"29 och 30 juni kommer Iraks regering att godkänna kontrakt som ger utländska oljebolag en central roll i produktionen av olja från Iraks sex "super-giant" oljefält de kommande 20 till 25 åren. Som av en tillfällighet är 30 juni också den dag då de sista amerikanska trupperna lämnar Iraks städer*. Just den dag när Irak får större fysisk auktoritet över sitt territorium överlåter den ett mått av sin kontroll över de oljefält som landets framtid helt och hållet är beroende av."Men man ska vara försiktig med att protokollföra historien innan den har ägt rum. Motståndet mot de kontrakt som Cockburn talar om är utbrett och har den senaste veckan trappats upp.
- För det första menar många auktoriteter (bland annat den tidigare oljeministern Issam al-Jalabi, som jag intervjuade i november förra året) att dessa kontrakt skulle vara ett brott mot oljelagen från 1967 som fortfarande gäller och som föreskriver att varje avsteg från statlig kontroll och produktion ska godkännas i parlamentet. Den nya oljelag som behandlades inom regeringen för mer än två år sedan har ännu inte behandlats av parlamentet. Orsaken är oenighet inom regeringen och att denna inte törs lita på att parlamentet godkänner förslaget som saknar stöd hos allmänheten som betraktar oljan som en nationalegendom som ska kontrolleras av irakierna själva. Situationen kompliceras av att den omdiskuterade nya oljelagen måste kompletteras av ytterligare tre lagar. En avser fördelningen av oljevinsterna inom Irak, en annan hur Oljeministeriet ska omorganiseras till att bli en regleringsfunktion och en tredje hur det nationella oljeföretaget, INOC, ska överta uppgifter från Oljeministeriet. De två senare lagarna har ännu inte översänts till parlamentet.
- För det andra är oppositionen stark inom Iraks egen oljeindustri. Fayad al-Nema, direktören för South Oil Company, som lyder under Iraks oljedepartement och producerar det mesta av Iraks råolja, sa för några dagar sedan att de kontrakt som diskuteras kommer att bakbinda landets ekonomi. al-Nema utsågs till chef för bolaget så sent som för en månad sedan och har ansetts vara lojal mot oljeminister Hussain al-Shahristani som ansvarar för kontrakten. Andra källor uppger att han nu har avskedats. Kritik mot de planerade kontrakten har också uttalats av chefsingenjören vid South Oil Company, Mahmoud Abbas, som organiserat en namninsamling med protester från bolagets ingenjörer. Redan har ett hundratal skrivit under säger han till Reuters.
- För det tredje finns ett starkt missnöje mot oljeminister Hussain al-Shahristani i det irakiska parlamentet. 140 ledamöter har undertecknat ett krav på att al-Shahristani ska komma till parlamentet och förklara sig. Ledamöterna har sinsemellan olika motiv. Den officiella förklaringen är framförallt missnöje med produktionen och underhållet i oljesektorn. Trots att mer än sex år har gått sedan USA invaderade Irak är produktionsnivån lägre än den var före kriget. Till detta kommer kritiken mot oljeministerns förhandlingar om nya oljekontrakt och slutligen föreligger misstankar om korruption inom oljedepartementet. Man kan inte utesluta att frågan om misstroendeförklaring mot ministern väcks i parlamenteet; dessutom finns rykten om att premiärminister Maliki har planer på att avsätta oljeministern
Det är egendomligt att "Irak-kännaren" Patrick Cockburn i dagens artikel i Independent påstår att han inte trodde att oljan var ett starkt motiv bakom USAs invasion av Irak 2003. Saken är nämligen väl dokumenterad.
Hösten 2002 började man på USAs utrikesdepartement planera hur det hela rent praktiskt skulle gå till när den militära invasionen väl hade genomförts och Irak blivit ett ockuperat land. Bland deltagarna var höga chefer i USA:s oljeindustri och Ibrahim Bahr al-Uloum som fått sin utbildning i USA och under några månader 2003 skulle bli ockupationsmaktens oljeminister i Irak. Men redan ett och ett halvt år tidigare, alltså före 11 september-attentatet, hade man lagt grunden vid hemliga möten med vicepresident Dick Cheneys ”Energy Task Force” och brett ut kartor över Irak oljefält framför representanter för Exxon, Shell och BP. Kongressledamoten Dennis J. Kucinich skrädde inte orden när han talade om detta i USAs Representanthus i juni 2008: ”Både Bush-administrationen och oljebolagens tjänstemän som deltog i dessa möten borde förklaras kriminella som ansvariga för ett illegalt krig och för att tvinga till sig Iraks olja.”
Men USAs aggressiva och folkrättsvidriga syn på oljan i Mellanöstern går mycket längre tillbaka i tiden än den senaste Bushadm inistrationen. En viktig hållpunkt är den s k Carter-doktrinen. I sitt State of the Union-tal 1980 förklarade den dåvarande presidenten Jimmie Carter att »alla nödvändiga medel, inklusive militär makt« skulle användas för att säkra oljeflödet från Persiska viken till USA. Från USA:s imperieperspektiv var logiken enkel. USA:s egen oljeproduktion hade 1970 passerat sin kulmen, och landets utlandsberoende var uppenbart. Men två tredjedelar av världens kända oljetillgångar ligger i området runt Persiska viken där USA inte hade någon kontroll. Tvärtom var OPEC på väg att visa sina geopolitiska muskler. Oljepriset sköt i höjden och 1973 beslutade OPEC om oljeembargo mot USA som svar på Nixonadministrationens Israelpolitik. Så kom 1979 med Sovjets invasion i Afghanistan och Khomeinis islamistiska revolution i Iran. Detta var omöjligt att acceptera för USA:s president. I kongresstalet lät Jimmy Carter förstå att »varje försök från någon utomstående att få kontroll över Persiska viken kommer att betraktas som ett angrepp på USA:s vitala intressen« och alltså legitimera militärt våld från USA:s sida. I sina memoarer skrev Jimmy Carter ett par år senare att många amerikaner »djupt ogillade att några ökenstater kunde göra som dom ville med världens största nation«.
Hur förhåller sig nu president Barack Obama till detta?
Michael Klare, professor vid New Hampshire-universitet i frågor rörande fred och internationell säkerhet tog upp saken i en lång artikel i början av 2009. Där skrev han att det visserligen skulle vara ”enormt lugnande” om man kunde dra slutsatsen att Obamas presidentskap innebär slutet på USAs inblandning i regionens krig om oljan. Men, fortsätter han, det finns inga skäl att tro något sådant. Obama har, trots sitt tal om truppernas tillbakadragande och utvecklingen av alternativ energi för att minska beroendet av olja från Mellanöstern, inte tagit avstånd från Carter-doktrinen och dess underliggande premisser. Snarare har Barack Obama fortsatt i de gamla hjulspåren. Han har talat om behovet av att bevara en kraftig militär närvaro i området och om nödvändigheten att med våld skydda USAs intressen där – även om han inte preciserat vilka dessa intressen är. Klare pekar bl a på hur väl Obamas uttalanden om Iran passar in i den traditionella amerikanska geopolitiska doktrinen och han visar med siffror hur denna politik faktiskt har misslyckats med att uppnå de uttalade målen – en trygg och ökande försörjning med olja från Mellanöstern. Tvärtom har denna politik bäddat för USAs ekonomiska kris och astronomiska underskott samtidigt som den säkrat vanvettiga vinster åt oljebolagen och det militärindustriella komplexet.
Till detta kan vi lägga Obamas stöd för George W. Bushs illegitima press på Iraks regering att införa en ny oljelag som främjar de utländska oljebolagens intressen. Kravet på en sådan irakisk lag var ett av de ”benchmarks” som ingick i det förslag som Bush i början av 2007 lade fram för att finansiera Irak-krigets fortsättning och som han, trots Demokraternas dominans i Kongressen efter framgångarna i mellanårsvalet 2006, lyckades trumfa igenom. Obama röstade nej till finansieringen men han godkände uttryckligen presidentens ”benchmarks”, inklusive kravet på ny oljelag. Att signalen verkligen gick fram till Irak framgår av vad Associated Press skrev någon månad senare: ”Iraks premiärminister Nouri al-Maliki fruktar att USA kommer att torpedera hans regering om inte parlamentet godkänner den nya oljelagen före juni månads utgång.”
--------------
* Anmärkning: Detta betyder inte att USAs ockupation av Irak upphör. saken är betydligt mer komplicerad.
Läs även andra bloggares åsikter om iraks olja
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar