhamnmöte på ett sätt som bolagslobbyn inte vågat drömma om. Oavsett Danmarks avsikter finns det inget i regeringens upplägg som unerlättar en effektiv överenskommelse. Det som förenar lobbyisterna från företagarvärlden är att de inte är inriktade på snabb handling på kort sikt (vilket är nödvändigt), att de inte prioriterar förnyelsebar energi, att de litar till oprövad teknologi(t ex för rening och förvaring av kolavfall, en teknik som inte ens dess anhängare tror kan användas före år 2020) och att de tror på marknadslösningar (t ex den mycket ifrågasatta handeln med utsläppsrätter). Summa summarum enligt Kennet Haar: Det liknar en allvarlig politisk blunder att tro att företag som BP, Shell och Vattenfall ska övertyga motspänstiga regeringar om en "ambitiös" uppgörelse.

Klimatskeptikern Björn Lomberg ogillar World Business Summit i Köpenhamn av en helt annan anledning. I en artikel i Wall Street Journal menar han att nu ställer företagsledarna in sig hos politiker och vetenskapsmän för att utföra ett gammalt välkänt trick: utnyttja lagar för att fylla sina egna fickor med pengar. Omotiverade regleringar omvandlar medborgarnas skatter till företagsvinster i "den gröna industrin" - han pekar bl a på att världens största tillverkare av vindkraftturbiner, danska Vestas, är medlem i Copenhagen Climate Council och att Al Gore, som hållit ett stort tal i Köpenhamn idag, har egna ekonomiska intressen i den gröna industrin. Det handlar om så kallad rent-seeking. Lomberg påminner om president Eisenhowers berömda varning för det militärindustriella komplexet och menar att det vi ser i Köpenhamn de här dagarna är det framväxande klimatindustriella komplexet i full verksamhet.

När jag nu lägger ut den här texten på min blogg har Al Gore nyss avslutat sitt tal för företagsledarna i Köpenhamn. Man kan läsa om det i internationella medier men ännu syns inga tecken på att svenska journalister intresserar sig för det som pågår.

Möte med Bengt Nerman

2009-05-17T21:05:00.006+02:00

Vårsolen är härlig och det kryllar av folk i parker och på kaféer. Men alla är inte ute i det vackra vädret. En del av oss sitter mitt på blanka eftermiddagen inne i mörkret på Zita, "biografen för oberoende film" mitt i Stockholm.

Där framme står Ingela Romare och berättar att ibland är det som att några änglar tar henne i nackskinnet och säger: "Nu ska du göra det här!" Så var det förra våren. Det var därför hon ringde till Bengt Nerman på Blidö och frågade om hon fick komma och filma några samtal med honom. Det fick hon och resultatet blev tre filmer som hon samlat under rubriken "Möte med Bengt Nerman".

Bengt Nerman har haft stor betydelse för Ingela Romare i mer än 35 år. "Han är en av våra viktigaste röster. Han talar om allt. Om livet och döden. Om att skapa och att vara människa. Om samhället och existensen."

Men ingenstans i de mäktigas offentlighet hörs Bengt Nerman. Det beror inte på att han är 87 år - han var livs levande på Zita igår och fortsatte att tala klartext live när filmerna visats och ljuset tänts. Nej, att ni inte hör eller ser honom i mediernas "dramafabriker" (ett av de ord som han skapat och använder som kritiskt verktyg) beror på att han helt enkelt inte passar in där. Han liksom funkar inte i maskineriet.

Desto bättre går det när Ingela Romare dyker upp som en autonom filmare, villig att lyssna och förstå. Den första filmen handlar om "Dikterna och den skapande processen". En av höjdpunkterna i den är när Bengt Nerman introducerar och läser en dikt från 1964 som börjar så här:

På detta djävliga kafé i Vallentuna
känner jag mig ganska glad
Det är ett ställe dit folk kommer i kaffepausen
läser tidningar, pratar femmilen
klämmer ner 25 öre i jukeboxen
De bryr sig inte om mig
fast jag sitter med mitt skrivblock
En tapet med Venedig är inramad på väggen
svängdörren bredvid vickar
och det slamrar från köket
Varför måste det vara annorlunda?

Två år tidigare hade Bengt Nerman skrivit vad han brukar kalla en "skandalsuccé". Den hette Demokratins kultursyn och fick både ABF och kultureliten att flyga i taket. Det var just det där med "måste det vara annorlunda?" som var så känsligt. Att våga säga typ "måste arbetarna verkligen lyftas av den där Kulturen, antingen de vill de eller inte, och knuffas uppför bildningstrappan så att de slutar läsa Sigge Stark och lär sig att njuta av Harry Martinsson?"

Det här temat, att acceptera situationen sådan den är och själv välja sin väg från den punkt där man faktiskt befinner sig - och inte utsättas för auktoritära idealister som tvingar på en verklighetsfrämmande drömmar - är centralt också i den andra av Ingela Romares filmen som fått titeln "Samhället och Existensen". Under det här temat samlas större delen av Bengt Nermans författarskap, det som bibliotekarierna kallar facklitteratur men som i allra högsta grad är människolitteratur. Gång på gång utgår han från sin uppväxt

i sviterna av den ryska revolutionen, i ett ovanligt hem, lika kommunistiskt som borgerligt med oerhörda ideal och drömmar om sanning och frihet. Ideal som självklart också blev mina..... Det var en värld av klyvnad och dubbla budskap. Man skulle lära sig se, men inte sig själv. Sanningen var ledstjärnan men detta gällde inte i familjen, bara utåt. Människovärdet var det högsta av alla värden, men hemma fanns inget människovärde. Det var inget fel på den goda viljan - den fanns till övermått. Men ingen såg, i denna kommunistiska drömvärld, att ingenting gick ihop. Efteråt har jag förstått att detta var att leva i en existentiell lögn. (Ur Nermans bok Den offentliga lögnen från 1997.)

Men när Bengt Nerman var 34 år gammal brast lögnbubblan. "Jag fick släppa taget i allt jag hade för händer och börja från början. Eller rättare: världen öppnade sig för mig och jag föll." Det han med tiden lärde sig var att man inte kan se samhället om man inte står på en egen existens. Som lektor på Journalisthögskolan försökte han därför lära studenterna att de skulle känna sin egen stjärt på stolen de satt på när de skrev om världen de levde i. Men det var fel tid och fel plats för sådana idéer. I stället segrade den lögn som säger att massmedierna har ett uppdrag att spegla världen utan att finnas i den. Bengt Nerman fortsatte att vara en levande människa som stod på sin egen existens men tillvaron på Journalisthögskolan blev till sist omöjlig. När han i arbetet försökte påminna om tankarna bakom Journalisthögskolans tillkomst fick han höra av yngre lärare: "Kom igen nu, Benke, det är nuet som gäller. Historia är historia."

Ingela Romares tredje film om Bengt Nerman heter "Till frågan om Guds hand eller Att stå skälvande invid skapelsens tå". Det är en underbar berättelse, fylld av värme och humor, som tar sin utgångspunkt i något som heter Svenska Kyrkans bekännelsearbete. Det var en grupp som bestod av sju teologer och präster. "Och så jag som inte ens var medlem i Svenska Kyrkan." Men i gruppen fanns en präst och psalmförfattare som hette Lars-Åke Lundberg som ville att Bengt Nerman skulle vara med. Det där med medlemskapet var inget problem. "Och det var en av de mest spännande saker jag varit med om."

Jag ska inte förstöra Bengts Nermans berättelse om Guds hand genom att försöka återge den, bara nämna att denna hand faktiskt inte sitter på en arm, och dessutom tillägga att den där skapelsens tå, som också nämns i filmens rubrik, härrör från författaren Walter Ljungkvist. Om Ljungkvists författarskap skrev Bengt Nerman sin doktorsavhandling, "Den skapande processen : en studie i Walter Ljungquists diktarmetod" (1976). De båda umgicks under många år. "Walter Ljungquist var antroposof men vi talade bara om allt annat. I hans böcker finns ingen Gud, bara skapelsen."

Ingela Romares "Möte med Bengt Nerman" har nyligen blivit färdig. Nu väntar jag bara på att Sveriges Television tar beslutet att sända de tre filmerna. Men redan nu kan man köpa den på DVD direkt av skaparen. (Då ingår också Bengt Nermans essä "Till frågan om Guds hand.")

Svininfluensa, nyliberalism och Djurens rätt

2009-04-30T08:17:00.010+02:00

I Democracy Now! hör jag att en geografiprofessor, Robert Wallace, menar att svininfluensan egentligen borde heta NAFTA-influensan. NAFTA är ett handelsavtal som bär Bill Clintons signatur och omfattar USA, Kanada och Mexiko. Wallace´poäng är att avtalet i nyliberal anda ger fri lejd åt de multinationella bolagens svinfabriker samtidigt som de små producenterna slås ut. Också Världsbankens och IMFs strukturanpassnings-program har hjälpt till. "Alltsedan 1980-talet har Mexiko varit föremål för inskränkningar i infrastrukturen för djur och hälsa som dikterats av IMF".

Wallace understryker alltså det självklara att det inte är svinen som skapar den miljö där patogenen H1N1, det sjukdomslastrandet viruset, uppstår:

De organiserade sig inte i samhällen med tusentals svin med försämrat immunförsvar. De valde inte på konstlad väg ut den genetiska variation som kan ha bidragit till att sänka hastigheten för överföringen av de farligaste virusstammarna. De skapade inte besättningar som är som getton längs industrier med tusentals fjäderfän. De skeppar inte sig själva hundratals mil med tåg, lastbilar eller flygplan. Naturen har inte gett grisar vingar. Ansvaret måste sökas i de beslut vi människor fattade för att organisera dem på det här sättet. Och när vi säger "vi" låt oss då vara klara över att vi menar hur jordbruksindustrin (agribusiness) har organiserat svin och fjäderfän.

Inte oväntat tänker den renlärige nyliberalen Johan Norberg tvärtom. Även om svinfluensan är otäck, skriver han i Expressen, så är "frihandelsmotståndarnas" medicin något ännu värre. Norberg skriver att globaliseringen naturligtvis skapar nya problem men att den också underlättar deras lösning - han exemplifierar med "historien om SARS".

På DN Debatt får Wallace´ synsätt visst stöd av "två av landets främsta experter på influensavirus, professor Björn Olsen och infektionsläkare Christian Ehrenborg". De skriver bl a att "oavsett vilket virus vi diskuterar, fågelinfluensa eller svininfluensa, är det två sidor av samma mynt, en effekt av vår djurhållning sedan århundraden." Deras resonemang uppskattas av bloggaren Per Anders Svärd som summerar:

Alltså, viruset är framgångsrikt eftersom det finns så stora populationer av de djur det specialiserat sig på att angripa. Dessutom hålls dessa djur ofta i trånga utrymmen vilket underlättar spridning av virus och andra mikroorganisemer. Lägg därtill att djurfabrikerna kommer att fungera som de ultimata träningslägren för bakterier som försöker bli resistenta mot antibiotika, så inser vi snart att hälsoriskerna även för människor växer för varje dag.

Däremot, menar Svärd, ger virusexperterna prov på en blind fläck i sitt tänkande. De ser nämligen problemet bara från produktionens synpunkt. Det är den som ska kontrolleras och övervakas. Men konsumtionen då? Svärd skriver:

Köttätandet behandlas med andra ord som en konstant, som något man bara tar för givet och som inte går att ändra på. Samtidigt ställer köttnormen upp krav på oss som skulle vara fullkomligt orimliga i andra sammanhang, till exempel att vi alla ska ta enorma hälsorisker för att rädda djurproduktsindustrierna - industrier som orsakar ett omätbart lidande och vilkas vinster i allmänhet inte gynnar några andra än ett litet fåtal företags- och aktieägare. Dessutom ska vi tvingas betala för att finansiera omfattande kontroller av problem som inte borde finnas till att börja med.

Efter finanskrisen?

2009-04-28T11:22:00.007+02:00

I OBS, den långlivade fria rösten i Sveriges Radios P1, pågår en debattserie på temat "Efter finanskrisen - politiken och ideologierna". Häromdagen var det Petter Larssons tur att ta till orda. Han börjar med att peka på alla de krisrapporter som strömmar in från olika länder och citerar Göran Greider som i ett tidigare inlägg sagt att "nu urskiljs åter frågor om makt, ägande och klass genom den liberala demokratins dimbildningar".

Man hade kunnat hoppas, fortsätter Petter Larsson, att dessa gemensamman insikter om vän och fiende, dessa likadana kamper, skulle kunna driva fram en mera omfattande systemförändring. Men till det krävs en bärare av vreden. Fackföreningsrörelsen är till exempel alltför försvagad för att klara den uppgiften, menar han, och fortsätter:

De mer nydanande idéerna har på senare år i stället kommit från den globala rättviserörelsens organisationer. Men det är en splittrad rörelse med mycket små resurser. När några av dess mest självklara teman nu faktiskt genomdrivs, t ex hårdare tag mot skatteparadisen och lättnader i Internationella valutafondens krav på sina låntagarländer, så är frågan om rörelsen har kraft att driva på för mer. Jag tvivlar på det men hoppas förstås att jag har fel.

På tisdag i nästa vecka ska jag tala om de här frågorna tillsammans med Johan Berggren från Ordfront och Daniel Berg från Institutionen för Ekonomisk historia på Stockholms universitet. Det sker i den östgötska filialen av den globala rörelse som Petter Larsson talar om, hos Östergötlands Sociala Forum i Norrköping. Jag delar Petter Larssons uppfattning om att vår rörelse har bra idéer men saknar den organisatoriska styrka som behövs för att bära dem in i offentlighetens centrum. Det får mig att tänka på en man som en gång inte heller hade någon organisatorisk styrka bakom sig men som hade desto sämre idéer. Jag ska återkomma till honom. Han hette Milton Friedman.

Men för dagen ägnar jag mig åt Susan Georges idéer. Här finns en utskrift (på svenska) av hennes bejublade tal i Hyde Park efter den stora demonstrationen i London 28 mars, inför G20-mötet i London. Kan också avlyssnas på You Tube. Här.

"Kapitalismen är död, leve IMF!"

2009-04-26T18:27:00.006+02:00

Svenska Dagbladet skriver idag att den kris som inneburit "slutet för den oreglerade råa kapitalismen" inneburit en "pånyttfödelse" för Internationella valutafonden, IMF, som senast vid G20-mötet i London 2 april lovades 750 miljarder dollar till krisbekämpning. De som menar att just IMF mer än de flesta frambringat denna "oreglerade råa kapitalism" tycker naturligtvis att detta litet grand är som att utse Usama bin Laden till att leda kriget mot terrorismen. Lyssna till exempel på Noam Chomsky här.

Tvivelsutan har IMF ändrat sin retorik men många, till exempel TWN - Third World Network och CEPR - Center for Economic and Policy Research, har påtalat att IMF i stort sett är sig likt i sitt praktiska handlande. Därför var det naturligtvis intressant att lyssna till tongångarna på IMFs vårmöte som hölls i Washington den gångna helgen.

Bästa guiden som jag har hittat hittills är Forum Syd och deras utsände medarbetare, Attac-medlemmen Sven Elander. Inför helgens möte gjorde Forum Syd en genomgång av läget och formulerade en del egna rekommendationer. Sven Elander rapporterade sedan dag för dag från mötet:

Bara två procent av krispaketetet till de fattigaste (23 april) Här.
Pengar till de fattigaste i fara (25 april) Här.
IMF lättar på kraven efter påtryckningar (25 april) Här.

Den som vill tränga djupare in i IMFs och Världsbankens vårmöten kan t ex studera Bretton Woods-projektets rapporter och analyser. Här.

UD om ACTA

2009-04-22T15:04:00.005+02:00

På fredag är det möte med Utrikesdepartementets referensgrupp för extern handelspolitik. På dagordningen står bland annat ACTA. Inför mötet har man sänt ut en "rapport" om ACTA. Originalet är på engelska här och den inofficiella svenska översättningen här.

EON planerar - Vi demonstrerar!

2009-04-22T13:34:00.010+02:00

Idag kan tidningen Barometern berätta att EON Kärnkraft AB redan är i gång med planerna för ett nytt kärnkraftverk. Det berättade bolagets VD Per Lindell när han besökte Oskarshamn. Redan under nästa mandatperiod kan det bli aktuellt att ansöka om tillstånd att ersätta nuvarande Oskarshamn 1 med ett nytt och fyra gånger kraftfullare verk.

Alltså är det viktigt, för alla som har möjlighet, att gå till Mynttorget i Stockholm kl 12.30 på lördag, 25 april, för att demonstrera. Talarlistan är imponerande - särskilt roligt är det förstås att en centerpartistisk riksdagsledamot ställer upp:

Solveig Ternström, skådespelare, riksdagsledamot för Centerpartiet: Värna kommande generationer!

Eva Moberg, författare

Nalin Pekgul, ordförande Sveriges Socialdemokratiska Kvinnoförbund.

Maria Wetterstrand, språkrör Miljöpartiet. Maria Ferm, språkrör Grön Ungdom.

Wiwi-Anne Johansson, riksdagsledamot Vänsterpartiet.

Olov Holmstrand, f. prof. i hydrogeologi, Chalmers: Om uranbrytningens risker.

Nils Axel Mörner, geolog, f.d. Stockholms universitet: Om minst hundratusen års slutförvaring, med istid, jordbävningar och tsunami.

Birgit Lindberg, miljökämpe från Arvidsjaur: Förstör inte Sverige med uranbrytning!

Carina Gustavsson, Tidaholm: Urbefolkningar förgiftas av uranbrytning.

Anita Lilburn, Aktionsgruppen mot Radioaktiv krigföring: Varje ton atombränsle Sverige importerar har orsakat 5 ton avfallsuran, giftigt som kvicksilver. Det används i ammunition, sprids i Irak& Afghanistan

Det är Folkkampanjen mot Kärnkraft och Kärnvapen som arrangerar. Stödarrangörer är Fältbiologerna, Kvinnor för Fred, Framtiden i Våra Händer, ARK/mot uranammunition, Sveriges Socialdemokratiska Kvinnoförbund, Sveriges Kristna Socialdemokrater, Miljöpartiet/Grön Ungdom, Vänsterpartiet/Ung Vänster, Klimax Stockholm, Milkas, m.fl.
Demonstrationen övergår i samvaro med soppa och fika, underhållning, anföranden och diskussioner i Adolf Fredriks kyrkas församlingslokaler. Läs i flygbladet!

Dölj allt

Obama och Irak

2009-04-21T10:27:00.005+02:00

Halv sju i morgon kväll ordnas ett viktigt möte av Iraksolidaritet i ABF-huset i Stockholm. Rubriken är "Obama och Irak - Är Irak på väg mot fred och demokrati?" Mattias Cederholm, historiker från Lund och ett levande bibliotek när det gäller kunskap om kriget och ockupationen, ska föreläsa. Jag gissar att hans svar på frågan i mötets rubrik är ett bestämt nej. Själv skrev jag för ett tag sedan om optimism och skepsis när det gäller Obamas deklarationer och innebörden av SOFA-avtalet (Status of Forces Agreement) som förhandlades fram med Irak under George W. Bushs sista dagar vid makten. Artikeln har rubriken "Dragkampen om Iraks olja" och finns i tidskriften Brännpunkt och här.

Det är annars slående hur de progressiva i USA och vänstern överhuvudtaget fortfarande är väldigt försiktiga i sin kritik av Barack Obama. När den globaliseringskritiska rörelsen under G20-mötet i London sköt skarpt mot de politiska ledarna gjordes undantag för Obama. Och inte ens Noam Chomsky går särskilt hårt fram när han intervjuas av Amy Goodman i Democracy Now - Chomsky har hittills mera skjutit in sig på presidentens val av ministrar och rådgivare. Obama är en demokrat i mittfåran och har egentligen aldrig utgett sig för något annat, säger Chomsky, som menar att det har varit otänkbart för Obama att göra en Paul Krugman eller en Joseph Stiglitz till ansvariga för regeringens ekonomiska politik.

Men stämningen i Obama-fan-land är inte den bästa, skriver Naomi Klein i Guardian. Det är en artikel om hopp och hoppets baksmälla (hopeover, inte hangover) och risken med att hoppas i stället för att ställa krav. Hon får mig att tänka på en scen i Brechts pjäs Galileo där Galileis hoppfulla anhängare sitter och väntar på att Galilei ska komma tillbaka från inkvisitionens domstol där han förhörs om sina vetenskapliga upptäckter. "Ve det folk som saknar hjältar!", säger Galileis unga fans. "Ve det folk som behöver hjältar!", replikerar Galilei som kommer in genom dörren efter att ha vikt sig för påvemakten.

I slutet av sin artikel funderar Naomi Klein över varifrån folks hopp egentligen kommer. Hon kollar i den legendariske journalisten Studs Terkels bok Hope Dies Last och hittar snart ett svar: "Hopp har aldrig sipprat ner. Det har alltid sprungit upp." Och så avslutar hon sin ordlista med begrepp som ska guida de Obama-hoppfulla med att döpa om gräsrötterna till hopprötter (vilket olyckligtvis på svenska rimmar med sopprötter). På engelska:

Hoperoots. Sample sentence: "It's time to stop waiting for hope to be handed down, and start pushing it up, from the hoperoots."

ATTAC synar ACTA

2009-04-18T18:32:00.010+02:00

På torsdag klockan sex bjuder Attac Stockholm in till ett möte om ACTA. Amelia Andersdotter, Attac-medlem från Lund och andra namn på Piratpartiets lista i valet till Europaparlamentet, kommer att informera.

ACTA betyder Anti Counterfaiting Trade Agreement och är tänkt att bli ett internationellt antipiratavtal som ska förhindra varumärkesintrång och brott mot upphovsmannarätten. När jag först hörde talas om det tänkte jag: Det här har jag varit med om förut. Än en gång samlas de rika ländernas ledare, stänger dörren om sig och försöker få till ett handelsavtal som passar deras egna intressen. Och än en gång läcker uppgifter om deras förehavanden ut på Internet och en del ministrar får det hett om öronen och försöker värja sig med undanflykter och halvlögner.

Förra gången var det MAI-avtalet - Multilateral Agreement on Investment. Det skulle bli ett investeringsvtal som skulle ge de rika ländernas storföretag fritt fram i andra länder och garanteras att de inte skulle behöva störas av medborgarnas demokratiska ambitioner att med egna lagar forma sina och företagens villkor. Till slut kastade Frankrike in handsken och hela projektet havererade. Det var 1998. Sedan dess har EU förgäves slitit med att få till stånd ett investeringsavtal i de pågående WTO-förhandlingarna.

Den här gången, när det gäller ACTA, var det Japan som lade ett förslag i rikemansklubben G8 2005 och efter olika turer kom de sekretessbelagda förhandlingarna i gång förra året. Drivande uppges USA, Japan, Schweiz, EU och Kanada vara. Övriga deltagare är Australien, Marocko, Syd-Korea, Nya Zeeland, Singapore och Mexiko. Sverige har en observatörsplats. Enligt riksdagsledamoten Max Andersson (Mp) har också "Hundratals amerikanska storföretag fått status som officiella observatörer och har insyn och tillgång till förhandlingarna. Det gäller företag som IBM, Time Warner och Pfizer."

I februari i år började det läcka ut uppgifter. Olika hotbilder har spridits: Läkemedel till fattiga människor kan stoppas. Tullen kan kontrollera resenärers bagage och undersöka mp3-spelare och datorer. Internetoperatörer kan åläggas skyldigheter att se till att upphovsrätten efterlevs på Internet. ACTA kommer att kräva lagändringar och det betyder att riksdagen ställs inför fullbordat faktum när avtalet presenteras.

Som ett brev på posten kom kraven från organisationer, politiker och bloggare att hemlighetsmakeriet ska upphöra. Publiciteten och debatten är omfattande. Svenska regeringen säger att man driver kravet på öppenhet och att EU också gör det. Men andra länder håller emot. Barack Obama har meddelat att han behåller hemligstämpeln med hänvisning till den nationella säkerheten. Störst öppenhet har Kanadas regering visat. De har haft en genomgång och diskussion med "civilsamhället" och deras PowerPointPresentation ligger på nätet. När svenska UDs referensgrupp för extern handelspolitik sammanträder på fredag är ACTA en av punkterna på dagordningen. Attac kommer att vara med på mötet.

I den svenska debatten har kritikerna nästan uteslutande talat om hoten mot den personliga friheten och integriteten och risken för att Internet kontrolleras och teknikutvecklingen hämmas. Intressant nog ser man det inte (med undantag för en att-sats i Miljöpartiets riksdagsmotion) som en fråga där de rika länderna i nord försöker befästa sitt övertag gentemot länderna i syd. Denna aspekt är central för den kandensiske juridikprofessorn Michael Geist, som är en av de främsta auktoriteterna när det gäller ACTA.

Är ACTA det nya WIPO? frågar Geist. Hans resonemang bygger på att de kanadensiska förhandlarna öppet har medgivit att motivet bakom ACTA (förutom problemet med piratversioner och piratkopiering) är att man inte gillar arbetet med en utvecklingsagenda i WIPO, som är det FN-organ som bildades för snart 40 år sedan för att lösa problem inom immaterialrätten genom multilaterala överenskommelser. Geist pekar på det märkliga förhållandet att ACTA-förhandlarna omfattar varken de länder som brukar betraktas som källan till problemet (Kina, Ryssland) eller som offer för det (Afrika när det gäller medicin). Han menar att de rika länderna vill arbeta fram ACTA-avtalet utan andra länders medverkan för att sedan etablera det som en global standard genom bilaterala och regionala avtal. Geist har tydligen gett upp hoppet om att skjuta ACTA i sank för att i stället satsa på WIPO. Han menar att u-länderna står inför valet att antingen hamna vid sidan om och bli helt utan inflytande eller att ställa krav på att utvidga förhandlingsgruppen. Alltså skapa ett slags G20 genom att länder som Brasilien, Argentina, Chile, Indien, Egypten, Sydafrika, Kina och Ryssland deltar på lika villkor. Hur som helst kan vi än en gång - som senast efter G20-mötet i London - konstatera att FN är den stora förloraren.

Det kan också vara på sin plats att notera att ACTA-förhandlare gett uttryck för ambitionen att få ett avtal som går längre än ett redan redan existerande multilateralt handelsavtal om immaterialrätt, nämligen TRIPS, som ingår i WTO. Det är ett hårt kritiserat avtal och många, också liberaler, har undrat vad ett sådant avtal har med frihandel att göra. För sju år sedan kunde man läsa en artikel om TRIPS på Expressens ledarsida som hade rubriken: Slopa WTOs patentregler. Bra idéer ska stjälas.

Här följer nu ett urval av den svenska diskussionen om ACTA.

Förslaget om ACTA måste ut på remiss. Debattinlägg i Svenska Dagbladet av Erik Josefsson (kandidat, V, till Europaparlamentet), Karl Sigfrid (riksdagsledamot, M) Erik Laakso (socialdemokratisk debattör) Erik Hultin centerpartiet (CenterUppropet.se). Replik från EU-kommissionens talesman i handelsfrågor Peter Power samt replik på repliken.

Regler för Internet blir fråga för Acta-avtalet. Dagens Nyheter

Näringsutskottet värnar hemlighetsmakeri. Dagens Nyheter

Vi jobbar hårt för öppenhet om ACTA-avtalet. Newsmill. Av borgerliga ledamöterna i Näringsutskottet Karin Pilsäter, ordförande (FP), Björn Hamilton (M), Jan Andersson, (C), Mikael Oscarsson (KD)

Nya ACTA-dokument motsäger uppgifter från riksdagspolitiker. Dagens Nyheter.

Kritiken växer mot nytt patentavtal. Forum Syd.

ACTA befaras stoppa läkemedel åt fattiga. Arbetaren.

Riksdagsmotion (M) med Karl Sigfrid som första namn

Riksdagsmotion (Mp) med Max Andersson som första namn

Europaparlamentets resolution den 18 december 2008 om varumärkesförfalskningens inverkan på den internationella handeln

Eftertankar från G20

2009-04-14T08:23:00.020+02:00

Under påskdagarna har jag varvat stunderna i solen med att försöka sortera alla intryck från G20-mötet i London. Våra vanligaste medier ägnar sig nu, efter sitt uppflammande, ytliga och våldfixerade G20-intresse, åt andra saker. Men på Internet hopar sig kunniga och nyanserade utvärderingar. I morgon träffas vi i Attac Stockholm för ett eftersnack och jag har samlat en del av mina intryck i en globaliseringskritisk text med rubriken G20-mötet: Global makt utan legitimitet. Den finns här.

Här kommer länkar till några andra utvärderingar som finns på nätet.

Forum Syds extra nyhetsbrev om G20-mötet.
Bretton Woods Project: G20 ‘trillion’ dollar magic trick - Reforms remain house of cards
Richard Murphy, Tax Research UK: What we got. (Plus många ytterligare inlägg på hans blogg.)
World Development Movement: G20 outcome – 'a bitter pill for the world’s poor' says banned World Development Movement
Oxfam: What happened at G20? Initial Analysis of the Lonndon Summit
Eurodad: Some progress on governance and finance, but a long way to go

Döden i London 2005 och 2009

2009-04-09T08:01:00.020+02:00

Det sägs att lögnen hinner jorden runt innan sanningen fått på sig stövlarna. Men det tog bara en vecka innan lögnerna kring Ian Tomlinsons tragiska slut började flagna.

Till en början hade vi alla fritt tillträde till platsen framför Bank of England förra onsdagen. Men omkring 12.30 spärrades alla utfartsvägar. Jag frågade en polis varför vi inte fick gå därifrån. "Här är ju lugnt." Ja, svarade han, "men det är inte lugnt på andra håll i stan." Det var inte sant. I min Mp3-spelare rapporterade BBC London att det var lugnt på stan.

Denna polisstrategi att hindra människor både från att komma och gå, kallad kettling, innebar naturligtvis en provokation. Vid 16-tiden krossades ett par fönster till Bank of Scotland men på de flesta andra ställen inom avspärrningen var det lugnt. På sina håll dansade och sjöng folk. Halv fem hävdes avspärrningarna på ett par gator och de flesta av oss lämnade området.

Någon gång efter klockan sju kommer en hemlös tidningsförsäljare förbi. Han är på väg till sitt härbärge. Fem i halv åtta kollapsar han och ambulans tillkallas. Han är död vid ankomsten till sjukhuset. I de första rapporterna från Reuter, vidarebefordrade av bl a Dagens Nyheter, heter det att demonstranterna hindrade polisen från att hjälpa Tomlinson när han fallit omkull.

Det finns ett organ, IPCC, som ska utreda klagomål mot polisens arbete. IPCC överlät själva utredningen till polisen. Man meddelade efter en första läkarundersökning att Tomlinson dött en naturlig död.

Men igår offentliggjorde Guardian en video inspelad av en amerikansk fondmäklare som var närvarande under protesterna vid Bank of England. Den visar hur Tomlinson går med händerna i fickorna när han slås ner bakifrån av en polis. Han ligger på marken men försöker resa sig. Tre andra poliser står och tittar på utan att hjälpa honom. Senare (varför så sent?) offentliggörs en filmsnutt från Channel 4 som styrker den första videoversionen.

En störtflod av publicitetet och andra aktiviteter följer. Scotlands Yards chef och Londons borgmästare blir tvungna att uttala oro över vad de ser på sina TV-skärmar. Det "självständiga" övervakningsorganet IPCC ändrar sig och bestämmer sig nu för att koppla bort polisen och inleda en egen regelrätt brottsutredning. Förre borgmästaren i London, Ken Livingstone, säger att det hela kan sluta med att polisen åtalas för vållande till annans död. Wikipedias sidor om Death of Ian Tomlinson bara växer.

Brittiska medier har redan påmint om den otäcka parallellen med vad som hände i London 22 juli 2005. Då var det G8 i Skottland som Tony Blair och Gordon Brown var på väg att göra till en personlig PR-succé. De försökte, alls inte utan framgång, att lansera sig som Afrikas nya bästa vänner som George Monbiot skrev i Guardian. Nu skulle de fattiga länderna befrias från sina skulder. Sveriges finansminister Pär Nuder bar samma Vita band om handleden som ärkebiskopen och många Attac-medlemmar. Makten backades upp av Bono och Bob Geldof (numera Sir) samlade massorna framför TV-mottagarnas utsändning av Live 8. Naturligtvis var det Tony Blairs förhoppning att folk skulle glömma hans skändliga roll i Irak-kriget. Men under G8-konferensens näst sista dag briserade terroristernas bomber i Londons tunnelbanor. Blair påmindes om sitt krig mot terrorismen och fick lämna hotellet i Skottland för att åka till huvudstaden. Och dagen därpå sköt polisen en oskyldig man från Brasilien, Jean Charles de Menezes, till döds vid tunnelbanestationen Stockwell.

Också den gången började det med att det "oberoende" IPCC friade polisen. Men också då vittrade lögnen i London sönder och anklagelserna arbetade sig uppåt i makthierarkierna. Det blev rättegångar (och nya frikännanden) och krav på att högste polischefen i London, Sir Ian Blair skulle avgå. Det blev diplomatiska störningar på högsta nivå mellan Brasilien och England och idag, efter de avslöjande videofilmerna om polisens övergrepp på Ian Tomlinson, skriver de brittiska tidningarna åter om London i juli 2005. I Times publiceras en kondoleans från Jean Charles de Menezes Family Campaign: "Varje påstående om att man har lärt läxan av Jean's död är nu allvarligt ifrågasatt."

Jag hade inte tänkt ägna skärtorsdagen åt döden i London. Men Svenska Dagbladets artikel i morse om de avslöjande videofilmerna gjorde det angeläget. Dagens Nyheters nätupplaga publicerade en text i morse, Yelah lade ut nyheten redan igår och Ekot har en text på sin hemsida. Annars är det tunt från svenska mediers sida.

Däremot skrev och talade alla massmedier om demonstranternas våld före G20 mötet. Som George Monbiot skrev var det en grupp som i veckor före toppmötet laddade för våldsamma sammanstötningar - och det var inte demonstranterna, det var polisen. Säkerhetskonsulter tjänade grova pengar på att råda bankfolk att ta på sig gympadojor och jeans för att inte bli antastade. Men jag har inte sett någonting alls om våldsamma övergrepp mot medborgare från demonstranternas sida (skadegörelse är trots allt något annat än våld mot människor). Det är något av en historiens ironi att det otäckaste våld som vi kunnat bevittna utfördes av polis och filmades av en bankman.

Carl Bildt saknar något på bilden

2009-04-07T18:34:00.030+02:00

Under rubriken "Sverige utanför rikemansklubben" läser jag i Sydsvenskan att Carl Bildt är irriterad över att Sverige inte fick vara med i gänget på bilden. Men där har han väl fel? Sverige är ju representerad av tredje mannen från höger i översta raden. Han heter Mirak Topolanek. I alla fall har jag alltid fått höra att Sverige genom att gå med i EU visserligen förlorade sin möjlighet att ha en egen plats vid bordet i internationella sammanhang men å andra sidan blir vi desto starkare genom att vi ingår i det mäktiga EU-kollektivet.

Men jag har förstås också alltid tänkt att det där är struntprat och i bl a WTO-sammanhang har jag kunnat se hur Norge (men inte Sverige) har kunnat föra en politik som var självklar svensk politik förr i världen. Och nu tycks också Carl Bildt förstå att EU-entusiasternas resonemang inte håller när det kommer till kritan. "Vi arbetar nu för att få en fast representation vid nästa möte, säger Bildt till Sydsvenskan."

Att det där starka och eniga EU är nonsens i dessa kristider framgår också av att de stora solospelarna under G20 i London var Englands, Tysklands och Frankrikes statschefer som naturligtvis inte hade en tanke på att låta sig företrädas av det europeiska ordförandeskapet.

Carl Bildt tycks vara nöjd med G20 som global regering om bara Sverige får vara med. Det är inte jag och många andra i den globala rättviserörelsen. Jag har talat om G20s brist på legitimitet i P1-morgon och P4 Väst och i Sydsvenskan och jag har kritiserats för det av ledarskribenter i Sydsvenskan och Borås Tidning (som också publicerat en kritisk replik av Johan Sanne.)

Det tycks vara en utbredd uppfattning bland ledare och ledarskribenter att demokrati på global nivå är för krångligt och att det är bättre att de mäktigaste får bestämma. Jag medger att det här är en knivig fråga och att G20 säkert skulle få beröm i framtidens historieböcker om de visar sig vara de rätta männen (inklusive de två kvinnorna) att lösa världens kriser. Inget tyder emellertid på det.

Till G20s bristande förmåga som krislösare återkommer jag säkert. Till dess rekommenderar jag Jan Öbergs analytiska text, Reality Show för Realpolitiker. Det är en kommentar som vibrerar av vanmakt, ursinne och förtvivlan över maktens skådespel och dess medlöpande mediemaskineri. Bland annat menar han att G20-ledarna, med viss reservation för Barack Obama, utmärks av "en fundamental brist på nyskapande tänkande, nya teorier och en helhetlig förståelse som gör det möjligt för dem att se det som pågår som ett knippe samtidiga kriser på vårt gemensamma klot."

Gordon Brown dikterar, medierna repeterar

2009-04-05T10:45:00.032+02:00

Siffror som meddelas vid slutet av internationella toppmöten behöver granskas noggrant, skriver Financial Times dagen efter G20-mötet i London. "Särskilt gäller det dem som den brittiske premiärministern Gordon Brown presenterar." Tidningen menar att han föregås av ett rykte om att blåsa upp siffror, presentera gamla nyheter som nya och "räkna dubbelt".

Brown nämnde två stora siffror vid sin presskonferens. Den ena, 5000 miljarder dollar, avsåg G20-staternas upplåning och kallades "den största finansiella stimulans som världen någonsin skådat". Den andra, 1100 miljarder dollar, avsåg nya pengar "i ett program för att återskapa krediter, arbeten och tillväxt".

De 5000 miljarderna dollar är alltså tidigare beslut som tagits före G20-mötet. Någon ny stimulans annonserades inte i London vilket åtminstone Brown och Obama hade hoppats på. Siffran är långt under den som IMF uppskattat som erforderlig, skriver Financial Times. Det är också oklart hur den har räknats fram. Brittiska finansdepartementet har uppgett att siffran är den sammanlagda ökningen i staternas upplåning under åren 2008, 2009 och 2010 jämfört med 2007 års nivå.

Och hur är det med "de nya 1100 miljarderna"? Financial Times går igenom de olika posterna och summerar: "De nya åtagandena tycks snarare vara under 100 miljarder dollar än 1100 miljarder och större delen av beloppet var på väg utan beslut på G20s toppmöte." (Detaljer här.)

De svenska medierna struntade fullständigt i Financial Times insikt att det är viktigt att granska vad makten säger när den har haft sina möten. Studio Ett i torsdags gästades av Ekots ekonomikommentator som skulle förklara vad G20-mötet kommit fram till och vad det betydde. Problemet var bara att han inte hade hunnit läsa slutkommunikén. I stället fick han använda det som den belåtne Gordon Brown ville att vi skulle höra. Sveriges Radio blev alltså den brittiske premiärministerns egen lilla högtalare. Och så har det i stort sett fortsatt. I Aktuellt och i Rapport (de båda programmen ligger kvar på nätet t o m 9 april), Tidningarnas Telegrambyrå, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet .... (Studio Ett spottade upp sig i fredags när bl a Stefan de Vylder intervjuades om IMF och Björn Wessberg, professor i skatterätt, om skatteparadisen)

Financial Times egen konspirationsteori (så kallas ju många goda hypoteser innan de blir bekräftade som sanningsenliga) är att Gordon Brown och hans kolleger satsade på att redovisa stora siffror för att därigenom dölja allt som man inte uträttade och som det råder oenighet om. I så fall får man säga att de lyckades. Som det stora hålet i G20s kommuniké pekar Financial Times för sin del ut frånvaron av ett nytt och bindande åtagande om specifika verktyg för att få bort alla dåliga och riskabla tillgångar ("toxic assets") ur banksystemet.

G20-mötets kraftlösa kommentar till de pågående WTO-förhandlingarna är en annan viktig sak som försvann i berusningen över Gordons Browns sifferexercis. Doha-rundan inleddes 2001 och skulle vara klar i januari 2005. Gång på gång har den havererat och på det ena toppmötet efter det andra har ledarna för världens mäktigaste nationer sagt att nu ska man sätta fart på Doha-rundan. Och efter varje toppmöte har WTO-direktören Pascal Lamy försökt se glad ut och kavlat upp ärmarna - varefter WTO kört fast i nya dödlägen. När G20 möttes i Washington i november sa man att ett ramavtal för WTO-förhandlingarna skulle vara klart före årsskiftet. Ingenting hände då heller. G20 i London satte inte ens ut ett nytt slutdatum för Doharundan. Financial Times intervjuar den svenske nyliberalen Fredrik Erixon som säger att "Om de inte hade nämnt Doha i kommunikén hade de medgett att rundan är död, så de har en tyst överenskommelse om att göra ett åtagande som inte förpliktigar till något." Det låter trovärdigt.

Granskningen i Financial Times av Gordon Browns miljardbubbla är tankeväckande. Jag kan tänka mig att vi kommer till flera intressanta nyanseringar av mediernas förenklingar om vi synar andra frågor som nämnts i rapporterna från London. I mina öron låter det till exempel väldigt slarvigt att säga att G20-mötet beslutat att "stänga skatteparadisen" (SVT Aktuellt) eller att man ska införa ”nya regler för löner och bonusar på en global nivå" (TT). Och vad kommer löftet att se över och reglera Hedgefonderna att innebära i praktiken?

Sådana frågor skulle vi kunna få svar på i svenska medier om redaktionerna började granska kommunikéerna från världens mäktigaste ledare åtminstone hälften så ambitiöst som de kollar Susanna Kallurs stressfakturer eller Charlotte Perellis känslor för Melodifestivalen.

G20 i London: Vad var det som hände?

2009-04-03T10:21:00.013+02:00

Dessbättre har ingen journalist bett mig säga något vettigt om G20-mötet. Det var på vippen igår, när Studio Ett i Sveriges radio sökte mig. Men vi fick kontakt först när det var sent. I stället fick Björn Henriksson, som bor i London och liksom jag "försökte demonstrera" i onsdags, den otacksamma uppgiften. Han befinner sig troligen i ungefär samma tankevärld som jag men en avgrund skilde honom från de andra i programmen. Till exempel sekreteraren i regeringens globaliseringsråd, Pontus Braunerhjelm. Denne såg inga som helst problem med "globaliseringen" och menade att miljön, som var Björn Henrikssons hjärtefråga, bara mådde bra av tillväxt (med en liten reservation för koldioxidutsläppen). G20 hade bara en eftermiddag på sig, sa radions ekonomikommentator Christer Hillbom. "Klimatet ska det ju bli ett särskilt möte om i Köpenhamn i december."

George Monbiot väntar däremot inte till december. Denne oerhört seriöse klimatdebattör med eget utrymme i Guardian friskade på med en saftig satir över G20:s kommuniké.

"Vi, ledarna av G20, kommer att använda varenda cent som vi inte äger för att rädda bolagens kapitalism från dess motsägelser och få tillbaka världsekonomin på den icke uthålliga tillväxtens väg. Vi har redan använt biljoner av dollar för att gå i borgen för bankerna så att de kan återvända till sina funktioner att skinna de fattiga och förstöra jordens levande system. Nu ska vi sätta fart på 1.1 biljon dollar till. Som en sedelärande bestraffning för sin långa meritlista över skapade kriser ska vi ge IMF och Världsbanken ännu mera pengar. De här aktionerna är den största mobilisering av resurser för att stödja finansflödena i modern tid.

Men oj - det glömde vi nästan. Vi måste ha med något om miljön. Vi har inga direkta planer ännu, men vi ska fundera ut något på vägen."

De stora medierna tycks huvudsakligen vara sysselsatta med att vilja veta vad världens mäktiga tyckte om sin egen prestation. Svaret är, ungefär som i Povel Ramels skrytvals: "Det här är det bästa vi någonsin gjort, det är djävligt, djävligt bra."

Gordon Brown sa efter mötet att nu är Washington Concensus över. Det stod inte i kommunikén, det är naturligtvis inte särskilt sant och det var förstås mest tänkt som ett inlägg i den brittiska inrikespolitiken. Jag tänker på vad Benedict Southworth, ledare för World Development Movement, sa om G20-ledarna när vi åkte hem från ett möte om EUs skandalösa handelspolitik i Cambridge i onsdags. "Dom har inte en susning om vad dom ska göra. Dom är helt enkelt rädda." I så fall döljer dom sin rädsla bra - en gammal otrevlig manlig specialitet.

Benedict var en av de handplockade personer som skulle blogga inifrån G20-mötet igår. Allting var ordnat när beskedet kom från Downing Street 10 om att hans tillstånd var indraget. Samma sak drabbade John Hilary, ledaren för War on Want, en annan av de organisationer som tillsammans med bl a Attac ingår i nätverket S2B - Seattle to Brussels. Det är svårt att inte ställa sig frågan varför förbuden drabbat just dessa organisationer, som tillhör de tuffaste kritikerna av den brittiska regeringens politik.

En som däremot fick blogga var Richard Murphy från TJN och han var riktigt nöjd. Jag säger det utan ironi. Tax Justice Network, där han är aktiv, har all min respekt och jag använder deras kunskaper så ofta jag hinner. Skatteparadisen är ju den fråga där vi globaliseringskritiker har störst anledning att känna en viss tillfredsställelse. Frågan har, som Murphy skriver, "varit död i åtta år. Det är den inte längre." Attacs svenska sammandrag av Murphys blogg finns här.

Nu ska jag åka tåg i över ett dygn. Det passar mig utmärkt. Då blir det reflexion och rekreation. Men inte resignation. Det verkar som om mina Attac-vänner i Sverige också känner i uppiggade av veckans händelser i London trots alla mörka perspektiv. Jag har redan blivit uppvaktad av Gith i Norrköping och Johan i Stockholm som har Attac-möten på gång. Det ser jag framemot.

London bakom rubrikerna

2009-04-01T21:59:00.021+02:00

Framför Bank of England finns en refug som är som en liten halvö. Där sitter Wellington staty på sin häst och dit leder minst åtta gator i ett stjärnliknande mönster. Jag går över en av gatorna och strax står jag bredvid bakbenen på Wellingtons häst. Intill mig utför en liten dansgrupp ett sensuellt buddistinspirerat dansnummer nonstop och en gammal man står och spelar fiol. Här är vanligt folk och journalister och en hel del plakatbärande enmansdemonstrationer. Några av de senare har svarta kostymer och kallar sig antiprotestanter och är där för att försvara den fria marknaden. "Den har ju varit alldeles för mycket reglerad, det är därför vi har den här krisen." De tycker att de som demonstrerar på gatorna leder marschen mot fascismen. Jag frågar om de är rädda för att sticka ut som kapitalismkramare. "Nej, varför det? Vi har ju yttrandefrihet, och det har de där anarkisterna också." En man står bredvid mig och säger att de där svartklädda nyliberalerna har fått allt om bakfoten. Jag håller med och tillägger att atmosfären här är väldigt vänlig. Javisst, svarar han. "Det är den alltid. Det brukar bli någon incident, en del vill alltid skapa sådana bilder för medierna. Men på det hela taget brukar det vara lugnt och trevligt." Det finns en hel del poliser också, med gula västar. De verkar också lugna och trevliga.

Solen skiner på oss. Klockan är elva och i örat hör jag BBC London meddela att apokalypsens fyra ryttare är beredda att ge sig av med sina följen från sina olika utgångspunkter. Det är de som anför denna G20 Meltdown, ett slags politisk installation med bibliska förtecken. "Jesus drev månglarna ut ur templet, hjälp oss att göra det samma", står det på flygbladet jag fick på demonstrationen förra lördagen. Snart kommer den första ryttaren, det är den röda som rider mot kriget, i täten för ett demonstrationståg. Folk jublar. De andra ryttarna anländer undan för undan med sina respektive demonstrationståg. Nu är det massor av folk här och medryckande musik ljuder från centralbankens trappa. Ett mycket litet svart block försöker göra en rush men lugnas ner av poliserna. Då och då stiger ett vrål ur massan när något händer. På radion hör jag senare att ett fönster på Bank of Scotland har krossats. Där fick medierna sin bild, tänker jag. Förbannade idiotiska fönsterkrossare!

Framemot halv ett börjar det bli ganska lugnt. Jag tänker gå bort till Bishopsgate, en stor gata mitt i centrun, där klimataktivisterna har aviserat att de ska "reclaim the street" och bygga upp en Climate Camp. Gåtfulla instruktioner har lämnats på internet. Folk uppmanas ta med tält och gärna öva i förväg och ta tid på det de ska göra. Exakt 12.30 ska man göra "swoopen".

Det är då jag förstår vad de vänliga poliserna har gjort. De har hälsat alla välkomna till platsen framför banken. Fri lejd! Varsågod och sätt dig på Wellingtons häst om du önskar. Känn dig som hemma. Ty härifrån tänker vi inte släppa ut dig! Jag är en av de första som upptäcker att varenda tillfartsväg är blockerad av poliskedjor. Till en början pekar poliserna på en gata i riktning mot en annan gata. "Där kommer du ut." Men det är inte sant. Det finns ingen väg ut. Vi är effektivt inringade.

Det utbryter diskussioner med poliserna om rättsläget. "Det här är ett frihetsberövande i strid med allmän lag." Professor Chris Knight, som anses som hjärnan bakom G20 Meltodown och avskedats från sitt universitet tidigare i veckan, står plötsligt bredvid mig och vädjar till poliserna om att få komma ut. Han ser skrämmande ut som en Halloween-gestalt med målat ansikte och svart slängkappa, massor av sorgflor och hög hatt. Han kräver att få tala med en ansvarig och arbetar sig tre-fyra steg uppåt i hierarkin. Men ingenting hjälper. Han får nobben. En läkare med cykel visar legitimation och släpps däremot igenom. Knight blir förbannad och ropar att han för fan också är doktor, professor till och med! Men inte heller det hjälper.

Ett par timmar går. Det tipsas om att polisen på en av gatorna kommer att släppa ut oss en efter en. Jag går dit. Det är stor trängsel och en del ilskna utfall mot polisen stöttas av applåder. Men också av och till litet småprat och humoristiska inlägg. Mitt eget absolut största och växande problem är att jag behöver en toalett. Jag försöker avancera fram mot poliskedjan, kommer till sist längst fram. Men det är inte sant att dom släpper ut någon. Många försöker men alla får nej. Jag petar försynt på en av poliserna och pekar på området bakom honom.

- Har ni någon toalett där?

- Nej.

- Vad gör jag då?

- Gå tillbaka en bit och pissa längs väggen där borta.

- I Sverige är det ett brott.

- Det är det här också. Men där borta finns ingen polis.

En timme går. Jag är på väg att följa polisens råd när en av gatorna plötsligt öppnas och jag kan lösa mitt problem på Cannon streets tunnelbanestation. Då är klockan halv fem.

Polisfällan gjorde att jag missade den stora demonstrationen från amerikanska ambassaden som Stop the War-koalitionen anordnade. I stället går jag nu till Bishopgate för att se hur det har gått för klimataktivisterna. I en rondell på väg dit möter jag återigen professor Knight som återförenats med apokalypsens fyra ryttare och en mindre grupp av anhängare. De travar lugnt på mitt i körbanan och folk på trottoarerna rycker fram sina kameror. Sedan möter mig en stor och hjärtevärmande överraskning: Klimataktivisterna har lyckats erövra flera hundra meter av den stora Bishopgate. Det sjuder av Peace, Love and Understanding i luften - plus motstånd mot Fossil Fools och Klimatorättvisor som drabbar dem mest som har minst skuld. På flera ställen sitter folk i ring på gatan och håller seminarier om den globala uppvärmningen och hur den ska hejdas.

Men hur i all världen har de lyckats åstadkomma detta? En sak är deras minutiösa planering och geniala organisering men de har väl ändå inte kunnat flytta på poliserna? I ena ändan av Campingen ser jag några unga människor som bär västar som det står Legal Observer på. Jag talar med en av dem och han bekräftar att det råder en annan kultur här än bland de aktivister som organiserade G20 Meltdown vid Bank of England. Han talar om något som låter som den Göteborgsmodell som prövades och misslyckades under EUs toppmöte 2001, alltså ett slags uppgörelse mellan aktivister och polisen som bygger på ömsesidigt förtroende. Fast i det här fallet inofficiellt och off the record. Denne Legal Observer berättar att man bland annat har stöd av en del liberaldemokratiska parlamentsledamöter. Men han vet inte, och ingen annan i campingen vet, hur länge poliserna tänker nöja sig med att stå vid sina fordon och titta på. Kanske har de skridit till verket medan jag skriver detta.

När jag stod vid Wellingtons häst kom en ung man och delade ut inbjudningar till Alternative Summit vid University of East London. Igår bloggade jag om att universitetsledningen beslutat stänga hela universitetet för att förhindra arrangemanget. Men lärare och elever svarade att de i alla fall skulle genomföra det som planerats.

Alltså satt jag vid sextiden på pendeln österut från London. På vägen upp till Dockland Campus stod en polisbil och några poliser i gula västar strövade omkring och såg vilsna ut. Framme vid själva universitetsbyggnaden stod en folksamling som leddes av gissa vem? Naturligtvis professor Knight, fortfarande i full mundering men nu hade han lämnat de apokalyptiska ryttarna bakom sig. När jag kom fram fick den anarkistiske professorn telefon. När han knäppt av sa han: Nu ska vi gå och ge Tony Benn ett varmt välkomnande!

Tony Benn är en legend inom den brittiska vänstern, tidigare minister och parlamentsledamot i många år.Nu är han 84 år gammal och kommer varmt leende emot oss. Några minuter senare, när någon fått fram en batteridriven megafon, inleder han denna Alternative Summit som alltså krympt till ett utomhusmöte med en skara entusiaster som slår sig ner på gården. Det är en fin kväll och alla är knäpp tysta när Benn inleder med att fråga "vad är det för ett universitetet som stänger sina dörrar för att förhindra en diskussion om krisens orsakar vid en historisk tidpunkt som denna?" Sedan följer en kort appell där han förklarar varför det är så viktigt att tänka och diskutera och att inte misstro sin egen förmåga och han talar med en sådan auktoritet att säkert ingen av oss kunde undgå att känna sig betydelsefull. Sedan följde en rad talare - akademiker, aktivister och artister. Efter ett par timmar började jag frysa och drog mig tillbaka mot pendeltåget. Poliserna hade ledsnat och åkt hem.

------

Några länkar till mediebevakningen:

George Monbiot i Guardian: G20 protests: Riot police, or rioting police?

DN: Demonstrant dog under G20-protest

Aftonbladet: En död i Londons ursinniga upplopp

Aftonbladet: Glassplittret ligger som ett budskap

Svenska Dagbladet: Demonstrant dog under G20-möte

Ekot Sveriges Radio: Stora frågor och starka känslor i London

Universitetet stängs. Alternativa toppmötet hemlöst.

2009-03-31T20:14:00.021+02:00

Jag hade tänkt mig en lugn kväll. Inte blogga, gå till Tavernan längre ner på gatan och och efter en god middag lägga mig tidigt. Så blev det inte.

Morgondagen är späckad med arrangemang i det kritiska civilsamhälle där jag känner mig hemma. Höjdpunkten skulle bli Alternative Summit på University of East London. Bland talarna finns en gammal labourminister (Tony Benn), en tidigare borgmästare i London (Ken Livingstone) och en av mina politiska favoritförfattare (Tariq Ali). Plus en radda professorer, konstnärer och ett par parlamentsledamöter. Syftet är att under fem timmar tända en diskussion om global rättvisa - diskussioner som är osannolika på själva G20-mötet. Arrangemanget stöttas av The University and College Union, landets största fackförening för universitetspersonal och dess generalsekreterare skall inledningstala.

Men när jag kollar programmet för att planera min laddade morgondag ser jag att något har hänt. Ledningen stänger universitet. Guardian har skrivit en ganska flat artikel om saken men på det alternativa toppmötets hemsida finns hela programmet kvar - fast nu placerat under ett militant budskap. Där säger man att "arrangörer och talare är överens om att arrangemanget ska genomföras som planerat" och allmänheten uppmanas att förena sig med akademiker, fackliga företrädare och talare "in the occupation of the university" för att den fria diskussionen ska bli av som det var tänkt. "Trots att New Labour gjort vad dom kunnat för att ge företagen kontroll över vårt utbildningssystem är University of East London liksom många andra universitet runt om i landet stolt över sin intellektuella självständighet och yttrandefrihet. Sedan trappas ordvalet upp ytterligare och texten avslutas med "We are the people. We are the power." På Internet ligger också en protestlista som just nu har 2189 undertecknare. Det har blivit 100 nya namn sedan jag började skriva det här

Ledningen motiverar stängningen av universitet med säkerhetsskäl (det ligger inte långt från Excel Center där G20-ledarna möts) och att det som från början var tänkt som en akademisk övning ändrat karaktär i och med att man bjudit in aktivister från olika aktioner kring och mot G20. Det handlar förstås om G20 Meltdown där en professor från universitet deltagit och uttryckt sig hotfullt i medierna varrefter han fått sparken.

Det handlar säkert också om klimataktivisterna som planerar att hastigt och lustigt göra om innerstaden till en Climate Camp.

Och möjligen är man också oroad för antikrigsdemonstrationerna som anordnas både under onsdagen och torsdagen.

Idag har jag annars varit massmedial och förekommit radion både en och två gånger, fått min rapport från i lördags publicerad i Dala-Demokraten och till sist också intervjuats av Sydsvenskan. Och hela tiden har jag sagt att jag är säker på att allt tal om att det ligger fruktan i luften för att demonstrationerna ska urarta är spekulationer utan grund.

Hoppas jag får rätt. Och nu går jag i alla fall till grekerna i Tavernan längre ner på gatan.

G20: Utkastet till slutdokument sprids

2009-03-30T10:15:00.016+02:00

Alla förstår att statscheferna på sina toppmöten inte sitter och plitar på vad de ska säga. Tvärtom är det mesta nedskrivet i förväg. Det var alltså ingen överraskning att ett utkast till slutkommunikén från torsdagens möte här i London redan vid midnatt ramlade in i min e-postlåda.

Financial Times hade haft tillgång till det redan igår kväll. Det är intressant att se hur kommunikéns formuleringar sedan förändras och förvanskas när de vandrar ut och in mellan tidningsredaktionerna (de riktiga medierna, som en mossig Jan Guillou kallade dem i TV-programmet Babel för en tid sedan). I kommunikén står det att "vårt mål är att (åtgärderna) ska göra det möjligt för den globala ekonomin att expandera med (x) mot slutet av 2010". Financial Times återger detta korrekt och tar med x-et som är tänkt att bli en siffra på torsdag. Men när TT-Tidningarnas Telegrambyrå förmedlar detta till svenska medier har målsättningen blivit en tro....

Ledarna i G20 - gruppen för världens största ekonomier - tror att världsekonomin vänder uppåt igen till slutet av 2010. Det framgår av ett utkast till slutdokument från Londonmötet som Financial Times tagit del av.

... för att sedan, när det blir dags för rubriksättning i till exempel Norra Västerbotten och Dagens Nyheter och Upsala nya tidning förvandlas till ett faktum:

G20: I slutet av 2010 vänder det

Jag hinner för övrigt knappt börja läsa i detta utkast till slutkommuniké förrän ordet kremlologi dyker upp i min hjärna. Det betecknar ju, med Wikipedias ord, konsten att utifrån ett mycket tunt underlag gissa sig till vad som rör sig i de innersta politiska kretsarna i Sovjetunionens ledning. Det är inte mycket lättare att tränga igenom de ordmassor som skickas ut från G20-gänget och behovet av ett slags finanskrisens kremlologer är påtagligt. Därför är till exempel Kenneth Hermele en viktig person. Om ett par timmar presenterar han och Forum Syd en rykande aktuell skrift, G20:s blinda fläck - hur drabbar krisen de fattiga och klimatet? i Kulturhuset i Stockholm.

När jag läser hans text påminns jag om att Hermele är en bra och besvärlig pedagog - besvärlig på det viset att han stör varje lyssnare och läsare som är ute efter enkla lösningar och tre paroller att sätta på kylskåpsdörren. Ingenting blir egentligen lättare av att lyssna på honom. Men om man verkligen vill förstå det som pågår får man energi av honom.

Men denna energi, som man behöver för att sortera i allt som sägs inför G20, är ju trots allt begränsad, och de flesta medborgare lägger tyvärr sin energi på annat. När jag passade TVn i hotellets foajé efter frukosten var den stora nyheten hos Sky News att inrikesminister Jaqui Smiths make använt skattemedel för att se pornografiska filmer i deras hem. Det stod till och med "Jackie Smith överskuggar de politiska ledarnas G20-möte" i texten nedtill i rutan. Hon verkar sitta löst. Det smakar mera Toblerone än AMF-fonder.

Men jag lämnar den brittiske inrikesministerns åt sitt öde. Det gäller som sagt att hushålla med energin. Strax går jag på en vederkvickande promenad i Kensington Gardens. Men jag packar förstås ner några dokument i väskan - förutom Hermeles skrift och utkastet till G20s slutdokument blir det

Attac Europas kommuniké från i höstas, Nu är det dags - Låt oss stänga det finansiella kasinot,i Attac-medlemmen Åsa Wohlins svenska version i punktform. Här!

Rapporten från FNs egen kriskommission, tillsatt av Generalförsamlingen (vem har hört talas om den? - tydligen ingen ekonomijournalist....) plus ordföranden Joseph Stiglitz eget inlägg om rapporten.

Dagsformen får avgöra hur mycket jag får lust att läsa och smälta. Kanske blir det inte så mycket. Jag har tänkt ta tåget till Cambridge också, för att lyssna på Mary Lou Malig från Focus on the Global South. Hon var en av de vassaste talarna i Hyde park i lördags - texten finns här! I kväll talar hon på ett offentligt möte som ordnas av World Development Movement.

Lördag i London med rödgrön radikalism

2009-03-28T18:29:00.011+01:00

Jag har nyss kommit in på mitt hotellrum. Paraplyet i handen, kall om fötterna och allmänt blåfrusen. Put People First, den första stora manifestationen mot nästa veckas G20-möte här i London, är över. Var det bra? Ja, det var det. Det var mycket bra.

Folk började samlas nere vid Themsen, på Victoria Embankment, vid 11-tiden och en timme senare startade marschen. Halv tre inleddes "rallyt" i Hyde Park som var demonstrationens slutpunkt. När detta möte hade pågått en och en halv timme och en rad talare framträtt hade hela demonstrationståget ännu inte kommit fram. Polisen uppskattar antalet deltagare till 35.000. Hela dagen har präglats av gott humör. Ett slags munter upprorsstämning trots dåligt väder och den allvarliga politiska bakgrunden. Guardian levererade snabbt ett bra referat och Ekot i Sveriges Radio bevakade på plats. Söker man på Put People First på Youtube får man också en del bra napp.

Dagens demonstration hade en väldigt tydlig inrikespolitisk profil - salvorna som avlossades mot Gordon Brown var många och skarpa. Men samtidigt hör den helt klart hemma i de tio senaste årens serie av manifestationer och aktioner för global rättvisa. Min egen erfarenhet av dessa demonstrationer är mycket begränsad men jag är övertygad om att dagens mobilisering var i bästa mening mera rödgrön än sina föregångare. Klimathotet och finanskrisen har gjort det närmast självklart att förena försvaret för ekosystemen med en radikal och konkret kritik av kapitalismen.

Detta framgick inte minst när Susan George tog scenen i besittning på Hyde Park. Hon är enastående i sin förmåga att förena politisk retorik och intellektuell analys - sedan hon framfört hälsningar till mötet från Attac i 16 olika länder (där Attac Sverige också ingick) klarade hon av att på fyra minuter göra en snabbversion av sitt "program" för en grön keynesianism: de sociala, ekologiska och ekonomiska kriserna hör samman - låt oss nu använda finanskrisen till att ta itu med samtliga. Börja med bankerna: de är våra och de ska användas till det människor behöver för att leva ett gott liv. En global välfärd kräver också internationell beskattning och så förstås adjöss med skatteparadisen. Det var en fröjd att känna hur folk följde hennes tankegångar och gång på gång applåderade hennes slutsatser. Överhuvudtaget var pärlbandet av korta anföranden i Hyde Park mycket väl genomfört. Tekniken fungerade, folk lyssnade hela tiden och trots regnskurarna ledsnade vi inte.

När jag tidigare på dagen stod nere vid Themsen och följde demonstrationståget från början till slut häpnade jag också över det stora inslaget av fackföreningar från hela landet. Samtidigt var det i dessa avdelningar, där det fanns gott om klassiska fackliga standar från säkert hundra år tillbaka i tiden, ett myller av småplakat som krävde t ex Climate Justice! och Ut ur Irak och Afghanistan! Jag tror att brittiska LOs generalsekreterare, Brendan Barber, har rätt när han hävdar i Guardian att det aldrig tidigare funnits en så bred koalition som gått samman med ett direkt budskap till världens ledare.

Men räcker det att ställa krav på dagens politiska ledare? Naturligtvis inte. Därför betonades gång på gång, inte minst av mötesledaren, Tony Robinson (eller här!) att vi själva måste vara alternativet. Så jobbigt är det! "Så åk nu hem, sov gott i natt - och i morgon: organisering! Vi har en lång strid framför oss och den ska vi vinna!"

Konsultens råd till Londons bankirer: Klä er som folk!

2009-03-27T12:24:00.029+01:00

Sovvagnskonduktören väcker mig kvart i sex. En halvtimme senare sitter jag på Starbucks i Kölns centralstation och bläddrar i Süddeutsche Zeitung. Det är en stor och respekterad tidning, ett riktigt gammelmedium skulle många bloggare säga. Den har kvar det gamla, stora morgontidningsformatet som numera är övergivet i Sverige. Liten rubrikstil, sparsamt med bilder (som är bra) och mycket text. Jag tycker den ser läcker ut.

Sedan försöker jag väcka liv i min skoltyska och hittar snart en intervju med en läkare och psykiater som dessutom är professor i Führung und Organisation. Reportern undrar hur tyskarna mår och varför de inte är ute på gatorna och demonstrerar nu när det är kris.

Tyskarna mår bra, svarar professorn, konsumtionen fortsatter att vara hög. Handeln söker efter försäljare och den här Abwrackprämien har förlett många människor att unna sig en ny bil och erfarenheten visar att sådant gör en på gott humör. Och för övrigt demonstrerar folk när de känner att det kan ge resultat men man demonstrerar inte mot vädret eller naturkatastrofer.

Men reportern är envis och ställer flera frågor. Varför demonstrerar man inte mot företagsledare som avskedar folk och mot finansdirektörerna och deras feta bonusar? I artikeln intill får jag en förklaring till tidningens intresse för tuffare tag. Den har rubriken "Geiselhaft und Guillotine" och där kan man läsa att 20 av toppcheferna i Londons bankvärld har anlitat den välkända (i deras kretsar alltså) amerikanska säkerhets- och underrättelsetjänsten Kroll Security Consulting Group och fått rådet att inte se ut som bankdirektörer. Inga loggor på väskorna! Klä er som vanligt folk! Ledig klädsel är annars tillåten i den här världen enbart på fredagar.

Oron i London är inte tagen ur luften, fortsätter Süddeutsche Zeitung och nämner demonstrationerna som äger rum i London med början i morgon med anledning av G20-mötet 2 april. Men framför allt pekar man på att den man som gett girigheten ett ansikte i England, Sir Fred Goodwin, fått sin Mercedes angripen utanför sitt hus av okända stenkastare. I ett mejl från avsändaren bankbossesarecriminals@mail.com meddelas att detta bara var början. I Frankrike har dessutom några chefer vid ett par olika företag, som ägs av 3M respektive Sony och som planerar uppsägningar, blivit tagna som gisslan av de anställda och släppts ut först sedan de gått med på att börja förhandla.

De franska exemplen på ett slags facklig direkt aktion tycks inte ha varit våldsamma men det är klart att många, också jag, funderar på vilka konfrontationer som kommer att äga rum på Londons gator den kommande veckan. Bakom morgondagens demonstration Put the People First står en mycket bred koalition där också NGOs som respekteras av samällets eliter ingår. Arrangörerna berättar att de har blivit nerringda av journalister som vill veta "vad som kommer att hända" och har på sin hemsida skrivit "Tro inte på allt ni ser i medierna!" Och nästan allt som skrivs om manifestationerna handlar faktiskt om tänkbara våldsamheter. Några exempel:

City firms prepare staff for G20 riots. Här!
Biggest police operation for a decade to be launched at G20 summit in London. Här!
G20 summit: Fears that anarchists plan to hijack march Här!

PS apropå professorn och det nöjda tyska folket: Attac Tyskland är den mest vitala medlemmen i Attac-familjen och fick häromdagen självaste Die Zeit att gå i taket för Attacarnas tilltag att aproducera en fejkad Die Zeit somhandlar om krisen. Det är ett innehållsrikt nummer som bl a innehåller en favorit i repris: Trailern med bankmannen som försöker förföra nya kunder trots att han har tappat brallorna. Och dessutom anordnar Attac Tyskland G20-demonstrationer tillsammans med fackföreningsrörelsen i både Frankfurt och Berlin. Se för övrigt Attac Sveriges pressmeddelande här.

På väg mot London: Skatteparadisen (1)

2009-03-26T15:37:00.014+01:00

Innan jag somnade igår kväll bestämde jag mig för att jag ska använda första etappen av min tågresa till London till att lära mig litet mer om skatteparadisen. Sedan drömde jag hela natten om hur jag diskuterade skatteparadis med Johan Sanne, en av ledamöterna i Attac Sveriges Gemensamma Arbetsgrupp. Det berodde förstås på att han igår skickade mig ett mejl som lät förstå att självaste Världsbanken nu ska reda ut saken.

Ja, så har det blivit: "Alla" talar om skatteparadisen och tycker att de är förfärliga. Igår i Svenska Dagbladet hette det till exempel att Gordon Brown siktar mot fyra globala genombrott under G20-mötet och att ett av dem lyder:"Det första övergripande ingreppet mot skatteparadisen."

Och för bara någon vecka sedan överraskade DN med en åttaspaltig rubrik om riskkapitalister som gömmer undan pengar i en storleksordning som får gänget med bonusdirektörer att verka som rena farmarlaget. På Ekonomidelens förstasida publicerade DN fyra jättestora bilder på namngivna karlar - det enda som saknades var rubriken WANTED! Inuti fanns dessutom en stor pedagogisk bild av hela flödet (avloppet, kanske är ett bättre ord) och gissa om våra pensionspengar är inblandade. Tyvärr är de inlagda texterna på nätet inte lika effektfulla som uppslagen i papperstidningen.

Mina självstudier här på tåget inledde jag med att kolla senaste nytt hos det förträffliga TJN Tax Justice network - nätverket för en rättvis beskattning. De försåg mig genast med två "goda" nyheter.

Den ena handlade om en rapport som för första gången kartlägger omfattningen av de största multinationella företagens dotterbolag i olika skatteparadis. Det hade börjat med en tidigare undersökning i USA som visade att 83 av de 100 mest vinstrika multinationella bolagen i USA år 2007 hade dotterbolag i skatteparadis eller under sekretessbelagda regelverk (secrecy jurisdictions*)

Nu har TJN tillsammans med Alternatives Économique i Frankrike och SOMO i Nederländerna gjort en motsvarande undersökning av 97 av de största företagen i Storbritannien, Nederländerna och Frankrike. Alla utom ett hade dotterföretag i skatteparadis eller under andra sekretessbelagda regimer. I både USA och de europeiska länderna är det bankerna som har överlägset flest mörklagda dotterföretag. Listan toppas av Citigroup (USA), Barclays (England), Paribas (Frankrike) och ING (Nederländernba).

TJN gör bland annat följande kommentarer:

Det har varit mycket svårt att få fram dessa uppgifter, särskilt i England, men det har aldrig tidigare varit möjligt.

Resultatet bekräftar vilka enorma kunskaper om världens ekonomi som vi saknar.

Denna kunskap kan bli tillgänglig för oss om företagen tvingas redovisa globala bokslut "land för land" med uppgifter om vilka dotterföretag som är verksamma i vilka länder och vilka vinster och förluster verksamheten genererat.

Denna "land för land"-redovisning, som föreslagits av Action Aid, Christian Aid m fl, kan också avslöja omfattningen av det kapital som utvecklingsländerna går miste om genom den nuvarande ordningen. Christian Aid uppskattar beloppet till 160 miljarder dollar.

Genomläsningen av TJNs rapport för tankarna till den bild av banksystemet som växte fram när jag, en smula drabbad av hybris, i början av hösten trodde att jag var på väg att förstå "det hela". Den övergripande bilden, själva löpsedeln som så att säga skulle sälja in mina nya insikter om finanssystemet hos läsarna, hade tre ingredienser:

1: Den vanliga banken. Den kan vi besöka och ibland träffa människor i. Där finns det oftast vanliga pengar. Verksamheten är någorlunda reglerad.

2: Skuggsystemet. Det opererar så att säga bakom ryggen på den (oftast) vänliga personalen på den vanliga banken. Numera känner nästan alla till skuggsystemet men ingen förstår sig riktigt på det, än mindre kan någon styra eller kontrollera det. Regleringen är minst sagt bristfällig.

3: Skatteparadisen. Se ovan och nedan.

Den viktiga insikten, tyckte jag, var att förstå att de här tre systemen ingår i ett gemensamt omlopp, det så kallade finanssystemet, som den oefterhärmlige Mats Odell stått i riksdagen och kallat vårt samhälles mest produktiva.

Sedan, när det lackade mot jul, måste jag ha fått annat att tänka på. Jag fortsatte i alla fall inte mina bankstudier. Men jag minns hur LO-ekonomen Dan Andersson, i den första krisdiskussionen någon månad före sin pensionering, öppnade sitt inlägg med typ: "Vi behöver inte en moraldiskussion där Anders Borg säger att folk är giriga. I stället behöver vi inse vad som är fel i det globala ekonomiska systemet." Men vi vet alla, inte minst Dan Anderssons dåvarande chef Wanja Lundby-Vedin, vad som sedan hände.

I början av det här inlägget skrev jag att Tax Justice Network hade två pinfärska och "goda nyheter". Till den andra får jag återkomma. Tåget är redan i Alvesta.

* platser som avsiktligt skapar regleringar som i första hand ska kunna utnyttjas av dem som inte bor där och som underminerar lagstiftning och regleringar som gäller i "skatteflyktingarnas" egna hemländer. Det hela backas upp av lagstiftning som gör det omöjligt att identifiera dem som från utsidan utnyttjar det regelverk som tillrättalagts för dem.

Walden Bello om G20: Ska ni verkligen köpa en begagnad bil av den mannen?

2009-03-24T12:57:00.038+01:00

En av de mest intressanta och radikala rösterna i det globaliseringskritiska civilsamhället tillhör Walden Bello. Han är professor i sociologi och aktivist, hemmahörande i Filippinerna. Han är ett av de tunga namnen i Focus on the Global South, en organisation som han var med om att grunda 1995 och som framför allt är verksam i Thailand, Filippinerna och Indien. Organisationen samarbetar med Chulalongkorn University, ett av Thailands mest prestigefyllda universitet, med målet att motverka den företagsstyrda globaliseringen, nyliberalismen och militariseringen. Walden Bello fick Alternativa Nobelpriset 2003 och har flera gånger framträtt i Sverige med Olof Palmes Internationella Center som värd.

I förra veckan diskuterade han det kommande G20-mötet i London med Gert-Jan Koopman som är direktör för Generaldirektoratet Näringsliv i EU-kommissionen. Mötet ordnades i Bryssel av TNI och kan ses på nätet.

Det får mig att tänka på konfrontativ dialog. Detta uttryck användes flitigt av det nyfödda Attac inför EUs toppmöte i Göteborg 2001 men begravdes sedan mer eller mindre i det som kom att heta Göteborgskravallerna. Denna dialog var tänkt som ett pedagogiskt och politiskt instrument som inte skulle dölja motsättningar i pratbubblor och osund enighet utan i stället göra dem tydliga och mobilisera människor för radikala alternativ. En annan värld är möjlig! Men i stället har vi sedan länge en situation där makten och dess kritiker talar i skilda rum och sällan eller aldrig möter varandra. Men när Bello och Koopman nu faktiskt satt i samma rum möttes för en gångs skull två röster från skilda politiska världar och vi får en chans att syna den avgrund som skiljer dem åt. Ordföranden under mötet, Guardian-journalisten David Gow, var också tydligt upplivad av det som hände. I sin tidning skrev han om en "Krisdiskussion som spred ett ljus genom dimman".

Bello återanvände i diskussionen den fråga som en gång ställdes om Richard Nixon: Vill ni verkligen köpa en begagnad bil av den här mannen?

Mannen i det här fallet är vad Bello med en ordlek som anspelar på IMF (Internationella Valutafonden) kallar för FMI (Failed Multilateral Institutions). I detta sällskap pekar han särskilt ut G20 som bildades efter Asienkrisen 1997 för att komma till rätta med kriserna i ekonomin men som svalde storföretagens mantra om att marknaden reglerar bäst sig själv. Andra FMI som Bello pekar på är FSF (Financial Stability Forum), Baselkommittén, WTO med dess havererade Doharunda och så naturligtvis IMF med dess "närmast feodala maktstruktur". G20 är en informell maktgruppering som representerar dem som skapat den nuvarande krisen och den saknar legitimitet inför världens befolkning. Bello jämför med Bretton-Woods där 44 länder deltog under pågående krig och där man lade stor vikt vid legitimiteten och det formella, inklusive kopplingen till det framväxande FN. Att man under en dag i London med G20 (som ibland tycks likna en valkampanj för Gordon Brown) ska kunna uträtta det man i Bretton Woods åstadkom på 31 dagar är för Bello en absurd idé. Han vill se en regelrätt utlyst FN-session som tar sig an kriserna.

Och den begagnade bilen som dessa FMI försöker sälja till oss? Det är, menar Bello, den gamla vanliga globaliseringen, det vill säga en neoliberal ekonomi som vidgar fattigdomsklyftor, skapar sociala och ekologiska kriser och bara förvärrar klimathotet. Hans analys grundas i övertygelsen om att den rika världens ekonomier vid 1970-talets mitt gick in i en överproduktionskris efter en exempellöst lång period av hög tillväxt. Man letade efter nödutgångar och satsade på globalisering, nyliberalism och produktion av fiktiva finansiella värden - med dagens alla kriser som följd. Och nu vill krisens konstruktörer att vi ska färdas vidare med det här livsfarliga åket - bara dom har fått fixa till det här problemet med smörjoljan. Man reducerar alltså, i Bellos ögon, de olika kriserna till en fråga om att bättre reglera det finansiella systemets mekanismer.

Hur reagerade då Gert-Jan Koopman, direktoriatdirektören från EU-kommissionen, på Walden Bellos kritik?

Koopman menade att han kunde instämma i mycket men att Bellos frågor till stor del var långsiktiga och att de akuta (historiskt unikt allvarliga!) problemen måste prioriteras. Han ville också korrigera bilden av EU som han menade var alltför negativ och hänvisade till Kommissionens kommunikation 4 mars om ekonomisk återhämtning (som finns på svenska här). Men tidvis blev avgrunden mellan debattörerna mycket tydlig, t ex när det gäller den så kallade frihandeln och inställningen till Doha-rundan eller när Bello till och med ifrågasatte den heliga tillväxten: Vad som måste ske är en radikal minskning av konsumtionen och de europeiska politiska politikerna måste ha modet (vilket de inte haft hittills) att säga att man skapar en stor medelklass som ägnar sig åt överkonsumtion. Nationella program måste skapas som begränsar konsumtionen då det gäller transporter, energi och industriell tillverkning och som ändrar fördelningen av konsumtionen så att den blir moraliskt försvarbar.

I en intervju längst ner på sidan (det femte filmklippet) gör Bello en mycket intressant betraktelse över diskussionen med Koopman och han beskriver den faktiskt som en ganska lyckad konfrontativ dialog: "Vi försökte göra en helhetsanalys och vi möttes av ett försök att fragmentisera den och jag tror att de närvarande uppfattade detta mycket väl."

G20: Det drar ihop sig!

2009-03-22T12:55:00.029+01:00

På bordet bredvid mig ligger en packe tågbiljetter. Efter en del velande har jag bestämt mig för att åka till London i samband med G20-mötet. Jag kallar det politisk semester. Jag tycker det är något som också en pensionär kan unna sig. Men säkert blir det mycket övertidsarbete.

Hittills har jag spanat in en liten del av det som kanske väntar mig.

Lördag kl.11.30 är det samling vid Victoria Embankment längs Themsen för det nationella demonstrationståget Put the People First! Marchen går till Hyde Park där det blir "a great mass rally". Musik och underhållning. Talar gör bl a Susan George från Attac, ordföranden i ITUC (fackföreningsrörelsens globala samorganisation) och generalsekretearen i brittiska LO.

En ekumenisk gudstjänst hålls i Central Hall, Westminister kl 11 på lördagen. Ett antal katolska kyrkoledare har uttalat sitt stöd för Put the People First! och kommer att ansluta sig till marschen.

30 mars kl. 19.30 talar Mary Lou Malig på ett offentligt möte med World Develpment Movement i Cambridge. Hon kommer från Focus on the Global South. Rubriken är "Vem tjänar på EUs handelsavtal?"

1 april klockan tolv ordnar G20 Meltdown en karneval i själva Odjurets mage: Bank of England.

Exakt kl 12.30 1 april inleds en Klimat Camping under parollen "Bailouts funkar inte på naturen!"

Samma dag kl. 16 startar det alternativa toppmötet på Dockland Campus vid University of East London och håller på i fem timmar.

2 april, dagen för det officiella G20-mötet, inleds med att Apokalypsens Fyra Ryttare bankar på dörrarna till de hotell där toppmötets deltagare bor. Det är Den röda hästen mot kriget, Den gröna hästen mot Klimatkaos, Silverhästen mot finansiella rövare och Den svarta hästen mot skiften och inhägnad av jord till minne av The Diggers

Det kommer mera....

Ett helvete i taget. Klimathotet och finanskrisen.

2009-03-21T21:23:00.013+01:00

I torsdags var jag på två seminarier om klimatet.

På förmiddagen ställdes frågan "Vem ska betala?" när Göran Eklöfs rapport Klimatnotan presenterades i Kulturhuset i Stockholm. Bakom rapporten står Diakonia, Forum Syd, Kooperation utan gränser och Naturskyddsföreningen

På kvällen presenterade Klas Eklund sin bok Vårt klimat på Fores (en marknadsentusiastisk tankesmedja som gärna döljer att den är finansierad av Centerpartiet).

Liksom i förbigående nämndes vid ett par tillfällen den pågående finanskrisen och depressionen. Emma Lindberg från Naturskyddsföreningen ställde en fråga om den och Klas Eklund (som deltog i båda seminarierna) svarade kortfattat att finanskrisen splittrade diskussionen och politiken. Nu får politikerna först och främst ägna sig åt den ekonomiska krisen. Typ: Vi får ta ett helvetet i taget. Jag tror inte att Klas Eklund tycker att det är bra. Men han är, som det heter, realist. "Det är så här det fungerar." Och i rättvisans namn: i sin bok skriver han att en lågkonjunktur kan vara ett gyllene tillfälle att genomföra klimatinvesteringar som på sikt ändå måste till.

Men i sin bok skriver Eklund också:

"Finanskrisen beror på en kombination av dålig översyn och alltför lättsinnig utlåning. Klimatkrisen har andra orsaker."

Det höll inte Björn Elmbrant med om när han kommenterade Eklunds bok hos Fores. Han menade att de båda kriserna uppvisar stora likheter. "I båda fallen handlar det om att köra så det ryker."

Själv tänker jag förstås på Susan George och hennes gröna keynesianism som jag redan skrivit om flera gånger. Hon kopplar verkligen ihop de olika kriserna och vill ta ett gemensamt grepp om dem. Samma ambitioner finns hos Institutionen för ekonomisk historia på Stockholms universitet som ordnade konferensen om Ett nytt grönt kontrakt för ett par veckor sedan. Där kunde man höra optimister (ännu så länge mindre "realistiska" än Eklund) som sa: Har ni tänkt på att den här gången talar man om att lösa de olika kriserna med en gemensam strategi!

Och jag tänker på Pär Rådström som sa något om att en intellektuell person är en som kan tänka på två olika saker samtidigt utan bryta ihop. Eller, när han var på ett mera ironiskt humör: "Var sak på sin plats och skridskorna i isskåpet".

Grönt kontrakt - utan makt?

2009-03-14T16:34:00.047+01:00

I veckan som gick bjöd institutionen för Ekonomisk historia vid Stockholms universitet in till två långa dagsverken om "trippelkrisen". Syftet var att inspirera till En ny grön giv - A New Green Deal. Det var många paneler och föreläsningar och det var gratis och öppet för allmänheten. Ett utomordentligt initiativ. Så här såg bilden på affischerna ut.

En av eldsjälarna bakom initiativet var Jonathan Feldman som hämtade sin trippel från Barry Commoner som hade stort inflytande i den framväxande miljörörelsen också i Sverige, bl a med boken Cirkeln sluter sig från 1972. Commoner talade om miljökrisen, energibristen och nedgången i ekonomin. Talet om A New Green Deal leder förstås tankarna till Roosevelt och USA:s 30-talskris men Feldman hade också letat fram en bok av Bjarne Braatoy som menade att Socialdemokraternas och Bondeförbundets krispolitik i spåren på Kreuger-kraschen var början till "Sweden's New Deal".

Det är många som talar i de här termerna just nu. I den plattform som nu publicerats inför den stora marschen i London 28 mars inför G20-mötet 2 april kräver man till exempel "massiva investeringar i en ny grön giv". I höstas skrev jag om Susan Georges Schumacher-föreläsning där hon talade om "en grön keynesianism" för att råda bot på de sammanfallande kriserna. Hon påminde om den snabba och framgångsrika omställning av USAs ekonomi under andra världskriget som hon hade tydliga minnen av från sin barndom.

Men Susan Georges trippel ser litet annorlunda ut än den som finns på affischerna från Institutionen för Ekonomisk historia. Så här, närmare bestämt:
Susan George har alltså fört samman energi- och klimatfrågorna under den ekologiska krisen och avser förstås också realekonomins kris med finanskrisen. Men dessutom talar hon om ytterligare en kris, nämligen den sociala. Hennes kanske viktigaste perspektiv gäller global solidaritet och hon menar att den pågående globaliseringen skapar orimliga klyftor mellan topp och botten, något som i sin tur leder till en legitimitetskris.

Till detta kommer en helt annan dimension som är avgörande för Susan George och hela den globala rättviserörelsen men som överhuvudtaget inte fanns på dagordningen i den gångna veckans konferens i Stockholm. Den gäller makten. Hur ska denna oerhörda förändring gå till? Vilka sociala krafter ska genomdriva den?

För den diskussionen behöver vi en annan trippel:

Litet tillspetsat kan man säga att den outtalade förutsättningen för resonemangen i den gångna veckans konferens var att "vi" har ett tufft jobb framför oss och att "vi" förhoppningsvis ska resonera oss fram till hur den beska medicinen ska se ut. Och sedan återstår det svåra, att få "dom andra" att svälja den. Ungefär så här med andra ord:
Det där tror inte Susan George på. Inte Naomi Klein heller:

Folk talar om behovet av ett grönt New Deal och jämför den här tidpunkten med det tidiga 1930-talet och det är riktigt. Men det som fick Roosevelt att ta de här riskerna och vara så där djärv var att han var under enorm press underifrån från gräsrotsrörelser. Utan detta är Obama under ett oerhört tryck att inte chockera systemet. (Här)

Och:

... den populära uppfattningen var att Roosevelt hittade på New Deal-politiken på grund av sin liberala inriktning. Men Kleins version är att New deal-politiken förespråkades av Roosevelt därför att han visste att om denna reformpolitik inte antogs skulle det ha blivit revolution. Arbetarrörelsen i Förenta Staterna var så stor och så välorganiserad att den skrämde det politiska etablissemanget så att de valde New Deal som ett sätt att hindra allvarliga sociala omvälvningar. Klein tror att vi behöver lära av den här historien och inte vänta på att politiker ska göra förändringar. I stället tryckte hon på att vi måste bygga rörelser för att kräva förändringar. (Här)

Då blir bilden i stället denna:
Medierna struntade i universitetets Grönt kontrakt-konferens. Enda undantaget som jag sett är Sverker Lenas i Dagens Nyheter och han tänker i liknande banor som Naomi Klein och Susan George. I en stor artikel med rubriken Klimatkrig har han pekat på de politiska motsättningar som aktualiseras av klimatförändringarna och en kolumn där han kommenterar själva konferensen har rubriken Klimatpolitik måste byggas underifrån. Jag citerar:

Luciano Astudillo (S) föreställde sig att ett grönt kontrakt kan skapas genom att man sätter sig ner med alla branscher och ”kommer överens”. Vinn-vinn. Inrikesflyget och åkeribranschen, Vattenfalls kolkraftverk och näringslivslobbyns klimatskeptiker – kanske kan alla skriva gröna kontrakt med varandra?
Problemet är att 30-talets nya giv ofta uppfattas som ett slags skänk från ovan från den upplyste president Roosevelt. I själva verket var new deal en uppgörelse som tvingades fram av en strejkande och starkt mobiliserande vänster.
Den organiseringen och förhandlingspositionen har inte dagens miljörörelse. Det gör att politiker förgäves inväntar ett folkligt tryck, medan folket väntar på grönt ledarskap.

Detta gröna Moment 22, som Lenas kallar det, vill han lösa med hjälp av gröna demokratifonder:

Därifrån skulle sociala rörelser som förankrar klimatfrågan på medborgarnivå kunna söka ekonomiskt stöd. Det kan handla exempelvis om miljö- och klimatorganisationer, kyrkliga initiativ, lokala fackklubbar eller transition towns-rörelser (som anpassar samhällen till klimatförändringar och oljebrist). Där skapas redan delaktighet i och engagemang för ett grönt och bättre samhälle på gräsrotsnivå. I slutändan är det också där som klimatpolitiken måste bottna.

Alltså skattefinansierade och bidragsberoende sociala rörelser som driver fram ett grönt New deal underifrån? Jag vill så gärna tro på idén men känner att jag faktiskt inte gör det. Fler förslag?

Det här var inte roligt!

2009-03-12T19:10:00.014+01:00

Det är Svenska Dagbladet som serverar nyheten till frukosten idag: Ett privat företag har lagt upp 50.000 kronor för att Stockholms stadsbibliotekarie Inga Lundén ska stänga biblioteket så att företaget ska kunna ordna en sluten tillställning där. Och det gör hon! Ty, som kulturdirektör Britt Svedberg säger: "Rotundan är ju en väldigt attraktiv lokal." Hon vill samarbeta med näringslivet för att öka intäkterna.

Däremot är det tydligen inte så viktigt att samarbeta med personalen. De fick inget veta. Mellanchefen som hade det tvivelaktiga nöjet att informera de anställda hade sagt något i stil med att hon var tveksam men att det här var värt att pröva. "Vad är det som ska prövas?", undrade en av de anställda som jag talade med när jag var där idag. Bra fråga. Han hade, precis som jag, "tappat hakan" när han fick veta vad ledningen hade bestämt.

Det socialdemokratiska oppositionsrådet Roger Mogert tycks däremot inte ha tappat hakan. Han är visserligen kritisk men säger att "det här är inget han vill se satt i system". Vad är det för skillnad på det och på folkpartistiska kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedts ord om "att hyra ut måste dock vara ett undantag"? Svenska Dagbladet har också frågat de ansvariga i Göteborg och Stockholm och de har dessbättre inget till övers för påhittet i Stockholm.

"Stockholm blir alltmer privatiserat" skriver Vänsterpartiets oppositionsråd Ann-Margarethe Livh i en kommentar. Visst. Det är ju så det är. Den här lilla alarmerande händelsen ingår i ett mycket större elände. Tro inte att nyliberalerna har gett upp. Hög tid för bibliotekens vänner att bjuda motstånd. Exempelvis genom att förena sig med kämparna i Gemensam Välfärd.

PS. En annan viktig artikel om Stockholms bibliotek kunde man läsa i Svenska Dagbladet för knappt en månad sedan: Biblioteken blir fler men personalen minskar.

Då var det Nixon, nu är det Bush

2009-03-05T08:31:00.009+01:00

Ett av de mest dramatiska ögonblicken i filmen Frost/Nixon är när David Frost i den sista av de fyra tvåtimmars-tagningarna frågar:

- Säger ni verkligen att Presidenten kan göra något som är olagligt?

Nixon svarar:

- Jag säger att när Presidenten gör det är det inte olagligt.

Dödstystnad följer. Sedan säger Frost: Förlåt?

I filmen framställs den här sekvensen som en vändpunkt. Frost, denne playboy och underhållare på dekis, har till sist brutit igenom Nixons svada och fått honom att inför TV-kameran säga det som alla vet: Han satte sig över lagarna och menade att han kunde strunta i demokratin och det amerikanska folket.

Det är också en vändpunkt för hela Frosts intervjuprojekt som dittills pekat mot ekonomiskt och journalistiskt fiasko. Avklädningen av presidenten blir ett av de mest uppmärksammade programmen i USAs TV-historia. Demokratins mest avgörande fråga ställs inför hela folket och presidenten visar sitt förakt för konstituionen och väljarna.

Sedan igår ligger på det amerikanska justitiedepartementets hemsida nio dokument som innehåller Nixons budskap i Bush-administrationens tappning. Google News länkar till över 1000 medier i USA som uppmärksammar dessa "Bush memos" som Obama-administrationen offentliggjort. I sin ingress skriver New York Times:

- De hemliga legala möjligheter som Bushadministrationens jurister utfärdade efter 11 september-attentaten innefattade försäkringar om att presidenten kunde använda nationens militär inom USA och sådana razzior kunde genomföras utan att ha bemyndigats med rätt till rannsakan.

Svenska Google Nyheter länkar när jag skriver detta till en enda svensk tidning som uppmärksammar de offentliggjorda dokumenten. Svenska Dagbladet skriver under rubriken Vita Huset ville övervaka hela befolkningen

Bush-administrationen bröt medvetet mot konstitutionen och ansåg att regeringen efter terrorattackerna den 11 september varken behövde ta hänsyn till internationella avtal eller den egna grundlagen. Det visar nya dokument som nu offentliggjorts.

Naturligtvis finns det en del kommentarer på olika bloggar. Jag har en känsla av att de som är mest vakna är de som är aktivast i kritiken av det framväxande svenska övervakningssamhället. Lina och Johan skriver till exempel

Samtidigt som vi ser detta, arbetar vår egen regering aktivt för ett större övervakande av medborgarnas liv genom Lissabonfördraget, FRA, IPRED och nu snart ACTA.

Och Pär Ström på Timbro skriver:

Grundlagen, Geneve-konventionen, yttrandefrihet, tryckfrihet och telefonhemlighet. Det är några av de saker som Vita Husets jurister skriftligt rekommenderade förre amerikanske presidenten George Walker Bush att strunta i.

Ett av de mest upprörande inslagen i Nixon-skandalen var att hans efterträdare som president, Gerald Ford, gav Nixon fri lejd genom en amnesti. Frågan, när David Frost fick sin vilda idé om att intervjua Nixon, var vem som skulle ta hem spelet. Skulle Frost ge USA den rättegång som Ford hade satt stopp för eller skulle Nixon kunna reparera sitt anseende genom sin förmåga att manipulera medier och journalister?

Och hur ska det gå för Bush?

Det fanns en rörelse i USA för att genom en rättsprocess avsätta Bush, movement to impeach, som tidvis hade stöd hos uppemot hälften av befolkningen. Demokratiske kongressledamoten Dennis Kucinich tog upp frågan i Kongressen som med 251 röster mot 166 skickade den vidare till Utskottet för rättsfrågor. Sedan hände ingenting.

Obama har upprepade gånger fått frågan om George W. Bush ska ställas inför rätta. Han har ibland svarat litet undvikande, i stil med att "framtiden är viktigare än historien". Och någon ny David Frost har inte synts till. Däremot meddelade Aftonbladet för någon vecka sedan att George W. Bush den här månaden ska resa ut i världen runt för att hålla föredrag i Kanada, Asien, Europa - men inte i USA.

Utan tvivel är man inte klok

2009-02-23T15:21:00.006+01:00

Det fanns en tid när Tage Danielsson levde och skickade ut tankar från roten, till exempel den som jag satt som rubrik på det här inlägget. Det var den tid när man kunde läsa honom varje vecka i tidningen Arbetaren som då var något av en spjutspets i kärnkraftmotståndet.

Nu är den tid då Arbetaren skriver att kärnkraften ska avvecklas med förnuft. Jag ska försöka att inte ironisera över detta utan ägna mig åt klokt tvivel och läsa den inte helt glasklara ledaren ett par gånger till. Men mina spontana känslor var tvivelsutan att det är tråkigt att de tongivande klimataktivisterna i Arbetaren, liksom organisationen Klimataktion i sin idémässiga plattform, inte har kommit fram till att ett avståndstagande från svensk kärnkraftsutbyggnad hör hemma också i det politiska arbetet med att avvärja klimathoten. Jag har i alla fall hittills varit övertygad om att elöverskottet från kärnkraften har blockerat, och fortsättningsvis kommer att blockera, en kraftfull utveckling av de förnyelsebara energislagen. Frånvaron av en betydande hemmamarknad är säkert en del av förklaringen till att svensk vindkraftindustri ligger på efterkälken jämfört med Danmark och Tyskland som professor Staffan Laestadius på KTH berättade i P1-morgon 19 februari. Och i dagens faktaspäckade inlägg i Miljöaktuellt skriver de båda forskarna Göran Sidén och Jonny Hylander från Högskolan i Halmstad under rubriken "Satsa på förnybar energi i stället för kärnkraft" bl a:

Vindkraften ger oss idag ett stort exportöverskott. Vi har misslyckats med att skapa en livskraftig industri för tillverkning av vindkraftverk, sannolikt pga. den svaga hemmamarknaden, men vi är en stor underleverantör. Vi säljer t. ex. kullager från SKF, vingmaterial från Diab, gjutgods från Guldsmedshyttan, torn från Malmö och Kristinehamn mm. Vindkraft är en svensk exportsuccé.

Idag har jag också fått ögonen på det senaste pressmeddelandet från Folkkampanjen mot Kärnkraft och Kärnvapen. När jag läser det, och när jag läser artikeln som forskarna i Halmstad skrivit, verkar allting så enkelt. Det är ju självklart att vi ska avveckla kärnkraften! Hur kan någon vara emot det?

Men, som sagt: Utan tvivel är man inte klok. Inte bara Arbetaren utan också Miljöaktuellt och Folkkampanjens pressmeddelande bör läsas ett par gånger om och med kritisk blick.

Näringslivets känsla för grönt

2009-02-22T12:13:00.021+01:00

I förra veckan citerade jag vad Johan Galtung sade i en föreläsning som han höll i januari: "Jag har en fruktansvärt misstanke. Det är att vi om några år kommer att utsättas för en kärnkraftspropaganda som vi aldrig sett maken till. De är väl organiserade och vet hur man bär sig åt."

Då hade jag inte förstått hur hårt "de" redan har satsat. Dess bättre har Helle Klein skrivit bra om Nätverket Framtidens Energi både här och här (liksom Resumé som tyvärr inte lagt ut sina artiklar på nätet). Det är Svenskt Näringsliv som finansierar och man har fått med sig både IF Metall och en del kända socialdemokrater, t ex den förre SSU-ordföranden Niklas Nordström, som är anställd på PR-byrån Prime, som bl a jobbar åt kärnkraftlobbyn. Däremot har Elektrikerförbundet och SEKO meddelat att de lämnat sällskapet eftersom de förstått att de höll på att pryda fasaden till en illa dold kärnkraftkampanj. Tonen på nätet är hård. L-O Pettersson (socialdemokrat, tidigare fackförbundsbyråkrat och numera konsult) har redan skrivit om Helle Kleins förlorade heder.

Tyvärr hann Nätverket locka in ABF Stockholm i ett samarbete innan dess chef Göran Eriksson riktigt förstod vad det handlade om. När jag talade med Göran i fredags försökte han inte heller dölja att han tyckte att det nog hade räckt om ABF nöjt sig med att hyra ut lokalen. Han hade också försökt balansera programmet genom att Mikael Karlsson från Naturskyddsföreningen också bjudits in. Moderator blir Carl Tham. Han satt som Folkpartist i kampanjledningen för Linje 2, kärnkraftvännernas trojanska häst under folkomröstningen. Vad han tycker och tänker om kärnkraften idag vet jag inte.

Till mötet i ABF-huset har kärnkraftlobbarna flugit över Patrick Moore från andra sidan Atlanten. Han tillhör en kategori som är särskilt välkommen hos Nätverket Framtidens Energi: Kärnkraftmotståndare som bytt sida. (På en av sina hemsidor toppar Nätverket t ex med Agneta Dreber, tidigare ledande företrädare för Stockholmspartiet, numera VD för Livsmedelsföretagen.) Moore brukar presenteras som en av grundarna för Greenpeace. Han har redan fått en stor artikel publicerad i Upsala Nya Tidning under rubriken Kärnkraften viktigast för klimatet. Han har också gett sitt stöd åt Obamas satsning på kärnkraft i en debatt i Democracy Now!

Jag noterar också att ABF och Kärnkraftlobbyn har var sitt namn på sitt samarrangemang. Hos ABF heter det Hur grön är kärnkraften? Hos Nätverket för Framtidens Energi (som dessutom plockat bort Naturskyddsföreningens ordförande ur sitt program) heter det Hur grön är miljörörelsen?

Som brukligt är bland lobbande kampanjare döljer sig Nätverket Framtidens Energi bakom många ansikten. Till exempel det här och det här och det här.

---

Uppdatering: Helle Kleins inlägg handlar bl a om hur opinionsundersökningar görs och tolkas. Bl a kritiseras Dagens Nyheter. Kritiken uppmärksammades av Medierna i Sveriges Radios Program 1 21 februari. Helle Klein fortsätter debatten i sin blogg.

Statsmakt till salu. En gammal historia.

2009-02-19T18:42:00.005+01:00

Boken vid min sida börjar så här.

Den 29 maj 2007 meddelade Sveriges Radios text-tv att den borgerliga regeringen beslutat lägga ned en utredning om privatiseringarna inom sjukvården vilken hade beställts av den tidigare socialdemokratiska ministären. Utredningens slutsatser pekade på att politikernas vision av att privatiseringen skulle komma att gynna ett småskaligt företagande hade kommit helt på skam. Den "avknoppning" av vårdcentraler och andra mindre enheter som var tänkt att förvandla de anställda till egna småföretagare hade i stället resulterat i att ett fåtal storföretag med övervägande utländska ägare tagit över branschen. Därmed hade dessa också försäkrat sig om betydande inkomster via den svenska statens skattemedel.

Några rader längre ner fortsätter författaren:

Det här är en bok om den privatiseringsvåg som svepte över det svenska riket under 1620-talet. Statliga tillgångar som gruvor, skeppsvarv, verkstäder och kungsgårdar arrenderades ut till kapitalstarka privatpersoner vilka gavs möjlighet att driva verksamheten vidare för sin egen vinning. Men privatiseringarna stannade inte där: även skatteuppbörd, tullar och andra statliga inkomster fördes över i privata händer som ett led i försöken att effektivisera den statliga sektorn.

Boken heter Statsmakt till salu och författaren Mats Hallberg är fil dr i historia. I sin uppskattande recension i Svenska Dagbladet i måndags skriver Håkan Arvidsson bl a:

Mats Hallenbergs bok är intressant på flera sätt, men kanske i synnerhet eftersom han tar det för en historiker djärva greppet att jämföra dåtid och nutid. I ett avslutande kapitel diskuterar han dagens privatiseringsvåg i ljuset av 1600-talets erfarenheter.
Hallenberg är naturligtvis medveten om de grundläggande skillnaderna mellan nu och då. 1600-talets svenska stat var en militärstat, vilket inte ens med bästa vilja kan sägas om dagens svenska samhälle. Det är en välfärdsstat som levererar ett stort utbud av nyttigheter till medborgarna. Det innebär givetvis en betydande skillnad.
Men när det kommer till kritan är den helt grundläggande uppgiften en och densamma, nämligen att ge skydd åt medborgarna även om dagens beskydd handlar mer om social trygghet, om skola, vård och omsorg.
Ytterst sett är emellertid maktproblemet detsamma. Medborgarna betalar sina skatter i övertygelsen om att de skall få något tillbaka, att de för sina dyrt förvärvade slantar får sjukvård, utbildning och en pension de kan leva på. Blir det för många mellanhänder uppstår misstanken att man betalar för andras berikande och den misstanken är svår att skingra, eftersom makthavarna genom mellanhänderna avhänder sig den omedelbara kontakten med medborgarna.

Den gången var det Gustav II Adolf som var privatiseringsivrare. Axel Oxenstierna var inte glad åt det hela. Men, skriver Arvidsson

Bondemissnöjet spred sig i bygderna och blev så småningom så stort att Oxenstiernas återhållsamma linje framstod som mer förnuftig och mot slutet av 1630-talet avvecklades privatiseringspolitiken definitivt inom skatteuppbörden.

Ett nytt grönt kontrakt för Sverige?

2009-02-18T15:37:00.004+01:00

Jag har anmält mig till den här tvådagars-konferensen på Stockholms universitet 9 - 10 mars. Det går fortfarande (fram till 27 februari) att göra det men arrangörerna har meddelat att det inte är så värst många platser kvar. Kolla här.

När jag ser ordet trippelkris och ser den där figuren tänker jag på Susan Georges Schumacher-föreläsning som jag tidigare skrivit om. Där sa hon bl a

Problemet är att i vår värld har saker och ting kopplats samman på ett så olycksbringade vis att människors villkor förvärras och planeten skadas på ett ohjälpligt sätt. Detta yttrar sig nu i tre samtidiga kriser: den sociala - med en oacceptabelt utbredd fattigdom och en lika oacceptabel koncentration av rikedom –, den finansiella och den ekologiska – med global uppvärmning och klimatförändringar.

Jag misstänker att konferensen på Stockholms universitet inte har samma politiskt radikala utgångspunkter som Susan George - jag är till exempel pessimistisk nog att tro att "ekonomi" i mars-konferensen skjuter in sig mera på tillväxtproblem än på världens fattigdom och välfärdsklyftor. Hoppas jag har fel! Listan på föreläsare innehåller i alla fall många intressanta namn. t ex Johan Ehrenberg, Christer Sanne (som skrivit Keynes barnbarn), Isa Lövin (som skrivit Tyst hav) och Göran Bryntze och Karin Smith Svensson (två kärnkraftmotståndare av rang).

Här några citat ur programpresentationen.

Kan ett nytt grönt kontrakt för Sverige ta oss ur den ekonomiska krisen samtidigt som landets energi- och miljöproblem får en mer hållbar lösning?

Ett nytt grönt kontrakt skulle kunna baseras på flera tänkbara ingredienser, till exempel en ny politik för innovationer och införande av ”grön” teknik, skapandet av en för miljön gynnsam upphandlingspolitik och nytänkande i form av miljökostnader för beräkning av tillväxt.

Det första blocket (som hålls förmiddag och tidig eftermiddag dag 1) syftar till att kartlägga den rådande krisens orsaker och omfattning.

Det andra blocket (eftermiddag och senare plenum under dag 1) kommer att diskutera och analysera hur vi kan ta oss ur krisen och hur ett nytt grönt kontrakt skulle kunna skapas.

Konferensens tredje och sista block (dag2) kommer att ägnas åt att diskutera hur ett sådant grönt kontrakt skulle kunna implementeras.

Klimathot och kärnkraftpropaganda

2009-02-18T14:31:00.008+01:00

Har börjat göra dagliga promenader medan jag lyssnar på föreläsningar av Johan Galtung. Internet och mp3-spelare är en fantastisk kombination. För en månad sedan talade han under rubriken Six World Conflicts In Search Of Solutions på London School of Economics and Political Science. Ute i skogen i förmiddags blev jag stående och spetsade öronen när han sa följande:

- Jag tillhör inte dem som är övertygade om att den globala uppvärmningen helt har åstadkommits av människor. Det pågår en process med smältande glaciärer som startade efter istiderna för tusen och åter tusen år sedan. Om det beror på jordens rotation eller ökad fusionsaktivitet i solens kärna är frågor som är värda att diskuteras. När haven värms upp frigörs koldioxid - det är inte bara så att haven värms upp när människor producerar koldioxid. Det kan vara fråga om ett ömsesidigt orsakssamband.

- När jag frågar specialister hur mycket av uppvärmningen som orsakas av människor och hur mycket som är naturhistoria varierar svaren på frågan om människans bidrag från 99 procent till 3 procent. Dessa människor kallar sig vetenskapsmän. Om svaren varierat mellan 52 och 55 procent hade jag kunnat acceptera det. Men om vi inom socialvetenskapen hade arbetat med sådana variabler hade vi antagligen med rätta dömts ut. Gott folk - vi är utsatta för något slags humbug på det här området. Dess sanna väsen vet jag inte och jag vill inte på något vis bagatellisera problemet. Jag säger inte heller att om det visar sig att människan är orsaken till enbart toppen på det sjunkande isberget - att vi då inte ska göra något. Jag vill bara veta sanningen.

- Men jag har en fruktansvärt misstanke. Det är att vi om några år kommer att utsättas för en kärnkraftspropaganda som vi aldrig sett maken till. De är väl organiserade och vet hur de ska bära sig åt. Läs vad Al Gore skrev som vicepresident! Ni kan själva ta reda på det. Det är mycket intressant.

Det råkade dessutom vara så att jag före Galtung-föreläsningen hade lyssnat på en intervju med en person som arbetat i Al Gores närhet. Det var fysikprofessorn Edgar Moniz som var biträdande energiminister i Clinton-administrationen. Intervjun med Moniz gjordes 2006 med anledning av en stor satsning på kärnkraftfrågan i Scientific American. Artikeln introducerades så här: "En trefaldig ökning av kärnkraften skulle kunna bidra betydligt till att avvärja klimatförändringarna genom att undvika utsläpp av en till två miljarder ton kol om året." Det gick inte att ta miste på vad den förre Clintonministerns hjärta klappade för.

Nu ska jag försöka syna Al Gore. Johan Galtungs konspirationsteorier finns det anledning att ta på allvar. 1980 sa han att Sovjetunionen skulle falla samman inom tio år.

Kampen går (inget) vidare

2009-02-16T14:27:00.019+01:00

Ett av mitt livs största politiska nederlag led jag den 23 mars 1980. Det var då svenska folket röstade om kärnkraften och en mycket stor majoritet av väljarna, 77,8 procent, sa att de ville avveckla den. Jag var en av dem och jag var inte glad. Varför? För att jag befann mig i ett mycket tvivelaktigt sällskap.

En majoritet av dem som ville avveckla kärnkraften ville nämligen göra det med förnuft. Det var så socialdemokraterna och LO marknadsförde Linje 2 som var deras sabotage mot omröstningen genom att förhindra att den blev ett val mellan ja och nej. Då, i mars 1980, var tio kärnkraftverk klara. Nu fortsatte utbyggnaden av ytterligare två. I Forsmark jublade man.

Linje 3, som ville avveckla kärnkraften på 10 år, försökte dämpa besvikelsen under valvakan genom att dela ut ett nytt kampanjmärke. Det fina solmärket skulle ersättas av ett nytt som visade att vi minsann inte gett slaget förlorat. "Vi är ett träd med djupa, djupa rötter/ Aldrig, aldrig ger vi upp".

Men kampen gick inget vidare. Det visade sig nämligen med tiden att mitt sällskap i Linje 3 också var tvivelaktigt. Där var förstås först och främst en massa centerpartister. Men vid min sida, bland kärnkraftmotståndarna i den nationella styrelsen för Linje 3, satt också ordföranden i Kristdemokraternas Ungdomsförbund. Han hette Mats Odell och gjorde under rubriken Vännen Olofsson har fel offentlig avbön i Svenska Dagbladet 2005.

Men nu har som bekant vännen Olofsson inte längre fel. Hennes bedrägeri i kärnkraftfrågan är ett sabotage mot demokratin som är fullt i klass med det som socialdemokraterna ägnade sig åt när de skapade Linje 2. Jag trodde faktiskt inte att hon skulle kunna genomföra det. När hon den 4 februari samlade partiets riksdagsgrupp till hemligt möte för att vinna dess tystnad och lojalitet frågade Ekot i Sveriges Radio riksdagsledamoten Sven Bergström vad han tyckte när han var på väg in för att smaka på partipiskan:

- Det ska inte bli några nya reaktorer i gamla skal. Vi ser tillräckligt mycket av det elände man har i Finland med fördyrade kostnader och många års förseningar. Och den nya administrationen i USA med Obama i spetsen satsar kraftfullt på vind och sol. Inte ett knyst om kärnkraft.***

Alltså inga nya kärnkraftverk? undrade reportern en gång till.

- Nej, det hör verkligen forntiden till, svarade Bergström.

Bravo, Sven, tänkte jag. Nu blir det ett herrans liv i Centerpartiet.

Men det blev det alltså inte. När Maud Olofsson framträdde inför partiets 400 kommunalpolitiker någon dag senare var det bara någon enstaka förtroendevald som stack ut hakan. Skamlöst förklarade partiledaren att det är så här det går till i förhandlingar. Det är bråttom och man kan inte jämt gå tillbaka och fråga. Man måste visa ledarskap och ta beslut på egen hand. Miljöminister Andreas Carlgren var inte mycket sämre när han helt frankt sa att det skulle ha blivit ett helt annat beslut om man tillämpat en demokratisk ordning i partiet. Och på Sveriges radios hemsida kom kvittot på att manipulatörerna haft framgång:

Maud Olofsson hyllades av partiet
En rörd Maud Olofsson fick idag stående ovationer vid Centerpartiets kommundagar i Visby. 95 procent av energuppgörelsen är enligt Maud Olofsson centerpolitiska energimål och ”kärnkraften får vi leva med ett tag till”.

Jag känner hur en trettio år gammal sorg väcks till liv. Högervindarna är verkligen starka. Dessvärre är de också förnyelsebara. Men uthålliga? Nej!

PS.

*** Tyvärr har Sven Bergström fel om Obamas energiprogram. Obama kallar sig kärnkrafts-agnostiker och i hans ekonomiska stimulansprogram får kärnkraftkapitalet en hel del dollar. Se här.

"Du kan väl ta ett återfall?"

2009-02-16T13:13:00.007+01:00

Min vän L har en nykter samhällssyn, mycket tack vare att han studerar Boulevardpressen varje vecka. Boulevardpressen är det som en annan av mina vänner, JE (som har en om möjligt ännu nyktrare samhällssyn), med ett sammanfattande namn brukar beteckna Arbetaren, Flamman, ETC, Internationalen, Folket i Bild och Fria tidningen.

Det är länge sedan JE gick över till Svenska Dagbladet men min vän L kämpar fortfarande med sitt DN-beroende. "Jag fick ett återfall i veckan", erkände han när vi träffades i lördags. För en tid sedan hade han och hans sambo sagt upp prenumerationen. Men nu hade en försäljare från DN ringt och fått honom att tacka ja till en månads komma-tillbaka-till-DN-prenumeration. Sedan hade det blivit familjeråd där hemma och han förstod snart sitt eget bästa. Alltså avbeställde han DN. Den nya prenumerationen kom att vara en dag.

- Man får inte återfall, sa jag, som har en del bekanta som är aktiva inom Anonyma Alkoholister. "Återfallen tar man."

Sedan pratade vi om allt mellan himmel och jord. Jag kom att nämna Anonyma Socialister. L kände inte till dem och jag sa att det är så det ska funka. Det är en underjordisk rörelse.

Ändå kunde jag inte låta bli att prata om Bosse Ringholm och socialiseringen av bankerna. Jag uttryckte en förhoppning om att Bosse Ringholm skulle dyka upp på nästa möte med Anonyma Socialister och erkänna att han frestats av finanskrisen att till nästa partikongress skriva en motion om att socialisera de svenska bankerna.

Det jag skriver om Ringholm är baserat på en sann historia. Den utspelades, för att citera en riktig insider

"på den tiden då Studentförbundet och SSU ville socialisera bankväsendet. Det var ytterst nära att detta också blev den socialdemokratiska partikongressens beslut."

Sedan talade L och jag återigen om allt mellan himmel och jord. L ville veta när jag tänkte skriva något på min blogg. Det är ju evigheter sedan jag gjorde det.

- Frågan kan inte besvaras, sa jag. Den är existentiell.

- Du kan väl ta ett återfall, sa L.

Och varför inte? Sedan kan jag väl ta upp saken nästa gång vi träffas i Anonyma Narcissister.

Capitalist Fools

2008-12-11T12:30:00.019+01:00

Photo illustration by Darrow

Rubriken är inte min, och inte bilden heller. De finns i Vanity Fair där Joseph Stiglitz än en gång har vädrat sina pedagogiska talanger. Han får mig att tänka på alla dem som säger att "nu gäller det att se framåt". Stiglitz har nämligen ett viktigt tillägg: Men då måste man ha bra koll bakåt. Historieskrivningen, alltså!

I artikeln tar han upp fem viktiga misstag på vägen in i krisen (där det femte är Bush-administrationen "medicin" mot sjukdomen). Så här låter det när Stiglitz beskriver dem (och delvis talar i egen sak):

1. När Volcker fick gå och Greenspan kom. 1987 bytte Ronald Reagan chef för Federal Reserve Board. Paul Volcker var värd ett nytt förordnande efter att ha fått ner inflationen från över 11 till under 4 procent. Men Volcker förstod att finansmarknaden också behövde regleringar. Därför ersattes han av Alan Greenspan som gillade att öppna penningkranen men var motståndare till regleringar. Greenspan styrde över två finansbubblor - efter IT-bubblan hjälpte han till att blåsa upp husbubblan. En centralbanks främsta uppgift är att stabiblisera finanssystemet och Greenspan hade tillgång till sådana verktyg - och kunde begära flera av kongressen om han saknade några. Om banker till exempel ger lån som baseras på artificiellt höga priser på hus och andra tillgångar kan resultatet bli en härdsmälta - som vi ser nu och som Greenspan borde ha förstått. Ovanpå detta kom så bankernas inbördes monumentala vadhållning med de finansiella "instrument" som en gång introducerats under parollen "minska riskerna" men som i praktiken kom att utvecklas till vad som kallats "finansiella massförstörelsevapen". Denna verksamhet, där de finansiella institutionernas verksamhet blandas ihop och blir beroende av varandra, leder till att de till slut inte kan utläsa varandras eller ens sitt eget finansiella läge. Redan under Clinton-tiden stod det klart för regeringens Råd av ekonomiska rådgivare under Stiglitz ordförandeskap att dessa derivat innebar en risk. I rådet ingick både Greenspan och finansministern, Robert Rubin, men de reglerande myndigheterna struntade i varningen. De ville inte störa de finansiella innovationerna. Men innovationer är, lika litet som "change", något självklart bra. De kan vara dåliga också - som till exempel "liar loans".

2. Väggarna rivs. Avregleringsfilosofin ledde bl a till att kongressen 1999 avskaffade Glass-Steagall Act efter en lobbningkampanj som kostat finansvärlden 300 miljoner dollar. Denna lag hade länge hållit isär banker (som lånar ut pengar) och investmentbanker (som organiserar försäljning av aktier och obligationer) - en vägg som byggdes efter Den Stora Depressionen i syfte att förhindra en upprepning av alla excesser och intressekonflikter. Stieglitz ville inte att Glass Steagall-lagen skulle avskaffas eftersom aktörerna då skulle utsättas för övermäktiga egenintressen som skulle styra utvecklingen bort från vett och sans. Det värsta som hände när väggen mellan banker och andra finansiella institutioner revs var att riskkapitalbolagens kultur, där man traditionellt tar stora risker för att rika människor ska bli rikare, spred sig in i bankernas traditionellt konservativa kultur. En annan viktig avreglering var ett beslut i tysthet 2004 ( som nästan ingen deltog i, skriver Stiglitz). Det var när de stora investmentbankernas kvot för förhållandet mellan skuld och kapital ändrades, från 12:1 till 30:1 eller högre, så att de kunde köpa mera säkerheter, baserade på inteckningar, och blåsa under den framväxande husbubblan. Myndigheten motiverade beslutet genom att argumentera för "självreglering", vilket betyder "sköt er själva" (ett uttryck som på svenska ofta kompletteras med "och skit i andra"). En princip, skriver Stiglitz, som också Greenspan i efterhand betecknat som orimlig. Det förekom också varningar mot nya företeelser som inte reglerats, framför allt de finansiella derivaten. En kom från Commodity Futures Trading Commission när FED 1998 hade ordnat borgen (bailout) för en Hedge-fund vars biljondollar-konkurs hotade de globala finansmarknaderna. Men Greenspan, finansministern Rubin och den biträdande finansministern Larry Summers bjöd benhårt och framgångsrikt motstånd. (Min kommentar: Samme Larry Summers har utnämnts av Barack Obama att leda Vita Husets nationella ekonomiska råd, något som av ekonomen Dean Baker liknats vid att uppdra åt Osama bin Laden att leda kriget mot terrorismen.)

3. Blodiglar som patentmedicin. Sedan följde Bushs skattesänkningar med början i juni 2001. De användes som en modernt variant på forna tiders blodiglar: de skulle råda bot mot allting, särskilt om sänkningarna riktade sig mot företag och folk med höga inkomster. De hade stor betydelse för att lägga grunden till den kris som sedan följt. Eftersom de bidrog väldigt litet till att stimulera ekonomin fick Fed i stället försöka stimulera den verkliga ekonomin med räntesänkningar. Saken förvärrades av Irak-kriget och de skenande oljepriser som följde i dess spår med resultatet att det oljeberoende USA fick betala flera hundra miljarder dollar mera i oljepriser - pengar som annars kunde ha utnyttjats i den inhemska ekonomin. I normala fall hade detta lett till en ekonomisk nedgång, som på 70-talet, men eftersom Fed reagerade med att ösa ut pengar kunde man skjuta nedgången framför sig. "Vi levde på lånad tid med lånade pengar." Skattesänkningarna bidrog dessutom till krisen genom att vända värdehierarkin upp och ned: de som spelade hem pengar i värdepappers-kasinot fick lindrigare skatter än de som helt enkelt arbetade. Och inte nog med det. Eftersom räntor dessutom var avdragsgilla kunde man låna till sitt skattestimulerade spelande och skjuta betalningen av räntan på framtiden.

4. Falska siffror. Samtidigt, i kölvattnet på en serie stora skandaler då WorldCom och Enron kollapsade antog Kongressen i juli 2002 Sarbanes-Oxley Act. I skandalerna hade varje större amerikansk revisionsbyrå och de flesta banker och många stora företag varit inblandade och det stod klart att man hade allvarliga problem med redovisningssystemen. De flesta människor tycker att bokföring och redovisning är rena sömnpillret - men kan du inte lita på ett företags siffror kan du inte lita på någonting alls. Tyvärr missade lagstiftarna en sak, av många bedömd som mycket viktig, på vägen fram till kongressbeslutet. Det var att reglera de optioner som var ledningens speciella morötter. Dessa försvaras ofta som motivationsskapande incitament - vilket är illa nog eftersom det är fel. Ännu värre är att de uppmuntrar dålig redovisning: de ger ledningen starka motiv att förvanska informationen i syfte att pumpa upp aktievärdet. Värderingsföretagens incitamentstruktur har också visat sig vara pervers. Dessa institutioner betalas av dem som de värderar och de har kommit att praktisera en för dem själva lönsam betygsinflation. De började tro på en finansiell alkemi som innebär att "förgiftade lån" skulle gå hem hos banker och pensionsfonder bara de fick tillräckligt höga betyg. Samma sak kunde beskådas under Asienkrisen på 1990-talet: höga betyg satte igång strida penningflöden till regionen och när sedan betygen plötsligt sänktes kom katastrofen.

5. Låt det blöda. När Representanthuset antog regeringens "räddningspaket" 3 oktober i år hade regeringens ekonomiska illusioner definitivt spruckit och när banksystemets kollapser radades upp girade Bushadministrationen av och an: man gick i borgen för en del men inte för andra, en del aktieägare fick något tillbaka, andra inte. Finansminister Henry Paulsons första förslag var en handling av extraordinär arrogans: han lade fram ett papper på tre sidor som skulle ge honom rätt att använda 700 miljarder dollar efter eget behag. "För att återupprätta förtroendet." Men de underliggande skälen till det förlorade förtroendet angreps inte. Bankerna hade för många dåliga lån, balansräkningarna var fulla av hål och ingen visste vad som var sant och falskt. Det var som att ge blodtransfusion till en patient med inre blödningar utan att bry sig om källan till problemet - nämligen alla utmätningarna. Sent omsider gav Paulson upp sin plan att betala "cash for trash" men började då förse bankerna med pengar på ett sätt som retade upp skattebetalarna och utan att försäkra sig om att bankerna skulle börja låna ut pengar. Han lät till och med bankerna ösa ut pengar till sina aktieägare medan skattebetalarna öste in pengar i bankerna. Det andra problemet som inte togs upp var de svagheter som tornade upp sig i realekonomin som hittills hade hållits under armarna genom allt sanslöst lånande men som nu - utan snabba regeringsgripanden - stod inför en drastisk nedgång. Regeringen påstod att den ville bygga upp förtroendet men leverade i praktiken ett trick. Hade den verkligen velat återupprätta förtroendet skulle den ha börjat med de underliggande problemen: felen i incitamentstrukturerna och regleringssystemet.

Stiglitz rundar av sin artikel med att fråga sig om det fanns något enskilt beslut som hade kunnat ändra händelseutvecklingen om det hade fattats annorlunda. Hans svar är att varje beslut - också alla olyckliga beslut att inte göra någonting alls - är en konsekvens av tidigare beslut. Tillsammans bildar de en väv som sträcker sig långt tillbaka i tiden. På högerkanten får man visserligen höra att enskilda regeringsbeslut, som Community Reinvestment Act (som krävde att bankerna skulle bevilja inteckningslån i låginkomst-områden) spelat en avgörande roll och man har gjort de väldiga och ursprungligen statliga långivarna Fannie Mae och Freddie Mac till ett slags syndabockar. Men i själva verket, menar Stiglitz, kom de sent in i subprime-spelet och deras problem var de samma som i den privata sektorn: företagsledningarna arbetade under en incitamentstruktur som fick dem att gå bort sig i gambling. I själva verket kokar alla individuella misstag ner till ett stort och grundläggande: tron på att marknaden kan sköta sig själv och att statens roll ska vara minimal. Detta fick sin belysning i form av en syndabekännelse under höstens utskottsförhör på Capitol Hill som Stiglitz citerar:

Förre centralbankschefen Alan Greenspan
- Jag har kommit på ett fel.
Kongressledamoten Henry Waxman
- Med andra ord insåg ni att er världsbild, er ideologi, inte var rätt; den fungerade inte.
Greenspan
- Absolut, precis.

Varpå Stiglitz avslutar sin artikel: När USA - och en stor del av resten av världen - omfattade denna felaktiga ekonomiska filosofi var det ofrånkomligt att att vi till sist skulle hamna där vi idag befinner oss.

Pilutta dej, en hemlighet som ingen, ingen vet

2008-12-07T16:20:00.002+01:00

Pilutta-visan tonade nyss ut ur radion. "Jag vet nånting hemligt som bara är för mig." Det var slutet på Kalibers vassa program om skatteparadis i Sveriges Radios P1.

Det är tredje dagen i rad som jag intresserar mig för skumraskaffärer i Karibiska havet (och för den delen också Schweiz och London, Stockholm och New York).

I fredags var jag på en lunchföreläsning på Nordiska rådets informationskontor på Hantverkargatan i Stockholm. En pigg och glad Torsten Fensby berättade att han jobbat med skatteparadis i 13 år, först för OECDs räkning och sedan för Nordiska rådet.Det har varit motvind nästan hela tiden, sa han. "Men nu är det momentum." Det hade med finanskrisen att göra. Fensby sa att en lösning på finanskrisen också måste omfatta sekretess-staterna (som är hans namn på skatteparadisen).

Det jag mest minst från Fensbys föreläsning var att det finns så där 11.000 hedgefonder på Caymanöarna (där det finns ungefär lika många människor som i Sundsvall) och att IMF skrivit att Caymanöarna har ett imponerande och sofistikerat regelverk. Så sofistikerat, faktiskt, att bara 8 av Hedgefonderna är underställt det.

Dagen efter, igår, var jag på Attacs skatteseminarium och lyssnade på Sigrid Klaeboe Jacobsen från norska Attac. Hon hade många exempel på hur Attac i Norge hade tagit ner den abstrakta skatteparadis-frågan på marken och rotat i diverse "skattesnusk". Inte minst har Attac i Tromsö rört upp känslorna. Allra roligast på Attacs seminarium igår blev det när Sigrid berättade om mötet i Oslo som besöktes av en professor som skulle sprida ljus över saken. Attacarna var förstås vetgiriga och hade många frågor. Ungefär så här gick det till:

- Nej, det här är inget för er, sa professorn.
- vad då, vi vill ju veta.
- Det går inte.
- Vad då går inte?
- Det är för svårt.
- Kan det väl inte vara?
- Jo. Jag vet,
- Hur kan du veta?
- Jag begriper det ju inte själv och då har jag ändå skrivit en massa om det.

När jag kom hem igår kväll googlade jag en del på Attendo Care. Faktiskt en perfekt måltavla för en Attac-attack: Offentlig verksamhet privatiserad och utlagd till ett företag som ägs av riskkapitalister med slutstation i ett skatteparadis. Häng med nu: Attendo Cares huvudägare Industri Kapital som har kontor i Stockholm ägs av bolaget Augustas i Luxemburg som i sin tur ägs av Industri Kapitals fonder i skattepardiset Jersey.

I juni fick Attendo Care tre nya kontrakt inom äldreomsorgen i Linköpings kommun. En journalist från Kalla fakta hade tidigare frågat Jan-Willy Andersson, ordförande i Linköpings äldrenämnd, om han visste vart kommunens skattepengar tog vägen. Nej, det gjorde han inte. Och det tycktes inte heller spela någon roll. – Det är ju faktiskt så att vi är intresserade av att få äldreomsorg i Linköping, sa Andersson. "Och det är det som är viktigt för oss."

Och idag, söndag, sköt alltså Kaliber skarpt. Lyssna här!

Sedan år 2000 har antalet svenskägda företag i skatteparadisen ökat från 599 till 2280. Här finns 1700 mindre företag med en omsättning under 50 miljoner kronor om året. Många företag har dolda identiteter.

I Kalibers program intervjuas namngivna skatterådgivare som utan att tveka ger redaktionens påhittade småföretagare konkreta råd om hur man på ett olagligt sätt slipper betala skatt. Vi får också veta hur 45 tandläkare gått samman och bildat ett företag med vars hjälp de misstänks ha fört ut 113 miljoner kronor av sina inkomster via två holländska företag i form av en kapitalförsäkring till Isle of Man och sedan tagit hem pengarna skattefritt. Och så får vi höra hur sorgligt kort lagens arm är. Rådgivarna som i praktiken står till tjänst med olagligheter löper liten eller ingen risk att åka fast.

En liten krydda i programmer var att bland de svenska företag som Kaliber-redaktionen spårat till skatteparadisen var inte bara Birger Jarls företagshälsovård och Gustavsbergs hamn utan också det helyllesvenska Junibacken som varje år drar in 50 miljoner kronor genom att visa upp Astrid Lindgrens sagovärld. Det ägs av ett svenskt bolag som i sin tur ägs av ett bolag med officiell adress Brittiska Jungfruöarna. Kaliber ringde till marknadschefen på Junibacken och frågade. Svaret blev, inte oväntat, ungefär det här:

Jag vet nånting hemligt som bara är för mej.
Pilutta, pilutta, jag s�äger inte vad det är

Tystnaden, orden och döden

2008-12-07T13:35:00.003+01:00

För ovanlighetens skull blev jag idag glad när jag läste DN debatt. Inte för att innehållet i sig var uppmuntrande, det var det verkligen inte - men för att Amy Goodman, en av årets Right Livelihood-pristagare, fick träda fram och tala i klartext om hoten mot en självständig och kritisk journalistik. Denna fråga är i sista hand, påminner hon oss om, en fråga om liv och död.

Att söka upp tystnaden - så lyder de första orden i hennes artikel. "Det är en journalists ansvar - att ge röst åt de bortglömda, de övergivna och de som slagits till marken av de mäktiga."

Men det är när man går över tystnadens gräns som det blir farligt. Så sade Robert Saviano, den av Camorran dödshotade författaren, när han tillsammans med Salman Rushdie besökte Svenska Akademin för snart två veckor sedan för att tala om "Det fria ordet och det laglösa våldet". När de samtalade med Akademiens sekreterare konstaterade de att "fria ordet" just nu inte har sin bästa tid. De tog bland annat Kina, Zimbabwe och Mexiko som exempel.

Men ingen av dem nämnde Irak och det gjorde man inte heller vid solidaritetsmötet med Robert Saviano en dag senare. Dessbättre tar Amy Goodman skadan igen i dag på DN Debatt där hon skriver att antalet dödsoffer i Irak sedan 2003 nu är

"186, varav 135 journalister och 51 andra medieanställda. Med den siffran står Irakkriget i en klass för sig med långt fler journalister dödade än under första eller andra världskriget, som vart och ett krävde knappt 70 journalistliv. Dessa 186 dödsoffer var mestadels irakiska medborgare, eftersom det snabbt blev nästan omöjligt för en oberoende journalist från väst att bevaka Irakkriget. Omöjligt, utom för dem som valt att "bädda in sig" med USA:s ockupationsstyrkor. Inbäddade journalister tas om hand av amerikansk militär, vilket tillåter dem att arbeta under större skydd. Sådan inbäddning leder ofrånkomligen till mer positiv rapportering om USA: s ockupation i både Irak och Afghanistan."

Jag påstår inte att de döda journalisterna i Irak medvetet glöms bort när det talas om det fria ordets svårigheter. Men tystnaden säger något om var vi har våra tankar. Var Amy Goodmans tankar finns står klart för den som lyssnar på Democracy Now där bl a sakliga kritiker av USAs krig och ockupation av Irak varje vecka kommer till tals. Skulle samma journalistik bedrivas i Sveriges Radio eller SVT skulle vi ha fått höra att Public Service var ockuperat av USA-hatare.

På tisdag kan vi som bor i Stockholm lyssna på Amy Goodmans föreläsningar och själva prisceremonin med pristagarnas tal sänds på nätet. Om detta har jag skrivit här.

PS. Mer om offren bland journalister och annan mediepersonal i Irak kan man läsa på BRusells-tribunalens hemsida. Här hänvisas till Iraqi Syndicate of Journalists som anger en högre siffra (292) än den från CPJ (186) som Amy Goodman nämner.

Hela världen ska skattskrivas!

2008-12-04T11:25:00.020+01:00

De tre kommande dagarna har jag tänkt att ägna mig åt en av Attac-rörelsens kärnfrågor. Eftersom det handlar om skatteparadis och global beskattning kan det vara lämpligt att värma upp med en filmsnutt som producerats i samarbete med tyska Attac och som drar ner brallorna på bankfolket. Varsågod!

"Ditt förtroende för oss är vår största tillgång. Därför har vi nu i åratal hittat på sätt att ta ifrån dig vad som ligger oss närmast hjärtat. Dina pengar! Vi har ljugit för dig, lurat dig och stulit varenda slant du äger med hjälp av falska löften. Och så vi älskade det! Men tyvärr spelade vi litet för högt med våra kort. I den globala finanskrisens ryska roulette rycktes vi liksom med av vår girighet. Så nu finns inte dina pengar längre. Kära nån då! Men låt inte det hindra dig från att gå i borgen för oss med dina skattepengar. Så att vi kan träffas igen när du har nya surt förvärvade slantar. Vi vill bara ha det bästa hos dig. Dina pengar!"

Låt dem inte lura dig! Hjälp oss att stänga kasinot!

Med detta i bakhuvudet går jag på en lunchföreläsning i morgon som helt optimiskt heter "Början till slutet för skatteparadisen?". Där ska jag lyssna på Torsten Fensby som arbetar med saken åt Nordiska Ministerrådet och OECD. Till E24 uttrycker han sig (i augusti i år) så frejdigt att dom lockas att sätta rubriken "Skatteparadisen försvinner":

Enligt Torsten Fensby tryckte OECD för ett par decennier sedan på för avreglering av bank- och penningsystemen. Organisationen insåg inte konsekvenserna fullt ut och är nu på väg att rätta till problemen som uppstod när man plötsligt fritt och i hemlighet kunde flytta pengar som man ville över världen.

–Det här har ju helt spårat ur, säger Fensby och framhåller att G8-länderna nu kräver att OECD gör något åt skatteparadisen .

Dagen därpå, alltså på lördag, är det dags för Attacs seminarium i Stockholm. Rubriken lyder "Hela världen måste skattskrivas" och medverkar gör bl a Kenneth Hermele som 2001 gav ut boken "Det globala kasinot" och Sigrid Klæboe Jacobsen, Attacare från Norge som är aktiv i Tax Justice Network.

Klusterbomberna i Pandoras ask

2008-12-04T10:05:00.006+01:00

Jag har börjat kalla min laptop för Pandoras ask. Efter frukosten, och när jag är klar med morgontidningen, sätter jag mig mig i fåtöljen i vardagsrummet med min bärbara dator i knäet. Detta är ögonblicket om vilket jag säger till K: Nu öppnar jag Pandoras ask.

Halvbildad som jag är har jag funnit det säkrast att kolla i Nationalencyklopedin. Där läser jag om kvinnan som hette Pandora och sändes till jorden med ett förseglat fat som innehöll alla slags lidanden. "Då P. nyfiket öppnade fatet spred sig sjukdomar och olyckor över jorden. Kvar blev endast hoppet, som därför aldrig överger människan."

Det första som möter mig i min egen Pandoras ask denna morgon är en artikel i brittiska Guardian som berättar att vi håller på att få en konvention mot klustervapen. Jag bestämmer mig för att inte hasta förbi texten. Jag läser artikeln sakta för mig själv:

Vid ceremonin i Oslo var Norge, som lett ansträngningarna att förbjuda klusterbomberna, första land att signera avtalet.

Det följdes av Laos, där klusterbomber som fälldes från USAs flygplan för mer än 30 år sedan fortfarande dödar civila, och Libanon som attackerades med klusterbomber av Israel 2006.

När den här dagen (torsdag) är över har omkring 100 av Förenta Nationernas 192 medlemmar signerat. När 30 länder har ratificerat konventionen blir den en internationell lag.

Ett antal länder är värda att noteras genom sin frånvaro, bland andra USA, Kina, Ryssland, Indien och Pakistan, liksom Israel.

Klusterbomber är framför allt avsedda att riktas mot människor och utlöses i luften för att sprida små bomber över ett stort område.

Medan tanken är att dessa små bomber ska explodera när de når marken händer detta inte alltid och de kan ligga inaktiva i åratal. Offren är ofta jordbrukare som plöjer marken eller barn som lockas av bombernas klara färger.

USA och andra länder framhärdar i att klusterbomber har en legitim militär användning. Men en grupp som arbetar med frågan, Handicap International, säger att 98 procent av klusterbombernas offer är civila och att 27 pocent är barn.

Men nu blir alltså användningen av klusterbomber ett brott mot internationell rätt. Min Pandoras ask innehåller alltså inte bara lidande utan också hopp - även om den gamla frågan om i vilken domstol lagbrytarna ska dömas snabbt infinner sig. Särskilt hoppingivande är det att läsa i Svenska Dagbladet att "Ett fåtal länder med Norge och Island i spetsen har tillsammans med 300 frivilliga organisationer pressat fram förbudet". Mindre roligt däremot att läsa om Sveriges hållning. "Sverige hör till de länder som i slutändan motvilligt gått med på att skriva under avtalet." Så sent som den 16 november i år meddelade statsminister Fredrik Reinfeldt att tillverkningen av bombkapsel 90, som är det svenska klustervapnet, ska upphöra."

Varför gjorde inte Sverige gemensam sak med Norge och Island? Kan det ha med EU-medlemskap och vapenindustrier att göra?

Amy Goodman kommer till Stockholm

2008-12-03T10:57:00.004+01:00

På tisdag i nästa vecka har vi som bor i Stockholms-trakten två tillfällen att lyssna på Amy Goodman, den suveräna programledaren för Democracy Now. Amy Goodman är här för att ta emot Alternativa nobelpriset, Right Livelihood Award, och medverkar i två arrangemang som är öppna för allmänheten.

Klockan 9.30 - 10.20 9 december kan man lyssna på henne på Klara Strand konferens, Klarabergsviadukten 9. Det är en del av programmet "Voices for Justice - from Words to Action"som pågår mellan 08.30 - 16.00. Här deltar alla pristagarna. Det hela arrangeras av Centerpartiets internationella stiftelse i samarbete med Right Livelihood Award, IKFF - Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet samt Dag Hammarskjöld-fonden. Hela programmet finns här . Man kan anmäla sig här (längst ner på sidan).

Kl 17.00 - 18.30 samma dag, 9 december, föreläser Amy Goodman under rubriken “Independent Journalism - how?” Mötet arrangeras av Reportrar utan gränser och JMK - Institutionen för journalistik, medier och kommunikation på Stockholms universitet. Adressen är Karlavägen 104 och lokalen är JMKs aula.

Man kan också följa själva prisutdelnings-ceremonin på nätet. Den äger rum i Sveriges Riksdag 8 december kl 18. Här kommer pristagarna också att tala. Länken till utsändningen på Internet finns här.

Varje måndag till fredag sänds Democracy Now på nätet och till fler än 750 Public Service-stationer. Du kan titta på programmet, lyssna på det och läsa utskrifterna av intervjuerna här. Under sin vistelse i Europa kommer Amy Goodman att sända två program från Tyskland.

Vem är det som tar oss in i NATO?

2008-12-01T14:06:00.013+01:00

I morse fanns en viktig och ovanlig artikel på Svenska Dagbladets Brännpunkt.

Den handlar om att Sverige smygs in i NATO och den är i grund och botten oerhört nedslående. Knappast någon kan läsa artikeln utan att fråga sig om vi verkligen lever i en demokrati.

Så länge NATO har funnits har motståndet mot ett svenskt medlemskap varit mycket starkt och de som förespråkat en anslutning har varit i minoritet. I Sveriges riksdag finns bara ett parti av sju som öppet förespråkar NATO-medlemskap. Ändå är vi uppenbarligen på väg in i NATO.

Hotet får mycket klara konturer i Brännpunkt-artikeln. Det är också tydligt att NATO-anhängarna betraktar saken som avgjord. "Vi är redan med i NATO" har Folkpartiets talesman Allan Widman hävdat och överste Ulf Henriksson menade i början av året att "Det är dags att göra folket moget!" Översten och säkerhetspolitiske kommentatorn Bo Pellnäs är av samma mening: "Vi är i praktiken redan Natomedlemmar och borde bli det även formellt"

Men dagens SvD-artikel är inte bara nedslående. Den är faktiskt också litet hoppingivande. Författarna påstår inte att de vet hur denna smyganslutning till NATO går till eller vem som styr och ställer i den här odemokratiska processen. I stället säger de: Låt oss ta reda på vad som pågår. Låt oss starta en medborgarutredning för att besvara följande frågor:

Vilka är de små – och kanske t.o.m. större – stegen som hittills tagits?

Vem har tagit dessa steg, med vilka medel och motiv, och med vilken legitimitet?

Vilka förtroendevalda har låtit detta ske, och vad beror det på?

Det visar sig också att de som står bakom artikeln i Svenska Dagbladet redan har en hemsida för att underlätta utredningsarbetet. Adressen är www.natosmyg.se

Där framgår att de första undertecknarna bakom uppropet är flera än de 44 som har sina namn med i Svenskan i dag. Den moderate riksdagsmannen och före detta officeren Göran Pettersson skriver i sin blogg att de flesta av dessa namn är okända för honom. Så är det inte för mig och alla andra som under många år haft kontakt med, eller kanske deltagit i, olika sociala rörelser som underifrån försökt påverka maktetablissemanget. Göran Pettersson tycks inte heller ha förstått själva poängen med dagens artikel. Han verkar tro att den vill vara ett inlägg i en debatt mellan maktspelare när den i själva verket är en uppfordrande text till oss alla om att vi ska medverka i ett demokratiskt medborgarinitiativ. Pettersson undrar vad Mona Sahlin ska säga. Det gör inte jag. Jag undrar vad vi som litar till rörelser kommer att göra.

Finanskrisen: Den verkliga matchen om makten

2008-11-20T15:26:00.011+01:00

OWINFS har sin bakgrund i det framgångsrika motståndet mot MAI, ett sanslöst förslag till investeringsavtal som var på väg genom OECD innan det blev offentligt och 1998 havererade inför öppen ridå. OWINFS är ett löst sammanhållet nätverk som 317 organisationer och aktivister har gett sitt stöd - däribland Attac-rörelsen i 17 länder. Framför mig har jag anteckningarna från OWINFS's senaste telefonmöte om finanskrisen.

I min senaste blogg replikerade jag på Göran Greiders tal om "matchen mellan arbete och kapital" och menade att någon sådan match ännu inte pågår. Och aktivisterna i OWINFS talar mycket riktigt om en helt annan match: den som pågår mellan olika globala institutioner som försöker skaffa sig initiativet när strukturer och regleringar nu blir ifrågasatta. Ty åtminstone denna paroll ställer sig alla bakom: Change!

I telefonmötet med OWINFS pekar man på tre konkurrerande institutioner:

G20 som sammanträdde i helgen i Washington och som definitivt har övertaget och av medierna behandlas som det självklara och legitima beslutsforumet.

FN som har legitimitet men mycket litet makt. FN har tillsatt en "task group" som leds av Joseph Stiglitz som inte många har hört talas om.

Världshandelsorganisationen WTO som egentligen är en mäktig underhuggare till G20. WTO-förhandlingarna är i själva verket en avregleringsrunda som G20, trots sitt nyvaknade regleringsintresse, gav verbalt eldunderstöd i helgen. WTOs direktör, Pascal Lamy, vill i sin tur se till att Financing for Development, ännu ett tämligen okänt FN-initiativ, inte får för stort utrymme. FN-organet sammanträder i Qatar i månadsskiftet.

När det gäller orsaken till den pågående krisen skiljer sig OWINFS inte så mycket från innehållet i två stycken - "de enda sanna!" som en del andra kritiker säger - i G20s uttalande, om än med den skillnaden att OWINFS talar klartext om skuldbördan och pekar ut USA medan G20 riktar fingret mot "some advanced countries" och överlåter åt läsaren att själv gissa.

I telefonmötet med OWINFS konstaterar man vidare att de olika maktgrupperna gärna vill att räntorna sänks, ny likviditet frigörs och - någon sorts nya regleringar etableras. USA vill att varje nation sköter sitt eget reglerande, EU vill ha mera gränsöverskridande lösningar.

Risken - som aktivisterna i OWINFS ser saken - är att G20 vinner stöd för en lösning som återupprättar Internationella Valutafonden IMF vars förtroende är i botten efter alla år som ledande nyliberal aktör. Man befarar att de länder som i så fall får pengar är de som USA och IMF gillar och att lånen villkoras enligt långivarnas intressen.

I telefonmötet är man också noga med att påpeka att krisen inte "bara" är finansiell. Den är vid det här laget också en ekonomisk kris som måste handla om arbete och utveckling men också om jordbruk och livsmedelssäkerhet och om fattigdomsbekämpningen och Milleniemålen.

Ett liknande försök att teckna "den större bilden" i en kritisk genomgång av helgens G20-möte gör TNI - Transnational Institute. Jag rundar av med några rader ur deras uttalande:

"Som vi ser saken är det globala finansiella sammanbrottet bara en av flera sammanfallande kriser som orsakats av de styrandes försummelser och av en ideologi som hyllar en individualistisk frihandels-fundamentalism i stället för samhällsansvar.-- Följden har blivit att två andra, enorma globala problem nu förvärras och går samman med den finansiella krisen: Den planetära klimatkrisen och ojämlikheten mellan och inom världens länder. --- Samma politiska hållningslöshet ligger bakom alla tre kriserna."

Vi är inte med i matchen, Göran!

2008-11-20T12:06:00.015+01:00

Jag gillar Göran Greider. Jag fattar inte att han orkar prata och skriva och läsa som han gör. Jag lyssnar och läser med intresse. Till exempel nu senast i Aftonbladet. Där säger han bland annat viktiga saker om statligt ägande

Han skriver också att Naomi Kleins tes om chockdoktrinen inte bara har använts, och kan användas, av högern utan också av vänstern. Jag har själv skrivit om detta tidigare.

Men han skriver också att denna höst har visat hur "bräcklig kapitalismen är" och att det står 0-0 i matchen mellan arbete och kapital. Och att vänstern har ett drömläge framför öppet mål.

Det är förstås struntprat. Kapitalismen är dessvärre inte bara destuktiv utan också urstark och vänstern är inte ens med i matchen.

Det fanns förvisso en tid när den socialdemokratiska vänstern gästade huvudarenan och blev avblåst för offside av sin egen partiledning så att Kjell Olof Feldt och Carl Lidbom kunde desarmera LOs löntagarbomb och baxa krutröken genom riksdagen. Allt medan "den nya vänstern" satt på läktaren och teg eller uttalade kritiska kommentarer.

Men nu?

Kanske - tänker jag - är Göran Greider och jag trots allt ganska överens. Använder vi bara olika ord när vi talar om frånvaron av ett kritisk alternativ? För mig är i alla fall "Vänstern" för tillfället mest ett ord utan täckning eller möjligen ett paraply som när Socialistiskt Forum arrangeras på ABF.

Däremot är den globala rättviserörelsen inte bara ord för mig. Den är trots alla motgångar fortfarande kött och blod och ansikten och röster.Visserligen är inte heller den närvarande på den arena som medierna ställt i ordning för en finanspolitisk match där Sarkozy och Bush spelar mot ett mål i litet olika lag.

Men i min e-postlåda dyker den globala rättviserörelsen upp varje dag. Den heter bland annat Vår värld är inte till salu (eller på engelska OWINFS - Our World Is Not For Sale) och den har t ex globala telefonmöten om finanskrisen. Nästa gång blir den 24 november. Jag är inte med i samtalen (fast det finns inga formella hinder för mig) men jag kan läsa anteckningarna.

Strax ska jag ta fram anteckningarna från telefonmötet den 5 november och ägna min nästa blogg åt dem. Det gäller att sköta träningen. Tids nog blir det kanske match.

Lissabonfördraget: Förbjudet med restriktioner på kapitalrörelser

2008-11-16T19:20:00.006+01:00

På torsdag ska riksdagen rösta om Lissabonfördraget och det mesta tyder på att socialdemokraterna tillsammans med de borgerliga regeringspartierna kommer att godkänna fördraget i befintligt skick. Samma riksdagsmajoritet har sett till att frågan inte har varit föremål för en folkomröstning - inte heller har den diskuterats i någon valrörelse. Efter Irlands nej finns det inte ens någon anledning för riksdagen att behandla förslaget. Det har redan fallit och ett ja från Sveriges riksdag blir i stället ett inslag i kampanjen att utöva press på Irland.

Men nu är det som det är - frågan står på dagordningen och riksdagsledamöterna ska ta ställning. Attac Sverige har därför sänt en skrivelse till samtliga socialdemokratiska ledamöter där vi lyfter fram ett antal av de starka skäl som motiverar ett nej till Lissabonfördraget i befintligt skick.

Mot bakgrund av den globala finanskrisen blir Lissabonfördragets skrivningar om kapitalrörelser särskilt provocerande. Därför vill jag citera den del av Attacs brev som berör dessa artiklar i Lissabonfördraget:

Kapitalrörelser - alla restriktioner förbjuds

Ett Ja den 20 november betyder att ett EU-förbud mot alla restriktioner skulle fastställas mitt under en finanskris när nya regler för det finansiella systemet är på gång att diskuteras på internationell och global nivå!

”Inom ramen för bestämmelserna i detta kapitel ska alla restriktioner för kapitalrörelser mellan medlemsstater samt mellan medlemsstater och tredje land vara förbjudna.” (EUF artikel 63:1)

”Liberaliseringen av de bank- och försäkringstjänster som är förbundna med kapitalrörelser ska genomföras parallellt med liberaliseringen av rörligheten för kapital. (EUF artikel 58.2)

Som ett konkret exempel kan nämnas att t. ex. en skatt på spekulativa, kortfristiga valutatransaktioner har bedömts av ECB som en förbjuden restriktion.

Det blir därtill förbjudet för en nationell centralbank att ge krediter eller motsvarande till offentliga institutioner och företag - i uppenbar motsats till privata företag (!). Sådana lån kräver ett offentligt ägt kreditinstitut som mellanhand. (EUF artikel 123)

Som en sorts undantag står att parlament och råd ska besluta om åtgärder som gäller kapitalrörelser till och från tredje land (för investeringar, finansiella tjänster, värdepapper etc...) ”utan att göra avkall på sin strävan att i största möjliga utsträckning förverkliga målet om fria kapitalrörelser”. (EUF artikel 64:2) Det betyder att en majoritet under en mandatperiod kan besluta om avregleringar i finanssystemet som sedan kräver enhällighet i Rådet för att ändra, i praktiken närmast omöjligt. (EUF artikel 64.3)

”Den enda vägens politik” är på detta sätt inskriven i fördraget.

Så långt Attacs brev. Lissabon-fördragets artiklar om kapitalrörelser fick mig också att skriva ett brev till nationalekonomen Nils Lundgren som sitter i Europaparlamentet på Junilistans mandat. Jag frågade:

"Under den pågående finanskrisen diskuteras ofta behovet av regleringar av finanstransaktioner och bankvärlden, inklusive "the shadow bankingsystem". Jag skulle bli glad om du kan hjälpa mig med svaret på följande fråga: Hur kommer regering och riksdags möjligheter att införa olika sådana olika regleringar att påverkas om Lissabonfördraget börjar gälla?"

Nils Lundgrens utförliga svar finns här.

G20 och medierna - en obehaglig symbios

2008-11-16T18:11:00.012+01:00

Redan under frukosten fylls jag av obehag över mediernas rapportering från gårdagens G20-möte. Eller närmare bestämt: av två slags obehag.

Det ena är ett obehag över eliternas arrogans. Den otillständiga maktordning som kallas globaliseringen visar nu upp sig tydligare än någonsin. Först i form av en accelererande finanskris som övergår i en ekonomisk recession. Och sedan i form av detta G20, ett slags självutnämnd världsregering som lydigt reser till Washington när den bjuds in av en uträknad president för ett imperium på dekis.

Det andra är obehaget inför den journalistkår som okritiskt legitimerar denna maktordning samtidigt som den sprider dimma kring den. Läs till exempel rubriken och ingressen i Dagens Industri. "Världsledare enades om ökad reglering" - det låter väl bra?

Men så sent som två dagar tidigare höll ju George W. Bush ett lovtal till kapitalismen där han varnade för regleringar och sa att problemet inte är för litet statlig styrning utan för mycket. Hade han nu svängt 180 grader och blivit en förespråkare av regleringar?

Naturligtvis inte.

Efter förmiddagskaffet tar jag mig tid att läsa dokumentet som delades ut efter G20-mötet igår. På det hela taget var naturligtvis dessa sex sidor skrivna innan mötet ägde rum och antagligen har det inte studerats av särskilt många svenska journalister.

Vad många medier i alla fall framhåller är att denna text är mycket vag och allmänt hållen hållen. Den ger alltså inga konkreta besked.

Så långt allt väl. Men jag har jag inte sett någon journalist som påvisar att dokumentet dessutom är rent shizofrent. Man skulle faktiskt kunna tro att det är skrivet av Dr Jekyll och Mr Hyde.

Ta till exempel detta med den internationella finanshandelns reglering. Den ska bli sundare och G20 lovar att stärka reglerings-regimerna så att regleringen blir effektivare . Men samtidigt får dessa regleringar inte kväva innovationer och de ska uppmuntra ökad handel med finansiella produkter och tjänster. Vilket naturligtvis för tanken till hedgefonder och derivathandel, det vill säga spridningen av det som superspekulanten och miljardären Warren Buffet kallat finansiella massförstörelsevapen.

Ett annat exempel på regleringspolitisk shizofreni gäller Världshandelsorganisationen WTO och dess Doha-runda. G20 säger i sitt dokument att man ska göra allt man kan för att fullborda dessa frihandelsförhandlingar som under sju år havererat med jämna mellanrum. Samtidigt vet de initierade (men tyvärr inte journalistkåren) att Doharundan är en uttalad avreglerings-runda i syfte att ta bort regleringar bl a i handeln med finansiella tjänster.

Och vad säger ni om de här raderna i G20-dokumentet: ”Reglerare bör öka koordineringen och samarbetet över hela finansmarknaden, också med avseende på gränsöverskridande kapitalflöden.” Det låter ju som internationellt samarbete för att reglera kapitalflöden mellan länder. Men vad står det i det Lissabon-fördrag som Sveriges riksdag med all säkerhet kommer att rösta igenom på torsdag? Jo, följande:

”Inom ramen för bestämmelserna i detta kapitel ska alla restriktioner för kapitalrörelser mellan medlemsstater samt mellan medlemsstater och tredje land vara förbjudna.” (EUF artikel 63:1) - min markering med fetstil.

”Liberaliseringen av de bank- och försäkringstjänster som är förbundna med kapitalrörelser ska genomföras parallellt med liberaliseringen av rörligheten för kapital. (EUF artikel 58.2) - min fetstil, liberalisering betyder i praktiken avreglering, min anm.

Detta är så magstarkt att jag ägnar det en särskild bloggning. Den finns här.

Enligt Dagens Nyheter markerade gårdagens möte i Washington början på en ny era i världsekonomin. Vad tidningen syftar på är att G7 och G8 nu en smula motvilligt har blivit G20. ”Från och med nu handlar det inte längre om "västvärlden mot resten". Nu är det i stället representanter för vacklande västekonomier som möter många av sina forna kolonier som nu blivit starka tillväxtekonomier.”

Det må så vara. Men det finns de som siktar högre och menar att “det är dags att sluta se den globala ekonomin som en privat besittning för några exklusiva klubbar… det här är ett jobb för G192.” Och därför har detta G192 utsett en särskild arbetsgrupp under ledning av ekonomipristagaren Joseph Stiglitz som ska utarbeta analyser och rekommendationer med anledning av finanskrisen.

G192?

Det är FNs Generalförsamling. Och personen som uttalar sig kritiskt mot privata klubbar typ G20 är Generalförsamlingens ordförande, Miguel d'Escoto Brockmann, som under hela 1980-talet var Nicaraguas president. Det finns mycket att läsa om hans initiativ till en demokratisk genomlysning av den globala finanskrisen – inte i svenska medier, vad jag vet, men litet varstans på Internet. Börja till exempel här

Men kritiken mot gårdagens G20-möte har inte bara uttryckts i FNs Generalförsamling utan också så här:

Men i sanningens namn har det inte varit många demonstranter ute på gator och torg. Det finns visserligen kritiska uttalanden som samlat många undertecknare men den globala rörelsen för demokrati och rättvisa, som jag själv känner mig delaktig i, har haft svårt att hänga med i svängarna. Om detta G20-möte hade ägt rum för knappt ett decennium sedan hade det sett annorlunda ut - minns Seattle, Prag och Göteborg....!

Ja, vad är det för en tid vi lever i? En del talar om nyliberalismens totala triumf och andra om en "vänstervåg utan en vänster" . Flera bud?

Brev till sex riksdagsmän (s) om Lissabon-fördraget

2008-11-14T16:09:00.007+01:00

Öppet brev inför torsdagens omröstning i riksdagen om Lissabonfördraget

Åkersberga 14 november 2008

Till
Leif Pagrotsky
Bo Bernhardsson
Börje Vestlund
Peter Hultqvist
Morgan Johansson
Claes-Göran Brandin

Jag har under eftermiddagen försökt sätta mig in i de förutsättningar som gäller inför riksdagens behandling av Lissabonfördraget. Av tidningsuppgifter framgår att du är kritisk till den socialdemokratiska riksdagsgrppens beslut att rösta ja till fördraget.

Min fråga till dig är enkel och viktig: Hur kommer du att rösta?

Både LO-ledningen och den socialdemokratiska partiledningen har argumenterat som om enda alternativet till att rösta ja är att rösta nej till fördraget. Men naturligtvis måste det också finnas möjligheter till en lösning som tillgodoser LO-kongressens uttalande i juni i år om att avvakta utredningen om Lavaldomen och som skapar det rådrum som också en del av er har argumenterat för offentligt. Jag tolkar Vänsterpartiets begäran om en vilandeförklaring som en sådan möjlighet.

Jag har också förstått att det har stor betydelse om du lägger ner din röst eller röstar på ett alternativ till ja.

Jag har valt att skriva detta som ett öppet brev eftersom svaret på min fråga har stort allmänt intresse och en öppen diskussion med er har ett väsentligt demokratiskt värde. Jag har lagt ut det på min blogg ”Under ytan – närmare rörelserna”. Du är välkommen med ditt svar antingen som en kommentar på bloggen eller i ett mejl direkt till mig. I det förra fallet är adressen www.larsingemar.blogspot.com I det senare fallet är adressen larsingemar@gmail.com

Lasse Karlsson
Bl a aktiv i Attac Stockholm
-----
Hittills har jag fått ett svar från Bo Bernhardsson som skriver:

Hej!
Jag kommer att avstå, d v s lägga ner min röst.
Kravet på vilandeförklaring förändrar ingenting. Det man kan göra, om en sjättedel av ledamöterna kräver det är att återremittera förslaget till KU, men där finns en kompakt majoritet för att driva igenom fördraget.
MVH
Bo Bernhardsson
---
Kommentar

De sex riksdagsledamöter jag vänder mig till är socialdemokrater. Deras e-adresser är borje.vestlund@riksdagen.se, leif.pagrotsky@riksdagen.se, bo.bernhardsson@riksdagen.se, peter.hultqvist@riksdagen.se, morgan.johansson@riksdagen.se, claes-goran.brandin@riksdagen.se

Vänsterpartiets förslag till vilandeförklaring kan man läsa om här.

Brevet finns också på nätet som Google-dokument här

Olja och politik - men inga pratbubblor

2008-11-13T12:28:00.009+01:00

I fyra dagar har jag varit i hälarna på Issam Al-Chalabi. Det har varit en stark upplevelse som jag kan tacka kämparna i IrakSolidaritet för.

Det började med deras stora seminarium i ABF-huset i Stockholm i söndags. Det fortsatte med ett möte hos Utrikespolitiska institutet i måndags med bl a ett antal pensionerade ambassadörer. I tisdags förmiddag intervjuade jag honom i ett par timmar i ett hotell på Kungsholmen. På kvällen andades jag ut medan Al-Chalabi föreläste och diskuterade på Stockholms universitet. Igår gästade han Uppsala universitet där professorerna Hedda Ekerwald och Kjell Aleklett hälsade honom välkommen i den stora välfyllda Siegbahn-salen i Ångströmslaboratoriet.

Issam Al-Chalabi är ingenjör i grunden, utbildad i London. Han gick sedan den långa vägen, först genom Iraks nationella oljebolag och senare genom oljeministeriet. 1987 såg han på TV att han blivit utnämnd till oljeminister. Tre år senare förstod han, genom samma kanal, att han avskedats av Saddam Hussein, som då hade invaderat Kuweit. Sedan dess har Al-Chalabi levat i exil i Jordanien.

Det var en märklig känsla, igår eftermiddag i Uppsala universitet, att tillsammans med en massa unga studerande, i ett seminarium med naturvetenskapliga förtecken, få höra enkla sanningar som aldrig kommer att uttalas av Sveriges utrikesminister:

Irak är ett ockuperat land.

Dess styre och lagar saknar legitmitet enligt internationell rätt.

USA skulle aldrig ha varit där om det inte hade varit för Iraks olja.

Det handlade inte om politisk agitation. Det var en sakframställning som besvarades med intresserade frågor och till sist mycket starka applåder. Ty, som Al-Chalabi säger: man kan inte tala om Irak utan att tala om olja, inte om olja utan att tala om Irak. Och inte om något av detta utan att tala om politik. ”Men jag är ingen politiker. I am an oil man.”

På Utrikespolitiska Institutet fick han tillfälle att klargöra detta med litet andra ord på en fråga från en pensionerad svensk ambassadör. Det är väl en allmän uppfattning att USA är där på grund av oljan, sa den före detta diplomaten, och frågade sedan ”Men varför köper dom den inte i stället för att starta krig?”

Olja är ingen vara vilken som helst, svarade al-Chalabi tålmodigt. Den är politik på högsta nivå.

Och, tänker jag, det är därför världen nu plågas under Carter-doktrinen. Den som USAs president, innan han fick Nobels fredspris, uttalade i sitt State of Union-tal 1980, året efter Sovjets invasion av Afghanistan och Khomeinis revolution i Iran. Den som säger följande: USA ska använda ”alla nödvändiga medel, inklusive militär makt” för att säkra oljeflödet från Persiska viken till USA och ”varje försök från någon utomstående (min kursivering) att få kontroll över Persiska viken kommer att betraktas som ett angrepp på USAs vitala intressen.”

Men hur ska vi få slut på dessa krig, hur vill du beskriva vägen till fred? frågade Kjell Aleklett och för ett ögonblick såg den sympatiske professorn ut som ”en riktigt naiv svensk”.

Issam Al-Jalabi vände sig mot Kjell Aleklett, såg honom i ögonen och log. Sedan öppnade han sin kavaj och kände på vänster kavajficka. Ingenting där. Sedan kände han på höger kavajficka. Ingenting där heller.

Det var hela svaret och alla förstod. Oljemannen som inte är en politiker gillar inte pratbubblor. Det kändes som om åhörarna hade stor respekt för detta.

Barak Obama och frihandelns gåtor

2008-11-06T13:34:00.006+01:00

Att Barak Ombama är en handelspolitisk gåta förstår jag när jag läser en artikel i Financial Times.

Artikelförfattaren lyfter fram en passus i boken ”Att våga hoppas”, där Obama skriver om ett möte med Bob Rubin, som var Bill Clintons finansminister och en ivrig "frihandels-anhängare": ”Det var svårt att förneka Rubins fundamentala insikt. Vi kan försöka att sakta ner globaliseringen, men vi kan inte hejda den. USAs ekonomi är nu så integrerad med resten av världen att det är svårt att föreställa sig en effektiv protektionistisk regim - för att inte tala om att genomföra den.”

Så ska en ”free trader” tala!

Men så har Obama inte röstat i Kongressen och så har han inte låtit under valkampanjen, säger de "frihandelns försvarare" som nu oroas. Under kampanjen har Obama pekat på handelspolitiken som ett av de inslag i Bushs politik där medelklassen svikits. Han har lovat att omförhandla NAFTA (North American Free Trade Agreement), att förändra balansen i handeln med Kina och att förstärka administrationens verktyg för att motverka "orättvis handel". Också hans stab har låtit så: ”Inget beslut om att öppna nya marknader är aktuellt förrän den ekonomiska politik som syftar till att gynna medelklassen är på plats. Till exempel skattereformer, hälsovård och stimulanspaket.”

Men det som oroar ”frihandelsvännerna” är just det som AFL-CIO ser fram emot. AFL-CIO är en av USAs största fackföreningar och man stödde Obamas kampanj. ”Jag tror det blir en stor förändring ” (av USAs handelspolitik), säger Thea Lee, policychef hos fackföreningen.

Men handelsexperterna i Washington tycks, enligt Financial Times, snarare tro på ”business as usual”. En time-out för frihandeln under Obamas administration innebär helt enkelt att man fortsätter den linje som den demokratiska majoriteten i Kongressen redan tvingat fram, så som att vägra att gå vidare med de mest skadliga aspekterna i Bushs handelspolitik, t ex handelsavtal med Syd-Korea och Colombia. ”Ganska snart kan Mr Obama komma att engagera sig för för en framgångsrik avslutning på WTO-förhandlingarna i den s k Doha-rundan.”

Det är som vanligt, tänker jag. Frihandel kan betyda allt och ingenting.

Vad frihandel betyder för maktberusade neokonservativa framgick när USA ockuperade Irak. ”Frihet är den allsmäktiges gåva till varje man och kvinna i denna värld”, sa George W. Bush, ”och som den största makten här på jorden har vi en skyldighet att hjälpa till att sprida den.” Vad detta innebar, översatt till fri handel, visade USA när man, i strid med internationell rätt, och utan att behöva störas av demokrati och folkrörelser, skrev om Iraks ekonomiska lagar. Så här nämligen, med professor David Harveys ord:

Fullständig privatisering av offentligt ägda företag.

Fullständig rätt för utländska företag att äga företag i Irak, att plocka hem vinster som man gjort i Irak och att kontrollera irakiska banker.

Förbud mot inhemskt stöd till Iraks egna företag.

Bort med nästan alla tullar och andra "handelshinder".

De nya lagar som Irak påtvingades gällde all verksamhet – bara oljan undantogs (det var för känsligt). Dessutom förbjöds strejker och rätten att bilda fackföreningar försvårades. En regressiv skatt (platt-skatt) infördes.

Men fackföreningsrörelsen i USA tänker förstås på något helt annat när den vill att Obama ska motverka ”frihandel”. Man är rädd för att förlora jobb därför att företagen i USA inte kan konkurrera med utländska företag, till exempel i Kina.

Inte heller Bush har för övrigt varit okänslig för det fackliga trycket. Han är, som så många andra, frihandelsvän bara när det passar hans intressen. När han 2002 kände sig tvungen att blidka stålverksarbetarna tvekade han inte att orsaka vad dåvarande handelsministern Leif Pagrotsky kallade handelskrig. Så småningom fick Bush slå till reträtt sedan WTO hade fastslagit att USA brutit mot ingångna ”frihandelsavtal”.

PS. Inte oväntat tillhör Sveriges handelsminister Ewa Björling dem som är oroliga för att Barak Obama inte ska vara tillräckligt frihandelsvänlig. Idag säger hon i Svenska Dagbladet: "Sverige är väldigt handelsberoende och därför är det viktigt att USA har en frihandelsvänlig president. Obama har inte varit tydlig hittills, och jag är ganska orolig över den retorik som han visar upp. Mitt tips till Obama är: Välj McCain som handelsminister."

Magisk realism blir politisk och juridisk

2008-11-03T14:33:00.008+01:00

För andra gången på kort tid stöter jag på Ecuadors nya konstitution som med stor majoritet godkändes i en folkomröstning i september. Först var det Tomas Brytting i Tankar för dagen i P1 och sedan var det Kalle Holmkvist i Aftonbladet. Medan den senare pekar på konstitutionens välbekanta politiska teman – som upprört storföretagarna och den moralkonservativa högern – pekar den förre på att lagstiftarna i Ecuador tagit ett kliv förbi FNs mänskliga rättigheter. De har nämligen fört in rättigheterna för en alldeles särskild kvinnlig gestalt. Hon heter Pachamama.

Konstitutionen slår fast regeringens skyldighet ”att förhindra att arter utplånas, att ekosystem förstörs eller att naturliga kretslopp permanent förändras." Men det verkligt radikala, för att inte säga revolutionerande, menar Tomas Brytting, är motiveringen. I den nya grundlagen står det nämligen:

Pachamama har en rätt att existera och förbli, att vidmakthålla och återskapa sina centrala kretslopp.

Ja, dessa latinamerikanska grundlagar, folkomröstningar och folkrörelser!

Först var det Uruguay där 60 procent av de röstande 2004 uttalade sig för ett tillägg till konstitutionen som förklarar att “Vatten är en livsnödvändig naturresurs. Tillgång till dricksvatten och sanitära anordningar utgör grundläggande mänskliga rättigheter” och därför ska “den offentliga hanteringen av vattenresurserna grundas på uthållighet och medborgarnas deltagande”.

Så var det Colombia där tusen människor för någon månad sedan marscherade till Nationella Registret i Bogota för att överlämna mer än två miljoner namnunderskrifter som stöder kravet på en folkomröstning om vatten.

Vid The Third Americas Social Forum i Guatemala för några veckor sedan (vem har hört talas om det i dessa tider när alla medier intresserar sig för Amerika?) anades än en gång Pachamamas existens när en av ledargestalterna i den ecuadorianska ursprungsbefolkningen, Blanca Chancoso, förklarade att ”Vatten är ingen vara, vatten är liv. Vi säger också att inte heller jord är en vara, jord är liv. Jorden är vår mor och vår moder är ingen vara.”

Och Bolivia förstås!

I april förra året hade jag förmånen att vistas i Oscar Olivieras kölvatten när han besökte Sverige som Attacs gäst. Oscar är en legend inom globaliseringsrörelsen för sina insatser som folklig ledare i vattenstriderna i Cochambamba i april 2000 då regeringen tvingades till reträtt och det USamerikanska Bechtels dotterbolag kastades ut ur landet. Denne skomakare och fackföreningsman var utomordentligt rationell i västerländsk mening samtidigt som han säkert uppfattade också Patchamama som en realitet. Inte heller Oscar Olivera tyckte att vatten är enbart en mänsklig rättighet – snarare något heligt så som livet självt.

Länge har magisk realism varit ett självklart begrepp på tidningarnas kultursidor när man talat om latinamerikanska författare som Gabriel Garcia Marquez. "Magisk realism vill via naturen, historien och de inhemska myterna nå de djupt liggande skikten av verkligheten", skriver Nationalencyklopedin. Nu kanske denna magiska realism är på väg att bli också en politisk och juridisk realitet. Snart, säger Tomas Brytting, ”kan ecuadorianska domstolar väcka åtal mot oljeindustrin för brott mot den gudomliga fruktbarheten”.

Nåja. Grundlagar i all ära men vad betyder de när det kommer till kritan? Oscar Olivera tror nog snarare att då handlar det mera om vad som händer på gator och torg än vad som sker i rättsapparaten.

Och nog är det konstigt att vi i Sverige, där kärleken till naturen är så påtaglig, faktiskt verkar mena att Bruttonationalprodukten är mera helig än Pachamama? Jag minns vad som hände när Timbro-mannen Fredrik Segerfeldt läste den indiska fysikern och globaliseringsaktivisten Vandana Shivas bok Krig om vattnet där hon pekar på människors förhållande till vattnet i hennes hemland. Han avfärdade henne som helt ointressant. Hon var ju ”i sin flummiga nyandlighet (eller om det nu är traditionell andlighet) allmänt utvecklingsfientlig.”

Jag tror inte att Fredrik Segerfeldt har förstått att det är länge sedan utvecklingen gick framåt.

Iraks olja - Everybody knows

2008-10-31T11:07:00.006+01:00

Alan Greenspan:

"I am saddened that it is politically inconvenient to acknowledge what everyone knows: The Iraq war is largely about oil"

(Ur Greenspans memoarer, The Age of Turbulence: Adventures in a new World, sidan 463)

Leonard Cohen:

Everybody knows that the war is over
Everybody knows the good guys lost
Everybody knows the fight was fixed
The poor stay poor, the rich get rich
Thats how it goes
Everybody knows

Everybody knows that the boat is leaking
Everybody knows that the captain lied

Everybody knows the deal is rotten
Old black joes still pickin cotton
For your ribbons and bows
And everybody knows

And everybody knows that the plague is coming
Everybody knows that its moving fast

Oh everybody knows, everybody knows
Thats how it goes
Everybody knows

Everybody knows

Iraks olja - Nya lagen till parlamentet

2008-10-31T10:47:00.007+01:00

Jag ser fram emot seminariet som Irak Solidaritet anordnar i Stockholm nästa söndag. Särskilt intressant ska det bli att lyssna på Issam Al-Chalabi som var oljeminister i Irak 1987-1990.

I februari förra året godkände Iraks regering ett förslag till ny oljelag. Jag skrev om saken och gav en bakgrund i en artikel i Folket i Bild/Kulturfront. Det fanns de som då trodde att det bara skulle vara en formsak att få lagen godkänd i parlamentet.

Men det var fel. Lagen har skrivits om fyra gånger och har ännu inte riktigt landat i parlamentet. Det är inte helt lätt att följa turerna men följande bild framträder:

I oktober i år överlämnades lagförslaget till parlamentets Olje- och gasutskott för behandling i parlamentet.

I söndags meddelade Olje- och gasutskottet emellertid att lagförslaget inte kunde behandlas av parlamentet eftersom förslaget inte hade godkänts av hela regeringen och innehöll en del ändringar som Oljeministeriet infört.

I tisdags träffades, enligt UPI.com, Olje- och gasutskottet och premiärministern Nouri al-Maliki för att avgöra ”lagförslagets fortsatta öde”

Nu på morgonen läser jag att lagen trots allt kommer att behandlas av parlamentet. Iraq Oil Report skriver att det handlar om det förslag som förhandlades fram i februari 2007 med ändringar införda av Shoura Council. ”Fastän det finns mycket opposition mot de olika versionerna av oljelagen är det troligt att parlamentet önskar inleda den länge väntade debatten, som säkert kommer att leda till ytterligare förändringar av lagen.”

Motsättningarna kring förslaget till ny oljelag gäller framför allt två frågor: Den ena gäller privatiseringen av oljesektorn och marknadstillträdet för utländska bolag. Den andra gäller maktfördelningen, centralt och regionalt och mellan religiösa och etniska intressen. På senare tid har det skrivits åtskilligt, bl a i New York Times, om att maktstriden om oljan ökar spänningarna mellan kurderna i norr och centralregeringen.

Samtidigt pågår nu förhandlingar mellan USA och Irak om villkoren för ockupationsmaktens närvaro efter årets slut. FNs mandat, som legitimerat USAs närvaro i Irak, upphör att gälla vid årsskiftet och en ny överenskommelse är nödvändig. Också dessa förhandlingar går trögt – en inte alltför djärv gissning är att oljan spelar en stor roll bakom rubrikerna. Lyssna t ex på Pepe Escobar om USAs ”surge” i Irak och oljelagen: ”Om USA får den oljelag dom vill ha blir dom lyckliga, annars blir det inget tillbakadragande”.

C H Hermansson och finanskrisen

2008-10-30T13:26:00.004+01:00

Det blev köbildning utanför Riksdagens ledamotshus igår eftermiddag när alla skulle få sina brickor och slussas igenom vakten. Vänsterpartiets riksdagsgrupp och CMS hade bjudit in till diskussion om finanskrisen. I panelen satt C H Hermansson, Dan Andersson och Stefan de Vylder. Diskussionen leddes av Aron Etzler, chefredaktör på Flamman, som valde att börja diskussionen med att ställa den fråga som ofta tappas bort när vänstern samlas till intelligent kritik av kapitalismen. Med andra ord: Vad bör göras?

Det blev två och en halv timmes diskussion nonstop, utan bensträckare och förfriskningar. Jag väljer ett av spåren, det som den nu 90-årige förre Vpk-ordföranden skissade. Ungefär så här:

- Hilferding skrev ju sin bok Finanskapitalet i början på förra seklet och pekade på hur bankkapital och industrikapital gick samman. Det som sedan hänt är att finanskapitalet har blivit mäktigare och nu lösgjort sig från den verkliga ekonomin. Finanskapitalet producerar inga nyttigheter. Vilket inte hindrade Mats Odell att i dagens riksdagsdebatt säga att finanssektorn är den kanske mest välfärdsskapande sektorn. Och den mannen ska tala om värdegrund!

- Men en allians mot det destruktiva finanskapitalets härjningar borde vara möjlig. En allians mellan småföretagare, industri- och handelskapitalister och löntagare. Och tillsätt en kommission! Ge den två uppgifter. Dels att utröna hur man ska kunna skruva ner de orimliga finansiella mål som styr storföretagen under kvartalskapitalismen. Förre riksbanksdirektören Thomas Franzéns analys är bra att utgå ifrån även om hans tro på att företagsvärlden själv ska kunna åstadkomma en grovsanering låter som en illusion. Kommissionen bör också föreslå förbud mot de mest destruktiva finansiella instrumenten, t ex Hedgefonderna.

C H Hermansson kryddade sitt resonemang med ett minne från en annan kristid, troligen på 1940-talet (jag missade det exakta året):

- Ernst Wigforss var finansminister på den tiden och han samlade folk från alla partier, från storfinansen och bankerna och från akademierna. Där var Bertil Ohlin och en av de gamla Wallenbergarna och den gamle Browald…. Och så fick jag vara med på ett hörn, ung och oerfaren. Det var en märklig upplevelse, till exempel att få erkännsamma ord av Bertil Ohlin. Och så var det Dag Hammarsköld, den gången statssekreterare, som var nyckelpersonen i samtalen och som höll i pennan – och till sist åstadkom ett dokument med hyggligt keynesiansk prägel som alla kunde ställa upp på.

Det var tydligt att det där var något som tilltalade Dan Andersson, LOs chefsekonom, ty när samtalsledaren Aron Etzler avrundade diskussionen med att begära ett handlingsprogram på tre punkter dök Hermansson och finanskris-kommissionen upp på nytt. Och Dan Andersson tänkte högt, typ:

- Vi skulle behöva en Hammarsköld…. En tjänsteman av den gamla skolan med stor integritet…. Jag ser mig omkring..... men nej, jag ser ingen Hammarsköld idag….

Det är nog värre än så, tänker jag litet senare. Inte ens en återuppstånden Hammarsköld skulle kunna sitta med Odell, Sahlin, Jonung och Calmfors och Swedbank och Klas Eklund och någon amerikan från Volvo och föra ett rationellt samtal som resulterade i ett keynesianskt dokument.

Och i eftertankens kranka blekhet måste jag erkänna att trots att de där två och en halvtimmarna i Riksdagens ledamotshus var väldigt trevliga (och jag tror att de flesta av alla dem som fyllde salen håller med om det) så finns det absolut inget trevligt i det politiska läget. Det är bara att plocka fram det gamla Gramsci-citatet och inse att vårt intellekt inte ger oss något hopp men att det är vår förbannade skyldighet att ändå handla med optimism. ”Du har inte en chans – ta den!”

Än en gång är det några ord från igår ur den luttrade C H Hermanssons mun som dyker upp i mitt huvud.

- Nu gäller det att förbereda sig. Efter segervalet 2010 måste vi veta vad vi ska göra.

Man skulle ju till att börja med kunna efterlysa den där hammarsköldska processunderlättaren (som det väl skulle heta på nutida management-svenska) för ett något mindre omöjligt jobb: att vara sekreterare i ett folkrörelsarbete med sikte på ett krisprogram för en rödgrön vänster. Det fanns något i luften i gårdagens diskussion som gav näring åt sådana förhoppningar.

Till att börja med gäller det att få ordning på den diskussion som inte är så lätt att hänga med i – den om utgiftstak, budgetbalans-funtamentalism och Lars Ohlys politiska ensamhet.

Nödlån och nödlögn

2008-10-28T16:33:00.005+01:00

Vice riksbankschef Lars Nyberg kom för sent till LOs kunskapsseminarium om finanskrisen igår. Det var en sak han måste ordna först. Det var Carnegie som behövde låna en miljard.

Men Nyberg var lugn hela vägen från banken och när han kom fram till katedern i LO-huset log han och var trevlig och sa att det var inget särskilt med den där miljarden. Carnegie är solitt och Riksbanken har fått goda säkerheter för lånet.

Samtidigt öppnade dom posten borta hos Carnegie och hittade ett brev från Finansinspektionen. Problemet var att Carnegie möjligen hade brutit mot reglementet. Bankirfirman (eller banken, som det mest står i tidningen) hade bundit sig för att låna ut en miljard till en finansman som heter Maths O Sundquist. Reglerna säger att ett lån till en enskild kund inte får överstiga 25 procent av kapitalbasen. I Carnegies fall är kapitalbasen drygt 1,6 miljarder. Alltså skulle Sundquist få låna max 400 miljoner.

Att det var så illa med lånet till Sundquist visste vi inte, sa Carnegies styrelseordförande Anders Fällman, när det hela exploderade och värdet på Carnegies aktier störtdök mitt under LOs kunskapsseminarium. En som däremot kanske visste det var förre VDn Anders Onarheim som 29 september lämnade Carnegies ledningsgrupp och under sommaren passade på att sälja 150 000 av sina aktier i företaget när kursen var mycket bättre och han själv var registrerad som insider. Fast till Svenska Dagbladet säger han förstås han att han, precis som styrelsen, inte hade en aning om hur det stod till med Sundquist-lånet.

Men vice riksbankschefen tycker alltså att Carnegie är ett välskött bolag och dessutom har han ju ordnat goda säkerheter för Riksbankens lån. Han sa inte vad den goda säkerheten hette. Men i medierna kan vi läsa att den består av ett dotterbolag till Carnegie.

Men tänk om Carnegie behöver ännu mer pengar, frågade en journalist igår. Det är inte aktuellt, blev svaret. Något sådant hade vice riksbankschefen inte hört talas om.

Ett dygn senare har vi alla hört talas om det. Det solida Carnegie har kommit på att dom behöver låna fem miljarder av riksbanken i stället för en.

Nu får det räcka. Jag hoppar över allt det där från det senaste året: olaglig optionshandel, Ekobrottsmyndighetens förundersökning och razzia hos Carnegie, Finansinspektionens hårda dom med maximalt skadestånd på 50 miljoner kronor och VDs omedelbara tack och adjö med 180 miljoner i ersättning och sedan byte av hela styrelsen. Och så det där med Mats Odells kompetenta kompisar från Carnegie som jobbade på finansdepartementet "som rådgivare i statens utförsäljningsaffärer".

Ja, det där blir alldeles för mycket för en enda bloggning.

Men jag måste ändå berätta att jag hör två röster i mitt huvud medan jag betraktar den leende och trevlige riksbankschefen på LOs kunskapsseminarium.

Den ena rösten tillhör Carl Bildt och är från augusti 1992. Han var landets statsminister och den borgerliga regeringen var samlad i Harpsund. Det var många i landet som oroade sig för en annalkande ekonomisk kris och senare samma höst skulle riksbankschefen höja räntan till 500 procent. Men statsministern kände ingen oro. Denne dementiernas mästare sa följande:

- Den oron är ju mycket spekulativ i den meningen att det är en rubrik här och en rubrik där i en tidning, det är mycket semesterspekulationer av semestervikarier. Vi har lagt upp en plan och vi fullföljer den.

Den andra rösten i mitt huvud tillhör Bo Lundgren, Bildt-regeringens biträdande finansminister. Också han var alltså i Harpsund i augusti 1992. 16 år senare, sommaren 2008, kommenterar han Bildts uttalande så här.

- Vi visste ju mycket mer men man går ju inte gärna ut och säger att ja, vi har ett stort problem, här kommer det att gå åt helsicke. Ungefär som jag skulle gå ut och säga snart kommer svenska banksystemet att hotas av ett sammanbrott. Det skulle ju ha fått en del konsekvenser.

Det är ju inte precis lugnande information men det kan vara bra att veta: När sanningen är som hetast får vi inte höra den. Kanske kan en riksbankschef tycka att en investmentbank på fallrepet har blivit en lekstuga för girigbukar. Men det kommer han inte att säga. Möjligen i memoarerna en vacker dag, men inte så länge han har betalt för att hålla oss lugna.

Har Sarkozy, Obama och Attac något gemensamt?

2008-10-25T21:26:00.005+02:00

Jag har just sett ett lysande Public Service-program som heter ”Borde skatteparadisen förbjudas?” Det sändes (på engelska) av France24 och finns här.

Det är lysande för att det är så pedagogiskt och vågar gå rakt på den fråga som svenska medier ännu inte ställt: Har skatteparadisen något med finanskrisen att göra?

Dessutom bjuder en av deltagarna på ett underhållande extranummer. Det är Daniel Mitchell, en kollega till Johan Norberg på det högerextrema Cato Institute, som drar ner brallorna på sig själv så det står härliga till. Han säger rakt ut att riksdagsbeslut om beskattning av medborgarna är ett rån, iscensatt av majoriteten, och därför gäller det att skydda rikt folk som försöker smita från skatten. Skatteparadisen, sa Mitchell, är mycket önskvärda och nyttiga för den internationella handeln och ekonomin. De är kort sagt en välsignelse. De folkvalda lagstiftarna i länder som Frankrike och Tyskland (för att inte tala om Skandinavien, som han inte nämner) är däremot i praktiken kriminella.

Utvecklingsekonomen Alex Cobham, verksam som policyansvarig hos Christian Aid, sa i programmet att skatteparadisen är ett allvarligt problem både för rika och, i synnerhet, för fattigare länder. De har i hög grad medverkat till de brister i information och regleringar som orsakat krisen genom att finansinstituten har kunnat expandera sin verksamhet bortom alla rimliga gränser. I Christian Aid har man dessutom kunnat konstatera att skatteparadisens bristande transparens har lett till att utvecklingsländerna berövas skatteinkomster i storleksordningen 160 miljarder dollar om året – mycket mera än de får i bistånd.

Programmet från France24 var säkert föranlett av den senaste veckans utspel på högsta nivå från Tyskland och Frankrike som vid ett OECD-möte föreslagit att Schweiz ska sättas upp på ”svarta listan” över skatteparadis. Schweiziske utrikesministern svarade med att kalla till sig Tysklands ambassadör i Bern för att uttala sitt ogillande. Dessutom har det varit hårda ordväxlingar mellan Frankrike och Luxemburg.

Vid ett tillfälle har franske presidenten och nuvarande EU-ordföranden Nicolas Sarkosy till och med gjort en koppling mellan de statliga räddningsaktionerna och skatteparadisen. I veckan skrev Dagens Industri:

President Nicolas Sarkozy tar nu tillfället i akt att uppmana till en ”omstöpning av det globala finanssystemet”. Han vill börja med just bankerna: ”Ingen bank som arbetar med statens pengar skall kunna arbeta i skatteparadis”.

Också i USA är frågan om skatteparadisen aktuell. Senast igår sa Barach Obama under valrörelsen att skatteparadisen ska stängas och tidigare har han stöttat ett lagförslag som kallas Stop Tax Haven Abuse Act

Det ska bli intressant att se om denna Attac-fråga kommer att ta sig in på mediernas agenda ”tack vare” finanskrisen. Hur som helst laddar Attac Sverige nu för ett seminarium som ligger rätt i tiden. 6 december i ABF-huset i Stockholm är rubriken ”Skatter i ett globalt perspektiv” Läs mera här.

PS. Tidningsklippet överst i den här bloggningen är hämtat ur tidskriften Fokus. Han som vill bevara skatteparadisen är finansmannen Tomas Fischer, för oss äldre mest känd som finansiär av Ebbe Carlsson-affären på 1980-talet.

Susan George: Stort kan vara vackert!

2008-10-23T18:46:00.009+02:00

Susan George är en ledande intellektuell och aktivist i den globala rättviserörelsen. Hon har varit en av mina inspiratörer allt sedan jag första gången hörde henne på Forum Syds Fokus på Världshandel senhösten 2000. Ett år senare satt hon tillsammans med George Soros och Joseph Stiglitz på podiet i ett proppfullt konserthus i Stockholm. Någon dag senare blev hon intervjuad i Ekots Lördagsintervjun. Globaliseringsdebatten gick på högvarv – trots 11 september och Göteborgskravallerna.

För några veckor sedan höll Susan George en Schumacher-föreläsning i Bristol, England. E.F. Schumacher var ett av de stora namnen i 70-talets civilisations- och miljökritiska rörelser och han har gjort uttrycket ”Litet är vackert” bevingat. Hans bok med samma namn har av Times Literary Supplement utnämnts till en av de hundra mest inflytelserika efter andra världskriget. Det är möjligt att Susan George chockerade sin publik när hon i sin föreläsning till Schumachers minne sa att ”Stort kan också vara vackert – och just nu lever vi i en sådan tid.”

Hennes föreläsning hade rubriken ”Den globala ekonomins omvandling – Lösningar för en uthållig värld”. Manuskriptet skrevs i mitten av september när finanskrisen började galoppera. Det finns här – och det är väl värt att läsas.

Susan George börjar med att nämna Margaret Thatchers berömda uttalande att ”något sådant som samhälle finns inte”. I stället är det ju så, menar George, att allting hänger ihop. Problemet är att i vår värld har saker och ting kopplats samman på ett så olycksbringade sätt att människors villkor förvärras och planeten skadas på ett ohjälpligt sätt. Detta yttrar sig nu i tre samtidiga kriser: den sociala - med en oacceptabelt utbredd fattigdom och en lika oacceptabel koncentration av rikedom –, den finansiella och den ekologiska – med global uppvärmning och klimatförändringar.

De här problem är så gigantiska att miljövännernas välmenande råd dessvärre är helt otillräckliga. ”Jag är ledsen att säga det, men den tiden är förbi då vi bad människor byta sitt beteende och sina glödlampor.” Naturligtvis har jag inte något emot att människor gör så, fortsatte hon, och jag ställer upp på förslag om småskalighet och lokalsamhällen. Men ”vi behöver storskaliga lösningar, sofistikerade, industriella lösningar och ett jättelikt engagemang från världens regeringar för att minska utsläppet av växthusgaser tillräckligt för att rädda vår framtid.”

Så vad gör vi?

När Susan George besvarar den frågan svär hon också i den revolutionära vänsterns kyrka. De kriser vi nu är mitt uppe i måste lösas utan att kapitalismen avskaffas. ”Jag kan inte förstå hur ens de mest övertygade och beslutsamma människor skulle kunna kullkasta och ersätta kapitalismen tillräckligt snabbt för att genomföra de systemförändringar som är nödvändiga innan skenande klimatförändringar har oss helt i sitt grepp.” Dessutom, bildligt talat, vet ingen var Tsaren numera håller hus. Palatsrevolutionernas tid är förbi och kapitalismen har många centra. ”Så visst kan ni anklaga mig för att föreslå ett sätt att ge nytt liv åt kapitalismen – och jag kommer att erkänna mig skyldig.”

Sedan utvecklar hon ett resonemang om hur vi – ”människor överallt som inser att den trefaldiga krisen verkligen är här och att det är bråttom” – ska tas med regeringar och storbolag. Hon refererar till boken ”Undergång – civilisationernas uppgång eller fall” av Jared Diamond som menar att ett av flera gemensamma kännemärken för civilisationer som utplånats är att eliterna tillåtits att isolera sig och att ”vi” inte har något annat val än att nu närma oss människor som vi är högst oense med när det gäller ”stora frågor”.

Hon förespråkar med andra ord vad vi kan kalla en historisk kompromiss mellan folk, regeringar och företag. Och det gemensamma handlingsprogrammet? Svar: Typ en Keynesiansk strategi för krigsekonomier – men den här gången för att sluta fred med jorden.

Den här tesen bygger Susan George under med minnen från sin egen uppväxt. ”Jag föddes i USA 1934 och jag kommer mycket väl ihåg när landet på ett massivt sätt ändrades till en krigsekonomi och gummifabrikerna i min hemstad ställdes om för att producera för militären i stället för bilar och lastfordon till privata köpare. Med Keynesianism i stor skala tog vi oss ur depressionen. Och det enda medel hon kan tänka sig för att ”få loss världen ur ekonomisk ruin och socialt kaos är en ny Keynesianism, inte militär den här gången utan ekologisk: ett slag för massiva investeringar i energiomställning, ekovänlig industri, nya material, effektiva allmänna transporter, en grön byggnadsindustri och så vidare”

Och hur betalar vi kalaset?

Inte oväntat svarar den ledande Atttac-profilen Susan George att nu är det dags för global beskattning i olika former. Det handlar om en förfinad Tobinskatt och andra skatter på finansiella transaktioner, koldioxidskatt, kanske kilometerskatt på livsmedel. Det handlar om ekologiskt villkorade skuldavskrivningar till utvecklingsländer och krav på regleringar och transparens i bankvärlden – ett rimligt pris för skattebetalarnas räddningsaktioner. Globalt enhetliga bolagsskatter införs och vi säger adjö till skatteparadisen.

Det handlar inte om att ta ner månen, menar Susan George. Banker kan fortfarande hålla på med lån. Investeringar kommer att löna sig. En liten skatt på valutatransaktioner kommer inte att ruinera någon. Enhetliga bolagsskatter för storbolagen återför oss till en tid då företagen betalade skatt därför att de inte kunde smita från den.

Den globala finansskatten

2008-10-20T17:58:00.004+02:00

Den senaste veckan har jag flera gånger skrivit om olika förslag att radikalt utvidga Tobinskatten. Idag har Mikael Böök, aktiv i Attac Finland, lagt ett mera preciserat förslag. Därmed dags också att öva in ett par nya förkortningar.

Det är mer nödvändigt än någonsin att beskatta och reglera finansiella transaktioner, skriver Mikael. Vi behöver en global skatt på finansiella transaktioner (FTT - Financial Transactions Taxation). FTT ska utgöra en skatt både på valutatransaktioner (CTT – Currency Transactions Tax eller Tobinskatt) och alla transaktioner av värdepapper.

Syftet med en sådan skatt skulle vara trefaldigt:

• Stabilisering och reglering av de globala finansflödena.
• Skapa fonder för finansiering av social och ekonomisk utveckling och offentliga tjänster.
• Göra det finansiella systemet transparent och därigenom främja en global demokratisering

De system som idag används för finansiella transaktioner och clearing är i hög grad centraliserade och datoriserade och måste ställas under demokratisk kontroll. Det är en nödvändig förutsättning för en ökad finansiell transparens, menar Mikael.

Det är djärvt och visionärt. Precis som hans underliggande tanke att Internet är mänsklighetens nya offentliga bibliotek. Så här lyder slutklämmen:

- Vägen framåt mot demokratiskt självstyre går via de sociala forumens ’open space’. Jag har lagt fram några tankar i detta ämne i en skrivelse om The Documentation of the Social Forum(s).

Ett fönster har öppnats – nu vädrar vi idéerna!

2008-10-20T15:47:00.002+02:00

I förra veckan samlades 500 aktivister i Beijing till ”Asia Europe Peoples Forum”. Det är ännu ett exempel på hur civilsamhällets sociala rörelser ideligen strålar samman och tar nya tag. Den här gången var temat ”Social och ekologisk rättvisa”.

Naturligtvis präglades forumet av den pågående finanskrisen. Därför blev det också intensiva informella överläggningar på kvällarna. Resultatet blev ett dokument med rubriken ”Den globala ekonomiska krisen – en historisk möjlighet till omvandling".

Så här menar de som satt samman dokumentet:

Under de senaste decennierna, när det nyliberala paradigmet har präglat politik och debatt, har det hela tiden under ytan funnits motkrafter i forn av progressiva sociala rörelser. Här har det utvecklats kunskaper och tagits praktiska initiativ. Nu är den rådande ordningens anhängare tillfälligt på reträtten till följd av en ekonomisk kris som sammanfaller med kriser för klimatet, livsmedelsförsörjningen och energitillgången. Maktetablissemanget tvingas till och med att i en del fall tillgripa åtgärder som de kritiska motrörelserna länge har föreslagit. Under kort tid är det som att ett fönster öppnas. Då blir det lättare att föra ut och få gehör för handlingsalternativ som tar sikte på människornas och planetens välbefinnande.

Efter en kort beskrivning av ”fönstret som öppnats” följer så en rad av förslag. Det är som en dagordning för människor som vill mötas för att i handling kanalisera den kritiska energi som det nuvarande krisläget triggat igång. Sammanlagt 55 punkter har sorterats under rubrikerna Finanser, Skatter, Offentliga utgifter och investeringar, Internationell handel, Miljö, Jordbruk och industri.

Dokumentet finns här. Man är välkommen att kommentera och skriva under.

”Mats Odell är ett problem”

2008-10-20T13:56:00.004+02:00

Citatet i rubriken är ordagrant hämtat ur Percy Nilegårds mun när han guidar oss i de skumraskvärldar som sorterar under Odells ministerportfölj. Säkert säger Percy något som en folkmajoritet i dag håller med om.

Men Percy har sina alldeles speciella skäl att ha ett horn i sidan på Odell.

Entreprenören Percy igen:

- Min affärsidé är genial. Jag säljer alltså saker som inte tillhör mig. Men nu har den där Mats Odell snott idén och sedan gick han omkring och skröt med den. Fast han skämdes såklart. Så han sa: Percy! Jag ska ge dig något mycket fint. Vin och sprit! Du ska få sälja ut Vin och Sprit!

Kolla fortsättningen på You Tube!

Och i Agenda igår kväll satt finansmarknadsministern ännu en gång och lät som en frikyrkopastor. Inte nog med att han tidigare utbrett sig om att vi behöver folkbildas så att vi inte låter oss luras av manipulatörerna i världens banksystem. Nu ska vi dessutom utsättas för moralisk upprustning så att vi blir bättre människor. Ja, vi tillsätter en värdekommission! säger han i ett försök att omfamna Thomas Östros som sitter bredvid och försiktigt värjer sig mot Odells marknadsföring av den kristna etiken.

Var kommer Mats Odell att sluta?

Jag minns när vi stod skuldra vid skuldra på barrikaderna 1980. Han var ordförande i Kristdemokraternas ungdomsförbund och vi skulle avveckla kärnkraften då. Men några år senare var det i stället Keynes som avvecklades. Odell blev minister och nu vill han förstås bygga ut kärnkraften..

Det sägs att goda kristna kommer till himlen. Men den mannen kan gå hur långt som helst.

Rörelsen?

2008-10-17T13:15:00.010+02:00

Jag hajar till när jag ser rubriken i Aftonbladets: ”Göran Greider om rörelsens förfall”.

Det står alltså rörelsen. Visserligen inte med stor bokstav, men dock i bestämd form singularis. Som om det bara finns en enda och som om alla läsare av Aftonbladets föryngrade kultursida vet vilken denna enda rörelse är.

Det är länge sedan jag använde ordet på det sättet. På den tiden stod jag på rörelsens lönelista och mina arbetskamrater på LO-skolan i Åkers Runö var garanterat s-märkta. Där fanns flera sådana ord, i bestämd form singularis. Partiet var förstås ett annat och likaså arbetarrörelsen, ett ord som i denna speciella dialekt betydde den av socialdemokraterna kontrollerade familjen av organisationer. Dessutom talade vi om den enda vägen, förstås, men det var Kalle Bildts ord, liksom den rödgröna röran.

Långt innan jag pensionerades från LO-sammanhanget var det omöjligt för mig att använda ordet ”rörelsen” utan att ha citationstecken kring det. Samma sak med ”arbetarrörelsen”. Jag började allt oftare säga att ”arbetarrörelsen” inte längre bestod av arbetare och att den för övrigt inte rörde på sig.

Men nu tillbaka till Göran Greider i Aftonbladet. För rätt ska vara rätt. Det är nämligen kultursidans rubriksättare som formulerar sig på det sättet. Läser man artikeln visar det sig att den egentligen handlar om pluralis snarare än singularis.

Vad Greider skriver om är fackföreningsrörelsen. Visserligen fortfarande bestämd form singularis, men Olle Sahlströms bok, som Greider uppskattande skriver om, är uppenbarligen en viktig och intressant resa in i en europeisk mångfald av facklig organisering (och brist på organisering). Även om jag, efter att läst artikeln i Aftonbladet, inte riktigt har klart för mig om fackföreningar typ SAC och TCO självklart inkluderas i berättelsen.

När jag själv talar om rörelserna, som i underrubriken till den här bloggen, tänker jag ofta på uttrycket ”en rörelse av rörelser”, som myntades av Naomi Klein och som Olle Sahlström också använde när han 2006 rapporterade från European Social Forum i Aten. Inte alls oväntat, ty Olle har under sitt liv, precis som jag själv, rört sig ut och in i tidens rörelser. Ibland frustrerad, ibland med munter energi.

Första gången vi möttes var han en exemplarisk aktivist i Folkkampanjen mot Kärnkraft för snart 30 år sedan – han befann sig då i vänstern (som minst sagt var ett problem för rörelsen) medan jag var en rörelsens dissident – och vi var på samma taverna den där kvällen i maj 2006 när den mäktiga ESF-demonstrationen i Aten nyss hade avslutats och ett gäng svenskar började fantisera om ett kommande ESF i Sverige – det som mot alla odds blev verklighet i Malmö för en månad sedan.

I själva verket tillhör både Olle Sahlström och Ingemar Lindberg, en annan före detta LO-ombudsman, dem som drömmer om en förening av ”de gamla och de nya rörelserna” och som använder sin penna för att efter förmåga påverka utvecklingen i den riktningen. De är gudskelov inte ensamma om den drömmen. Jag när den själv på sparlåga medan andra verkligen är uppfyllda av den. Jag tänker särskilt på Gunilla Andersson, Attacare och eldsjäl bakom Gemensam Välfärd och en av dem som gav järnet under ESF i Malmö. Jag tar mig friheten att länka till hennes engagerade hälsning från Malmö – den ger en vink om vad som händer ute i Europa i rörelsernas rörelse.

Nu undrar jag bara var jag träffar Olle nästa gång. Senast vi möttes stod vi på Medborgarplatsen i Stockholm och talade engagerat och entusiastiskt om den vietnamesiske buddisten Thich Nhat Hanh.

Dags att stänga kasinot!

2008-10-15T14:29:00.005+02:00

Jag har suttit i höstsolen på farstubron med sex tättskrivna A4-sidor. Rubriken lyder: Det är dags nu – låt oss stänga det globala kasinot. Det är Attac Europa som ger sin syn på den pågående krisen.

Det hamnar nog inte på många redaktionsbord hos de stora medierna. Och skulle det göra det blir det troligen inte läst. Det har liksom inte det rätta ”formatet” för den industriella nyhetsproduktionen men passar däremot alldeles förträffligt som underlag för en första träff i en studiecirkel om den krisande världsekonomin.

Det är roligt att det rör på sig i Attac. Vår träff på Charles Dickens i Stockholm igår kväll gjorde klart att saker kommer att hända framöver. Vi fick också en påminnelse om att Attac-rörelsen i andra länder är på hugget. Einar, som flyttat till Stockholm från Trondheim, kunde till exempel rapportera om stor aktivitet i Attac Norge.

En sak som vi diskuterade igår kväll var hur långt mittfåran i den offentliga ekonomidebatten har rört sig. Självklart har den flyttat sig i någon mening vänsterut och lämnat extrema nyliberaler som Johan Norberg ännu längre bort från reellt politiskt inflytande. Men jag inbillar mig inte att den nymornade regleringsivern i ekonomi-etablissemanget på något sätt har anammat Attacs syn på en demokratiskt kontrollerad ekonomi. Också Björn Elmbrant tycks mig optimistisk i överkant när han i Dagens Arena skriver att ”Nu är deras tid över. Nu väntar en era av politisk ekonomi.” och då syftar på dem som tror på en ren och vetenskaplig ekonomi.

De sex sidorna med Attac Europas uttalande om den finansiella krisen bekräftar tvärtom det stora avståndet mellan verkligt radikala ingrepp och de förslag som på allvar övervägs i medie- och politikeretablissemangets ekonomiska diskussion. Några smakprov ur Attacs uttalande:

Ett av våra huvudmål är att bryta ner nyliberalismens pelare.

FNs ska få ett centralt inflytande för att reglera och förändra det finansiella systemet. I motsvarande grad ska makt och inflytande tas ifrån Internationella Valutafonden och Världshandelsorganisationen WTO. (Man påminns om Ingvar Carlssons gamla idé om ett FNs ekonomiska säkerhetsråd som Pär Nuder skriver om idag).

Finansmarknadernas makt ska brytas bl a genom en skatt på alla finansiella transfereringar. Det är en dramatisk utvidgning av Attac-rörelsens ursprungliga förslag om en Tobinskatt för valutaväxling. Det vill säga ett slags Keynes-skatt i linjer med vad jag skrev igår när jag citerade Lars Pålsson Syll.

Räddningsplaner och stödpaket till finansvärlden ska villkoras strikt och de ska i första hand betalas av dem som har orsakat krisen och sitter på stora förmögenheter.

De artiklar i EUs grunddokument som skriver fast nyliberalismen måste ändras. Ett exempel är Artikel 63 i det Lissabonfördrag som regeringen vill att den svenska riksdagen ska godkänna senare i höst (utan folkomröstning och diskussion i någon valrörelse). Där heter det att ”alla restriktioner för kapitalrörelser mellan medlemsstaterna samt mellan medlemsstater och tredje land vara förbjudna”.

Den europeiska centralbanken ska kontrolleras demokratiskt och ändra sin penningpolitik.

Bankvärlden och dess skuggsystem måste rensas upp och reformeras. ”Off balance sheets” som bär stor skuld till den nuvarande krisen ska förbjudas. En renässans krävs för de icke vinstdrivande banker med lokal förankring som hade stor betydelse under några decennier efter andra världskriget.

Värderingsinstitut ska ska ställas under offentlig kontroll och stå fria från de institutioner som värderas. Värderingarna ska inte bara gälla finansiella värden utan också sociala och miljömässiga risker.

Förbjud Hedge-fonder. Stoppa Private Equity-fonder . Financiella derivat ska bara få handlas på börsen och måste vara auktoriserade i stil med vad som gäller för läkemedel.

Avveckla det ekonomiska inflytandet från Offshore Banking Centres och skatteparadis. Bara rika människor och institutionella investerare som vill dölja sina tillgångar för myndigheter, liksom maffian, terrorister, vapenhandlare och andra kriminella, behöver dessa institutioner.

Attac Sverige har också sänt ut ett pressmeddelande på svenska om Attac Europas uttalande. Ännu inga spår i medierna.

Tobinskatten 2.0 = Keynes-skatt?

2008-10-14T11:37:00.014+02:00

Igår fick jag ett mejl med en fråga från en av alla oss som bildade Attac Sverige för snart åtta år sedan.

- Varför talar ingen om Tobinskatten?

Eftersom det offentliga minnet är kort börjar jag med

Detta har hänt

1997 härjade Asienkrisen.

I le Monde diplomatique skriver då tidningens chefredaktör att ”Globaliseringen av kapitalet håller på att försätta folket i ett tillstånd av allmän otrygghet. Den kringgår och ignorerar nationerna som instanser för för demokrati och garanter för det allmännas bästa.”

Sedan skrev han:

”Varför inte skapa den världsomfattande medborgarrättsrörelsen Attac, för införandet av Tobinskatten till förmån för medborgarna? I samarbete mellan fackförbund, kulturföreningar, sociala rörelser och miljöorganisationer skulle den kunna fungera som en fenomenal medborgerlig påtryckningsgrupp”

Tidningens ledare gav upphov till en folkstorm och franska Attac bildades. I flera andra länder följde vi efter. Attac Sverige bildades i ABF-huset i Stockholm på nyåret 2001. Alla fick inte plats. Långa köer bildades på Sveavägen utanför. I talarstolen där inne stod dåvarande handelsministern Leif Pagrotsky (s)och välkomnade den nya organisationen.

Attac ingår i den globala rörelsen för rättvisa och demokrati. Rörelsen samlas under ett stort NEJ till en värld där nationella regeringar och globala institutioner bortom medborgarnas insyn och demokratisk kontroll lägger världen till rätta efter storföretagens intressen. Rörelsen säger i stället JA till att En annan värld är möjlig – en värld där inte minst de skenande finansspekulationerna har hejdats.

Och Tobinskatten var alltså ett konkret och symboliskt förslag ur denna snabbt växande folkrörelse. Tobinskatten hamnade på den politiska agendan. Riksdagens finansutskott ordnade ett offentligt utskottsförhör. Klas Eklund ryckte ut från SEB och sågade förslaget med sedvanlig pedagogisk bravur

Och vem talar i dag om Attac och Tobinskatten?

P3-nyheterna i Sveriges Radio igår talade om Attac i två minuter och Niklas Olin fick faktiskt litet medhåll från ekonomiprofessor Lars Calmfors.

En geolog från Uppsala som sitter i riksdagen för Vänsterpartiet tar upp Tobinskatten när han frågar finansminister Anders Borg vad denne tänker göra ”för att säkerställa det demokratiska inflytandet och kontrollen över finanskapitalet?”

Och redan den 29 september frågade faktiskt Gotlands Tidningar ”Är det dags för en Tobinskatt?” .

För att inte tala om Sarpsborgs Arbeiderblad som tio dagar tidigare publicerade en artikel under rubriken Attac mot finanskrisen

Men allvarligt talat

både Tobinskatten och Attac befinner sig i detta förvirringens mörkler långt från ljuset under gatlyktan där de stora massmedierna söker efter sanningen hos dem som ställt till med eländet. Vi kan alltså fortsätta att tänka tämligen ostört i maktens skugga.

Min egen första tanke om Tobinskatten när den nu förs på tal är att den faktiskt riktade sig mot valutahandeln. Och den kris vi nu är mitt uppe i är väl inte orsakad av valutahandel?

Jag mejlar min fråga till Lars Pålsson Syll, professor på Malmö Högskola, som talade om Tobinskatten när jag var på Attacs och LO:s gemensamma sommarläger på Brunnsviks folkhögskola 2003. Svaret kommer snabbt:

tobin fick sin ide från keynes,
som i General Theory talade
om en skatt på finansiella transaktioner. idag är det en sådan keynesskatt som behövs. dagens kris har inget med valutaspekulation att göra.
beste hilsen,
lars

I ett andra mejl får jag veta att han också skrivit om saken på Newsmill. Jag citerar:

”Men vad kan man då göra för att minimera risken för framtida kriser? Finansmarknadens aktörer genererar kostnader som de inte själva står för. När vår tids främste nationalekonom, John Maynard Keynes, efter börskraschen 1929 förespråkade införandet av en allmän finansmarknadsskatt var det för att han menade att marknaden då får stå för de kostnader som dess instabilitet, obalanser och störningar ger upphov till. De som i sin vinsthunger är beredda att ta onödiga risker och varaktigt skada samhällsekonomi måste själva vara med och betala notan. Det svider. Och det ska det göra om läxan ska läras.
Jag tror att vi måste inse att vi inte både kan ha tårtan och äta den. Så länge vi har en ekonomi med oreglerade finansiella marknader kommer vi också att få dras med periodiskt återkommande kriser. Det innebär inte att vi bara ska sitta med armarna i kors och vänta på att ovädret drar vidare. En Keynesskatt på finansmarknaden, skärpta regleringar och ökad transparens kan aktivt bidra till att på sikt minska riskerna för kostsamma finansiella systemkriser. ”

Kanske ska man ta en titt i Keynes gamla bibel? Ja, det får bli ännu ett besök på biblioteket. I förbifarten lånar jag också Kenneth Hermeles ”Det Globala Kasinot - och dess kritiker från Keynes till Tobin”.

Och i kväll träffas vi i Attac Stockholm. Det känns bra.

Låt oss tala om skuggsystemet!

2008-10-10T11:52:00.007+02:00

I början av veckan lärde jag mig att det finns något som kallas centralbankernas bank. Den ägs av 50 centralbanker, däribland den svenska. Den har så att säga en viss tyngd.

I sin senaste årsrapport, från den 30 juni, säger den att tillståndet i världens finanscentra är värre än någonsin efter andra världskriget. Ok, det har vi förstått. Men så kommer det: En av orsakerna till detta kristillstånd är något man kallar the shadow banking system.

Det låter nästan litet poetiskt, men lägg märke till att det här är inte retorik. Begreppet avser något som i högsta grad existerar. I det engelska språket är begreppet etablerat. The shadow banking system är institutioner som är en del av bankvärlden men som ändå inte är banker. Det betyder att de inte regleras som banker och inte har samma inbyggda säkringar som banker. De verkar bortom demokratin och är givetvis ett hot mot demokratin.

Centralbankernas bank skriver nu i sin årsrapport, översatt till väldigt ren svenska, att detta shadow banking system har varit så förbannat påhittigt att ingen jävel längre kan förstå sig på det.

Centralbankernas bank säger också, fortfarande översatt till väldigt ren svenska, att man inte för sitt liv kan förstå hur detta shadow banking system har kunnat få skena iväg på det här viset och svämma över alla bräddar utan att en enda politiker ställt sig upp och ropat hallå men för helvete!

Men tyvärr skriver inte centralbankernas bank på ren svenska. Det gör, uppriktigt sagt, nästan ingen av dem som ”analyserar” den pågående krisen. Nu har jag i flera dagar brottats med en text som Anton på Attac Sveriges diskussionslista tipsat om. Det var den texten som gjorde att jag hamnade i årsrapporten från centralbankernas bank och upptäckte att det finns något mycket viktigt och farligt som heter the shadow banking system och som inte ens har ett svenskt namn. Jag ska försöka slita vidare med den där texten och alla skumma gränder som den leder mig in i.

Men det kommer att ta tid. De främmande orden reser sig som en mur framför mig. Jag väljer ut tre av dem och mejlar Klas Eklund på SEB för att få hjälp med översättningen. En timme senare kommer svaret. Klas Eklund känner förstås till existensen av the shadow banking system. Han skriver att han brukar kalla det för skuggsystemet och sedan förklara vad han menar.

Låt gå för det, tänker jag. Låt oss tala om skuggsystemet och låt oss göra det på ett sådant sätt att vi förstår vad vi talar om.

Sedan googlar jag skuggsystemet och får sju svar. De flesta handlar om annat än finanskriser fast ett av dem länkar i alla fall till ett dokument från den svenska Riksbanken. Det är en nyskriven text med rubriken Likviditetsrisk i banksystemet. Inte precis på den renaste svenska. Det är en hel del tal om värdepapperisering och principal-agent-problem, om SIV:ar och ABCP-marknad. Men vid ett tillfälle i den 13 sidor långa texten dyker plötsligt ordet skuggsystemet upp. Utan förvarning och helt naturligt. Typ: "det där skuggsystemet, ni vet".

Inte fan vet vi. Men saken måste utredas.

Samtidigt, på en annan plats i landet

2008-10-06T16:52:00.007+02:00

Medan de fyra meriterade ekonomerna står i ABF-huset och talar om finanskrisen står en annan man i ett annat hus och säger att det dom diskuterar bara är ett fenomen.

Det är min vän som rapporterar. Han var i Kulturhuset i Järna och lyssnade på Nicanor Perlas.

Krisen, säger Perlas, gör att alla misstag och svagheter i systemet kan observeras av alla.

Den är som ett himlafenomen som syns över hela klotet. Vi släpper allt vi har för händer och stirrar som förhäxade. Det är som i Nils Ferlins dikt Den stora kometen:

Först blev det ganska tyst i byn:
Förnekade kometen
bevisade sin plats i skyn
för hela menigheten!

Sedan springer alla journalisterna omkring, pekar mot himlen och frågar och frågar. Det blir inte särskilt bra och resultatet kritiseras mycket riktigt både i programmet Publicerat och dess granne Medierna. Förvirringen sprider sig.

Undra på det, menar Nicanor Perlas. Vi måste ju se vad som ligger bakom fenomenet.

Första gången jag läser min väns beskrivning av Perlas djupdykning i Järna kör jag fast. Jag är för trött och har väl tittat för mycket på TV. Men idag tar jag, trots alla börsrasen, ledigt från de vanliga makroekonomerna och gör en ny nedstigning i Nicanor Perlas undre värld. Nu går det bättre. Trots att jag inte var på plats tycker jag att jag kan rekonstruera den tankemodell som Perlas ritade upp med krita på tavlan i Järna.

Det är som att vända Marx upp och ner.

Hos Perlas är det inte produktionen och produktionsförhållandena som är basen. I stället är det vår medvetenhet. Utmärkande för denna medvetenhet är idag att den är dualistisk."Här är jag - Där är världen". Det är ett medvetande som klyver det som är helt och säger oss: "Naturen och livet är som en maskin, och vi är ingenjörerna som ska få tag i ritningen och ratta det hela." Sedan går det som det går.

Slutsatsen är att det är på den här nivån, längst ner under ytan, som vi måste börja ifall vi ska finna några lösningar. "Vi måste tillägna oss ett helt annat slags medvetenhet."

Och hur gör vi det?

Tillför andligt kapital, svarar Perlas.

Och vad är det, frågar någon.

En kombination av IQ och moralisk intelligens, blir svaret - och min vän anar en glimt i Perlas öga.

Men Herregud, kanske blogg-läsaren tänker vid det här laget. "Vad har det här med banker att göra?"

Faktum är att det är en bank som har bjudit hit Nicanor Perlas från Filippinerna för att högtidlighålla sin 10-årsdag. Banken heter Ekobanken och är en yngre släkting till JAK-banken . Och Nicanor Perlas talar förvisso en del om lån och banker också. Jag citerar ur min väns rapport:

"200 miljoner människor är mikrofinansierade idag, vilket inte räknas in i ländernas BNP. Mikrofinansieringsbankerna är en framgång och exempel på hur man kan bygga en strategisk support för civilsamhället. Vad ska bankernas överskott användas till? Ja, något som inte har med banken att göra utan med framtiden och samhället, var Perlas svar utifrån den icke-dualistiska tanken. Vad är då strategin bakom mikrobankerna förutom fattigdomsbekämpning? Work together, sa Perlas. När basen är stabil, integrera bankerna. Vad gör vi med den inhumana teknologin? frågade någon annan.Work together, sa Perlas."

I Järna var de flesta deltagarna personer från antroposofiska verksamheter, men aktiva i landsbygdsprojekt, biodynamik, Agenda 21 med mera. Oerhört kunniga och omvärldsorienterade. De som samlades i ABF-huset förra veckan var också kunniga och omvärldsorienterade. Tro inte något annat.

Men nog kan man tala om skilda världar. Kommer de någonsin att mötas?