TT och Vattenfall vilseleder

Det känns nödvändigt att lägga sig till med dårens berömda envishet.

I dag läser jag ett TT-telegram i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet där Vattenfalls VD Lars Josefsson intervjuas. Reportern och Josefsson tycks vara överens om att regeringen i vintras sa ja till kärnkraften och att en kärnkraftutbyggnad därmed skulle vara tillåten i Sverige. Antingen vet de inte att det är riksdagens sak att besluta om saken eller så tycker de att riksdagen är ett ointressant transportkompani - tankar som moderaten Ann Mari Pålsson uttryckte när hon för kort tid sedan lämnade riksdagen och som också oroar de centerpartistiska kärnkraftmotståndarna Solveig Ternström och Eva Selin Lindgren. På deras gemensamma blogg skriver Eva Selin under rubriken "Det är fler ledamöter som tvekar om demokratin i riksdagen".

TT-telegrammet fick mig att än en gång försöka förklara vad som hände och inte hände i riksdagen i förra veckan när regeringens energiproposition behandlades. Det blev alltså följande brev till TT:

Hej!

I ett TT-telegram, publicerat i bl a DN och SvD idag, sägs det att "regeringen i vintras sade ja till att bygga nya kärnkraft".

Detta bidrar tyvärr till att öka förvirringen och okunskapen beräffande en eventuell svensk kärnkraftutbyggnad.

För det första är det riksdagen, inte regeringen, som kan säga ja till till nya kärnkraftverk.

För det andra har regeringen ännu inte föreslagit riksdagen att säga ja. I den stora energiproposition som behandlades i riksdagen i förra veckan meddelade regeringen att frågan om att avskaffa avvecklingslagen och ta bort kärntekniklagens förbud mot att bygga kärnkraftverk ska utredas och att förslag kommer längre fram. En proposition om kärnkraften väntas våren 2010.

Det enda förslag beträffande kärnkraften som riksdagen behandlade var en reservation från oppositionen som i sammanfattning löd

" Vi anser i likhet med vad som sägs i motion 2008/09:N15 (s, v, mp) att kärnkraften ska fasas ut med hänsyn till sysselsättningen och välfärden och i den takt kärnkraftselen kan ersättas med el från förnybara källor samt genom energieffektivisering. Vi motsätter oss således regeringens förslag att ta bort avvecklingslagen och förbudet mot nybyggnation i kärntekniklagen. Vidare anser vi att uranbrytning inte ska förekomma i Sverige. Vi vill också att regeringen ska verka för att kärnkraften ska betala sina fulla avfallskostnader och för ett obegränsat skadeståndsansvar för kärnkraftsolyckor."

Detta förslag från oppositionen röstades ner med 155 röster mot 148. En centerpartist, Solveig Ternström, röstade för oppositionens förslag. Men det finns fler kärnkraftmotståndare i oppositionspartierna. Två av dem, Sven Bergström och Eva Selin Lindgren (som höll ett kärnkraftkritiskt anförande under debatten i riksdagen), har i ett pressmeddelande förklarat varför de röstat med riksdagsmajoriteten. Pressmeddelandet kan läsas här

Vattenfalls VD betraktar tydligen kärnkraftfrågan som avgjord. Han är inte ensam. Branschorganisationen Svensk Energi och dess direktör Sven Jansson har i en vilseledande kommentar på organisationens hemsida felaktigt meddelat att riksdagen fattat ett "positivt" beslut om kärnkraften. Jag har bloggat om detta här Åtminstone en av riksdagsledamöterna, moderaten Christian Holm, har på sin blogg låtit förstå att han tror att han deltagit i ett riksdagsbeslut om att godkänna en kärnkraftutbyggnad. Vilket alltså inte är fallet. Jag har bloggat om saken här.

Det är svårt att befria sig från intrycket att kärnkraftindustrin och kärnkraftanhängarna lever som om kärnkraftfrågan är avgjord fastän riksdagen ännu inte tagit ställning till något förslag från regeringen. I april kunde t ex Barometern berätta att EON Kärnkraft AB redan är i gång med planerna för ett nytt kärnkraftverk i Oskarshamn. Jag har bloggat om detta här.

Detta förakt för demokratin blir än allvarligare om medierna inte ger korrekta upplysningar. Jag har till exempel inte någonstans i press, radio eller TV sett ett ord om riksdagens behandling av regeringens stora energiproposition.

Med vänliga hälsningar
Lasse Karlsson
Medlem i Folkkampanjen mot Kärnkraft och Kärnvapen

PS.
Moderate riksdagsledamoten Christian Holm har nu korrigerat texten på sin blogg och hemsida efter påpekanden av Johan Swahnoch mig. Rubriken har ändrats från "Nu får kärnkraften byggas ut" till "Kan kärnkraften byggas ut?". Svensk Energi, däremot, har inte korrigerat sitt pressmeddelande.

Läs även andra bloggares åsikter om kärnkraft

Kärnkraften: Riksdagen röstar, partipiskan viner.

I februari i år slutade Centerpartiet att vara kärnkraftmotståndare och gjorde gemensam sak med de andra regeringspartierna. I morgon föreslår Näringsutskottets majoritet att riksdagen ska bekräfta sveket. Då voterar man om den stora energipolitiska propositionen där regeringen lovar att snart återkomma med förslag om att Avvecklingslagen ska avskaffas och att förbudet mot att bygga nya kärnkraftverk tas bort ur Kärntekniklagen.

Oppositionspartierna har en gemensam motion där man yrkar på att Avvecklingslagen ska fortsätta att gälla och att inga nya kärnkraft verk ska byggas. Jag är säker på att åtskilliga centerpartister kommer att må dåligt om de böjer sig för partipiskan och röstar för att kärnkraftmoståndet ska avvecklas. Rimligen borde en del kristdemokrater också känna byxångest inför voteringen - partiet var ett av dem som ingick i Folkkampanjen mot kärnkraft vid folkomröstningen 1980.

Hur många olydiga kommer vi att få se när voteringen äger rum i morgon? Åtminstone två vågar jag hoppas. De centerpartistiska riksdagsledamöterna Solveig Ternström och Eva Selin har till och med döpt sin blogg till just detta: olydiga. Där finns bl a Ternströms frimodiga anförande mot kärnkraft som hon höll på Sergels torg 25 april i år.

I god tid före omröstningen klockan tre i morgon eftermiddag, tisdag den 16 juni, kommer jag att infinna mig utanför riksdagshuset för att ge en liten uppmuntran åt allianspartiernas olydiga - en aktion som eldsjälen Roland von Malmborg i Follkkampanjen mot Kärnkraft i all hast bjudit in till. Kom om du kan! Rolands inbjudan och giftiga argumentering finns här.

Det är ingen slump att jag själv har starka känslor för olydiga kärnkraftmotståndare. Nyligen berättade Miljömagasinet i ett helt mittuppslag historien om hur min arbetsgivare LO gav mig yrkesförbud när jag accepterade att sitta i ledningen för Folkkampanjen mot kärnkraft. Det är trettio år sedan - på den tiden var Wanja Lundby-Wedin undersköterska och demonstrerade också mot kärnkraften. Här finns artikeln ur Miljömagasinet (som också innehåller Liten uppmuntran till mig från Tage Danielsson i form av en dikt i tidningen Arbetaren.)

Vid min sida i styrelsen för kärnkraftmotståndet i Linje 3 satt Börje Hörnlund som Centerpartiets representant. Han var riksdagsledamot då, senare blev han arbetsmarknadsminister och så småningom landshövding i Västernorrland. Idag är han förtvivlad över Maud Olofssons sätt att leda Centerpartiet. Jag avslutar med det han skrev på DN Debatt för en månad sedan:

För några månader sedan fick Maud Olofsson frågan från en radiojournalist om hur Centern skulle ställa sig i kärnkraftsfrågan. Svaret blev ”Jag har inte bestämt mig”. Att över huvud taget hantera Fälldins och Centerrörelsens 1970- och 80-talsfråga som en jagfråga är skandalöst. Hanteringen av kärnkraftsfrågan är det i särklass mest odemokratiska agerandet i partiets 99-åriga historia. Riksdagsgruppen kallades kvällen före presskonferensen och tvingades ta ett beslut som mycket väl hade kunnat vänta till Centerstämman i början av maj. Det visar att man förlorat all känsla för folkrörelsen.

PS.
Av dagens riksdagsdebatt om energipolitiken har jag hittills inte sett ett spår i mainstream-medierna. Men snabbprotokollet från hela riksdagsdebatten 15 juni finns nu på nätet. Här!

Möte med Bengt Nerman

Vårsolen är härlig och det kryllar av folk i parker och på kaféer. Men alla är inte ute i det vackra vädret. En del av oss sitter mitt på blanka eftermiddagen inne i mörkret på Zita, "biografen för oberoende film" mitt i Stockholm.

Där framme står Ingela Romare och berättar att ibland är det som att några änglar tar henne i nackskinnet och säger: "Nu ska du göra det här!" Så var det förra våren. Det var därför hon ringde till Bengt Nerman på Blidö och frågade om hon fick komma och filma några samtal med honom. Det fick hon och resultatet blev tre filmer som hon samlat under rubriken "Möte med Bengt Nerman".

Bengt Nerman har haft stor betydelse för Ingela Romare i mer än 35 år. "Han är en av våra viktigaste röster. Han talar om allt. Om livet och döden. Om att skapa och att vara människa. Om samhället och existensen."

Men ingenstans i de mäktigas offentlighet hörs Bengt Nerman. Det beror inte på att han är 87 år - han var livs levande på Zita igår och fortsatte att tala klartext live när filmerna visats och ljuset tänts. Nej, att ni inte hör eller ser honom i mediernas "dramafabriker" (ett av de ord som han skapat och använder som kritiskt verktyg) beror på att han helt enkelt inte passar in där. Han liksom funkar inte i maskineriet.

Desto bättre går det när Ingela Romare dyker upp som en autonom filmare, villig att lyssna och förstå. Den första filmen handlar om "Dikterna och den skapande processen". En av höjdpunkterna i den är när Bengt Nerman introducerar och läser en dikt från 1964 som börjar så här:

På detta djävliga kafé i Vallentuna
känner jag mig ganska glad
Det är ett ställe dit folk kommer i kaffepausen
läser tidningar, pratar femmilen
klämmer ner 25 öre i jukeboxen
De bryr sig inte om mig
fast jag sitter med mitt skrivblock
En tapet med Venedig är inramad på väggen
svängdörren bredvid vickar
och det slamrar från köket
Varför måste det vara annorlunda?

Två år tidigare hade Bengt Nerman skrivit vad han brukar kalla en "skandalsuccé". Den hette Demokratins kultursyn och fick både ABF och kultureliten att flyga i taket. Det var just det där med "måste det vara annorlunda?" som var så känsligt. Att våga säga typ "måste arbetarna verkligen lyftas av den där Kulturen, antingen de vill de eller inte, och knuffas uppför bildningstrappan så att de slutar läsa Sigge Stark och lär sig att njuta av Harry Martinsson?"

Det här temat, att acceptera situationen sådan den är och själv välja sin väg från den punkt där man faktiskt befinner sig - och inte utsättas för auktoritära idealister som tvingar på en verklighetsfrämmande drömmar - är centralt också i den andra av Ingela Romares filmen som fått titeln "Samhället och Existensen". Under det här temat samlas större delen av Bengt Nermans författarskap, det som bibliotekarierna kallar facklitteratur men som i allra högsta grad är människolitteratur. Gång på gång utgår han från sin uppväxt

i sviterna av den ryska revolutionen, i ett ovanligt hem, lika kommunistiskt som borgerligt med oerhörda ideal och drömmar om sanning och frihet. Ideal som självklart också blev mina..... Det var en värld av klyvnad och dubbla budskap. Man skulle lära sig se, men inte sig själv. Sanningen var ledstjärnan men detta gällde inte i familjen, bara utåt. Människovärdet var det högsta av alla värden, men hemma fanns inget människovärde. Det var inget fel på den goda viljan - den fanns till övermått. Men ingen såg, i denna kommunistiska drömvärld, att ingenting gick ihop. Efteråt har jag förstått att detta var att leva i en existentiell lögn. (Ur Nermans bok Den offentliga lögnen från 1997.)

Men när Bengt Nerman var 34 år gammal brast lögnbubblan. "Jag fick släppa taget i allt jag hade för händer och börja från början. Eller rättare: världen öppnade sig för mig och jag föll." Det han med tiden lärde sig var att man inte kan se samhället om man inte står på en egen existens. Som lektor på Journalisthögskolan försökte han därför lära studenterna att de skulle känna sin egen stjärt på stolen de satt på när de skrev om världen de levde i. Men det var fel tid och fel plats för sådana idéer. I stället segrade den lögn som säger att massmedierna har ett uppdrag att spegla världen utan att finnas i den. Bengt Nerman fortsatte att vara en levande människa som stod på sin egen existens men tillvaron på Journalisthögskolan blev till sist omöjlig. När han i arbetet försökte påminna om tankarna bakom Journalisthögskolans tillkomst fick han höra av yngre lärare: "Kom igen nu, Benke, det är nuet som gäller. Historia är historia."

Ingela Romares tredje film om Bengt Nerman heter "Till frågan om Guds hand eller Att stå skälvande invid skapelsens tå". Det är en underbar berättelse, fylld av värme och humor, som tar sin utgångspunkt i något som heter Svenska Kyrkans bekännelsearbete. Det var en grupp som bestod av sju teologer och präster. "Och så jag som inte ens var medlem i Svenska Kyrkan." Men i gruppen fanns en präst och psalmförfattare som hette Lars-Åke Lundberg som ville att Bengt Nerman skulle vara med. Det där med medlemskapet var inget problem. "Och det var en av de mest spännande saker jag varit med om."

Jag ska inte förstöra Bengts Nermans berättelse om Guds hand genom att försöka återge den, bara nämna att denna hand faktiskt inte sitter på en arm, och dessutom tillägga att den där skapelsens tå, som också nämns i filmens rubrik, härrör från författaren Walter Ljungkvist. Om Ljungkvists författarskap skrev Bengt Nerman sin doktorsavhandling, "Den skapande processen : en studie i Walter Ljungquists diktarmetod" (1976). De båda umgicks under många år. "Walter Ljungquist var antroposof men vi talade bara om allt annat. I hans böcker finns ingen Gud, bara skapelsen."

Ingela Romares "Möte med Bengt Nerman" har nyligen blivit färdig. Nu väntar jag bara på att Sveriges Television tar beslutet att sända de tre filmerna. Men redan nu kan man köpa den på DVD direkt av skaparen. (Då ingår också Bengt Nermans essä "Till frågan om Guds hand.")

Vem är det som tar oss in i NATO?

I morse fanns en viktig och ovanlig artikel på Svenska Dagbladets Brännpunkt.

Den handlar om att Sverige smygs in i NATO och den är i grund och botten oerhört nedslående. Knappast någon kan läsa artikeln utan att fråga sig om vi verkligen lever i en demokrati.

Så länge NATO har funnits har motståndet mot ett svenskt medlemskap varit mycket starkt och de som förespråkat en anslutning har varit i minoritet. I Sveriges riksdag finns bara ett parti av sju som öppet förespråkar NATO-medlemskap. Ändå är vi uppenbarligen på väg in i NATO.

Hotet får mycket klara konturer i Brännpunkt-artikeln. Det är också tydligt att NATO-anhängarna betraktar saken som avgjord. "Vi är redan med i NATO" har Folkpartiets talesman Allan Widman hävdat och överste Ulf Henriksson menade i början av året att "Det är dags att göra folket moget!" Översten och säkerhetspolitiske kommentatorn Bo Pellnäs är av samma mening: "Vi är i praktiken redan Natomedlemmar och borde bli det även formellt"

Men dagens SvD-artikel är inte bara nedslående. Den är faktiskt också litet hoppingivande. Författarna påstår inte att de vet hur denna smyganslutning till NATO går till eller vem som styr och ställer i den här odemokratiska processen. I stället säger de: Låt oss ta reda på vad som pågår. Låt oss starta en medborgarutredning för att besvara följande frågor:

• Vilka är de små – och kanske t.o.m. större – stegen som hittills tagits?

• Vem har tagit dessa steg, med vilka medel och motiv, och med vilken legitimitet?

• Vilka förtroendevalda har låtit detta ske, och vad beror det på?

Det visar sig också att de som står bakom artikeln i Svenska Dagbladet redan har en hemsida för att underlätta utredningsarbetet. Adressen är www.natosmyg.se

Där framgår att de första undertecknarna bakom uppropet är flera än de 44 som har sina namn med i Svenskan i dag. Den moderate riksdagsmannen och före detta officeren Göran Pettersson skriver i sin blogg att de flesta av dessa namn är okända för honom. Så är det inte för mig och alla andra som under många år haft kontakt med, eller kanske deltagit i, olika sociala rörelser som underifrån försökt påverka maktetablissemanget. Göran Pettersson tycks inte heller ha förstått själva poängen med dagens artikel. Han verkar tro att den vill vara ett inlägg i en debatt mellan maktspelare när den i själva verket är en uppfordrande text till oss alla om att vi ska medverka i ett demokratiskt medborgarinitiativ. Pettersson undrar vad Mona Sahlin ska säga. Det gör inte jag. Jag undrar vad vi som litar till rörelser kommer att göra.