Möte med Bengt Nerman

Vårsolen är härlig och det kryllar av folk i parker och på kaféer. Men alla är inte ute i det vackra vädret. En del av oss sitter mitt på blanka eftermiddagen inne i mörkret på Zita, "biografen för oberoende film" mitt i Stockholm.

Där framme står Ingela Romare och berättar att ibland är det som att några änglar tar henne i nackskinnet och säger: "Nu ska du göra det här!" Så var det förra våren. Det var därför hon ringde till Bengt Nerman på Blidö och frågade om hon fick komma och filma några samtal med honom. Det fick hon och resultatet blev tre filmer som hon samlat under rubriken "Möte med Bengt Nerman".

Bengt Nerman har haft stor betydelse för Ingela Romare i mer än 35 år. "Han är en av våra viktigaste röster. Han talar om allt. Om livet och döden. Om att skapa och att vara människa. Om samhället och existensen."

Men ingenstans i de mäktigas offentlighet hörs Bengt Nerman. Det beror inte på att han är 87 år - han var livs levande på Zita igår och fortsatte att tala klartext live när filmerna visats och ljuset tänts. Nej, att ni inte hör eller ser honom i mediernas "dramafabriker" (ett av de ord som han skapat och använder som kritiskt verktyg) beror på att han helt enkelt inte passar in där. Han liksom funkar inte i maskineriet.

Desto bättre går det när Ingela Romare dyker upp som en autonom filmare, villig att lyssna och förstå. Den första filmen handlar om "Dikterna och den skapande processen". En av höjdpunkterna i den är när Bengt Nerman introducerar och läser en dikt från 1964 som börjar så här:

På detta djävliga kafé i Vallentuna
känner jag mig ganska glad
Det är ett ställe dit folk kommer i kaffepausen
läser tidningar, pratar femmilen
klämmer ner 25 öre i jukeboxen
De bryr sig inte om mig
fast jag sitter med mitt skrivblock
En tapet med Venedig är inramad på väggen
svängdörren bredvid vickar
och det slamrar från köket
Varför måste det vara annorlunda?

Två år tidigare hade Bengt Nerman skrivit vad han brukar kalla en "skandalsuccé". Den hette Demokratins kultursyn och fick både ABF och kultureliten att flyga i taket. Det var just det där med "måste det vara annorlunda?" som var så känsligt. Att våga säga typ "måste arbetarna verkligen lyftas av den där Kulturen, antingen de vill de eller inte, och knuffas uppför bildningstrappan så att de slutar läsa Sigge Stark och lär sig att njuta av Harry Martinsson?"

Det här temat, att acceptera situationen sådan den är och själv välja sin väg från den punkt där man faktiskt befinner sig - och inte utsättas för auktoritära idealister som tvingar på en verklighetsfrämmande drömmar - är centralt också i den andra av Ingela Romares filmen som fått titeln "Samhället och Existensen". Under det här temat samlas större delen av Bengt Nermans författarskap, det som bibliotekarierna kallar facklitteratur men som i allra högsta grad är människolitteratur. Gång på gång utgår han från sin uppväxt

i sviterna av den ryska revolutionen, i ett ovanligt hem, lika kommunistiskt som borgerligt med oerhörda ideal och drömmar om sanning och frihet. Ideal som självklart också blev mina..... Det var en värld av klyvnad och dubbla budskap. Man skulle lära sig se, men inte sig själv. Sanningen var ledstjärnan men detta gällde inte i familjen, bara utåt. Människovärdet var det högsta av alla värden, men hemma fanns inget människovärde. Det var inget fel på den goda viljan - den fanns till övermått. Men ingen såg, i denna kommunistiska drömvärld, att ingenting gick ihop. Efteråt har jag förstått att detta var att leva i en existentiell lögn. (Ur Nermans bok Den offentliga lögnen från 1997.)

Men när Bengt Nerman var 34 år gammal brast lögnbubblan. "Jag fick släppa taget i allt jag hade för händer och börja från början. Eller rättare: världen öppnade sig för mig och jag föll." Det han med tiden lärde sig var att man inte kan se samhället om man inte står på en egen existens. Som lektor på Journalisthögskolan försökte han därför lära studenterna att de skulle känna sin egen stjärt på stolen de satt på när de skrev om världen de levde i. Men det var fel tid och fel plats för sådana idéer. I stället segrade den lögn som säger att massmedierna har ett uppdrag att spegla världen utan att finnas i den. Bengt Nerman fortsatte att vara en levande människa som stod på sin egen existens men tillvaron på Journalisthögskolan blev till sist omöjlig. När han i arbetet försökte påminna om tankarna bakom Journalisthögskolans tillkomst fick han höra av yngre lärare: "Kom igen nu, Benke, det är nuet som gäller. Historia är historia."

Ingela Romares tredje film om Bengt Nerman heter "Till frågan om Guds hand eller Att stå skälvande invid skapelsens tå". Det är en underbar berättelse, fylld av värme och humor, som tar sin utgångspunkt i något som heter Svenska Kyrkans bekännelsearbete. Det var en grupp som bestod av sju teologer och präster. "Och så jag som inte ens var medlem i Svenska Kyrkan." Men i gruppen fanns en präst och psalmförfattare som hette Lars-Åke Lundberg som ville att Bengt Nerman skulle vara med. Det där med medlemskapet var inget problem. "Och det var en av de mest spännande saker jag varit med om."

Jag ska inte förstöra Bengts Nermans berättelse om Guds hand genom att försöka återge den, bara nämna att denna hand faktiskt inte sitter på en arm, och dessutom tillägga att den där skapelsens tå, som också nämns i filmens rubrik, härrör från författaren Walter Ljungkvist. Om Ljungkvists författarskap skrev Bengt Nerman sin doktorsavhandling, "Den skapande processen : en studie i Walter Ljungquists diktarmetod" (1976). De båda umgicks under många år. "Walter Ljungquist var antroposof men vi talade bara om allt annat. I hans böcker finns ingen Gud, bara skapelsen."

Ingela Romares "Möte med Bengt Nerman" har nyligen blivit färdig. Nu väntar jag bara på att Sveriges Television tar beslutet att sända de tre filmerna. Men redan nu kan man köpa den på DVD direkt av skaparen. (Då ingår också Bengt Nermans essä "Till frågan om Guds hand.")