Döden i London 2005 och 2009

Det sägs att lögnen hinner jorden runt innan sanningen fått på sig stövlarna. Men det tog bara en vecka innan lögnerna kring Ian Tomlinsons tragiska slut började flagna.

Till en början hade vi alla fritt tillträde till platsen framför Bank of England förra onsdagen. Men omkring 12.30 spärrades alla utfartsvägar. Jag frågade en polis varför vi inte fick gå därifrån. "Här är ju lugnt." Ja, svarade han, "men det är inte lugnt på andra håll i stan." Det var inte sant. I min Mp3-spelare rapporterade BBC London att det var lugnt på stan.

Denna polisstrategi att hindra människor både från att komma och gå, kallad kettling, innebar naturligtvis en provokation. Vid 16-tiden krossades ett par fönster till Bank of Scotland men på de flesta andra ställen inom avspärrningen var det lugnt. På sina håll dansade och sjöng folk. Halv fem hävdes avspärrningarna på ett par gator och de flesta av oss lämnade området.

Någon gång efter klockan sju kommer en hemlös tidningsförsäljare förbi. Han är på väg till sitt härbärge. Fem i halv åtta kollapsar han och ambulans tillkallas. Han är död vid ankomsten till sjukhuset. I de första rapporterna från Reuter, vidarebefordrade av bl a Dagens Nyheter, heter det att demonstranterna hindrade polisen från att hjälpa Tomlinson när han fallit omkull.

Det finns ett organ, IPCC, som ska utreda klagomål mot polisens arbete. IPCC överlät själva utredningen till polisen. Man meddelade efter en första läkarundersökning att Tomlinson dött en naturlig död.

Men igår offentliggjorde Guardian en video inspelad av en amerikansk fondmäklare som var närvarande under protesterna vid Bank of England. Den visar hur Tomlinson går med händerna i fickorna när han slås ner bakifrån av en polis. Han ligger på marken men försöker resa sig. Tre andra poliser står och tittar på utan att hjälpa honom. Senare (varför så sent?) offentliggörs en filmsnutt från Channel 4 som styrker den första videoversionen.

En störtflod av publicitetet och andra aktiviteter följer. Scotlands Yards chef och Londons borgmästare blir tvungna att uttala oro över vad de ser på sina TV-skärmar. Det "självständiga" övervakningsorganet IPCC ändrar sig och bestämmer sig nu för att koppla bort polisen och inleda en egen regelrätt brottsutredning. Förre borgmästaren i London, Ken Livingstone, säger att det hela kan sluta med att polisen åtalas för vållande till annans död. Wikipedias sidor om Death of Ian Tomlinson bara växer.

Brittiska medier har redan påmint om den otäcka parallellen med vad som hände i London 22 juli 2005. Då var det G8 i Skottland som Tony Blair och Gordon Brown var på väg att göra till en personlig PR-succé. De försökte, alls inte utan framgång, att lansera sig som Afrikas nya bästa vänner som George Monbiot skrev i Guardian. Nu skulle de fattiga länderna befrias från sina skulder. Sveriges finansminister Pär Nuder bar samma Vita band om handleden som ärkebiskopen och många Attac-medlemmar. Makten backades upp av Bono och Bob Geldof (numera Sir) samlade massorna framför TV-mottagarnas utsändning av Live 8. Naturligtvis var det Tony Blairs förhoppning att folk skulle glömma hans skändliga roll i Irak-kriget. Men under G8-konferensens näst sista dag briserade terroristernas bomber i Londons tunnelbanor. Blair påmindes om sitt krig mot terrorismen och fick lämna hotellet i Skottland för att åka till huvudstaden. Och dagen därpå sköt polisen en oskyldig man från Brasilien, Jean Charles de Menezes, till döds vid tunnelbanestationen Stockwell.

Också den gången började det med att det "oberoende" IPCC friade polisen. Men också då vittrade lögnen i London sönder och anklagelserna arbetade sig uppåt i makthierarkierna. Det blev rättegångar (och nya frikännanden) och krav på att högste polischefen i London, Sir Ian Blair skulle avgå. Det blev diplomatiska störningar på högsta nivå mellan Brasilien och England och idag, efter de avslöjande videofilmerna om polisens övergrepp på Ian Tomlinson, skriver de brittiska tidningarna åter om London i juli 2005. I Times publiceras en kondoleans från Jean Charles de Menezes Family Campaign: "Varje påstående om att man har lärt läxan av Jean's död är nu allvarligt ifrågasatt."

Jag hade inte tänkt ägna skärtorsdagen åt döden i London. Men Svenska Dagbladets artikel i morse om de avslöjande videofilmerna gjorde det angeläget. Dagens Nyheters nätupplaga publicerade en text i morse, Yelah lade ut nyheten redan igår och Ekot har en text på sin hemsida. Annars är det tunt från svenska mediers sida.

Däremot skrev och talade alla massmedier om demonstranternas våld före G20 mötet. Som George Monbiot skrev var det en grupp som i veckor före toppmötet laddade för våldsamma sammanstötningar - och det var inte demonstranterna, det var polisen. Säkerhetskonsulter tjänade grova pengar på att råda bankfolk att ta på sig gympadojor och jeans för att inte bli antastade. Men jag har inte sett någonting alls om våldsamma övergrepp mot medborgare från demonstranternas sida (skadegörelse är trots allt något annat än våld mot människor). Det är något av en historiens ironi att det otäckaste våld som vi kunnat bevittna utfördes av polis och filmades av en bankman.

Carl Bildt saknar något på bilden

Under rubriken "Sverige utanför rikemansklubben" läser jag i Sydsvenskan att Carl Bildt är irriterad över att Sverige inte fick vara med i gänget på bilden. Men där har han väl fel? Sverige är ju representerad av tredje mannen från höger i översta raden. Han heter Mirak Topolanek. I alla fall har jag alltid fått höra att Sverige genom att gå med i EU visserligen förlorade sin möjlighet att ha en egen plats vid bordet i internationella sammanhang men å andra sidan blir vi desto starkare genom att vi ingår i det mäktiga EU-kollektivet.

Men jag har förstås också alltid tänkt att det där är struntprat och i bl a WTO-sammanhang har jag kunnat se hur Norge (men inte Sverige) har kunnat föra en politik som var självklar svensk politik förr i världen. Och nu tycks också Carl Bildt förstå att EU-entusiasternas resonemang inte håller när det kommer till kritan. "Vi arbetar nu för att få en fast representation vid nästa möte, säger Bildt till Sydsvenskan."

Att det där starka och eniga EU är nonsens i dessa kristider framgår också av att de stora solospelarna under G20 i London var Englands, Tysklands och Frankrikes statschefer som naturligtvis inte hade en tanke på att låta sig företrädas av det europeiska ordförandeskapet.

Carl Bildt tycks vara nöjd med G20 som global regering om bara Sverige får vara med. Det är inte jag och många andra i den globala rättviserörelsen. Jag har talat om G20s brist på legitimitet i P1-morgon och P4 Väst och i Sydsvenskan och jag har kritiserats för det av ledarskribenter i Sydsvenskan och Borås Tidning (som också publicerat en kritisk replik av Johan Sanne.)

Det tycks vara en utbredd uppfattning bland ledare och ledarskribenter att demokrati på global nivå är för krångligt och att det är bättre att de mäktigaste får bestämma. Jag medger att det här är en knivig fråga och att G20 säkert skulle få beröm i framtidens historieböcker om de visar sig vara de rätta männen (inklusive de två kvinnorna) att lösa världens kriser. Inget tyder emellertid på det.

Till G20s bristande förmåga som krislösare återkommer jag säkert. Till dess rekommenderar jag Jan Öbergs analytiska text, Reality Show för Realpolitiker. Det är en kommentar som vibrerar av vanmakt, ursinne och förtvivlan över maktens skådespel och dess medlöpande mediemaskineri. Bland annat menar han att G20-ledarna, med viss reservation för Barack Obama, utmärks av "en fundamental brist på nyskapande tänkande, nya teorier och en helhetlig förståelse som gör det möjligt för dem att se det som pågår som ett knippe samtidiga kriser på vårt gemensamma klot."

G20 i London: Vad var det som hände?

Dessbättre har ingen journalist bett mig säga något vettigt om G20-mötet. Det var på vippen igår, när Studio Ett i Sveriges radio sökte mig. Men vi fick kontakt först när det var sent. I stället fick Björn Henriksson, som bor i London och liksom jag "försökte demonstrera" i onsdags, den otacksamma uppgiften. Han befinner sig troligen i ungefär samma tankevärld som jag men en avgrund skilde honom från de andra i programmen. Till exempel sekreteraren i regeringens globaliseringsråd, Pontus Braunerhjelm. Denne såg inga som helst problem med "globaliseringen" och menade att miljön, som var Björn Henrikssons hjärtefråga, bara mådde bra av tillväxt (med en liten reservation för koldioxidutsläppen). G20 hade bara en eftermiddag på sig, sa radions ekonomikommentator Christer Hillbom. "Klimatet ska det ju bli ett särskilt möte om i Köpenhamn i december."

George Monbiot väntar däremot inte till december. Denne oerhört seriöse klimatdebattör med eget utrymme i Guardian friskade på med en saftig satir över G20:s kommuniké.

"Vi, ledarna av G20, kommer att använda varenda cent som vi inte äger för att rädda bolagens kapitalism från dess motsägelser och få tillbaka världsekonomin på den icke uthålliga tillväxtens väg. Vi har redan använt biljoner av dollar för att gå i borgen för bankerna så att de kan återvända till sina funktioner att skinna de fattiga och förstöra jordens levande system. Nu ska vi sätta fart på 1.1 biljon dollar till. Som en sedelärande bestraffning för sin långa meritlista över skapade kriser ska vi ge IMF och Världsbanken ännu mera pengar. De här aktionerna är den största mobilisering av resurser för att stödja finansflödena i modern tid.

Men oj - det glömde vi nästan. Vi måste ha med något om miljön. Vi har inga direkta planer ännu, men vi ska fundera ut något på vägen."

De stora medierna tycks huvudsakligen vara sysselsatta med att vilja veta vad världens mäktiga tyckte om sin egen prestation. Svaret är, ungefär som i Povel Ramels skrytvals: "Det här är det bästa vi någonsin gjort, det är djävligt, djävligt bra."

Gordon Brown sa efter mötet att nu är Washington Concensus över. Det stod inte i kommunikén, det är naturligtvis inte särskilt sant och det var förstås mest tänkt som ett inlägg i den brittiska inrikespolitiken. Jag tänker på vad Benedict Southworth, ledare för World Development Movement, sa om G20-ledarna när vi åkte hem från ett möte om EUs skandalösa handelspolitik i Cambridge i onsdags. "Dom har inte en susning om vad dom ska göra. Dom är helt enkelt rädda." I så fall döljer dom sin rädsla bra - en gammal otrevlig manlig specialitet.

Benedict var en av de handplockade personer som skulle blogga inifrån G20-mötet igår. Allting var ordnat när beskedet kom från Downing Street 10 om att hans tillstånd var indraget. Samma sak drabbade John Hilary, ledaren för War on Want, en annan av de organisationer som tillsammans med bl a Attac ingår i nätverket S2B - Seattle to Brussels. Det är svårt att inte ställa sig frågan varför förbuden drabbat just dessa organisationer, som tillhör de tuffaste kritikerna av den brittiska regeringens politik.

En som däremot fick blogga var Richard Murphy från TJN och han var riktigt nöjd. Jag säger det utan ironi. Tax Justice Network, där han är aktiv, har all min respekt och jag använder deras kunskaper så ofta jag hinner. Skatteparadisen är ju den fråga där vi globaliseringskritiker har störst anledning att känna en viss tillfredsställelse. Frågan har, som Murphy skriver, "varit död i åtta år. Det är den inte längre." Attacs svenska sammandrag av Murphys blogg finns här.

Nu ska jag åka tåg i över ett dygn. Det passar mig utmärkt. Då blir det reflexion och rekreation. Men inte resignation. Det verkar som om mina Attac-vänner i Sverige också känner i uppiggade av veckans händelser i London trots alla mörka perspektiv. Jag har redan blivit uppvaktad av Gith i Norrköping och Johan i Stockholm som har Attac-möten på gång. Det ser jag framemot.

G20: Utkastet till slutdokument sprids

Alla förstår att statscheferna på sina toppmöten inte sitter och plitar på vad de ska säga. Tvärtom är det mesta nedskrivet i förväg. Det var alltså ingen överraskning att ett utkast till slutkommunikén från torsdagens möte här i London redan vid midnatt ramlade in i min e-postlåda.

Financial Times hade haft tillgång till det redan igår kväll. Det är intressant att se hur kommunikéns formuleringar sedan förändras och förvanskas när de vandrar ut och in mellan tidningsredaktionerna (de riktiga medierna, som en mossig Jan Guillou kallade dem i TV-programmet Babel för en tid sedan). I kommunikén står det att "vårt mål är att (åtgärderna) ska göra det möjligt för den globala ekonomin att expandera med (x) mot slutet av 2010". Financial Times återger detta korrekt och tar med x-et som är tänkt att bli en siffra på torsdag. Men när TT-Tidningarnas Telegrambyrå förmedlar detta till svenska medier har målsättningen blivit en tro....

Ledarna i G20 - gruppen för världens största ekonomier - tror att världsekonomin vänder uppåt igen till slutet av 2010. Det framgår av ett utkast till slutdokument från Londonmötet som Financial Times tagit del av.

... för att sedan, när det blir dags för rubriksättning i till exempel Norra Västerbotten och Dagens Nyheter och Upsala nya tidning förvandlas till ett faktum:

G20: I slutet av 2010 vänder det

Jag hinner för övrigt knappt börja läsa i detta utkast till slutkommuniké förrän ordet kremlologi dyker upp i min hjärna. Det betecknar ju, med Wikipedias ord, konsten att utifrån ett mycket tunt underlag gissa sig till vad som rör sig i de innersta politiska kretsarna i Sovjetunionens ledning. Det är inte mycket lättare att tränga igenom de ordmassor som skickas ut från G20-gänget och behovet av ett slags finanskrisens kremlologer är påtagligt. Därför är till exempel Kenneth Hermele en viktig person. Om ett par timmar presenterar han och Forum Syd en rykande aktuell skrift, G20:s blinda fläck - hur drabbar krisen de fattiga och klimatet? i Kulturhuset i Stockholm.

När jag läser hans text påminns jag om att Hermele är en bra och besvärlig pedagog - besvärlig på det viset att han stör varje lyssnare och läsare som är ute efter enkla lösningar och tre paroller att sätta på kylskåpsdörren. Ingenting blir egentligen lättare av att lyssna på honom. Men om man verkligen vill förstå det som pågår får man energi av honom.

Men denna energi, som man behöver för att sortera i allt som sägs inför G20, är ju trots allt begränsad, och de flesta medborgare lägger tyvärr sin energi på annat. När jag passade TVn i hotellets foajé efter frukosten var den stora nyheten hos Sky News att inrikesminister Jaqui Smiths make använt skattemedel för att se pornografiska filmer i deras hem. Det stod till och med "Jackie Smith överskuggar de politiska ledarnas G20-möte" i texten nedtill i rutan. Hon verkar sitta löst. Det smakar mera Toblerone än AMF-fonder.

Men jag lämnar den brittiske inrikesministerns åt sitt öde. Det gäller som sagt att hushålla med energin. Strax går jag på en vederkvickande promenad i Kensington Gardens. Men jag packar förstås ner några dokument i väskan - förutom Hermeles skrift och utkastet till G20s slutdokument blir det

• Attac Europas kommuniké från i höstas, Nu är det dags - Låt oss stänga det finansiella kasinot,i Attac-medlemmen Åsa Wohlins svenska version i punktform. Här!
  

• Rapporten från FNs egen kriskommission, tillsatt av Generalförsamlingen (vem har hört talas om den? - tydligen ingen ekonomijournalist....) plus ordföranden Joseph Stiglitz eget inlägg om rapporten.

Dagsformen får avgöra hur mycket jag får lust att läsa och smälta. Kanske blir det inte så mycket. Jag har tänkt ta tåget till Cambridge också, för att lyssna på Mary Lou Malig från Focus on the Global South. Hon var en av de vassaste talarna i Hyde park i lördags - texten finns här! I kväll talar hon på ett offentligt möte som ordnas av World Development Movement.

Lördag i London med rödgrön radikalism

Jag har nyss kommit in på mitt hotellrum. Paraplyet i handen, kall om fötterna och allmänt blåfrusen. Put People First, den första stora manifestationen mot nästa veckas G20-möte här i London, är över. Var det bra? Ja, det var det. Det var mycket bra.

Folk började samlas nere vid Themsen, på Victoria Embankment, vid 11-tiden och en timme senare startade marschen. Halv tre inleddes "rallyt" i Hyde Park som var demonstrationens slutpunkt. När detta möte hade pågått en och en halv timme och en rad talare framträtt hade hela demonstrationståget ännu inte kommit fram. Polisen uppskattar antalet deltagare till 35.000. Hela dagen har präglats av gott humör. Ett slags munter upprorsstämning trots dåligt väder och den allvarliga politiska bakgrunden. Guardian levererade snabbt ett bra referat och Ekot i Sveriges Radio bevakade på plats. Söker man på Put People First på Youtube får man också en del bra napp.

Dagens demonstration hade en väldigt tydlig inrikespolitisk profil - salvorna som avlossades mot Gordon Brown var många och skarpa. Men samtidigt hör den helt klart hemma i de tio senaste årens serie av manifestationer och aktioner för global rättvisa. Min egen erfarenhet av dessa demonstrationer är mycket begränsad men jag är övertygad om att dagens mobilisering var i bästa mening mera rödgrön än sina föregångare. Klimathotet och finanskrisen har gjort det närmast självklart att förena försvaret för ekosystemen med en radikal och konkret kritik av kapitalismen.

Detta framgick inte minst när Susan George tog scenen i besittning på Hyde Park. Hon är enastående i sin förmåga att förena politisk retorik och intellektuell analys - sedan hon framfört hälsningar till mötet från Attac i 16 olika länder (där Attac Sverige också ingick) klarade hon av att på fyra minuter göra en snabbversion av sitt "program" för en grön keynesianism: de sociala, ekologiska och ekonomiska kriserna hör samman - låt oss nu använda finanskrisen till att ta itu med samtliga. Börja med bankerna: de är våra och de ska användas till det människor behöver för att leva ett gott liv. En global välfärd kräver också internationell beskattning och så förstås adjöss med skatteparadisen. Det var en fröjd att känna hur folk följde hennes tankegångar och gång på gång applåderade hennes slutsatser. Överhuvudtaget var pärlbandet av korta anföranden i Hyde Park mycket väl genomfört. Tekniken fungerade, folk lyssnade hela tiden och trots regnskurarna ledsnade vi inte.

När jag tidigare på dagen stod nere vid Themsen och följde demonstrationståget från början till slut häpnade jag också över det stora inslaget av fackföreningar från hela landet. Samtidigt var det i dessa avdelningar, där det fanns gott om klassiska fackliga standar från säkert hundra år tillbaka i tiden, ett myller av småplakat som krävde t ex Climate Justice! och Ut ur Irak och Afghanistan! Jag tror att brittiska LOs generalsekreterare, Brendan Barber, har rätt när han hävdar i Guardian att det aldrig tidigare funnits en så bred koalition som gått samman med ett direkt budskap till världens ledare.

Men räcker det att ställa krav på dagens politiska ledare? Naturligtvis inte. Därför betonades gång på gång, inte minst av mötesledaren, Tony Robinson (eller här!) att vi själva måste vara alternativet. Så jobbigt är det! "Så åk nu hem, sov gott i natt - och i morgon: organisering! Vi har en lång strid framför oss och den ska vi vinna!"

Konsultens råd till Londons bankirer: Klä er som folk!

Sovvagnskonduktören väcker mig kvart i sex. En halvtimme senare sitter jag på Starbucks i Kölns centralstation och bläddrar i Süddeutsche Zeitung. Det är en stor och respekterad tidning, ett riktigt gammelmedium skulle många bloggare säga. Den har kvar det gamla, stora morgontidningsformatet som numera är övergivet i Sverige. Liten rubrikstil, sparsamt med bilder (som är bra) och mycket text. Jag tycker den ser läcker ut.

Sedan försöker jag väcka liv i min skoltyska och hittar snart en intervju med en läkare och psykiater som dessutom är professor i Führung und Organisation. Reportern undrar hur tyskarna mår och varför de inte är ute på gatorna och demonstrerar nu när det är kris.

Tyskarna mår bra, svarar professorn, konsumtionen fortsatter att vara hög. Handeln söker efter försäljare och den här Abwrackprämien har förlett många människor att unna sig en ny bil och erfarenheten visar att sådant gör en på gott humör. Och för övrigt demonstrerar folk när de känner att det kan ge resultat men man demonstrerar inte mot vädret eller naturkatastrofer.

Men reportern är envis och ställer flera frågor. Varför demonstrerar man inte mot företagsledare som avskedar folk och mot finansdirektörerna och deras feta bonusar? I artikeln intill får jag en förklaring till tidningens intresse för tuffare tag. Den har rubriken "Geiselhaft und Guillotine" och där kan man läsa att 20 av toppcheferna i Londons bankvärld har anlitat den välkända (i deras kretsar alltså) amerikanska säkerhets- och underrättelsetjänsten Kroll Security Consulting Group och fått rådet att inte se ut som bankdirektörer. Inga loggor på väskorna! Klä er som vanligt folk! Ledig klädsel är annars tillåten i den här världen enbart på fredagar.

Oron i London är inte tagen ur luften, fortsätter Süddeutsche Zeitung och nämner demonstrationerna som äger rum i London med början i morgon med anledning av G20-mötet 2 april. Men framför allt pekar man på att den man som gett girigheten ett ansikte i England, Sir Fred Goodwin, fått sin Mercedes angripen utanför sitt hus av okända stenkastare. I ett mejl från avsändaren bankbossesarecriminals@mail.com meddelas att detta bara var början. I Frankrike har dessutom några chefer vid ett par olika företag, som ägs av 3M respektive Sony och som planerar uppsägningar, blivit tagna som gisslan av de anställda och släppts ut först sedan de gått med på att börja förhandla.

De franska exemplen på ett slags facklig direkt aktion tycks inte ha varit våldsamma men det är klart att många, också jag, funderar på vilka konfrontationer som kommer att äga rum på Londons gator den kommande veckan. Bakom morgondagens demonstration Put the People First står en mycket bred koalition där också NGOs som respekteras av samällets eliter ingår. Arrangörerna berättar att de har blivit nerringda av journalister som vill veta "vad som kommer att hända" och har på sin hemsida skrivit "Tro inte på allt ni ser i medierna!" Och nästan allt som skrivs om manifestationerna handlar faktiskt om tänkbara våldsamheter. Några exempel:

• City firms prepare staff for G20 riots. Här!
• Biggest police operation for a decade to be launched at G20 summit in London. Här!
• G20 summit: Fears that anarchists plan to hijack march Här!

PS apropå professorn och det nöjda tyska folket: Attac Tyskland är den mest vitala medlemmen i Attac-familjen och fick häromdagen självaste Die Zeit att gå i taket för Attacarnas tilltag att aproducera en fejkad Die Zeit somhandlar om krisen. Det är ett innehållsrikt nummer som bl a innehåller en favorit i repris: Trailern med bankmannen som försöker förföra nya kunder trots att han har tappat brallorna. Och dessutom anordnar Attac Tyskland G20-demonstrationer tillsammans med fackföreningsrörelsen i både Frankfurt och Berlin. Se för övrigt Attac Sveriges pressmeddelande här.