30 september 2008

Litet om Dagens Nyheters samlade tystnad

Dagens Nyheters ledarsida har inte oväntat burit sig skamlöst åt i sin "bevakning" av European Social Forum i Malmö. Jag tänker både på vad Hanne Kjöller har skrivit och hur hennes överordnade, ända upp till högste chefen, Torbjörn Larsson, vägrat ta reson och införa rättelser. Petter Larsson, själv journalist och engagerad på Forumets presscentrum, har i sin blogg gett en ingående redogörelse för de trista nappatagen med tidningen.

Denna ledarsidans senaste fadäs får mig att tänka på den affärsidé som Maria Pia Boethius en gång i ABF-huset i Stockholm lade fram under mötesdeltagarnas jubel: Erbjud prenumeration på en DN-upplaga där ledarsidorna är borta! Och jag gillar att ESF-arrangörerna nu överväger att anmäla tidningen för Pressens Opinionsnämnd. Hur känns det och låter det förresten i DNs personalmatsal - är det kanske så att kulturen och ledarskribenterna också äter på var sin sida?

Det är nämligen så - rätt ska vara rätt - att DN Kultur har publicerat en hel del läsvärt om ESF i Malmö. Senast idag har Stefan Jonsson skrivit en artikel där han väver samman ESF med finanskrisen och Michael Hardts tankar om kärlek som ett politiskt begrepp. Stefan Jonsson för fram viktig politisk kritik av ESF och när jag läser det märker jag hur ovant det känns att tas på allvar i de etablerade medierna. DN Kultur har också publicerat artiklar av Mikael Löfgren, Dan Jönsson och Håkan Thörn som handlar om Forumet.

Någonstans i avgrunden mellan ledarsidan och kultursidan irrar DNs nyhetsredaktion omkring i hälarna på missnöjda poliser och på fönsterkrossare som inte har något med ESF att göra. Frontreportrarna håller stilen tänker jag när jag kollar DNs arkiv från ESF i Aten för två år sedan.

Jag var själv där. Efter flera dagar med folkbildning på högsta nivå med 30.000 deltagare - om bl a genmanipulerad föda, handelspolitik, vattenprivatiseringar, fackliga strategier, Gudrun Schymans feminism och nykonservativ USA-imperialism - var vi 120.000 som demonstrerade på Atens gator en ljuvlig lördagseftermiddag. Det fanns tyvärr ett litet gäng som inte kunde låta bli att spränga en bankomat och få fart på kravallpoliserna. Det var otrevligt och fullständigt idiotiskt och hade naturligtvis inget stöd hos Forumdeltagarna. Det var också ganska snabbt överstökat och känns som en droppe i havet när jag tänker tillbaka på ESF i Atén. Men det enda som DNs nyhetsredaktion presterade från de fyra dagar som Aten-forumet pågick var en notis med rubriken:

Våldsamt i Aten när fredshelg spårade ur

Artikeln avrundades sedan med raden

"Nästa socialistiska europeiska forum hålls i januari i Nairobi, Kenya"

För säkerhets skull ett påpekande från vän av ordning: Europeiska forumet brukar inte hållas i Afrika och det är alltså socialt, inte socialistiskt.

Bilden ovan är från demonstrationen under ESF i Atén 2006. Längst fram syns bl a Attac-medlemmarna Sofia Kjellén och Lisa Larnesjö. Två av dem som var djärva nog att säga Välkommen hit! till Europas sociala rörelser. En riktig aktivistbragd!

29 september 2008

Någonstans ska man börja

Jag var på väg ut från Centralstationen i Stockholm när någon ropade mitt namn. Det var B. Det tog en bråkdel av en sekund innan jag kände igen honom. Det var i alla fall över 25 år sedan sist.

Det var vårt motstånd mot kärnkraften som hade fört oss samman 1979. På den tiden var vi båda medlemmar i det socialdemokratiska partiet och vi var aktiva i SAFE.

SAFE betydde Socialdemokratiska Arbetsgruppen För en alternativ Energipolik och var ett nätverk, långt innan ordet nätverk kom i allmänt bruk. Men det fattade inte partiets ledning. De kallade oss för enkelhetens skull för en fraktion och något fulare än partifraktion kunde de inte tänka sig. Några år senare hade både B och jag lämnat partiet.

Men nu var det augusti 2008 och vi undrade förstås: Vem är du nuförtiden och vad har du gjort sedan sist?

Vi är båda med i Attac, visade det sig, och B skulle snart bilda ett Klimatnätverk hemma i Småland. Plötsligt nämnde han namnet Nicanor Perlas. Då förstod jag att vi hade mycket att tala om. Innan vi skildes blev vi också överens om att mediebilderna av 68-rörelserna var bedrövliga. B berättade att de var några stycken som börjat skriva sina egna 68-berättelser.

På kvällen letade jag upp hans e-postadress på nätet och hörde av mig. Med ganska långa mellanrum skriver vi långa drapor till varandra. De handlar mycket om rörelserna under ytan. Om allt det där som finns överallt men aldrig i Dagens Nyheter. Vi skriver att vi vill "koppla upp oss mot underströmmarna".

Till sist börjar jag blogga.