11 december 2008

Capitalist Fools

Rubriken är inte min, och inte bilden heller. De finns i Vanity Fair där Joseph Stiglitz än en gång har vädrat sina pedagogiska talanger. Han får mig att tänka på alla dem som säger att "nu gäller det att se framåt". Stiglitz har nämligen ett viktigt tillägg: Men då måste man ha bra koll bakåt. Historieskrivningen, alltså!

I artikeln tar han upp fem viktiga misstag på vägen in i krisen (där det femte är Bush-administrationen "medicin" mot sjukdomen). Så här låter det när Stiglitz beskriver dem (och delvis talar i egen sak):
1. När Volcker fick gå och Greenspan kom. 1987 bytte Ronald Reagan chef för Federal Reserve Board. Paul Volcker var värd ett nytt förordnande efter att ha fått ner inflationen från över 11 till under 4 procent. Men Volcker förstod att finansmarknaden också behövde regleringar. Därför ersattes han av Alan Greenspan som gillade att öppna penningkranen men var motståndare till regleringar. Greenspan styrde över två finansbubblor - efter IT-bubblan hjälpte han till att blåsa upp husbubblan. En centralbanks främsta uppgift är att stabiblisera finanssystemet och Greenspan hade tillgång till sådana verktyg - och kunde begära flera av kongressen om han saknade några. Om banker till exempel ger lån som baseras på artificiellt höga priser på hus och andra tillgångar kan resultatet bli en härdsmälta - som vi ser nu och som Greenspan borde ha förstått. Ovanpå detta kom så bankernas inbördes monumentala vadhållning med de finansiella "instrument" som en gång introducerats under parollen "minska riskerna" men som i praktiken kom att utvecklas till vad som kallats "finansiella massförstörelsevapen". Denna verksamhet, där de finansiella institutionernas verksamhet blandas ihop och blir beroende av varandra, leder till att de till slut inte kan utläsa varandras eller ens sitt eget finansiella läge. Redan under Clinton-tiden stod det klart för regeringens Råd av ekonomiska rådgivare under Stiglitz ordförandeskap att dessa derivat innebar en risk. I rådet ingick både Greenspan och finansministern, Robert Rubin, men de reglerande myndigheterna struntade i varningen. De ville inte störa de finansiella innovationerna. Men innovationer är, lika litet som "change", något självklart bra. De kan vara dåliga också - som till exempel "liar loans".
2. Väggarna rivs. Avregleringsfilosofin ledde bl a till att kongressen 1999 avskaffade Glass-Steagall Act efter en lobbningkampanj som kostat finansvärlden 300 miljoner dollar. Denna lag hade länge hållit isär banker (som lånar ut pengar) och investmentbanker (som organiserar försäljning av aktier och obligationer) - en vägg som byggdes efter Den Stora Depressionen i syfte att förhindra en upprepning av alla excesser och intressekonflikter. Stieglitz ville inte att Glass Steagall-lagen skulle avskaffas eftersom aktörerna då skulle utsättas för övermäktiga egenintressen som skulle styra utvecklingen bort från vett och sans. Det värsta som hände när väggen mellan banker och andra finansiella institutioner revs var att riskkapitalbolagens kultur, där man traditionellt tar stora risker för att rika människor ska bli rikare, spred sig in i bankernas traditionellt konservativa kultur. En annan viktig avreglering var ett beslut i tysthet 2004 ( som nästan ingen deltog i, skriver Stiglitz). Det var när de stora investmentbankernas kvot för förhållandet mellan skuld och kapital ändrades, från 12:1 till 30:1 eller högre, så att de kunde köpa mera säkerheter, baserade på inteckningar, och blåsa under den framväxande husbubblan. Myndigheten motiverade beslutet genom att argumentera för "självreglering", vilket betyder "sköt er själva" (ett uttryck som på svenska ofta kompletteras med "och skit i andra"). En princip, skriver Stiglitz, som också Greenspan i efterhand betecknat som orimlig. Det förekom också varningar mot nya företeelser som inte reglerats, framför allt de finansiella derivaten. En kom från Commodity Futures Trading Commission när FED 1998 hade ordnat borgen (bailout) för en Hedge-fund vars biljondollar-konkurs hotade de globala finansmarknaderna. Men Greenspan, finansministern Rubin och den biträdande finansministern Larry Summers bjöd benhårt och framgångsrikt motstånd. (Min kommentar: Samme Larry Summers har utnämnts av Barack Obama att leda Vita Husets nationella ekonomiska råd, något som av ekonomen Dean Baker liknats vid att uppdra åt Osama bin Laden att leda kriget mot terrorismen.)
3. Blodiglar som patentmedicin. Sedan följde Bushs skattesänkningar med början i juni 2001. De användes som en modernt variant på forna tiders blodiglar: de skulle råda bot mot allting, särskilt om sänkningarna riktade sig mot företag och folk med höga inkomster. De hade stor betydelse för att lägga grunden till den kris som sedan följt. Eftersom de bidrog väldigt litet till att stimulera ekonomin fick Fed i stället försöka stimulera den verkliga ekonomin med räntesänkningar. Saken förvärrades av Irak-kriget och de skenande oljepriser som följde i dess spår med resultatet att det oljeberoende USA fick betala flera hundra miljarder dollar mera i oljepriser - pengar som annars kunde ha utnyttjats i den inhemska ekonomin. I normala fall hade detta lett till en ekonomisk nedgång, som på 70-talet, men eftersom Fed reagerade med att ösa ut pengar kunde man skjuta nedgången framför sig. "Vi levde på lånad tid med lånade pengar." Skattesänkningarna bidrog dessutom till krisen genom att vända värdehierarkin upp och ned: de som spelade hem pengar i värdepappers-kasinot fick lindrigare skatter än de som helt enkelt arbetade. Och inte nog med det. Eftersom räntor dessutom var avdragsgilla kunde man låna till sitt skattestimulerade spelande och skjuta betalningen av räntan på framtiden.
4. Falska siffror. Samtidigt, i kölvattnet på en serie stora skandaler då WorldCom och Enron kollapsade antog Kongressen i juli 2002 Sarbanes-Oxley Act. I skandalerna hade varje större amerikansk revisionsbyrå och de flesta banker och många stora företag varit inblandade och det stod klart att man hade allvarliga problem med redovisningssystemen. De flesta människor tycker att bokföring och redovisning är rena sömnpillret - men kan du inte lita på ett företags siffror kan du inte lita på någonting alls. Tyvärr missade lagstiftarna en sak, av många bedömd som mycket viktig, på vägen fram till kongressbeslutet. Det var att reglera de optioner som var ledningens speciella morötter. Dessa försvaras ofta som motivationsskapande incitament - vilket är illa nog eftersom det är fel. Ännu värre är att de uppmuntrar dålig redovisning: de ger ledningen starka motiv att förvanska informationen i syfte att pumpa upp aktievärdet. Värderingsföretagens incitamentstruktur har också visat sig vara pervers. Dessa institutioner betalas av dem som de värderar och de har kommit att praktisera en för dem själva lönsam betygsinflation. De började tro på en finansiell alkemi som innebär att "förgiftade lån" skulle gå hem hos banker och pensionsfonder bara de fick tillräckligt höga betyg. Samma sak kunde beskådas under Asienkrisen på 1990-talet: höga betyg satte igång strida penningflöden till regionen och när sedan betygen plötsligt sänktes kom katastrofen.
5. Låt det blöda. När Representanthuset antog regeringens "räddningspaket" 3 oktober i år hade regeringens ekonomiska illusioner definitivt spruckit och när banksystemets kollapser radades upp girade Bushadministrationen av och an: man gick i borgen för en del men inte för andra, en del aktieägare fick något tillbaka, andra inte. Finansminister Henry Paulsons första förslag var en handling av extraordinär arrogans: han lade fram ett papper på tre sidor som skulle ge honom rätt att använda 700 miljarder dollar efter eget behag. "För att återupprätta förtroendet." Men de underliggande skälen till det förlorade förtroendet angreps inte. Bankerna hade för många dåliga lån, balansräkningarna var fulla av hål och ingen visste vad som var sant och falskt. Det var som att ge blodtransfusion till en patient med inre blödningar utan att bry sig om källan till problemet - nämligen alla utmätningarna. Sent omsider gav Paulson upp sin plan att betala "cash for trash" men började då förse bankerna med pengar på ett sätt som retade upp skattebetalarna och utan att försäkra sig om att bankerna skulle börja låna ut pengar. Han lät till och med bankerna ösa ut pengar till sina aktieägare medan skattebetalarna öste in pengar i bankerna. Det andra problemet som inte togs upp var de svagheter som tornade upp sig i realekonomin som hittills hade hållits under armarna genom allt sanslöst lånande men som nu - utan snabba regeringsgripanden - stod inför en drastisk nedgång. Regeringen påstod att den ville bygga upp förtroendet men leverade i praktiken ett trick. Hade den verkligen velat återupprätta förtroendet skulle den ha börjat med de underliggande problemen: felen i incitamentstrukturerna och regleringssystemet.
Stiglitz rundar av sin artikel med att fråga sig om det fanns något enskilt beslut som hade kunnat ändra händelseutvecklingen om det hade fattats annorlunda. Hans svar är att varje beslut - också alla olyckliga beslut att inte göra någonting alls - är en konsekvens av tidigare beslut. Tillsammans bildar de en väv som sträcker sig långt tillbaka i tiden. På högerkanten får man visserligen höra att enskilda regeringsbeslut, som Community Reinvestment Act (som krävde att bankerna skulle bevilja inteckningslån i låginkomst-områden) spelat en avgörande roll och man har gjort de väldiga och ursprungligen statliga långivarna Fannie Mae och Freddie Mac till ett slags syndabockar. Men i själva verket, menar Stiglitz, kom de sent in i subprime-spelet och deras problem var de samma som i den privata sektorn: företagsledningarna arbetade under en incitamentstruktur som fick dem att gå bort sig i gambling. I själva verket kokar alla individuella misstag ner till ett stort och grundläggande: tron på att marknaden kan sköta sig själv och att statens roll ska vara minimal. Detta fick sin belysning i form av en syndabekännelse under höstens utskottsförhör på Capitol Hill som Stiglitz citerar:
Förre centralbankschefen Alan Greenspan
- Jag har kommit på ett fel.
Kongressledamoten Henry Waxman
- Med andra ord insåg ni att er världsbild, er ideologi, inte var rätt; den fungerade inte.
Greenspan
- Absolut, precis.
Varpå Stiglitz avslutar sin artikel: När USA - och en stor del av resten av världen - omfattade denna felaktiga ekonomiska filosofi var det ofrånkomligt att att vi till sist skulle hamna där vi idag befinner oss.



07 december 2008

Pilutta dej, en hemlighet som ingen, ingen vet

Pilutta-visan tonade nyss ut ur radion. "Jag vet nånting hemligt som bara är för mig." Det var slutet på Kalibers vassa program om skatteparadis i Sveriges Radios P1.

Det är tredje dagen i rad som jag intresserar mig för skumraskaffärer i Karibiska havet (och för den delen också Schweiz och London, Stockholm och New York).

I fredags var jag på en lunchföreläsning på Nordiska rådets informationskontor på Hantverkargatan i Stockholm. En pigg och glad Torsten Fensby berättade att han jobbat med skatteparadis i 13 år, först för OECDs räkning och sedan för Nordiska rådet.Det har varit motvind nästan hela tiden, sa han. "Men nu är det momentum." Det hade med finanskrisen att göra. Fensby sa att en lösning på finanskrisen också måste omfatta sekretess-staterna (som är hans namn på skatteparadisen).

Det jag mest minst från Fensbys föreläsning var att det finns så där 11.000 hedgefonder på Caymanöarna (där det finns ungefär lika många människor som i Sundsvall) och att IMF skrivit att Caymanöarna har ett imponerande och sofistikerat regelverk. Så sofistikerat, faktiskt, att bara 8 av Hedgefonderna är underställt det.

Dagen efter, igår, var jag på Attacs skatteseminarium och lyssnade på Sigrid Klaeboe Jacobsen från norska Attac. Hon hade många exempel på hur Attac i Norge hade tagit ner den abstrakta skatteparadis-frågan på marken och rotat i diverse "skattesnusk". Inte minst har Attac i Tromsö rört upp känslorna. Allra roligast på Attacs seminarium igår blev det när Sigrid berättade om mötet i Oslo som besöktes av en professor som skulle sprida ljus över saken. Attacarna var förstås vetgiriga och hade många frågor. Ungefär så här gick det till:
- Nej, det här är inget för er, sa professorn.
- vad då, vi vill ju veta.
- Det går inte.
- Vad då går inte?
- Det är för svårt.
- Kan det väl inte vara?
- Jo. Jag vet,
- Hur kan du veta?
- Jag begriper det ju inte själv och då har jag ändå skrivit en massa om det.
När jag kom hem igår kväll googlade jag en del på Attendo Care. Faktiskt en perfekt måltavla för en Attac-attack: Offentlig verksamhet privatiserad och utlagd till ett företag som ägs av riskkapitalister med slutstation i ett skatteparadis. Häng med nu: Attendo Cares huvudägare Industri Kapital som har kontor i Stockholm ägs av bolaget Augustas i Luxemburg som i sin tur ägs av Industri Kapitals fonder i skattepardiset Jersey.

I juni fick Attendo Care tre nya kontrakt inom äldreomsorgen i Linköpings kommun. En journalist från Kalla fakta hade tidigare frågat Jan-Willy Andersson, ordförande i Linköpings äldrenämnd, om han visste vart kommunens skattepengar tog vägen. Nej, det gjorde han inte. Och det tycktes inte heller spela någon roll. – Det är ju faktiskt så att vi är intresserade av att få äldreomsorg i Linköping, sa Andersson. "Och det är det som är viktigt för oss."

Och idag, söndag, sköt alltså Kaliber skarpt. Lyssna här!

Sedan år 2000 har antalet svenskägda företag i skatteparadisen ökat från 599 till 2280. Här finns 1700 mindre företag med en omsättning under 50 miljoner kronor om året. Många företag har dolda identiteter.

I Kalibers program intervjuas namngivna skatterådgivare som utan att tveka ger redaktionens påhittade småföretagare konkreta råd om hur man på ett olagligt sätt slipper betala skatt. Vi får också veta hur 45 tandläkare gått samman och bildat ett företag med vars hjälp de misstänks ha fört ut 113 miljoner kronor av sina inkomster via två holländska företag i form av en kapitalförsäkring till Isle of Man och sedan tagit hem pengarna skattefritt. Och så får vi höra hur sorgligt kort lagens arm är. Rådgivarna som i praktiken står till tjänst med olagligheter löper liten eller ingen risk att åka fast.

En liten krydda i programmer var att bland de svenska företag som Kaliber-redaktionen spårat till skatteparadisen var inte bara Birger Jarls företagshälsovård och Gustavsbergs hamn utan också det helyllesvenska Junibacken som varje år drar in 50 miljoner kronor genom att visa upp Astrid Lindgrens sagovärld. Det ägs av ett svenskt bolag som i sin tur ägs av ett bolag med officiell adress Brittiska Jungfruöarna. Kaliber ringde till marknadschefen på Junibacken och frågade. Svaret blev, inte oväntat, ungefär det här:
Jag vet nånting hemligt som bara är för mej.
Pilutta, pilutta, jag s�äger inte vad det är

Tystnaden, orden och döden

För ovanlighetens skull blev jag idag glad när jag läste DN debatt. Inte för att innehållet i sig var uppmuntrande, det var det verkligen inte - men för att Amy Goodman, en av årets Right Livelihood-pristagare, fick träda fram och tala i klartext om hoten mot en självständig och kritisk journalistik. Denna fråga är i sista hand, påminner hon oss om, en fråga om liv och död.

Att söka upp tystnaden - så lyder de första orden i hennes artikel. "Det är en journalists ansvar - att ge röst åt de bortglömda, de övergivna och de som slagits till marken av de mäktiga."

Men det är när man går över tystnadens gräns som det blir farligt. Så sade Robert Saviano, den av Camorran dödshotade författaren, när han tillsammans med Salman Rushdie besökte Svenska Akademin för snart två veckor sedan för att tala om "Det fria ordet och det laglösa våldet". När de samtalade med Akademiens sekreterare konstaterade de att "fria ordet" just nu inte har sin bästa tid. De tog bland annat Kina, Zimbabwe och Mexiko som exempel.

Men ingen av dem nämnde Irak och det gjorde man inte heller vid solidaritetsmötet med Robert Saviano en dag senare. Dessbättre tar Amy Goodman skadan igen i dag på DN Debatt där hon skriver att antalet dödsoffer i Irak sedan 2003 nu är
"186, varav 135 journalister och 51 andra medieanställda. Med den siffran står Irakkriget i en klass för sig med långt fler journalister dödade än under första eller andra världskriget, som vart och ett krävde knappt 70 journalistliv. Dessa 186 dödsoffer var mestadels irakiska medborgare, eftersom det snabbt blev nästan omöjligt för en oberoende journalist från väst att bevaka Irakkriget. Omöjligt, utom för dem som valt att "bädda in sig" med USA:s ockupationsstyrkor. Inbäddade journalister tas om hand av amerikansk militär, vilket tillåter dem att arbeta under större skydd. Sådan inbäddning leder ofrånkomligen till mer positiv rapportering om USA: s ockupation i både Irak och Afghanistan."
Jag påstår inte att de döda journalisterna i Irak medvetet glöms bort när det talas om det fria ordets svårigheter. Men tystnaden säger något om var vi har våra tankar. Var Amy Goodmans tankar finns står klart för den som lyssnar på Democracy Now där bl a sakliga kritiker av USAs krig och ockupation av Irak varje vecka kommer till tals. Skulle samma journalistik bedrivas i Sveriges Radio eller SVT skulle vi ha fått höra att Public Service var ockuperat av USA-hatare.

På tisdag kan vi som bor i Stockholm lyssna på Amy Goodmans föreläsningar och själva prisceremonin med pristagarnas tal sänds på nätet. Om detta har jag skrivit här.

PS. Mer om offren bland journalister och annan mediepersonal i Irak kan man läsa på BRusells-tribunalens hemsida. Här hänvisas till Iraqi Syndicate of Journalists som anger en högre siffra (292) än den från CPJ (186) som Amy Goodman nämner.

04 december 2008

Hela världen ska skattskrivas!

De tre kommande dagarna har jag tänkt att ägna mig åt en av Attac-rörelsens kärnfrågor. Eftersom det handlar om skatteparadis och global beskattning kan det vara lämpligt att värma upp med en filmsnutt som producerats i samarbete med tyska Attac och som drar ner brallorna på bankfolket. Varsågod!


"Ditt förtroende för oss är vår största tillgång. Därför har vi nu i åratal hittat på sätt att ta ifrån dig vad som ligger oss närmast hjärtat. Dina pengar! Vi har ljugit för dig, lurat dig och stulit varenda slant du äger med hjälp av falska löften. Och så vi älskade det! Men tyvärr spelade vi litet för högt med våra kort. I den globala finanskrisens ryska roulette rycktes vi liksom med av vår girighet. Så nu finns inte dina pengar längre. Kära nån då! Men låt inte det hindra dig från att gå i borgen för oss med dina skattepengar. Så att vi kan träffas igen när du har nya surt förvärvade slantar. Vi vill bara ha det bästa hos dig. Dina pengar!"
Låt dem inte lura dig! Hjälp oss att stänga kasinot!
Med detta i bakhuvudet går jag på en lunchföreläsning i morgon som helt optimiskt heter "Början till slutet för skatteparadisen?". Där ska jag lyssna på Torsten Fensby som arbetar med saken åt Nordiska Ministerrådet och OECD. Till E24 uttrycker han sig (i augusti i år) så frejdigt att dom lockas att sätta rubriken "Skatteparadisen försvinner":
Enligt Torsten Fensby tryckte OECD för ett par decennier ­sedan på för avreglering av bank- och penningsystemen. Organisationen insåg inte konsekvenserna fullt ut och är nu på väg att rätta till problemen som uppstod när man plötsligt fritt och i hemlighet kunde flytta pengar som man ville över ­världen.

–Det här har ju helt spårat ur, säger Fensby och framhåller att G8-länderna nu kräver att OECD gör något åt skatteparadisen
.
Dagen därpå, alltså på lördag, är det dags för Attacs seminarium i Stockholm. Rubriken lyder "Hela världen måste skattskrivas" och medverkar gör bl a Kenneth Hermele som 2001 gav ut boken "Det globala kasinot" och
Sigrid Klæboe Jacobsen, Attacare från Norge som är aktiv i Tax Justice Network.




Klusterbomberna i Pandoras ask

Jag har börjat kalla min laptop för Pandoras ask. Efter frukosten, och när jag är klar med morgontidningen, sätter jag mig mig i fåtöljen i vardagsrummet med min bärbara dator i knäet. Detta är ögonblicket om vilket jag säger till K: Nu öppnar jag Pandoras ask.

Halvbildad som jag är har jag funnit det säkrast att kolla i Nationalencyklopedin. Där läser jag om kvinnan som hette Pandora och sändes till jorden med ett förseglat fat som innehöll alla slags lidanden. "Då P. nyfiket öppnade fatet spred sig sjukdomar och olyckor över jorden. Kvar blev endast hoppet, som därför aldrig överger människan."

Det första som möter mig i min egen Pandoras ask denna morgon är en artikel i brittiska Guardian som berättar att vi håller på att få en konvention mot klustervapen. Jag bestämmer mig för att inte hasta förbi texten. Jag läser artikeln sakta för mig själv:

Vid ceremonin i Oslo var Norge, som lett ansträngningarna att förbjuda klusterbomberna, första land att signera avtalet.

Det följdes av Laos, där klusterbomber som fälldes från USAs flygplan för mer än 30 år sedan fortfarande dödar civila, och Libanon som attackerades med klusterbomber av Israel 2006.

När den här dagen (torsdag) är över har omkring 100 av Förenta Nationernas 192 medlemmar signerat. När 30 länder har ratificerat konventionen blir den en internationell lag.


Ett antal länder är värda att noteras genom sin frånvaro, bland andra USA, Kina, Ryssland, Indien och Pakistan, liksom Israel.

Klusterbomber är framför allt avsedda att riktas mot människor och utlöses i luften för att sprida små bomber över ett stort område.

Medan tanken är att dessa små bomber ska explodera när de når marken händer detta inte alltid och de kan ligga inaktiva i åratal. Offren är ofta jordbrukare som plöjer marken eller barn som lockas av bombernas klara färger.

USA och andra länder framhärdar i att klusterbomber har en legitim militär användning. Men en grupp som arbetar med frågan, Handicap International, säger att 98 procent av klusterbombernas offer är civila och att 27 pocent är barn.

Men nu blir alltså användningen av klusterbomber ett brott mot internationell rätt. Min Pandoras ask innehåller alltså inte bara lidande utan också hopp - även om den gamla frågan om i vilken domstol lagbrytarna ska dömas snabbt infinner sig. Särskilt hoppingivande är det att läsa i Svenska Dagbladet att "Ett fåtal länder med Norge och Island i spetsen har tillsammans med 300 frivilliga organisationer pressat fram förbudet". Mindre roligt däremot att läsa om Sveriges hållning. "Sverige hör till de länder som i slutändan motvilligt gått med på att skriva under avtalet." Så sent som den 16 november i år meddelade statsminister Fredrik Reinfeldt att tillverkningen av bombkapsel 90, som är det svenska klustervapnet, ska upphöra."

Varför gjorde inte Sverige gemensam sak med Norge och Island? Kan det ha med EU-medlemskap och vapenindustrier att göra?

03 december 2008

Amy Goodman kommer till Stockholm

På tisdag i nästa vecka har vi som bor i Stockholms-trakten två tillfällen att lyssna på Amy Goodman, den suveräna programledaren för Democracy Now. Amy Goodman är här för att ta emot Alternativa nobelpriset, Right Livelihood Award, och medverkar i två arrangemang som är öppna för allmänheten.

Klockan 9.30 - 10.20 9 december kan man lyssna på henne på Klara Strand konferens, Klarabergsviadukten 9. Det är en del av programmet "Voices for Justice - from Words to Action"som pågår mellan 08.30 - 16.00. Här deltar alla pristagarna. Det hela arrangeras av Centerpartiets internationella stiftelse i samarbete med Right Livelihood Award, IKFF - Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet samt Dag Hammarskjöld-fonden. Hela programmet finns här . Man kan anmäla sig här (längst ner på sidan).

Kl 17.00 - 18.30 samma dag, 9 december, föreläser Amy Goodman under rubriken “Independent Journalism - how?” Mötet arrangeras av Reportrar utan gränser och JMK - Institutionen för journalistik, medier och kommunikation på Stockholms universitet. Adressen är Karlavägen 104 och lokalen är JMKs aula.

Man kan också följa själva prisutdelnings-ceremonin på nätet. Den äger rum i Sveriges Riksdag 8 december kl 18. Här kommer pristagarna också att tala. Länken till utsändningen på Internet finns här.

Varje måndag till fredag sänds Democracy Now på nätet och till fler än 750 Public Service-stationer. Du kan titta på programmet, lyssna på det och läsa utskrifterna av intervjuerna här. Under sin vistelse i Europa kommer Amy Goodman att sända två program från Tyskland.

01 december 2008

Vem är det som tar oss in i NATO?

I morse fanns en viktig och ovanlig artikel på Svenska Dagbladets Brännpunkt.

Den handlar om att Sverige smygs in i NATO och den är i grund och botten oerhört nedslående. Knappast någon kan läsa artikeln utan att fråga sig om vi verkligen lever i en demokrati.

Så länge NATO har funnits har motståndet mot ett svenskt medlemskap varit mycket starkt och de som förespråkat en anslutning har varit i minoritet. I Sveriges riksdag finns bara ett parti av sju som öppet förespråkar NATO-medlemskap. Ändå är vi uppenbarligen på väg in i NATO.

Hotet får mycket klara konturer i Brännpunkt-artikeln. Det är också tydligt att NATO-anhängarna betraktar saken som avgjord. "Vi är redan med i NATO" har Folkpartiets talesman Allan Widman hävdat och överste Ulf Henriksson menade i början av året att "Det är dags att göra folket moget!" Översten och säkerhetspolitiske kommentatorn Bo Pellnäs är av samma mening: "Vi är i praktiken redan Natomedlemmar och borde bli det även formellt"

Men dagens SvD-artikel är inte bara nedslående. Den är faktiskt också litet hoppingivande. Författarna påstår inte att de vet hur denna smyganslutning till NATO går till eller vem som styr och ställer i den här odemokratiska processen. I stället säger de: Låt oss ta reda på vad som pågår. Låt oss starta en medborgarutredning för att besvara följande frågor:
  • Vilka är de små – och kanske t.o.m. större – stegen som hittills tagits?
  • Vem har tagit dessa steg, med vilka medel och motiv, och med vilken legitimitet?
  • Vilka förtroendevalda har låtit detta ske, och vad beror det på?
Det visar sig också att de som står bakom artikeln i Svenska Dagbladet redan har en hemsida för att underlätta utredningsarbetet. Adressen är www.natosmyg.se

Där framgår att de första undertecknarna bakom uppropet är flera än de 44 som har sina namn med i Svenskan i dag. Den moderate riksdagsmannen och före detta officeren Göran Pettersson skriver i sin blogg att de flesta av dessa namn är okända för honom. Så är det inte för mig och alla andra som under många år haft kontakt med, eller kanske deltagit i, olika sociala rörelser som underifrån försökt påverka maktetablissemanget. Göran Pettersson tycks inte heller ha förstått själva poängen med dagens artikel. Han verkar tro att den vill vara ett inlägg i en debatt mellan maktspelare när den i själva verket är en uppfordrande text till oss alla om att vi ska medverka i ett demokratiskt medborgarinitiativ. Pettersson undrar vad Mona Sahlin ska säga. Det gör inte jag. Jag undrar vad vi som litar till rörelser kommer att göra.

20 november 2008

Finanskrisen: Den verkliga matchen om makten

OWINFS har sin bakgrund i det framgångsrika motståndet mot MAI, ett sanslöst förslag till investeringsavtal som var på väg genom OECD innan det blev offentligt och 1998 havererade inför öppen ridå. OWINFS är ett löst sammanhållet nätverk som 317 organisationer och aktivister har gett sitt stöd - däribland Attac-rörelsen i 17 länder. Framför mig har jag anteckningarna från OWINFS's senaste telefonmöte om finanskrisen.

I min senaste blogg replikerade jag på Göran Greiders tal om "matchen mellan arbete och kapital" och menade att någon sådan match ännu inte pågår. Och aktivisterna i OWINFS talar mycket riktigt om en helt annan match: den som pågår mellan olika globala institutioner som försöker skaffa sig initiativet när strukturer och regleringar nu blir ifrågasatta. Ty åtminstone denna paroll ställer sig alla bakom: Change!

I telefonmötet med OWINFS pekar man på tre konkurrerande institutioner:

  • G20 som sammanträdde i helgen i Washington och som definitivt har övertaget och av medierna behandlas som det självklara och legitima beslutsforumet.
  • FN som har legitimitet men mycket litet makt. FN har tillsatt en "task group" som leds av Joseph Stiglitz som inte många har hört talas om.
  • Världshandelsorganisationen WTO som egentligen är en mäktig underhuggare till G20. WTO-förhandlingarna är i själva verket en avregleringsrunda som G20, trots sitt nyvaknade regleringsintresse, gav verbalt eldunderstöd i helgen. WTOs direktör, Pascal Lamy, vill i sin tur se till att Financing for Development, ännu ett tämligen okänt FN-initiativ, inte får för stort utrymme. FN-organet sammanträder i Qatar i månadsskiftet.
När det gäller orsaken till den pågående krisen skiljer sig OWINFS inte så mycket från innehållet i två stycken - "de enda sanna!" som en del andra kritiker säger - i G20s uttalande, om än med den skillnaden att OWINFS talar klartext om skuldbördan och pekar ut USA medan G20 riktar fingret mot "some advanced countries" och överlåter åt läsaren att själv gissa.

I telefonmötet med OWINFS konstaterar man vidare att de olika maktgrupperna gärna vill att räntorna sänks, ny likviditet frigörs och - någon sorts nya regleringar etableras. USA vill att varje nation sköter sitt eget reglerande, EU vill ha mera gränsöverskridande lösningar.

Risken - som aktivisterna i OWINFS ser saken - är att G20 vinner stöd för en lösning som återupprättar Internationella Valutafonden IMF vars förtroende är i botten efter alla år som ledande nyliberal aktör. Man befarar att de länder som i så fall får pengar är de som USA och IMF gillar och att lånen villkoras enligt långivarnas intressen.

I telefonmötet är man också noga med att påpeka att krisen inte "bara" är finansiell. Den är vid det här laget också en ekonomisk kris som måste handla om arbete och utveckling men också om jordbruk och livsmedelssäkerhet och om fattigdomsbekämpningen och Milleniemålen.

Ett liknande försök att teckna "den större bilden" i en kritisk genomgång av helgens G20-möte gör TNI - Transnational Institute. Jag rundar av med några rader ur deras uttalande:

"Som vi ser saken är det globala finansiella sammanbrottet bara en av flera sammanfallande kriser som orsakats av de styrandes försummelser och av en ideologi som hyllar en individualistisk frihandels-fundamentalism i stället för samhällsansvar.-- Följden har blivit att två andra, enorma globala problem nu förvärras och går samman med den finansiella krisen: Den planetära klimatkrisen och ojämlikheten mellan och inom världens länder. --- Samma politiska hållningslöshet ligger bakom alla tre kriserna."

Vi är inte med i matchen, Göran!

Jag gillar Göran Greider. Jag fattar inte att han orkar prata och skriva och läsa som han gör. Jag lyssnar och läser med intresse. Till exempel nu senast i Aftonbladet. Där säger han bland annat viktiga saker om statligt ägande

Han skriver också att Naomi Kleins tes om chockdoktrinen inte bara har använts, och kan användas, av högern utan också av vänstern. Jag har själv skrivit om detta tidigare.

Men han skriver också att denna höst har visat hur "bräcklig kapitalismen är" och att det står 0-0 i matchen mellan arbete och kapital. Och att vänstern har ett drömläge framför öppet mål.

Det är förstås struntprat. Kapitalismen är dessvärre inte bara destuktiv utan också urstark och vänstern är inte ens med i matchen.

Det fanns förvisso en tid när den socialdemokratiska vänstern gästade huvudarenan och blev avblåst för offside av sin egen partiledning så att Kjell Olof Feldt och Carl Lidbom kunde desarmera LOs löntagarbomb och baxa krutröken genom riksdagen. Allt medan "den nya vänstern" satt på läktaren och teg eller uttalade kritiska kommentarer.

Men nu?

Kanske - tänker jag - är Göran Greider och jag trots allt ganska överens. Använder vi bara olika ord när vi talar om frånvaron av ett kritisk alternativ? För mig är i alla fall "Vänstern" för tillfället mest ett ord utan täckning eller möjligen ett paraply som när Socialistiskt Forum arrangeras på ABF.

Däremot är den globala rättviserörelsen inte bara ord för mig. Den är trots alla motgångar fortfarande kött och blod och ansikten och röster.Visserligen är inte heller den närvarande på den arena som medierna ställt i ordning för en finanspolitisk match där Sarkozy och Bush spelar mot ett mål i litet olika lag.

Men i min e-postlåda dyker den globala rättviserörelsen upp varje dag. Den heter bland annat Vår värld är inte till salu (eller på engelska OWINFS - Our World Is Not For Sale) och den har t ex globala telefonmöten om finanskrisen. Nästa gång blir den 24 november. Jag är inte med i samtalen (fast det finns inga formella hinder för mig) men jag kan läsa anteckningarna.

Strax ska jag ta fram anteckningarna från telefonmötet den 5 november och ägna min nästa blogg åt dem. Det gäller att sköta träningen. Tids nog blir det kanske match.

16 november 2008

Lissabonfördraget: Förbjudet med restriktioner på kapitalrörelser

På torsdag ska riksdagen rösta om Lissabonfördraget och det mesta tyder på att socialdemokraterna tillsammans med de borgerliga regeringspartierna kommer att godkänna fördraget i befintligt skick. Samma riksdagsmajoritet har sett till att frågan inte har varit föremål för en folkomröstning - inte heller har den diskuterats i någon valrörelse. Efter Irlands nej finns det inte ens någon anledning för riksdagen att behandla förslaget. Det har redan fallit och ett ja från Sveriges riksdag blir i stället ett inslag i kampanjen att utöva press på Irland.

Men nu är det som det är - frågan står på dagordningen och riksdagsledamöterna ska ta ställning. Attac Sverige har därför sänt en skrivelse till samtliga socialdemokratiska ledamöter där vi lyfter fram ett antal av de starka skäl som motiverar ett nej till Lissabonfördraget i befintligt skick.

Mot bakgrund av den globala finanskrisen blir Lissabonfördragets skrivningar om kapitalrörelser särskilt provocerande. Därför vill jag citera den del av Attacs brev som berör dessa artiklar i Lissabonfördraget:

Kapitalrörelser - alla restriktioner förbjuds

Ett Ja den 20 november betyder att ett EU-förbud mot alla restriktioner skulle fastställas mitt under en finanskris när nya regler för det finansiella systemet är på gång att diskuteras på internationell och global nivå!
  • ”Inom ramen för bestämmelserna i detta kapitel ska alla restriktioner för kapitalrörelser mellan medlemsstater samt mellan medlemsstater och tredje land vara förbjudna.” (EUF artikel 63:1)
  • ”Liberaliseringen av de bank- och försäkringstjänster som är förbundna med kapitalrörelser ska genomföras parallellt med liberaliseringen av rörligheten för kapital. (EUF artikel 58.2)
Som ett konkret exempel kan nämnas att t. ex. en skatt på spekulativa, kortfristiga valutatransaktioner har bedömts av ECB som en förbjuden restriktion.

Det blir därtill förbjudet för en nationell centralbank att ge krediter eller motsvarande till offentliga institutioner och företag - i uppenbar motsats till privata företag (!). Sådana lån kräver ett offentligt ägt kreditinstitut som mellanhand. (EUF artikel 123)

Som en sorts undantag står att parlament och råd ska besluta om åtgärder som gäller kapitalrörelser till och från tredje land (för investeringar, finansiella tjänster, värdepapper etc...) ”utan att göra avkall på sin strävan att i största möjliga utsträckning förverkliga målet om fria kapitalrörelser”. (EUF artikel 64:2) Det betyder att en majoritet under en mandatperiod kan besluta om avregleringar i finanssystemet som sedan kräver enhällighet i Rådet för att ändra, i praktiken närmast omöjligt. (EUF artikel 64.3)

”Den enda vägens politik” är på detta sätt inskriven i fördraget.

Så långt Attacs brev. Lissabon-fördragets artiklar om kapitalrörelser fick mig också att skriva ett brev till nationalekonomen Nils Lundgren som sitter i Europaparlamentet på Junilistans mandat. Jag frågade:

"Under den pågående finanskrisen diskuteras ofta behovet av regleringar av finanstransaktioner och bankvärlden, inklusive "the shadow bankingsystem". Jag skulle bli glad om du kan hjälpa mig med svaret på följande fråga: Hur kommer regering och riksdags möjligheter att införa olika sådana olika regleringar att påverkas om Lissabonfördraget börjar gälla?"

Nils Lundgrens utförliga svar finns här.

G20 och medierna - en obehaglig symbios

Redan under frukosten fylls jag av obehag över mediernas rapportering från gårdagens G20-möte. Eller närmare bestämt: av två slags obehag.

Det ena är ett obehag över eliternas arrogans. Den otillständiga maktordning som kallas globaliseringen visar nu upp sig tydligare än någonsin. Först i form av en accelererande finanskris som övergår i en ekonomisk recession. Och sedan i form av detta G20, ett slags självutnämnd världsregering som lydigt reser till Washington när den bjuds in av en uträknad president för ett imperium på dekis.

Det andra är obehaget inför den journalistkår som okritiskt legitimerar denna maktordning samtidigt som den sprider dimma kring den. Läs till exempel rubriken och ingressen i Dagens Industri. "Världsledare enades om ökad reglering" - det låter väl bra?

Men så sent som två dagar tidigare höll ju George W. Bush ett lovtal till kapitalismen där han varnade för regleringar och sa att problemet inte är för litet statlig styrning utan för mycket. Hade han nu svängt 180 grader och blivit en förespråkare av regleringar?

Naturligtvis inte.

Efter förmiddagskaffet tar jag mig tid att läsa dokumentet som delades ut efter G20-mötet igår. På det hela taget var naturligtvis dessa sex sidor skrivna innan mötet ägde rum och antagligen har det inte studerats av särskilt många svenska journalister.

Vad många medier i alla fall framhåller är att denna text är mycket vag och allmänt hållen hållen. Den ger alltså inga konkreta besked.

Så långt allt väl. Men jag har jag inte sett någon journalist som påvisar att dokumentet dessutom är rent shizofrent. Man skulle faktiskt kunna tro att det är skrivet av Dr Jekyll och Mr Hyde.

Ta till exempel detta med den internationella finanshandelns reglering. Den ska bli sundare och G20 lovar att stärka reglerings-regimerna så att regleringen blir effektivare . Men samtidigt får dessa regleringar inte kväva innovationer och de ska uppmuntra ökad handel med finansiella produkter och tjänster. Vilket naturligtvis för tanken till hedgefonder och derivathandel, det vill säga spridningen av det som superspekulanten och miljardären Warren Buffet kallat finansiella massförstörelsevapen.

Ett annat exempel på regleringspolitisk shizofreni gäller Världshandelsorganisationen WTO och dess Doha-runda. G20 säger i sitt dokument att man ska göra allt man kan för att fullborda dessa frihandelsförhandlingar som under sju år havererat med jämna mellanrum. Samtidigt vet de initierade (men tyvärr inte journalistkåren) att Doharundan är en uttalad avreglerings-runda i syfte att ta bort regleringar bl a i handeln med finansiella tjänster.

Och vad säger ni om de här raderna i G20-dokumentet: ”Reglerare bör öka koordineringen och samarbetet över hela finansmarknaden, också med avseende på gränsöverskridande kapitalflöden.” Det låter ju som internationellt samarbete för att reglera kapitalflöden mellan länder. Men vad står det i det Lissabon-fördrag som Sveriges riksdag med all säkerhet kommer att rösta igenom på torsdag? Jo, följande:

”Inom ramen för bestämmelserna i detta kapitel ska alla restriktioner för kapitalrörelser mellan medlemsstater samt mellan medlemsstater och tredje land vara förbjudna.” (EUF artikel 63:1) - min markering med fetstil.

Liberaliseringen av de bank- och försäkringstjänster som är förbundna med kapitalrörelser ska genomföras parallellt med liberaliseringen av rörligheten för kapital. (EUF artikel 58.2) - min fetstil, liberalisering betyder i praktiken avreglering, min anm.

Detta är så magstarkt att jag ägnar det en särskild bloggning. Den finns här.

Enligt Dagens Nyheter markerade gårdagens möte i Washington början på en ny era i världsekonomin. Vad tidningen syftar på är att G7 och G8 nu en smula motvilligt har blivit G20. ”Från och med nu handlar det inte längre om "västvärlden mot resten". Nu är det i stället representanter för vacklande västekonomier som möter många av sina forna kolonier som nu blivit starka tillväxtekonomier.”

Det må så vara. Men det finns de som siktar högre och menar att “det är dags att sluta se den globala ekonomin som en privat besittning för några exklusiva klubbar… det här är ett jobb för G192.” Och därför har detta G192 utsett en särskild arbetsgrupp under ledning av ekonomipristagaren Joseph Stiglitz som ska utarbeta analyser och rekommendationer med anledning av finanskrisen.

G192?

Det är FNs Generalförsamling. Och personen som uttalar sig kritiskt mot privata klubbar typ G20 är Generalförsamlingens ordförande, Miguel d'Escoto Brockmann, som under hela 1980-talet var Nicaraguas president. Det finns mycket att läsa om hans initiativ till en demokratisk genomlysning av den globala finanskrisen – inte i svenska medier, vad jag vet, men litet varstans på Internet. Börja till exempel här

Men kritiken mot gårdagens G20-möte har inte bara uttryckts i FNs Generalförsamling utan också så här:

Men i sanningens namn har det inte varit många demonstranter ute på gator och torg. Det finns visserligen kritiska uttalanden som samlat många undertecknare men den globala rörelsen för demokrati och rättvisa, som jag själv känner mig delaktig i, har haft svårt att hänga med i svängarna. Om detta G20-möte hade ägt rum för knappt ett decennium sedan hade det sett annorlunda ut - minns Seattle, Prag och Göteborg....!

Ja, vad är det för en tid vi lever i? En del talar om nyliberalismens totala triumf och andra om en "vänstervåg utan en vänster" . Flera bud?

14 november 2008

Brev till sex riksdagsmän (s) om Lissabon-fördraget


Öppet brev inför torsdagens omröstning i riksdagen om Lissabonfördraget


Åkersberga 14 november 2008

Till
Leif Pagrotsky
Bo Bernhardsson
Börje Vestlund
Peter Hultqvist
Morgan Johansson
Claes-Göran Brandin

Jag har under eftermiddagen försökt sätta mig in i de förutsättningar som gäller inför riksdagens behandling av Lissabonfördraget. Av tidningsuppgifter framgår att du är kritisk till den socialdemokratiska riksdagsgrppens beslut att rösta ja till fördraget.

Min fråga till dig är enkel och viktig: Hur kommer du att rösta?

Både LO-ledningen och den socialdemokratiska partiledningen har argumenterat som om enda alternativet till att rösta ja är att rösta nej till fördraget. Men naturligtvis måste det också finnas möjligheter till en lösning som tillgodoser LO-kongressens uttalande i juni i år om att avvakta utredningen om Lavaldomen och som skapar det rådrum som också en del av er har argumenterat för offentligt. Jag tolkar Vänsterpartiets begäran om en vilandeförklaring som en sådan möjlighet.

Jag har också förstått att det har stor betydelse om du lägger ner din röst eller röstar på ett alternativ till ja.

Jag har valt att skriva detta som ett öppet brev eftersom svaret på min fråga har stort allmänt intresse och en öppen diskussion med er har ett väsentligt demokratiskt värde. Jag har lagt ut det på min blogg ”Under ytan – närmare rörelserna”. Du är välkommen med ditt svar antingen som en kommentar på bloggen eller i ett mejl direkt till mig. I det förra fallet är adressen www.larsingemar.blogspot.com I det senare fallet är adressen larsingemar@gmail.com

Lasse Karlsson
Bl a aktiv i Attac Stockholm
-----
Hittills har jag fått ett svar från Bo Bernhardsson som skriver:

Hej!
Jag kommer att avstå, d v s lägga ner min röst.
Kravet på vilandeförklaring förändrar ingenting. Det man kan göra, om en sjättedel av ledamöterna kräver det är att återremittera förslaget till KU, men där finns en kompakt majoritet för att driva igenom fördraget.
MVH
Bo Bernhardsson
---
Kommentar

De sex riksdagsledamöter jag vänder mig till är socialdemokrater. Deras e-adresser är borje.vestlund@riksdagen.se, leif.pagrotsky@riksdagen.se, bo.bernhardsson@riksdagen.se, peter.hultqvist@riksdagen.se, morgan.johansson@riksdagen.se, claes-goran.brandin@riksdagen.se

Vänsterpartiets förslag till vilandeförklaring kan man läsa om här.

Brevet finns också på nätet som Google-dokument här

13 november 2008

Olja och politik - men inga pratbubblor

I fyra dagar har jag varit i hälarna på Issam Al-Chalabi. Det har varit en stark upplevelse som jag kan tacka kämparna i IrakSolidaritet för.

Det började med deras stora seminarium i ABF-huset i Stockholm i söndags. Det fortsatte med ett möte hos Utrikespolitiska institutet i måndags med bl a ett antal pensionerade ambassadörer. I tisdags förmiddag intervjuade jag honom i ett par timmar i ett hotell på Kungsholmen. På kvällen andades jag ut medan Al-Chalabi föreläste och diskuterade på Stockholms universitet. Igår gästade han Uppsala universitet där professorerna Hedda Ekerwald och Kjell Aleklett hälsade honom välkommen i den stora välfyllda Siegbahn-salen i Ångströmslaboratoriet.

Issam Al-Chalabi är ingenjör i grunden, utbildad i London. Han gick sedan den långa vägen, först genom Iraks nationella oljebolag och senare genom oljeministeriet. 1987 såg han på TV att han blivit utnämnd till oljeminister. Tre år senare förstod han, genom samma kanal, att han avskedats av Saddam Hussein, som då hade invaderat Kuweit. Sedan dess har Al-Chalabi levat i exil i Jordanien.

Det var en märklig känsla, igår eftermiddag i Uppsala universitet, att tillsammans med en massa unga studerande, i ett seminarium med naturvetenskapliga förtecken, få höra enkla sanningar som aldrig kommer att uttalas av Sveriges utrikesminister:

Irak är ett ockuperat land.

Dess styre och lagar saknar legitmitet enligt internationell rätt.

USA skulle aldrig ha varit där om det inte hade varit för Iraks olja.

Det handlade inte om politisk agitation. Det var en sakframställning som besvarades med intresserade frågor och till sist mycket starka applåder. Ty, som Al-Chalabi säger: man kan inte tala om Irak utan att tala om olja, inte om olja utan att tala om Irak. Och inte om något av detta utan att tala om politik. ”Men jag är ingen politiker. I am an oil man.”

På Utrikespolitiska Institutet fick han tillfälle att klargöra detta med litet andra ord på en fråga från en pensionerad svensk ambassadör. Det är väl en allmän uppfattning att USA är där på grund av oljan, sa den före detta diplomaten, och frågade sedan ”Men varför köper dom den inte i stället för att starta krig?”

Olja är ingen vara vilken som helst, svarade al-Chalabi tålmodigt. Den är politik på högsta nivå.

Och, tänker jag, det är därför världen nu plågas under Carter-doktrinen. Den som USAs president, innan han fick Nobels fredspris, uttalade i sitt State of Union-tal 1980, året efter Sovjets invasion av Afghanistan och Khomeinis revolution i Iran. Den som säger följande: USA ska använda ”alla nödvändiga medel, inklusive militär makt” för att säkra oljeflödet från Persiska viken till USA och ”varje försök från någon utomstående (min kursivering) att få kontroll över Persiska viken kommer att betraktas som ett angrepp på USAs vitala intressen.”

Men hur ska vi få slut på dessa krig, hur vill du beskriva vägen till fred? frågade Kjell Aleklett och för ett ögonblick såg den sympatiske professorn ut som ”en riktigt naiv svensk”.

Issam Al-Jalabi vände sig mot Kjell Aleklett, såg honom i ögonen och log. Sedan öppnade han sin kavaj och kände på vänster kavajficka. Ingenting där. Sedan kände han på höger kavajficka. Ingenting där heller.

Det var hela svaret och alla förstod. Oljemannen som inte är en politiker gillar inte pratbubblor. Det kändes som om åhörarna hade stor respekt för detta.

06 november 2008

Barak Obama och frihandelns gåtor

Att Barak Ombama är en handelspolitisk gåta förstår jag när jag läser en artikel i Financial Times.

Artikelförfattaren lyfter fram en passus i boken ”Att våga hoppas”, där Obama skriver om ett möte med Bob Rubin, som var Bill Clintons finansminister och en ivrig "frihandels-anhängare": ”Det var svårt att förneka Rubins fundamentala insikt. Vi kan försöka att sakta ner globaliseringen, men vi kan inte hejda den. USAs ekonomi är nu så integrerad med resten av världen att det är svårt att föreställa sig en effektiv protektionistisk regim - för att inte tala om att genomföra den.”

Så ska en ”free trader” tala!

Men så har Obama inte röstat i Kongressen och så har han inte låtit under valkampanjen, säger de "frihandelns försvarare" som nu oroas. Under kampanjen har Obama pekat på handelspolitiken som ett av de inslag i Bushs politik där medelklassen svikits. Han har lovat att omförhandla NAFTA (North American Free Trade Agreement), att förändra balansen i handeln med Kina och att förstärka administrationens verktyg för att motverka "orättvis handel". Också hans stab har låtit så: ”Inget beslut om att öppna nya marknader är aktuellt förrän den ekonomiska politik som syftar till att gynna medelklassen är på plats. Till exempel skattereformer, hälsovård och stimulanspaket.”

Men det som oroar ”frihandelsvännerna” är just det som AFL-CIO ser fram emot. AFL-CIO är en av USAs största fackföreningar och man stödde Obamas kampanj. ”Jag tror det blir en stor förändring ” (av USAs handelspolitik), säger Thea Lee, policychef hos fackföreningen.

Men handelsexperterna i Washington tycks, enligt Financial Times, snarare tro på ”business as usual”. En time-out för frihandeln under Obamas administration innebär helt enkelt att man fortsätter den linje som den demokratiska majoriteten i Kongressen redan tvingat fram, så som att vägra att gå vidare med de mest skadliga aspekterna i Bushs handelspolitik, t ex handelsavtal med Syd-Korea och Colombia. ”Ganska snart kan Mr Obama komma att engagera sig för för en framgångsrik avslutning på WTO-förhandlingarna i den s k Doha-rundan.”

Det är som vanligt, tänker jag. Frihandel kan betyda allt och ingenting.

Vad frihandel betyder för maktberusade neokonservativa framgick när USA ockuperade Irak. ”Frihet är den allsmäktiges gåva till varje man och kvinna i denna värld”, sa George W. Bush, ”och som den största makten här på jorden har vi en skyldighet att hjälpa till att sprida den.” Vad detta innebar, översatt till fri handel, visade USA när man, i strid med internationell rätt, och utan att behöva störas av demokrati och folkrörelser, skrev om Iraks ekonomiska lagar. Så här nämligen, med professor David Harveys ord:

  • Fullständig privatisering av offentligt ägda företag.
  • Fullständig rätt för utländska företag att äga företag i Irak, att plocka hem vinster som man gjort i Irak och att kontrollera irakiska banker.
  • Förbud mot inhemskt stöd till Iraks egna företag.
  • Bort med nästan alla tullar och andra "handelshinder".

De nya lagar som Irak påtvingades gällde all verksamhet – bara oljan undantogs (det var för känsligt). Dessutom förbjöds strejker och rätten att bilda fackföreningar försvårades. En regressiv skatt (platt-skatt) infördes.

Men fackföreningsrörelsen i USA tänker förstås på något helt annat när den vill att Obama ska motverka ”frihandel”. Man är rädd för att förlora jobb därför att företagen i USA inte kan konkurrera med utländska företag, till exempel i Kina.

Inte heller Bush har för övrigt varit okänslig för det fackliga trycket. Han är, som så många andra, frihandelsvän bara när det passar hans intressen. När han 2002 kände sig tvungen att blidka stålverksarbetarna tvekade han inte att orsaka vad dåvarande handelsministern Leif Pagrotsky kallade handelskrig. Så småningom fick Bush slå till reträtt sedan WTO hade fastslagit att USA brutit mot ingångna ”frihandelsavtal”.

PS. Inte oväntat tillhör Sveriges handelsminister Ewa Björling dem som är oroliga för att Barak Obama inte ska vara tillräckligt frihandelsvänlig. Idag säger hon i Svenska Dagbladet: "Sverige är väldigt handelsberoende och därför är det viktigt att USA har en frihandelsvänlig president. Obama har inte varit tydlig hittills, och jag är ganska orolig över den retorik som han visar upp. Mitt tips till Obama är: Välj McCain som handelsminister."

03 november 2008

Magisk realism blir politisk och juridisk

För andra gången på kort tid stöter jag på Ecuadors nya konstitution som med stor majoritet godkändes i en folkomröstning i september. Först var det Tomas Brytting i Tankar för dagen i P1 och sedan var det Kalle Holmkvist i Aftonbladet. Medan den senare pekar på konstitutionens välbekanta politiska teman – som upprört storföretagarna och den moralkonservativa högern – pekar den förre på att lagstiftarna i Ecuador tagit ett kliv förbi FNs mänskliga rättigheter. De har nämligen fört in rättigheterna för en alldeles särskild kvinnlig gestalt. Hon heter Pachamama.

Konstitutionen slår fast regeringens skyldighet ”att förhindra att arter utplånas, att ekosystem förstörs eller att naturliga kretslopp permanent förändras." Men det verkligt radikala, för att inte säga revolutionerande, menar Tomas Brytting, är motiveringen. I den nya grundlagen står det nämligen:

Pachamama har en rätt att existera och förbli, att vidmakthålla och återskapa sina centrala kretslopp.

Ja, dessa latinamerikanska grundlagar, folkomröstningar och folkrörelser!

Först var det Uruguay där 60 procent av de röstande 2004 uttalade sig för ett tillägg till konstitutionen som förklarar att “Vatten är en livsnödvändig naturresurs. Tillgång till dricksvatten och sanitära anordningar utgör grundläggande mänskliga rättigheter” och därför ska “den offentliga hanteringen av vattenresurserna grundas på uthållighet och medborgarnas deltagande”.

Så var det Colombia där tusen människor för någon månad sedan marscherade till Nationella Registret i Bogota för att överlämna mer än två miljoner namnunderskrifter som stöder kravet på en folkomröstning om vatten.

Vid The Third Americas Social Forum i Guatemala för några veckor sedan (vem har hört talas om det i dessa tider när alla medier intresserar sig för Amerika?) anades än en gång Pachamamas existens när en av ledargestalterna i den ecuadorianska ursprungsbefolkningen, Blanca Chancoso, förklarade att ”Vatten är ingen vara, vatten är liv. Vi säger också att inte heller jord är en vara, jord är liv. Jorden är vår mor och vår moder är ingen vara.”

Och Bolivia förstås!

I april förra året hade jag förmånen att vistas i Oscar Olivieras kölvatten när han besökte Sverige som Attacs gäst. Oscar är en legend inom globaliseringsrörelsen för sina insatser som folklig ledare i vattenstriderna i Cochambamba i april 2000 då regeringen tvingades till reträtt och det USamerikanska Bechtels dotterbolag kastades ut ur landet. Denne skomakare och fackföreningsman var utomordentligt rationell i västerländsk mening samtidigt som han säkert uppfattade också Patchamama som en realitet. Inte heller Oscar Olivera tyckte att vatten är enbart en mänsklig rättighet – snarare något heligt så som livet självt.

Länge har magisk realism varit ett självklart begrepp på tidningarnas kultursidor när man talat om latinamerikanska författare som Gabriel Garcia Marquez. "Magisk realism vill via naturen, historien och de inhemska myterna nå de djupt liggande skikten av verkligheten", skriver Nationalencyklopedin. Nu kanske denna magiska realism är på väg att bli också en politisk och juridisk realitet. Snart, säger Tomas Brytting, ”kan ecuadorianska domstolar väcka åtal mot oljeindustrin för brott mot den gudomliga fruktbarheten”.

Nåja. Grundlagar i all ära men vad betyder de när det kommer till kritan? Oscar Olivera tror nog snarare att då handlar det mera om vad som händer på gator och torg än vad som sker i rättsapparaten.

Och nog är det konstigt att vi i Sverige, där kärleken till naturen är så påtaglig, faktiskt verkar mena att Bruttonationalprodukten är mera helig än Pachamama? Jag minns vad som hände när Timbro-mannen Fredrik Segerfeldt läste den indiska fysikern och globaliseringsaktivisten Vandana Shivas bok Krig om vattnet där hon pekar på människors förhållande till vattnet i hennes hemland. Han avfärdade henne som helt ointressant. Hon var ju ”i sin flummiga nyandlighet (eller om det nu är traditionell andlighet) allmänt utvecklingsfientlig.”

Jag tror inte att Fredrik Segerfeldt har förstått att det är länge sedan utvecklingen gick framåt.

31 oktober 2008

Iraks olja - Everybody knows


Alan Greenspan:

"I am saddened that it is politically inconvenient to acknowledge what everyone knows: The Iraq war is largely about oil"

(Ur Greenspans memoarer, The Age of Turbulence: Adventures in a new World, sidan 463)


Leonard Cohen:

Everybody knows that the war is over
Everybody knows the good guys lost
Everybody knows the fight was fixed
The poor stay poor, the rich get rich
Thats how it goes
Everybody knows

Everybody knows that the boat is leaking
Everybody knows that the captain lied

Everybody knows the deal is rotten
Old black joes still pickin cotton
For your ribbons and bows
And everybody knows

And everybody knows that the plague is coming
Everybody knows that its moving fast

Oh everybody knows, everybody knows
Thats how it goes
Everybody knows

Everybody knows

Iraks olja - Nya lagen till parlamentet

Jag ser fram emot seminariet som Irak Solidaritet anordnar i Stockholm nästa söndag. Särskilt intressant ska det bli att lyssna på Issam Al-Chalabi som var oljeminister i Irak 1987-1990.

I februari förra året godkände Iraks regering ett förslag till ny oljelag. Jag skrev om saken och gav en bakgrund i en artikel i Folket i Bild/Kulturfront. Det fanns de som då trodde att det bara skulle vara en formsak att få lagen godkänd i parlamentet.

Men det var fel. Lagen har skrivits om fyra gånger och har ännu inte riktigt landat i parlamentet. Det är inte helt lätt att följa turerna men följande bild framträder:
  • I oktober i år överlämnades lagförslaget till parlamentets Olje- och gasutskott för behandling i parlamentet.
  • I söndags meddelade Olje- och gasutskottet emellertid att lagförslaget inte kunde behandlas av parlamentet eftersom förslaget inte hade godkänts av hela regeringen och innehöll en del ändringar som Oljeministeriet infört.
  • I tisdags träffades, enligt UPI.com, Olje- och gasutskottet och premiärministern Nouri al-Maliki för att avgöra ”lagförslagets fortsatta öde”
  • Nu på morgonen läser jag att lagen trots allt kommer att behandlas av parlamentet. Iraq Oil Report skriver att det handlar om det förslag som förhandlades fram i februari 2007 med ändringar införda av Shoura Council. ”Fastän det finns mycket opposition mot de olika versionerna av oljelagen är det troligt att parlamentet önskar inleda den länge väntade debatten, som säkert kommer att leda till ytterligare förändringar av lagen.”
Motsättningarna kring förslaget till ny oljelag gäller framför allt två frågor: Den ena gäller privatiseringen av oljesektorn och marknadstillträdet för utländska bolag. Den andra gäller maktfördelningen, centralt och regionalt och mellan religiösa och etniska intressen. På senare tid har det skrivits åtskilligt, bl a i New York Times, om att maktstriden om oljan ökar spänningarna mellan kurderna i norr och centralregeringen.

Samtidigt pågår nu förhandlingar mellan USA och Irak om villkoren för ockupationsmaktens närvaro efter årets slut. FNs mandat, som legitimerat USAs närvaro i Irak, upphör att gälla vid årsskiftet och en ny överenskommelse är nödvändig. Också dessa förhandlingar går trögt – en inte alltför djärv gissning är att oljan spelar en stor roll bakom rubrikerna. Lyssna t ex på Pepe Escobar om USAs ”surge” i Irak och oljelagen: ”Om USA får den oljelag dom vill ha blir dom lyckliga, annars blir det inget tillbakadragande”.

30 oktober 2008

C H Hermansson och finanskrisen

Det blev köbildning utanför Riksdagens ledamotshus igår eftermiddag när alla skulle få sina brickor och slussas igenom vakten. Vänsterpartiets riksdagsgrupp och CMS hade bjudit in till diskussion om finanskrisen. I panelen satt C H Hermansson, Dan Andersson och Stefan de Vylder. Diskussionen leddes av Aron Etzler, chefredaktör på Flamman, som valde att börja diskussionen med att ställa den fråga som ofta tappas bort när vänstern samlas till intelligent kritik av kapitalismen. Med andra ord: Vad bör göras?

Det blev två och en halv timmes diskussion nonstop, utan bensträckare och förfriskningar. Jag väljer ett av spåren, det som den nu 90-årige förre Vpk-ordföranden skissade. Ungefär så här:

- Hilferding skrev ju sin bok Finanskapitalet i början på förra seklet och pekade på hur bankkapital och industrikapital gick samman. Det som sedan hänt är att finanskapitalet har blivit mäktigare och nu lösgjort sig från den verkliga ekonomin. Finanskapitalet producerar inga nyttigheter. Vilket inte hindrade Mats Odell att i dagens riksdagsdebatt säga att finanssektorn är den kanske mest välfärdsskapande sektorn. Och den mannen ska tala om värdegrund!

- Men en allians mot det destruktiva finanskapitalets härjningar borde vara möjlig. En allians mellan småföretagare, industri- och handelskapitalister och löntagare. Och tillsätt en kommission! Ge den två uppgifter. Dels att utröna hur man ska kunna skruva ner de orimliga finansiella mål som styr storföretagen under kvartalskapitalismen. Förre riksbanksdirektören Thomas Franzéns analys är bra att utgå ifrån även om hans tro på att företagsvärlden själv ska kunna åstadkomma en grovsanering låter som en illusion. Kommissionen bör också föreslå förbud mot de mest destruktiva finansiella instrumenten, t ex Hedgefonderna.

C H Hermansson kryddade sitt resonemang med ett minne från en annan kristid, troligen på 1940-talet (jag missade det exakta året):

- Ernst Wigforss var finansminister på den tiden och han samlade folk från alla partier, från storfinansen och bankerna och från akademierna. Där var Bertil Ohlin och en av de gamla Wallenbergarna och den gamle Browald…. Och så fick jag vara med på ett hörn, ung och oerfaren. Det var en märklig upplevelse, till exempel att få erkännsamma ord av Bertil Ohlin. Och så var det Dag Hammarsköld, den gången statssekreterare, som var nyckelpersonen i samtalen och som höll i pennan – och till sist åstadkom ett dokument med hyggligt keynesiansk prägel som alla kunde ställa upp på.

Det var tydligt att det där var något som tilltalade Dan Andersson, LOs chefsekonom, ty när samtalsledaren Aron Etzler avrundade diskussionen med att begära ett handlingsprogram på tre punkter dök Hermansson och finanskris-kommissionen upp på nytt. Och Dan Andersson tänkte högt, typ:

- Vi skulle behöva en Hammarsköld…. En tjänsteman av den gamla skolan med stor integritet…. Jag ser mig omkring..... men nej, jag ser ingen Hammarsköld idag….

Det är nog värre än så, tänker jag litet senare. Inte ens en återuppstånden Hammarsköld skulle kunna sitta med Odell, Sahlin, Jonung och Calmfors och Swedbank och Klas Eklund och någon amerikan från Volvo och föra ett rationellt samtal som resulterade i ett keynesianskt dokument.

Och i eftertankens kranka blekhet måste jag erkänna att trots att de där två och en halvtimmarna i Riksdagens ledamotshus var väldigt trevliga (och jag tror att de flesta av alla dem som fyllde salen håller med om det) så finns det absolut inget trevligt i det politiska läget. Det är bara att plocka fram det gamla Gramsci-citatet och inse att vårt intellekt inte ger oss något hopp men att det är vår förbannade skyldighet att ändå handla med optimism. ”Du har inte en chans – ta den!”

Än en gång är det några ord från igår ur den luttrade C H Hermanssons mun som dyker upp i mitt huvud.

- Nu gäller det att förbereda sig. Efter segervalet 2010 måste vi veta vad vi ska göra.

Man skulle ju till att börja med kunna efterlysa den där hammarsköldska processunderlättaren (som det väl skulle heta på nutida management-svenska) för ett något mindre omöjligt jobb: att vara sekreterare i ett folkrörelsarbete med sikte på ett krisprogram för en rödgrön vänster. Det fanns något i luften i gårdagens diskussion som gav näring åt sådana förhoppningar.

Till att börja med gäller det att få ordning på den diskussion som inte är så lätt att hänga med i – den om utgiftstak, budgetbalans-funtamentalism och Lars Ohlys politiska ensamhet.

28 oktober 2008

Nödlån och nödlögn

Vice riksbankschef Lars Nyberg kom för sent till LOs kunskapsseminarium om finanskrisen igår. Det var en sak han måste ordna först. Det var Carnegie som behövde låna en miljard.

Men Nyberg var lugn hela vägen från banken och när han kom fram till katedern i LO-huset log han och var trevlig och sa att det var inget särskilt med den där miljarden. Carnegie är solitt och Riksbanken har fått goda säkerheter för lånet.

Samtidigt öppnade dom posten borta hos Carnegie och hittade ett brev från Finansinspektionen. Problemet var att Carnegie möjligen hade brutit mot reglementet. Bankirfirman (eller banken, som det mest står i tidningen) hade bundit sig för att låna ut en miljard till en finansman som heter Maths O Sundquist. Reglerna säger att ett lån till en enskild kund inte får överstiga 25 procent av kapitalbasen. I Carnegies fall är kapitalbasen drygt 1,6 miljarder. Alltså skulle Sundquist få låna max 400 miljoner.

Att det var så illa med lånet till Sundquist visste vi inte, sa Carnegies styrelseordförande Anders Fällman, när det hela exploderade och värdet på Carnegies aktier störtdök mitt under LOs kunskapsseminarium. En som däremot kanske visste det var förre VDn Anders Onarheim som 29 september lämnade Carnegies ledningsgrupp och under sommaren passade på att sälja 150 000 av sina aktier i företaget när kursen var mycket bättre och han själv var registrerad som insider. Fast till Svenska Dagbladet säger han förstås han att han, precis som styrelsen, inte hade en aning om hur det stod till med Sundquist-lånet.

Men vice riksbankschefen tycker alltså att Carnegie är ett välskött bolag och dessutom har han ju ordnat goda säkerheter för Riksbankens lån. Han sa inte vad den goda säkerheten hette. Men i medierna kan vi läsa att den består av ett dotterbolag till Carnegie.

Men tänk om Carnegie behöver ännu mer pengar, frågade en journalist igår. Det är inte aktuellt, blev svaret. Något sådant hade vice riksbankschefen inte hört talas om.

Ett dygn senare har vi alla hört talas om det. Det solida Carnegie har kommit på att dom behöver låna fem miljarder av riksbanken i stället för en.

Nu får det räcka. Jag hoppar över allt det där från det senaste året: olaglig optionshandel, Ekobrottsmyndighetens förundersökning och razzia hos Carnegie, Finansinspektionens hårda dom med maximalt skadestånd på 50 miljoner kronor och VDs omedelbara tack och adjö med 180 miljoner i ersättning och sedan byte av hela styrelsen. Och så det där med Mats Odells kompetenta kompisar från Carnegie som jobbade på finansdepartementet "som rådgivare i statens utförsäljningsaffärer".

Ja, det där blir alldeles för mycket för en enda bloggning.

Men jag måste ändå berätta att jag hör två röster i mitt huvud medan jag betraktar den leende och trevlige riksbankschefen på LOs kunskapsseminarium.

Den ena rösten tillhör Carl Bildt och är från augusti 1992. Han var landets statsminister och den borgerliga regeringen var samlad i Harpsund. Det var många i landet som oroade sig för en annalkande ekonomisk kris och senare samma höst skulle riksbankschefen höja räntan till 500 procent. Men statsministern kände ingen oro. Denne dementiernas mästare sa följande:

- Den oron är ju mycket spekulativ i den meningen att det är en rubrik här och en rubrik där i en tidning, det är mycket semesterspekulationer av semestervikarier. Vi har lagt upp en plan och vi fullföljer den.

Den andra rösten i mitt huvud tillhör Bo Lundgren, Bildt-regeringens biträdande finansminister. Också han var alltså i Harpsund i augusti 1992. 16 år senare, sommaren 2008, kommenterar han Bildts uttalande så här.

- Vi visste ju mycket mer men man går ju inte gärna ut och säger att ja, vi har ett stort problem, här kommer det att gå åt helsicke. Ungefär som jag skulle gå ut och säga snart kommer svenska banksystemet att hotas av ett sammanbrott. Det skulle ju ha fått en del konsekvenser.

Det är ju inte precis lugnande information men det kan vara bra att veta: När sanningen är som hetast får vi inte höra den. Kanske kan en riksbankschef tycka att en investmentbank på fallrepet har blivit en lekstuga för girigbukar. Men det kommer han inte att säga. Möjligen i memoarerna en vacker dag, men inte så länge han har betalt för att hålla oss lugna.

25 oktober 2008

Har Sarkozy, Obama och Attac något gemensamt?


Jag har just sett ett lysande Public Service-program som heter ”Borde skatteparadisen förbjudas?” Det sändes (på engelska) av France24 och finns här.

Det är lysande för att det är så pedagogiskt och vågar gå rakt på den fråga som svenska medier ännu inte ställt: Har skatteparadisen något med finanskrisen att göra?

Dessutom bjuder en av deltagarna på ett underhållande extranummer. Det är Daniel Mitchell, en kollega till Johan Norberg på det högerextrema Cato Institute, som drar ner brallorna på sig själv så det står härliga till. Han säger rakt ut att riksdagsbeslut om beskattning av medborgarna är ett rån, iscensatt av majoriteten, och därför gäller det att skydda rikt folk som försöker smita från skatten. Skatteparadisen, sa Mitchell, är mycket önskvärda och nyttiga för den internationella handeln och ekonomin. De är kort sagt en välsignelse. De folkvalda lagstiftarna i länder som Frankrike och Tyskland (för att inte tala om Skandinavien, som han inte nämner) är däremot i praktiken kriminella.

Utvecklingsekonomen Alex Cobham, verksam som policyansvarig hos Christian Aid, sa i programmet att skatteparadisen är ett allvarligt problem både för rika och, i synnerhet, för fattigare länder. De har i hög grad medverkat till de brister i information och regleringar som orsakat krisen genom att finansinstituten har kunnat expandera sin verksamhet bortom alla rimliga gränser. I Christian Aid har man dessutom kunnat konstatera att skatteparadisens bristande transparens har lett till att utvecklingsländerna berövas skatteinkomster i storleksordningen 160 miljarder dollar om året – mycket mera än de får i bistånd.

Programmet från France24 var säkert föranlett av den senaste veckans utspel på högsta nivå från Tyskland och Frankrike som vid ett OECD-möte föreslagit att Schweiz ska sättas upp på ”svarta listan” över skatteparadis. Schweiziske utrikesministern svarade med att kalla till sig Tysklands ambassadör i Bern för att uttala sitt ogillande. Dessutom har det varit hårda ordväxlingar mellan Frankrike och Luxemburg.

Vid ett tillfälle har franske presidenten och nuvarande EU-ordföranden Nicolas Sarkosy till och med gjort en koppling mellan de statliga räddningsaktionerna och skatteparadisen. I veckan skrev Dagens Industri:

President Nicolas Sarkozy tar nu tillfället i akt att uppmana till en ”omstöpning av det globala finanssystemet”. Han vill börja med just bankerna: ”Ingen bank som arbetar med statens pengar skall kunna arbeta i skatteparadis”.

Också i USA är frågan om skatteparadisen aktuell. Senast igår sa Barach Obama under valrörelsen att skatteparadisen ska stängas och tidigare har han stöttat ett lagförslag som kallas Stop Tax Haven Abuse Act

Det ska bli intressant att se om denna Attac-fråga kommer att ta sig in på mediernas agenda ”tack vare” finanskrisen. Hur som helst laddar Attac Sverige nu för ett seminarium som ligger rätt i tiden. 6 december i ABF-huset i Stockholm är rubriken ”Skatter i ett globalt perspektiv” Läs mera här.

PS. Tidningsklippet överst i den här bloggningen är hämtat ur tidskriften Fokus. Han som vill bevara skatteparadisen är finansmannen Tomas Fischer, för oss äldre mest känd som finansiär av Ebbe Carlsson-affären på 1980-talet.

23 oktober 2008

Susan George: Stort kan vara vackert!

Susan George är en ledande intellektuell och aktivist i den globala rättviserörelsen. Hon har varit en av mina inspiratörer allt sedan jag första gången hörde henne på Forum Syds Fokus på Världshandel senhösten 2000. Ett år senare satt hon tillsammans med George Soros och Joseph Stiglitz på podiet i ett proppfullt konserthus i Stockholm. Någon dag senare blev hon intervjuad i Ekots Lördagsintervjun. Globaliseringsdebatten gick på högvarv – trots 11 september och Göteborgskravallerna.

För några veckor sedan höll Susan George en Schumacher-föreläsning i Bristol, England. E.F. Schumacher var ett av de stora namnen i 70-talets civilisations- och miljökritiska rörelser och han har gjort uttrycket ”Litet är vackert” bevingat. Hans bok med samma namn har av Times Literary Supplement utnämnts till en av de hundra mest inflytelserika efter andra världskriget. Det är möjligt att Susan George chockerade sin publik när hon i sin föreläsning till Schumachers minne sa att ”Stort kan också vara vackert – och just nu lever vi i en sådan tid.”

Hennes föreläsning hade rubriken ”Den globala ekonomins omvandling – Lösningar för en uthållig värld”. Manuskriptet skrevs i mitten av september när finanskrisen började galoppera. Det finns här – och det är väl värt att läsas.

Susan George börjar med att nämna Margaret Thatchers berömda uttalande att ”något sådant som samhälle finns inte”. I stället är det ju så, menar George, att allting hänger ihop. Problemet är att i vår värld har saker och ting kopplats samman på ett så olycksbringade sätt att människors villkor förvärras och planeten skadas på ett ohjälpligt sätt. Detta yttrar sig nu i tre samtidiga kriser: den sociala - med en oacceptabelt utbredd fattigdom och en lika oacceptabel koncentration av rikedom –, den finansiella och den ekologiska – med global uppvärmning och klimatförändringar.

De här problem är så gigantiska att miljövännernas välmenande råd dessvärre är helt otillräckliga. ”Jag är ledsen att säga det, men den tiden är förbi då vi bad människor byta sitt beteende och sina glödlampor.” Naturligtvis har jag inte något emot att människor gör så, fortsatte hon, och jag ställer upp på förslag om småskalighet och lokalsamhällen. Men ”vi behöver storskaliga lösningar, sofistikerade, industriella lösningar och ett jättelikt engagemang från världens regeringar för att minska utsläppet av växthusgaser tillräckligt för att rädda vår framtid.”

Så vad gör vi?

När Susan George besvarar den frågan svär hon också i den revolutionära vänsterns kyrka. De kriser vi nu är mitt uppe i måste lösas utan att kapitalismen avskaffas. ”Jag kan inte förstå hur ens de mest övertygade och beslutsamma människor skulle kunna kullkasta och ersätta kapitalismen tillräckligt snabbt för att genomföra de systemförändringar som är nödvändiga innan skenande klimatförändringar har oss helt i sitt grepp.” Dessutom, bildligt talat, vet ingen var Tsaren numera håller hus. Palatsrevolutionernas tid är förbi och kapitalismen har många centra. ”Så visst kan ni anklaga mig för att föreslå ett sätt att ge nytt liv åt kapitalismen – och jag kommer att erkänna mig skyldig.”

Sedan utvecklar hon ett resonemang om hur vi – ”människor överallt som inser att den trefaldiga krisen verkligen är här och att det är bråttom” – ska tas med regeringar och storbolag. Hon refererar till boken ”Undergång – civilisationernas uppgång eller fall” av Jared Diamond som menar att ett av flera gemensamma kännemärken för civilisationer som utplånats är att eliterna tillåtits att isolera sig och att ”vi” inte har något annat val än att nu närma oss människor som vi är högst oense med när det gäller ”stora frågor”.

Hon förespråkar med andra ord vad vi kan kalla en historisk kompromiss mellan folk, regeringar och företag. Och det gemensamma handlingsprogrammet? Svar: Typ en Keynesiansk strategi för krigsekonomier – men den här gången för att sluta fred med jorden.

Den här tesen bygger Susan George under med minnen från sin egen uppväxt. ”Jag föddes i USA 1934 och jag kommer mycket väl ihåg när landet på ett massivt sätt ändrades till en krigsekonomi och gummifabrikerna i min hemstad ställdes om för att producera för militären i stället för bilar och lastfordon till privata köpare. Med Keynesianism i stor skala tog vi oss ur depressionen. Och det enda medel hon kan tänka sig för att ”få loss världen ur ekonomisk ruin och socialt kaos är en ny Keynesianism, inte militär den här gången utan ekologisk: ett slag för massiva investeringar i energiomställning, ekovänlig industri, nya material, effektiva allmänna transporter, en grön byggnadsindustri och så vidare”

Och hur betalar vi kalaset?

Inte oväntat svarar den ledande Atttac-profilen Susan George att nu är det dags för global beskattning i olika former. Det handlar om en förfinad Tobinskatt och andra skatter på finansiella transaktioner, koldioxidskatt, kanske kilometerskatt på livsmedel. Det handlar om ekologiskt villkorade skuldavskrivningar till utvecklingsländer och krav på regleringar och transparens i bankvärlden – ett rimligt pris för skattebetalarnas räddningsaktioner. Globalt enhetliga bolagsskatter införs och vi säger adjö till skatteparadisen.

Det handlar inte om att ta ner månen, menar Susan George. Banker kan fortfarande hålla på med lån. Investeringar kommer att löna sig. En liten skatt på valutatransaktioner kommer inte att ruinera någon. Enhetliga bolagsskatter för storbolagen återför oss till en tid då företagen betalade skatt därför att de inte kunde smita från den.

20 oktober 2008

Den globala finansskatten

Den senaste veckan har jag flera gånger skrivit om olika förslag att radikalt utvidga Tobinskatten. Idag har Mikael Böök, aktiv i Attac Finland, lagt ett mera preciserat förslag. Därmed dags också att öva in ett par nya förkortningar.

Det är mer nödvändigt än någonsin att beskatta och reglera finansiella transaktioner, skriver Mikael. Vi behöver en global skatt på finansiella transaktioner (FTT - Financial Transactions Taxation). FTT ska utgöra en skatt både på valutatransaktioner (CTT – Currency Transactions Tax eller Tobinskatt) och alla transaktioner av värdepapper.

Syftet med en sådan skatt skulle vara trefaldigt:

• Stabilisering och reglering av de globala finansflödena.
• Skapa fonder för finansiering av social och ekonomisk utveckling och offentliga tjänster.
• Göra det finansiella systemet transparent och därigenom främja en global demokratisering

De system som idag används för finansiella transaktioner och clearing är i hög grad centraliserade och datoriserade och måste ställas under demokratisk kontroll. Det är en nödvändig förutsättning för en ökad finansiell transparens, menar Mikael.

Det är djärvt och visionärt. Precis som hans underliggande tanke att Internet är mänsklighetens nya offentliga bibliotek. Så här lyder slutklämmen:

- Vägen framåt mot demokratiskt självstyre går via de sociala forumens ’open space’. Jag har lagt fram några tankar i detta ämne i en skrivelse om The Documentation of the Social Forum(s).

Ett fönster har öppnats – nu vädrar vi idéerna!

I förra veckan samlades 500 aktivister i Beijing till ”Asia Europe Peoples Forum”. Det är ännu ett exempel på hur civilsamhällets sociala rörelser ideligen strålar samman och tar nya tag. Den här gången var temat ”Social och ekologisk rättvisa”.

Naturligtvis präglades forumet av den pågående finanskrisen. Därför blev det också intensiva informella överläggningar på kvällarna. Resultatet blev ett dokument med rubriken ”Den globala ekonomiska krisen – en historisk möjlighet till omvandling".

Så här menar de som satt samman dokumentet:

Under de senaste decennierna, när det nyliberala paradigmet har präglat politik och debatt, har det hela tiden under ytan funnits motkrafter i forn av progressiva sociala rörelser. Här har det utvecklats kunskaper och tagits praktiska initiativ. Nu är den rådande ordningens anhängare tillfälligt på reträtten till följd av en ekonomisk kris som sammanfaller med kriser för klimatet, livsmedelsförsörjningen och energitillgången. Maktetablissemanget tvingas till och med att i en del fall tillgripa åtgärder som de kritiska motrörelserna länge har föreslagit. Under kort tid är det som att ett fönster öppnas. Då blir det lättare att föra ut och få gehör för handlingsalternativ som tar sikte på människornas och planetens välbefinnande.

Efter en kort beskrivning av ”fönstret som öppnats” följer så en rad av förslag. Det är som en dagordning för människor som vill mötas för att i handling kanalisera den kritiska energi som det nuvarande krisläget triggat igång. Sammanlagt 55 punkter har sorterats under rubrikerna Finanser, Skatter, Offentliga utgifter och investeringar, Internationell handel, Miljö, Jordbruk och industri.

Dokumentet finns här. Man är välkommen att kommentera och skriva under.