Lördag i London med rödgrön radikalism

Jag har nyss kommit in på mitt hotellrum. Paraplyet i handen, kall om fötterna och allmänt blåfrusen. Put People First, den första stora manifestationen mot nästa veckas G20-möte här i London, är över. Var det bra? Ja, det var det. Det var mycket bra.

Folk började samlas nere vid Themsen, på Victoria Embankment, vid 11-tiden och en timme senare startade marschen. Halv tre inleddes "rallyt" i Hyde Park som var demonstrationens slutpunkt. När detta möte hade pågått en och en halv timme och en rad talare framträtt hade hela demonstrationståget ännu inte kommit fram. Polisen uppskattar antalet deltagare till 35.000. Hela dagen har präglats av gott humör. Ett slags munter upprorsstämning trots dåligt väder och den allvarliga politiska bakgrunden. Guardian levererade snabbt ett bra referat och Ekot i Sveriges Radio bevakade på plats. Söker man på Put People First på Youtube får man också en del bra napp.

Dagens demonstration hade en väldigt tydlig inrikespolitisk profil - salvorna som avlossades mot Gordon Brown var många och skarpa. Men samtidigt hör den helt klart hemma i de tio senaste årens serie av manifestationer och aktioner för global rättvisa. Min egen erfarenhet av dessa demonstrationer är mycket begränsad men jag är övertygad om att dagens mobilisering var i bästa mening mera rödgrön än sina föregångare. Klimathotet och finanskrisen har gjort det närmast självklart att förena försvaret för ekosystemen med en radikal och konkret kritik av kapitalismen.

Detta framgick inte minst när Susan George tog scenen i besittning på Hyde Park. Hon är enastående i sin förmåga att förena politisk retorik och intellektuell analys - sedan hon framfört hälsningar till mötet från Attac i 16 olika länder (där Attac Sverige också ingick) klarade hon av att på fyra minuter göra en snabbversion av sitt "program" för en grön keynesianism: de sociala, ekologiska och ekonomiska kriserna hör samman - låt oss nu använda finanskrisen till att ta itu med samtliga. Börja med bankerna: de är våra och de ska användas till det människor behöver för att leva ett gott liv. En global välfärd kräver också internationell beskattning och så förstås adjöss med skatteparadisen. Det var en fröjd att känna hur folk följde hennes tankegångar och gång på gång applåderade hennes slutsatser. Överhuvudtaget var pärlbandet av korta anföranden i Hyde Park mycket väl genomfört. Tekniken fungerade, folk lyssnade hela tiden och trots regnskurarna ledsnade vi inte.

När jag tidigare på dagen stod nere vid Themsen och följde demonstrationståget från början till slut häpnade jag också över det stora inslaget av fackföreningar från hela landet. Samtidigt var det i dessa avdelningar, där det fanns gott om klassiska fackliga standar från säkert hundra år tillbaka i tiden, ett myller av småplakat som krävde t ex Climate Justice! och Ut ur Irak och Afghanistan! Jag tror att brittiska LOs generalsekreterare, Brendan Barber, har rätt när han hävdar i Guardian att det aldrig tidigare funnits en så bred koalition som gått samman med ett direkt budskap till världens ledare.

Men räcker det att ställa krav på dagens politiska ledare? Naturligtvis inte. Därför betonades gång på gång, inte minst av mötesledaren, Tony Robinson (eller här!) att vi själva måste vara alternativet. Så jobbigt är det! "Så åk nu hem, sov gott i natt - och i morgon: organisering! Vi har en lång strid framför oss och den ska vi vinna!"

Rörelsen?

Jag hajar till när jag ser rubriken i Aftonbladets: ”Göran Greider om rörelsens förfall”.

Det står alltså rörelsen. Visserligen inte med stor bokstav, men dock i bestämd form singularis. Som om det bara finns en enda och som om alla läsare av Aftonbladets föryngrade kultursida vet vilken denna enda rörelse är.

Det är länge sedan jag använde ordet på det sättet. På den tiden stod jag på rörelsens lönelista och mina arbetskamrater på LO-skolan i Åkers Runö var garanterat s-märkta. Där fanns flera sådana ord, i bestämd form singularis. Partiet var förstås ett annat och likaså arbetarrörelsen, ett ord som i denna speciella dialekt betydde den av socialdemokraterna kontrollerade familjen av organisationer. Dessutom talade vi om den enda vägen, förstås, men det var Kalle Bildts ord, liksom den rödgröna röran.

Långt innan jag pensionerades från LO-sammanhanget var det omöjligt för mig att använda ordet ”rörelsen” utan att ha citationstecken kring det. Samma sak med ”arbetarrörelsen”. Jag började allt oftare säga att ”arbetarrörelsen” inte längre bestod av arbetare och att den för övrigt inte rörde på sig.

Men nu tillbaka till Göran Greider i Aftonbladet. För rätt ska vara rätt. Det är nämligen kultursidans rubriksättare som formulerar sig på det sättet. Läser man artikeln visar det sig att den egentligen handlar om pluralis snarare än singularis.

Vad Greider skriver om är fackföreningsrörelsen. Visserligen fortfarande bestämd form singularis, men Olle Sahlströms bok, som Greider uppskattande skriver om, är uppenbarligen en viktig och intressant resa in i en europeisk mångfald av facklig organisering (och brist på organisering). Även om jag, efter att läst artikeln i Aftonbladet, inte riktigt har klart för mig om fackföreningar typ SAC och TCO självklart inkluderas i berättelsen.

När jag själv talar om rörelserna, som i underrubriken till den här bloggen, tänker jag ofta på uttrycket ”en rörelse av rörelser”, som myntades av Naomi Klein och som Olle Sahlström också använde när han 2006 rapporterade från European Social Forum i Aten. Inte alls oväntat, ty Olle har under sitt liv, precis som jag själv, rört sig ut och in i tidens rörelser. Ibland frustrerad, ibland med munter energi.

Första gången vi möttes var han en exemplarisk aktivist i Folkkampanjen mot Kärnkraft för snart 30 år sedan – han befann sig då i vänstern (som minst sagt var ett problem för rörelsen) medan jag var en rörelsens dissident – och vi var på samma taverna den där kvällen i maj 2006 när den mäktiga ESF-demonstrationen i Aten nyss hade avslutats och ett gäng svenskar började fantisera om ett kommande ESF i Sverige – det som mot alla odds blev verklighet i Malmö för en månad sedan.

I själva verket tillhör både Olle Sahlström och Ingemar Lindberg, en annan före detta LO-ombudsman, dem som drömmer om en förening av ”de gamla och de nya rörelserna” och som använder sin penna för att efter förmåga påverka utvecklingen i den riktningen. De är gudskelov inte ensamma om den drömmen. Jag när den själv på sparlåga medan andra verkligen är uppfyllda av den. Jag tänker särskilt på Gunilla Andersson, Attacare och eldsjäl bakom Gemensam Välfärd och en av dem som gav järnet under ESF i Malmö. Jag tar mig friheten att länka till hennes engagerade hälsning från Malmö – den ger en vink om vad som händer ute i Europa i rörelsernas rörelse.

Nu undrar jag bara var jag träffar Olle nästa gång. Senast vi möttes stod vi på Medborgarplatsen i Stockholm och talade engagerat och entusiastiskt om den vietnamesiske buddisten Thich Nhat Hanh.