Efter finanskrisen?

I OBS, den långlivade fria rösten i Sveriges Radios P1, pågår en debattserie på temat "Efter finanskrisen - politiken och ideologierna". Häromdagen var det Petter Larssons tur att ta till orda. Han börjar med att peka på alla de krisrapporter som strömmar in från olika länder och citerar Göran Greider som i ett tidigare inlägg sagt att "nu urskiljs åter frågor om makt, ägande och klass genom den liberala demokratins dimbildningar".

Man hade kunnat hoppas, fortsätter Petter Larsson, att dessa gemensamman insikter om vän och fiende, dessa likadana kamper, skulle kunna driva fram en mera omfattande systemförändring. Men till det krävs en bärare av vreden. Fackföreningsrörelsen är till exempel alltför försvagad för att klara den uppgiften, menar han, och fortsätter:

De mer nydanande idéerna har på senare år i stället kommit från den globala rättviserörelsens organisationer. Men det är en splittrad rörelse med mycket små resurser. När några av dess mest självklara teman nu faktiskt genomdrivs, t ex hårdare tag mot skatteparadisen och lättnader i Internationella valutafondens krav på sina låntagarländer, så är frågan om rörelsen har kraft att driva på för mer. Jag tvivlar på det men hoppas förstås att jag har fel.

På tisdag i nästa vecka ska jag tala om de här frågorna tillsammans med Johan Berggren från Ordfront och Daniel Berg från Institutionen för Ekonomisk historia på Stockholms universitet. Det sker i den östgötska filialen av den globala rörelse som Petter Larsson talar om, hos Östergötlands Sociala Forum i Norrköping. Jag delar Petter Larssons uppfattning om att vår rörelse har bra idéer men saknar den organisatoriska styrka som behövs för att bära dem in i offentlighetens centrum. Det får mig att tänka på en man som en gång inte heller hade någon organisatorisk styrka bakom sig men som hade desto sämre idéer. Jag ska återkomma till honom. Han hette Milton Friedman.

Men för dagen ägnar jag mig åt Susan Georges idéer. Här finns en utskrift (på svenska) av hennes bejublade tal i Hyde Park efter den stora demonstrationen i London 28 mars, inför G20-mötet i London. Kan också avlyssnas på You Tube. Här.

Carl Bildt saknar något på bilden

Under rubriken "Sverige utanför rikemansklubben" läser jag i Sydsvenskan att Carl Bildt är irriterad över att Sverige inte fick vara med i gänget på bilden. Men där har han väl fel? Sverige är ju representerad av tredje mannen från höger i översta raden. Han heter Mirak Topolanek. I alla fall har jag alltid fått höra att Sverige genom att gå med i EU visserligen förlorade sin möjlighet att ha en egen plats vid bordet i internationella sammanhang men å andra sidan blir vi desto starkare genom att vi ingår i det mäktiga EU-kollektivet.

Men jag har förstås också alltid tänkt att det där är struntprat och i bl a WTO-sammanhang har jag kunnat se hur Norge (men inte Sverige) har kunnat föra en politik som var självklar svensk politik förr i världen. Och nu tycks också Carl Bildt förstå att EU-entusiasternas resonemang inte håller när det kommer till kritan. "Vi arbetar nu för att få en fast representation vid nästa möte, säger Bildt till Sydsvenskan."

Att det där starka och eniga EU är nonsens i dessa kristider framgår också av att de stora solospelarna under G20 i London var Englands, Tysklands och Frankrikes statschefer som naturligtvis inte hade en tanke på att låta sig företrädas av det europeiska ordförandeskapet.

Carl Bildt tycks vara nöjd med G20 som global regering om bara Sverige får vara med. Det är inte jag och många andra i den globala rättviserörelsen. Jag har talat om G20s brist på legitimitet i P1-morgon och P4 Väst och i Sydsvenskan och jag har kritiserats för det av ledarskribenter i Sydsvenskan och Borås Tidning (som också publicerat en kritisk replik av Johan Sanne.)

Det tycks vara en utbredd uppfattning bland ledare och ledarskribenter att demokrati på global nivå är för krångligt och att det är bättre att de mäktigaste får bestämma. Jag medger att det här är en knivig fråga och att G20 säkert skulle få beröm i framtidens historieböcker om de visar sig vara de rätta männen (inklusive de två kvinnorna) att lösa världens kriser. Inget tyder emellertid på det.

Till G20s bristande förmåga som krislösare återkommer jag säkert. Till dess rekommenderar jag Jan Öbergs analytiska text, Reality Show för Realpolitiker. Det är en kommentar som vibrerar av vanmakt, ursinne och förtvivlan över maktens skådespel och dess medlöpande mediemaskineri. Bland annat menar han att G20-ledarna, med viss reservation för Barack Obama, utmärks av "en fundamental brist på nyskapande tänkande, nya teorier och en helhetlig förståelse som gör det möjligt för dem att se det som pågår som ett knippe samtidiga kriser på vårt gemensamma klot."

London bakom rubrikerna

Framför Bank of England finns en refug som är som en liten halvö. Där sitter Wellington staty på sin häst och dit leder minst åtta gator i ett stjärnliknande mönster. Jag går över en av gatorna och strax står jag bredvid bakbenen på Wellingtons häst. Intill mig utför en liten dansgrupp ett sensuellt buddistinspirerat dansnummer nonstop och en gammal man står och spelar fiol. Här är vanligt folk och journalister och en hel del plakatbärande enmansdemonstrationer. Några av de senare har svarta kostymer och kallar sig antiprotestanter och är där för att försvara den fria marknaden. "Den har ju varit alldeles för mycket reglerad, det är därför vi har den här krisen." De tycker att de som demonstrerar på gatorna leder marschen mot fascismen. Jag frågar om de är rädda för att sticka ut som kapitalismkramare. "Nej, varför det? Vi har ju yttrandefrihet, och det har de där anarkisterna också." En man står bredvid mig och säger att de där svartklädda nyliberalerna har fått allt om bakfoten. Jag håller med och tillägger att atmosfären här är väldigt vänlig. Javisst, svarar han. "Det är den alltid. Det brukar bli någon incident, en del vill alltid skapa sådana bilder för medierna. Men på det hela taget brukar det vara lugnt och trevligt." Det finns en hel del poliser också, med gula västar. De verkar också lugna och trevliga.

Solen skiner på oss. Klockan är elva och i örat hör jag BBC London meddela att apokalypsens fyra ryttare är beredda att ge sig av med sina följen från sina olika utgångspunkter. Det är de som anför denna G20 Meltdown, ett slags politisk installation med bibliska förtecken. "Jesus drev månglarna ut ur templet, hjälp oss att göra det samma", står det på flygbladet jag fick på demonstrationen förra lördagen. Snart kommer den första ryttaren, det är den röda som rider mot kriget, i täten för ett demonstrationståg. Folk jublar. De andra ryttarna anländer undan för undan med sina respektive demonstrationståg. Nu är det massor av folk här och medryckande musik ljuder från centralbankens trappa. Ett mycket litet svart block försöker göra en rush men lugnas ner av poliserna. Då och då stiger ett vrål ur massan när något händer. På radion hör jag senare att ett fönster på Bank of Scotland har krossats. Där fick medierna sin bild, tänker jag. Förbannade idiotiska fönsterkrossare!

Framemot halv ett börjar det bli ganska lugnt. Jag tänker gå bort till Bishopsgate, en stor gata mitt i centrun, där klimataktivisterna har aviserat att de ska "reclaim the street" och bygga upp en Climate Camp. Gåtfulla instruktioner har lämnats på internet. Folk uppmanas ta med tält och gärna öva i förväg och ta tid på det de ska göra. Exakt 12.30 ska man göra "swoopen".

Det är då jag förstår vad de vänliga poliserna har gjort. De har hälsat alla välkomna till platsen framför banken. Fri lejd! Varsågod och sätt dig på Wellingtons häst om du önskar. Känn dig som hemma. Ty härifrån tänker vi inte släppa ut dig! Jag är en av de första som upptäcker att varenda tillfartsväg är blockerad av poliskedjor. Till en början pekar poliserna på en gata i riktning mot en annan gata. "Där kommer du ut." Men det är inte sant. Det finns ingen väg ut. Vi är effektivt inringade.

Det utbryter diskussioner med poliserna om rättsläget. "Det här är ett frihetsberövande i strid med allmän lag." Professor Chris Knight, som anses som hjärnan bakom G20 Meltodown och avskedats från sitt universitet tidigare i veckan, står plötsligt bredvid mig och vädjar till poliserna om att få komma ut. Han ser skrämmande ut som en Halloween-gestalt med målat ansikte och svart slängkappa, massor av sorgflor och hög hatt. Han kräver att få tala med en ansvarig och arbetar sig tre-fyra steg uppåt i hierarkin. Men ingenting hjälper. Han får nobben. En läkare med cykel visar legitimation och släpps däremot igenom. Knight blir förbannad och ropar att han för fan också är doktor, professor till och med! Men inte heller det hjälper.

Ett par timmar går. Det tipsas om att polisen på en av gatorna kommer att släppa ut oss en efter en. Jag går dit. Det är stor trängsel och en del ilskna utfall mot polisen stöttas av applåder. Men också av och till litet småprat och humoristiska inlägg. Mitt eget absolut största och växande problem är att jag behöver en toalett. Jag försöker avancera fram mot poliskedjan, kommer till sist längst fram. Men det är inte sant att dom släpper ut någon. Många försöker men alla får nej. Jag petar försynt på en av poliserna och pekar på området bakom honom.

- Har ni någon toalett där?

- Nej.

- Vad gör jag då?

- Gå tillbaka en bit och pissa längs väggen där borta.

- I Sverige är det ett brott.

- Det är det här också. Men där borta finns ingen polis.

En timme går. Jag är på väg att följa polisens råd när en av gatorna plötsligt öppnas och jag kan lösa mitt problem på Cannon streets tunnelbanestation. Då är klockan halv fem.

Polisfällan gjorde att jag missade den stora demonstrationen från amerikanska ambassaden som Stop the War-koalitionen anordnade. I stället går jag nu till Bishopgate för att se hur det har gått för klimataktivisterna. I en rondell på väg dit möter jag återigen professor Knight som återförenats med apokalypsens fyra ryttare och en mindre grupp av anhängare. De travar lugnt på mitt i körbanan och folk på trottoarerna rycker fram sina kameror. Sedan möter mig en stor och hjärtevärmande överraskning: Klimataktivisterna har lyckats erövra flera hundra meter av den stora Bishopgate. Det sjuder av Peace, Love and Understanding i luften - plus motstånd mot Fossil Fools och Klimatorättvisor som drabbar dem mest som har minst skuld. På flera ställen sitter folk i ring på gatan och håller seminarier om den globala uppvärmningen och hur den ska hejdas.

Men hur i all världen har de lyckats åstadkomma detta? En sak är deras minutiösa planering och geniala organisering men de har väl ändå inte kunnat flytta på poliserna? I ena ändan av Campingen ser jag några unga människor som bär västar som det står Legal Observer på. Jag talar med en av dem och han bekräftar att det råder en annan kultur här än bland de aktivister som organiserade G20 Meltdown vid Bank of England. Han talar om något som låter som den Göteborgsmodell som prövades och misslyckades under EUs toppmöte 2001, alltså ett slags uppgörelse mellan aktivister och polisen som bygger på ömsesidigt förtroende. Fast i det här fallet inofficiellt och off the record. Denne Legal Observer berättar att man bland annat har stöd av en del liberaldemokratiska parlamentsledamöter. Men han vet inte, och ingen annan i campingen vet, hur länge poliserna tänker nöja sig med att stå vid sina fordon och titta på. Kanske har de skridit till verket medan jag skriver detta.

När jag stod vid Wellingtons häst kom en ung man och delade ut inbjudningar till Alternative Summit vid University of East London. Igår bloggade jag om att universitetsledningen beslutat stänga hela universitetet för att förhindra arrangemanget. Men lärare och elever svarade att de i alla fall skulle genomföra det som planerats.

Alltså satt jag vid sextiden på pendeln österut från London. På vägen upp till Dockland Campus stod en polisbil och några poliser i gula västar strövade omkring och såg vilsna ut. Framme vid själva universitetsbyggnaden stod en folksamling som leddes av gissa vem? Naturligtvis professor Knight, fortfarande i full mundering men nu hade han lämnat de apokalyptiska ryttarna bakom sig. När jag kom fram fick den anarkistiske professorn telefon. När han knäppt av sa han: Nu ska vi gå och ge Tony Benn ett varmt välkomnande!

Tony Benn är en legend inom den brittiska vänstern, tidigare minister och parlamentsledamot i många år.Nu är han 84 år gammal och kommer varmt leende emot oss. Några minuter senare, när någon fått fram en batteridriven megafon, inleder han denna Alternative Summit som alltså krympt till ett utomhusmöte med en skara entusiaster som slår sig ner på gården. Det är en fin kväll och alla är knäpp tysta när Benn inleder med att fråga "vad är det för ett universitetet som stänger sina dörrar för att förhindra en diskussion om krisens orsakar vid en historisk tidpunkt som denna?" Sedan följer en kort appell där han förklarar varför det är så viktigt att tänka och diskutera och att inte misstro sin egen förmåga och han talar med en sådan auktoritet att säkert ingen av oss kunde undgå att känna sig betydelsefull. Sedan följde en rad talare - akademiker, aktivister och artister. Efter ett par timmar började jag frysa och drog mig tillbaka mot pendeltåget. Poliserna hade ledsnat och åkt hem.

------

Några länkar till mediebevakningen:

George Monbiot i Guardian: G20 protests: Riot police, or rioting police?

DN: Demonstrant dog under G20-protest

Aftonbladet: En död i Londons ursinniga upplopp

Aftonbladet: Glassplittret ligger som ett budskap

Svenska Dagbladet: Demonstrant dog under G20-möte

Ekot Sveriges Radio: Stora frågor och starka känslor i London

G20: Utkastet till slutdokument sprids

Alla förstår att statscheferna på sina toppmöten inte sitter och plitar på vad de ska säga. Tvärtom är det mesta nedskrivet i förväg. Det var alltså ingen överraskning att ett utkast till slutkommunikén från torsdagens möte här i London redan vid midnatt ramlade in i min e-postlåda.

Financial Times hade haft tillgång till det redan igår kväll. Det är intressant att se hur kommunikéns formuleringar sedan förändras och förvanskas när de vandrar ut och in mellan tidningsredaktionerna (de riktiga medierna, som en mossig Jan Guillou kallade dem i TV-programmet Babel för en tid sedan). I kommunikén står det att "vårt mål är att (åtgärderna) ska göra det möjligt för den globala ekonomin att expandera med (x) mot slutet av 2010". Financial Times återger detta korrekt och tar med x-et som är tänkt att bli en siffra på torsdag. Men när TT-Tidningarnas Telegrambyrå förmedlar detta till svenska medier har målsättningen blivit en tro....

Ledarna i G20 - gruppen för världens största ekonomier - tror att världsekonomin vänder uppåt igen till slutet av 2010. Det framgår av ett utkast till slutdokument från Londonmötet som Financial Times tagit del av.

... för att sedan, när det blir dags för rubriksättning i till exempel Norra Västerbotten och Dagens Nyheter och Upsala nya tidning förvandlas till ett faktum:

G20: I slutet av 2010 vänder det

Jag hinner för övrigt knappt börja läsa i detta utkast till slutkommuniké förrän ordet kremlologi dyker upp i min hjärna. Det betecknar ju, med Wikipedias ord, konsten att utifrån ett mycket tunt underlag gissa sig till vad som rör sig i de innersta politiska kretsarna i Sovjetunionens ledning. Det är inte mycket lättare att tränga igenom de ordmassor som skickas ut från G20-gänget och behovet av ett slags finanskrisens kremlologer är påtagligt. Därför är till exempel Kenneth Hermele en viktig person. Om ett par timmar presenterar han och Forum Syd en rykande aktuell skrift, G20:s blinda fläck - hur drabbar krisen de fattiga och klimatet? i Kulturhuset i Stockholm.

När jag läser hans text påminns jag om att Hermele är en bra och besvärlig pedagog - besvärlig på det viset att han stör varje lyssnare och läsare som är ute efter enkla lösningar och tre paroller att sätta på kylskåpsdörren. Ingenting blir egentligen lättare av att lyssna på honom. Men om man verkligen vill förstå det som pågår får man energi av honom.

Men denna energi, som man behöver för att sortera i allt som sägs inför G20, är ju trots allt begränsad, och de flesta medborgare lägger tyvärr sin energi på annat. När jag passade TVn i hotellets foajé efter frukosten var den stora nyheten hos Sky News att inrikesminister Jaqui Smiths make använt skattemedel för att se pornografiska filmer i deras hem. Det stod till och med "Jackie Smith överskuggar de politiska ledarnas G20-möte" i texten nedtill i rutan. Hon verkar sitta löst. Det smakar mera Toblerone än AMF-fonder.

Men jag lämnar den brittiske inrikesministerns åt sitt öde. Det gäller som sagt att hushålla med energin. Strax går jag på en vederkvickande promenad i Kensington Gardens. Men jag packar förstås ner några dokument i väskan - förutom Hermeles skrift och utkastet till G20s slutdokument blir det

• Attac Europas kommuniké från i höstas, Nu är det dags - Låt oss stänga det finansiella kasinot,i Attac-medlemmen Åsa Wohlins svenska version i punktform. Här!
  

• Rapporten från FNs egen kriskommission, tillsatt av Generalförsamlingen (vem har hört talas om den? - tydligen ingen ekonomijournalist....) plus ordföranden Joseph Stiglitz eget inlägg om rapporten.

Dagsformen får avgöra hur mycket jag får lust att läsa och smälta. Kanske blir det inte så mycket. Jag har tänkt ta tåget till Cambridge också, för att lyssna på Mary Lou Malig från Focus on the Global South. Hon var en av de vassaste talarna i Hyde park i lördags - texten finns här! I kväll talar hon på ett offentligt möte som ordnas av World Development Movement.

Lördag i London med rödgrön radikalism

Jag har nyss kommit in på mitt hotellrum. Paraplyet i handen, kall om fötterna och allmänt blåfrusen. Put People First, den första stora manifestationen mot nästa veckas G20-möte här i London, är över. Var det bra? Ja, det var det. Det var mycket bra.

Folk började samlas nere vid Themsen, på Victoria Embankment, vid 11-tiden och en timme senare startade marschen. Halv tre inleddes "rallyt" i Hyde Park som var demonstrationens slutpunkt. När detta möte hade pågått en och en halv timme och en rad talare framträtt hade hela demonstrationståget ännu inte kommit fram. Polisen uppskattar antalet deltagare till 35.000. Hela dagen har präglats av gott humör. Ett slags munter upprorsstämning trots dåligt väder och den allvarliga politiska bakgrunden. Guardian levererade snabbt ett bra referat och Ekot i Sveriges Radio bevakade på plats. Söker man på Put People First på Youtube får man också en del bra napp.

Dagens demonstration hade en väldigt tydlig inrikespolitisk profil - salvorna som avlossades mot Gordon Brown var många och skarpa. Men samtidigt hör den helt klart hemma i de tio senaste årens serie av manifestationer och aktioner för global rättvisa. Min egen erfarenhet av dessa demonstrationer är mycket begränsad men jag är övertygad om att dagens mobilisering var i bästa mening mera rödgrön än sina föregångare. Klimathotet och finanskrisen har gjort det närmast självklart att förena försvaret för ekosystemen med en radikal och konkret kritik av kapitalismen.

Detta framgick inte minst när Susan George tog scenen i besittning på Hyde Park. Hon är enastående i sin förmåga att förena politisk retorik och intellektuell analys - sedan hon framfört hälsningar till mötet från Attac i 16 olika länder (där Attac Sverige också ingick) klarade hon av att på fyra minuter göra en snabbversion av sitt "program" för en grön keynesianism: de sociala, ekologiska och ekonomiska kriserna hör samman - låt oss nu använda finanskrisen till att ta itu med samtliga. Börja med bankerna: de är våra och de ska användas till det människor behöver för att leva ett gott liv. En global välfärd kräver också internationell beskattning och så förstås adjöss med skatteparadisen. Det var en fröjd att känna hur folk följde hennes tankegångar och gång på gång applåderade hennes slutsatser. Överhuvudtaget var pärlbandet av korta anföranden i Hyde Park mycket väl genomfört. Tekniken fungerade, folk lyssnade hela tiden och trots regnskurarna ledsnade vi inte.

När jag tidigare på dagen stod nere vid Themsen och följde demonstrationståget från början till slut häpnade jag också över det stora inslaget av fackföreningar från hela landet. Samtidigt var det i dessa avdelningar, där det fanns gott om klassiska fackliga standar från säkert hundra år tillbaka i tiden, ett myller av småplakat som krävde t ex Climate Justice! och Ut ur Irak och Afghanistan! Jag tror att brittiska LOs generalsekreterare, Brendan Barber, har rätt när han hävdar i Guardian att det aldrig tidigare funnits en så bred koalition som gått samman med ett direkt budskap till världens ledare.

Men räcker det att ställa krav på dagens politiska ledare? Naturligtvis inte. Därför betonades gång på gång, inte minst av mötesledaren, Tony Robinson (eller här!) att vi själva måste vara alternativet. Så jobbigt är det! "Så åk nu hem, sov gott i natt - och i morgon: organisering! Vi har en lång strid framför oss och den ska vi vinna!"

Konsultens råd till Londons bankirer: Klä er som folk!

Sovvagnskonduktören väcker mig kvart i sex. En halvtimme senare sitter jag på Starbucks i Kölns centralstation och bläddrar i Süddeutsche Zeitung. Det är en stor och respekterad tidning, ett riktigt gammelmedium skulle många bloggare säga. Den har kvar det gamla, stora morgontidningsformatet som numera är övergivet i Sverige. Liten rubrikstil, sparsamt med bilder (som är bra) och mycket text. Jag tycker den ser läcker ut.

Sedan försöker jag väcka liv i min skoltyska och hittar snart en intervju med en läkare och psykiater som dessutom är professor i Führung und Organisation. Reportern undrar hur tyskarna mår och varför de inte är ute på gatorna och demonstrerar nu när det är kris.

Tyskarna mår bra, svarar professorn, konsumtionen fortsatter att vara hög. Handeln söker efter försäljare och den här Abwrackprämien har förlett många människor att unna sig en ny bil och erfarenheten visar att sådant gör en på gott humör. Och för övrigt demonstrerar folk när de känner att det kan ge resultat men man demonstrerar inte mot vädret eller naturkatastrofer.

Men reportern är envis och ställer flera frågor. Varför demonstrerar man inte mot företagsledare som avskedar folk och mot finansdirektörerna och deras feta bonusar? I artikeln intill får jag en förklaring till tidningens intresse för tuffare tag. Den har rubriken "Geiselhaft und Guillotine" och där kan man läsa att 20 av toppcheferna i Londons bankvärld har anlitat den välkända (i deras kretsar alltså) amerikanska säkerhets- och underrättelsetjänsten Kroll Security Consulting Group och fått rådet att inte se ut som bankdirektörer. Inga loggor på väskorna! Klä er som vanligt folk! Ledig klädsel är annars tillåten i den här världen enbart på fredagar.

Oron i London är inte tagen ur luften, fortsätter Süddeutsche Zeitung och nämner demonstrationerna som äger rum i London med början i morgon med anledning av G20-mötet 2 april. Men framför allt pekar man på att den man som gett girigheten ett ansikte i England, Sir Fred Goodwin, fått sin Mercedes angripen utanför sitt hus av okända stenkastare. I ett mejl från avsändaren bankbossesarecriminals@mail.com meddelas att detta bara var början. I Frankrike har dessutom några chefer vid ett par olika företag, som ägs av 3M respektive Sony och som planerar uppsägningar, blivit tagna som gisslan av de anställda och släppts ut först sedan de gått med på att börja förhandla.

De franska exemplen på ett slags facklig direkt aktion tycks inte ha varit våldsamma men det är klart att många, också jag, funderar på vilka konfrontationer som kommer att äga rum på Londons gator den kommande veckan. Bakom morgondagens demonstration Put the People First står en mycket bred koalition där också NGOs som respekteras av samällets eliter ingår. Arrangörerna berättar att de har blivit nerringda av journalister som vill veta "vad som kommer att hända" och har på sin hemsida skrivit "Tro inte på allt ni ser i medierna!" Och nästan allt som skrivs om manifestationerna handlar faktiskt om tänkbara våldsamheter. Några exempel:

• City firms prepare staff for G20 riots. Här!
• Biggest police operation for a decade to be launched at G20 summit in London. Här!
• G20 summit: Fears that anarchists plan to hijack march Här!

PS apropå professorn och det nöjda tyska folket: Attac Tyskland är den mest vitala medlemmen i Attac-familjen och fick häromdagen självaste Die Zeit att gå i taket för Attacarnas tilltag att aproducera en fejkad Die Zeit somhandlar om krisen. Det är ett innehållsrikt nummer som bl a innehåller en favorit i repris: Trailern med bankmannen som försöker förföra nya kunder trots att han har tappat brallorna. Och dessutom anordnar Attac Tyskland G20-demonstrationer tillsammans med fackföreningsrörelsen i både Frankfurt och Berlin. Se för övrigt Attac Sveriges pressmeddelande här.

På väg mot London: Skatteparadisen (1)

Innan jag somnade igår kväll bestämde jag mig för att jag ska använda första etappen av min tågresa till London till att lära mig litet mer om skatteparadisen. Sedan drömde jag hela natten om hur jag diskuterade skatteparadis med Johan Sanne, en av ledamöterna i Attac Sveriges Gemensamma Arbetsgrupp. Det berodde förstås på att han igår skickade mig ett mejl som lät förstå att självaste Världsbanken nu ska reda ut saken.

Ja, så har det blivit: "Alla" talar om skatteparadisen och tycker att de är förfärliga. Igår i Svenska Dagbladet hette det till exempel att Gordon Brown siktar mot fyra globala genombrott under G20-mötet och att ett av dem lyder:"Det första övergripande ingreppet mot skatteparadisen."

Och för bara någon vecka sedan överraskade DN med en åttaspaltig rubrik om riskkapitalister som gömmer undan pengar i en storleksordning som får gänget med bonusdirektörer att verka som rena farmarlaget. På Ekonomidelens förstasida publicerade DN fyra jättestora bilder på namngivna karlar - det enda som saknades var rubriken WANTED! Inuti fanns dessutom en stor pedagogisk bild av hela flödet (avloppet, kanske är ett bättre ord) och gissa om våra pensionspengar är inblandade. Tyvärr är de inlagda texterna på nätet inte lika effektfulla som uppslagen i papperstidningen.

Mina självstudier här på tåget inledde jag med att kolla senaste nytt hos det förträffliga TJN Tax Justice network - nätverket för en rättvis beskattning. De försåg mig genast med två "goda" nyheter.

Den ena handlade om en rapport som för första gången kartlägger omfattningen av de största multinationella företagens dotterbolag i olika skatteparadis. Det hade börjat med en tidigare undersökning i USA som visade att 83 av de 100 mest vinstrika multinationella bolagen i USA år 2007 hade dotterbolag i skatteparadis eller under sekretessbelagda regelverk (secrecy jurisdictions*)

Nu har TJN tillsammans med Alternatives Économique i Frankrike och SOMO i Nederländerna gjort en motsvarande undersökning av 97 av de största företagen i Storbritannien, Nederländerna och Frankrike. Alla utom ett hade dotterföretag i skatteparadis eller under andra sekretessbelagda regimer. I både USA och de europeiska länderna är det bankerna som har överlägset flest mörklagda dotterföretag. Listan toppas av Citigroup (USA), Barclays (England), Paribas (Frankrike) och ING (Nederländernba).

TJN gör bland annat följande kommentarer:

• Det har varit mycket svårt att få fram dessa uppgifter, särskilt i England, men det har aldrig tidigare varit möjligt.
  

• Resultatet bekräftar vilka enorma kunskaper om världens ekonomi som vi saknar.
  

• Denna kunskap kan bli tillgänglig för oss om företagen tvingas redovisa globala bokslut "land för land" med uppgifter om vilka dotterföretag som är verksamma i vilka länder och vilka vinster och förluster verksamheten genererat.
  

• Denna "land för land"-redovisning, som föreslagits av Action Aid, Christian Aid m fl, kan också avslöja omfattningen av det kapital som utvecklingsländerna går miste om genom den nuvarande ordningen. Christian Aid uppskattar beloppet till 160 miljarder dollar.
  

Genomläsningen av TJNs rapport för tankarna till den bild av banksystemet som växte fram när jag, en smula drabbad av hybris, i början av hösten trodde att jag var på väg att förstå "det hela". Den övergripande bilden, själva löpsedeln som så att säga skulle sälja in mina nya insikter om finanssystemet hos läsarna, hade tre ingredienser:

1: Den vanliga banken. Den kan vi besöka och ibland träffa människor i. Där finns det oftast vanliga pengar. Verksamheten är någorlunda reglerad.

2: Skuggsystemet. Det opererar så att säga bakom ryggen på den (oftast) vänliga personalen på den vanliga banken. Numera känner nästan alla till skuggsystemet men ingen förstår sig riktigt på det, än mindre kan någon styra eller kontrollera det. Regleringen är minst sagt bristfällig.

3: Skatteparadisen. Se ovan och nedan.

Den viktiga insikten, tyckte jag, var att förstå att de här tre systemen ingår i ett gemensamt omlopp, det så kallade finanssystemet, som den oefterhärmlige Mats Odell stått i riksdagen och kallat vårt samhälles mest produktiva.

Sedan, när det lackade mot jul, måste jag ha fått annat att tänka på. Jag fortsatte i alla fall inte mina bankstudier. Men jag minns hur LO-ekonomen Dan Andersson, i den första krisdiskussionen någon månad före sin pensionering, öppnade sitt inlägg med typ: "Vi behöver inte en moraldiskussion där Anders Borg säger att folk är giriga. I stället behöver vi inse vad som är fel i det globala ekonomiska systemet." Men vi vet alla, inte minst Dan Anderssons dåvarande chef Wanja Lundby-Vedin, vad som sedan hände.

I början av det här inlägget skrev jag att Tax Justice Network hade två pinfärska och "goda nyheter". Till den andra får jag återkomma. Tåget är redan i Alvesta.

* platser som avsiktligt skapar regleringar som i första hand ska kunna utnyttjas av dem som inte bor där och som underminerar lagstiftning och regleringar som gäller i "skatteflyktingarnas" egna hemländer. Det hela backas upp av lagstiftning som gör det omöjligt att identifiera dem som från utsidan utnyttjar det regelverk som tillrättalagts för dem.

Walden Bello om G20: Ska ni verkligen köpa en begagnad bil av den mannen?

En av de mest intressanta och radikala rösterna i det globaliseringskritiska civilsamhället tillhör Walden Bello. Han är professor i sociologi och aktivist, hemmahörande i Filippinerna. Han är ett av de tunga namnen i Focus on the Global South, en organisation som han var med om att grunda 1995 och som framför allt är verksam i Thailand, Filippinerna och Indien. Organisationen samarbetar med Chulalongkorn University, ett av Thailands mest prestigefyllda universitet, med målet att motverka den företagsstyrda globaliseringen, nyliberalismen och militariseringen. Walden Bello fick Alternativa Nobelpriset 2003 och har flera gånger framträtt i Sverige med Olof Palmes Internationella Center som värd.

I förra veckan diskuterade han det kommande G20-mötet i London med Gert-Jan Koopman som är direktör för Generaldirektoratet Näringsliv i EU-kommissionen. Mötet ordnades i Bryssel av TNI och kan ses på nätet.

Det får mig att tänka på konfrontativ dialog. Detta uttryck användes flitigt av det nyfödda Attac inför EUs toppmöte i Göteborg 2001 men begravdes sedan mer eller mindre i det som kom att heta Göteborgskravallerna. Denna dialog var tänkt som ett pedagogiskt och politiskt instrument som inte skulle dölja motsättningar i pratbubblor och osund enighet utan i stället göra dem tydliga och mobilisera människor för radikala alternativ. En annan värld är möjlig! Men i stället har vi sedan länge en situation där makten och dess kritiker talar i skilda rum och sällan eller aldrig möter varandra. Men när Bello och Koopman nu faktiskt satt i samma rum möttes för en gångs skull två röster från skilda politiska världar och vi får en chans att syna den avgrund som skiljer dem åt. Ordföranden under mötet, Guardian-journalisten David Gow, var också tydligt upplivad av det som hände. I sin tidning skrev han om en "Krisdiskussion som spred ett ljus genom dimman".

Bello återanvände i diskussionen den fråga som en gång ställdes om Richard Nixon: Vill ni verkligen köpa en begagnad bil av den här mannen?

Mannen i det här fallet är vad Bello med en ordlek som anspelar på IMF (Internationella Valutafonden) kallar för FMI (Failed Multilateral Institutions). I detta sällskap pekar han särskilt ut G20 som bildades efter Asienkrisen 1997 för att komma till rätta med kriserna i ekonomin men som svalde storföretagens mantra om att marknaden reglerar bäst sig själv. Andra FMI som Bello pekar på är FSF (Financial Stability Forum), Baselkommittén, WTO med dess havererade Doharunda och så naturligtvis IMF med dess "närmast feodala maktstruktur". G20 är en informell maktgruppering som representerar dem som skapat den nuvarande krisen och den saknar legitimitet inför världens befolkning. Bello jämför med Bretton-Woods där 44 länder deltog under pågående krig och där man lade stor vikt vid legitimiteten och det formella, inklusive kopplingen till det framväxande FN. Att man under en dag i London med G20 (som ibland tycks likna en valkampanj för Gordon Brown) ska kunna uträtta det man i Bretton Woods åstadkom på 31 dagar är för Bello en absurd idé. Han vill se en regelrätt utlyst FN-session som tar sig an kriserna.

Och den begagnade bilen som dessa FMI försöker sälja till oss? Det är, menar Bello, den gamla vanliga globaliseringen, det vill säga en neoliberal ekonomi som vidgar fattigdomsklyftor, skapar sociala och ekologiska kriser och bara förvärrar klimathotet. Hans analys grundas i övertygelsen om att den rika världens ekonomier vid 1970-talets mitt gick in i en överproduktionskris efter en exempellöst lång period av hög tillväxt. Man letade efter nödutgångar och satsade på globalisering, nyliberalism och produktion av fiktiva finansiella värden - med dagens alla kriser som följd. Och nu vill krisens konstruktörer att vi ska färdas vidare med det här livsfarliga åket - bara dom har fått fixa till det här problemet med smörjoljan. Man reducerar alltså, i Bellos ögon, de olika kriserna till en fråga om att bättre reglera det finansiella systemets mekanismer.

Hur reagerade då Gert-Jan Koopman, direktoriatdirektören från EU-kommissionen, på Walden Bellos kritik?

Koopman menade att han kunde instämma i mycket men att Bellos frågor till stor del var långsiktiga och att de akuta (historiskt unikt allvarliga!) problemen måste prioriteras. Han ville också korrigera bilden av EU som han menade var alltför negativ och hänvisade till Kommissionens kommunikation 4 mars om ekonomisk återhämtning (som finns på svenska här). Men tidvis blev avgrunden mellan debattörerna mycket tydlig, t ex när det gäller den så kallade frihandeln och inställningen till Doha-rundan eller när Bello till och med ifrågasatte den heliga tillväxten: Vad som måste ske är en radikal minskning av konsumtionen och de europeiska politiska politikerna måste ha modet (vilket de inte haft hittills) att säga att man skapar en stor medelklass som ägnar sig åt överkonsumtion. Nationella program måste skapas som begränsar konsumtionen då det gäller transporter, energi och industriell tillverkning och som ändrar fördelningen av konsumtionen så att den blir moraliskt försvarbar.

I en intervju längst ner på sidan (det femte filmklippet) gör Bello en mycket intressant betraktelse över diskussionen med Koopman och han beskriver den faktiskt som en ganska lyckad konfrontativ dialog: "Vi försökte göra en helhetsanalys och vi möttes av ett försök att fragmentisera den och jag tror att de närvarande uppfattade detta mycket väl."

Ett helvete i taget. Klimathotet och finanskrisen.

I torsdags var jag på två seminarier om klimatet.

På förmiddagen ställdes frågan "Vem ska betala?" när Göran Eklöfs rapport Klimatnotan presenterades i Kulturhuset i Stockholm. Bakom rapporten står Diakonia, Forum Syd, Kooperation utan gränser och Naturskyddsföreningen

På kvällen presenterade Klas Eklund sin bok Vårt klimat på Fores (en marknadsentusiastisk tankesmedja som gärna döljer att den är finansierad av Centerpartiet).

Liksom i förbigående nämndes vid ett par tillfällen den pågående finanskrisen och depressionen. Emma Lindberg från Naturskyddsföreningen ställde en fråga om den och Klas Eklund (som deltog i båda seminarierna) svarade kortfattat att finanskrisen splittrade diskussionen och politiken. Nu får politikerna först och främst ägna sig åt den ekonomiska krisen. Typ: Vi får ta ett helvetet i taget. Jag tror inte att Klas Eklund tycker att det är bra. Men han är, som det heter, realist. "Det är så här det fungerar." Och i rättvisans namn: i sin bok skriver han att en lågkonjunktur kan vara ett gyllene tillfälle att genomföra klimatinvesteringar som på sikt ändå måste till.

Men i sin bok skriver Eklund också:

"Finanskrisen beror på en kombination av dålig översyn och alltför lättsinnig utlåning. Klimatkrisen har andra orsaker."

Det höll inte Björn Elmbrant med om när han kommenterade Eklunds bok hos Fores. Han menade att de båda kriserna uppvisar stora likheter. "I båda fallen handlar det om att köra så det ryker."

Själv tänker jag förstås på Susan George och hennes gröna keynesianism som jag redan skrivit om flera gånger. Hon kopplar verkligen ihop de olika kriserna och vill ta ett gemensamt grepp om dem. Samma ambitioner finns hos Institutionen för ekonomisk historia på Stockholms universitet som ordnade konferensen om Ett nytt grönt kontrakt för ett par veckor sedan. Där kunde man höra optimister (ännu så länge mindre "realistiska" än Eklund) som sa: Har ni tänkt på att den här gången talar man om att lösa de olika kriserna med en gemensam strategi!

Och jag tänker på Pär Rådström som sa något om att en intellektuell person är en som kan tänka på två olika saker samtidigt utan bryta ihop. Eller, när han var på ett mera ironiskt humör: "Var sak på sin plats och skridskorna i isskåpet".

Grönt kontrakt - utan makt?

I veckan som gick bjöd institutionen för Ekonomisk historia vid Stockholms universitet in till två långa dagsverken om "trippelkrisen". Syftet var att inspirera till En ny grön giv - A New Green Deal. Det var många paneler och föreläsningar och det var gratis och öppet för allmänheten. Ett utomordentligt initiativ. Så här såg bilden på affischerna ut.

En av eldsjälarna bakom initiativet var Jonathan Feldman som hämtade sin trippel från Barry Commoner som hade stort inflytande i den framväxande miljörörelsen också i Sverige, bl a med boken Cirkeln sluter sig från 1972. Commoner talade om miljökrisen, energibristen och nedgången i ekonomin. Talet om A New Green Deal leder förstås tankarna till Roosevelt och USA:s 30-talskris men Feldman hade också letat fram en bok av Bjarne Braatoy som menade att Socialdemokraternas och Bondeförbundets krispolitik i spåren på Kreuger-kraschen var början till "Sweden's New Deal".

Det är många som talar i de här termerna just nu. I den plattform som nu publicerats inför den stora marschen i London 28 mars inför G20-mötet 2 april kräver man till exempel "massiva investeringar i en ny grön giv". I höstas skrev jag om Susan Georges Schumacher-föreläsning där hon talade om "en grön keynesianism" för att råda bot på de sammanfallande kriserna. Hon påminde om den snabba och framgångsrika omställning av USAs ekonomi under andra världskriget som hon hade tydliga minnen av från sin barndom.

Men Susan Georges trippel ser litet annorlunda ut än den som finns på affischerna från Institutionen för Ekonomisk historia. Så här, närmare bestämt:
Susan George har alltså fört samman energi- och klimatfrågorna under den ekologiska krisen och avser förstås också realekonomins kris med finanskrisen. Men dessutom talar hon om ytterligare en kris, nämligen den sociala. Hennes kanske viktigaste perspektiv gäller global solidaritet och hon menar att den pågående globaliseringen skapar orimliga klyftor mellan topp och botten, något som i sin tur leder till en legitimitetskris.

Till detta kommer en helt annan dimension som är avgörande för Susan George och hela den globala rättviserörelsen men som överhuvudtaget inte fanns på dagordningen i den gångna veckans konferens i Stockholm. Den gäller makten. Hur ska denna oerhörda förändring gå till? Vilka sociala krafter ska genomdriva den?

För den diskussionen behöver vi en annan trippel:

Litet tillspetsat kan man säga att den outtalade förutsättningen för resonemangen i den gångna veckans konferens var att "vi" har ett tufft jobb framför oss och att "vi" förhoppningsvis ska resonera oss fram till hur den beska medicinen ska se ut. Och sedan återstår det svåra, att få "dom andra" att svälja den. Ungefär så här med andra ord:
Det där tror inte Susan George på. Inte Naomi Klein heller:

Folk talar om behovet av ett grönt New Deal och jämför den här tidpunkten med det tidiga 1930-talet och det är riktigt. Men det som fick Roosevelt att ta de här riskerna och vara så där djärv var att han var under enorm press underifrån från gräsrotsrörelser. Utan detta är Obama under ett oerhört tryck att inte chockera systemet. (Här)

Och:

... den populära uppfattningen var att Roosevelt hittade på New Deal-politiken på grund av sin liberala inriktning. Men Kleins version är att New deal-politiken förespråkades av Roosevelt därför att han visste att om denna reformpolitik inte antogs skulle det ha blivit revolution. Arbetarrörelsen i Förenta Staterna var så stor och så välorganiserad att den skrämde det politiska etablissemanget så att de valde New Deal som ett sätt att hindra allvarliga sociala omvälvningar. Klein tror att vi behöver lära av den här historien och inte vänta på att politiker ska göra förändringar. I stället tryckte hon på att vi måste bygga rörelser för att kräva förändringar. (Här)

Då blir bilden i stället denna:
Medierna struntade i universitetets Grönt kontrakt-konferens. Enda undantaget som jag sett är Sverker Lenas i Dagens Nyheter och han tänker i liknande banor som Naomi Klein och Susan George. I en stor artikel med rubriken Klimatkrig har han pekat på de politiska motsättningar som aktualiseras av klimatförändringarna och en kolumn där han kommenterar själva konferensen har rubriken Klimatpolitik måste byggas underifrån. Jag citerar:

Luciano Astudillo (S) föreställde sig att ett grönt kontrakt kan skapas genom att man sätter sig ner med alla branscher och ”kommer överens”. Vinn-vinn. Inrikesflyget och åkeribranschen, Vattenfalls kolkraftverk och näringslivslobbyns klimatskeptiker – kanske kan alla skriva gröna kontrakt med varandra?

Problemet är att 30-talets nya giv ofta uppfattas som ett slags skänk från ovan från den upplyste president Roosevelt. I själva verket var new deal en uppgörelse som tvingades fram av en strejkande och starkt mobiliserande vänster.

Den organiseringen och förhandlingspositionen har inte dagens miljörörelse. Det gör att politiker förgäves inväntar ett folkligt tryck, medan folket väntar på grönt ledarskap.

Detta gröna Moment 22, som Lenas kallar det, vill han lösa med hjälp av gröna demokratifonder:

Därifrån skulle sociala rörelser som förankrar klimatfrågan på medborgarnivå kunna söka ekonomiskt stöd. Det kan handla exempelvis om miljö- och klimatorganisationer, kyrkliga initiativ, lokala fackklubbar eller transition towns-rörelser (som anpassar samhällen till klimatförändringar och oljebrist). Där skapas redan delaktighet i och engagemang för ett grönt och bättre samhälle på gräsrotsnivå. I slutändan är det också där som klimatpolitiken måste bottna.

Alltså skattefinansierade och bidragsberoende sociala rörelser som driver fram ett grönt New deal underifrån? Jag vill så gärna tro på idén men känner att jag faktiskt inte gör det. Fler förslag?

Capitalist Fools

Photo illustration by Darrow

Rubriken är inte min, och inte bilden heller. De finns i Vanity Fair där Joseph Stiglitz än en gång har vädrat sina pedagogiska talanger. Han får mig att tänka på alla dem som säger att "nu gäller det att se framåt". Stiglitz har nämligen ett viktigt tillägg: Men då måste man ha bra koll bakåt. Historieskrivningen, alltså!

I artikeln tar han upp fem viktiga misstag på vägen in i krisen (där det femte är Bush-administrationen "medicin" mot sjukdomen). Så här låter det när Stiglitz beskriver dem (och delvis talar i egen sak):

1. När Volcker fick gå och Greenspan kom. 1987 bytte Ronald Reagan chef för Federal Reserve Board. Paul Volcker var värd ett nytt förordnande efter att ha fått ner inflationen från över 11 till under 4 procent. Men Volcker förstod att finansmarknaden också behövde regleringar. Därför ersattes han av Alan Greenspan som gillade att öppna penningkranen men var motståndare till regleringar. Greenspan styrde över två finansbubblor - efter IT-bubblan hjälpte han till att blåsa upp husbubblan. En centralbanks främsta uppgift är att stabiblisera finanssystemet och Greenspan hade tillgång till sådana verktyg - och kunde begära flera av kongressen om han saknade några. Om banker till exempel ger lån som baseras på artificiellt höga priser på hus och andra tillgångar kan resultatet bli en härdsmälta - som vi ser nu och som Greenspan borde ha förstått. Ovanpå detta kom så bankernas inbördes monumentala vadhållning med de finansiella "instrument" som en gång introducerats under parollen "minska riskerna" men som i praktiken kom att utvecklas till vad som kallats "finansiella massförstörelsevapen". Denna verksamhet, där de finansiella institutionernas verksamhet blandas ihop och blir beroende av varandra, leder till att de till slut inte kan utläsa varandras eller ens sitt eget finansiella läge. Redan under Clinton-tiden stod det klart för regeringens Råd av ekonomiska rådgivare under Stiglitz ordförandeskap att dessa derivat innebar en risk. I rådet ingick både Greenspan och finansministern, Robert Rubin, men de reglerande myndigheterna struntade i varningen. De ville inte störa de finansiella innovationerna. Men innovationer är, lika litet som "change", något självklart bra. De kan vara dåliga också - som till exempel "liar loans".

2. Väggarna rivs. Avregleringsfilosofin ledde bl a till att kongressen 1999 avskaffade Glass-Steagall Act efter en lobbningkampanj som kostat finansvärlden 300 miljoner dollar. Denna lag hade länge hållit isär banker (som lånar ut pengar) och investmentbanker (som organiserar försäljning av aktier och obligationer) - en vägg som byggdes efter Den Stora Depressionen i syfte att förhindra en upprepning av alla excesser och intressekonflikter. Stieglitz ville inte att Glass Steagall-lagen skulle avskaffas eftersom aktörerna då skulle utsättas för övermäktiga egenintressen som skulle styra utvecklingen bort från vett och sans. Det värsta som hände när väggen mellan banker och andra finansiella institutioner revs var att riskkapitalbolagens kultur, där man traditionellt tar stora risker för att rika människor ska bli rikare, spred sig in i bankernas traditionellt konservativa kultur. En annan viktig avreglering var ett beslut i tysthet 2004 ( som nästan ingen deltog i, skriver Stiglitz). Det var när de stora investmentbankernas kvot för förhållandet mellan skuld och kapital ändrades, från 12:1 till 30:1 eller högre, så att de kunde köpa mera säkerheter, baserade på inteckningar, och blåsa under den framväxande husbubblan. Myndigheten motiverade beslutet genom att argumentera för "självreglering", vilket betyder "sköt er själva" (ett uttryck som på svenska ofta kompletteras med "och skit i andra"). En princip, skriver Stiglitz, som också Greenspan i efterhand betecknat som orimlig. Det förekom också varningar mot nya företeelser som inte reglerats, framför allt de finansiella derivaten. En kom från Commodity Futures Trading Commission när FED 1998 hade ordnat borgen (bailout) för en Hedge-fund vars biljondollar-konkurs hotade de globala finansmarknaderna. Men Greenspan, finansministern Rubin och den biträdande finansministern Larry Summers bjöd benhårt och framgångsrikt motstånd. (Min kommentar: Samme Larry Summers har utnämnts av Barack Obama att leda Vita Husets nationella ekonomiska råd, något som av ekonomen Dean Baker liknats vid att uppdra åt Osama bin Laden att leda kriget mot terrorismen.)

3. Blodiglar som patentmedicin. Sedan följde Bushs skattesänkningar med början i juni 2001. De användes som en modernt variant på forna tiders blodiglar: de skulle råda bot mot allting, särskilt om sänkningarna riktade sig mot företag och folk med höga inkomster. De hade stor betydelse för att lägga grunden till den kris som sedan följt. Eftersom de bidrog väldigt litet till att stimulera ekonomin fick Fed i stället försöka stimulera den verkliga ekonomin med räntesänkningar. Saken förvärrades av Irak-kriget och de skenande oljepriser som följde i dess spår med resultatet att det oljeberoende USA fick betala flera hundra miljarder dollar mera i oljepriser - pengar som annars kunde ha utnyttjats i den inhemska ekonomin. I normala fall hade detta lett till en ekonomisk nedgång, som på 70-talet, men eftersom Fed reagerade med att ösa ut pengar kunde man skjuta nedgången framför sig. "Vi levde på lånad tid med lånade pengar." Skattesänkningarna bidrog dessutom till krisen genom att vända värdehierarkin upp och ned: de som spelade hem pengar i värdepappers-kasinot fick lindrigare skatter än de som helt enkelt arbetade. Och inte nog med det. Eftersom räntor dessutom var avdragsgilla kunde man låna till sitt skattestimulerade spelande och skjuta betalningen av räntan på framtiden.

4. Falska siffror. Samtidigt, i kölvattnet på en serie stora skandaler då WorldCom och Enron kollapsade antog Kongressen i juli 2002 Sarbanes-Oxley Act. I skandalerna hade varje större amerikansk revisionsbyrå och de flesta banker och många stora företag varit inblandade och det stod klart att man hade allvarliga problem med redovisningssystemen. De flesta människor tycker att bokföring och redovisning är rena sömnpillret - men kan du inte lita på ett företags siffror kan du inte lita på någonting alls. Tyvärr missade lagstiftarna en sak, av många bedömd som mycket viktig, på vägen fram till kongressbeslutet. Det var att reglera de optioner som var ledningens speciella morötter. Dessa försvaras ofta som motivationsskapande incitament - vilket är illa nog eftersom det är fel. Ännu värre är att de uppmuntrar dålig redovisning: de ger ledningen starka motiv att förvanska informationen i syfte att pumpa upp aktievärdet. Värderingsföretagens incitamentstruktur har också visat sig vara pervers. Dessa institutioner betalas av dem som de värderar och de har kommit att praktisera en för dem själva lönsam betygsinflation. De började tro på en finansiell alkemi som innebär att "förgiftade lån" skulle gå hem hos banker och pensionsfonder bara de fick tillräckligt höga betyg. Samma sak kunde beskådas under Asienkrisen på 1990-talet: höga betyg satte igång strida penningflöden till regionen och när sedan betygen plötsligt sänktes kom katastrofen.

5. Låt det blöda. När Representanthuset antog regeringens "räddningspaket" 3 oktober i år hade regeringens ekonomiska illusioner definitivt spruckit och när banksystemets kollapser radades upp girade Bushadministrationen av och an: man gick i borgen för en del men inte för andra, en del aktieägare fick något tillbaka, andra inte. Finansminister Henry Paulsons första förslag var en handling av extraordinär arrogans: han lade fram ett papper på tre sidor som skulle ge honom rätt att använda 700 miljarder dollar efter eget behag. "För att återupprätta förtroendet." Men de underliggande skälen till det förlorade förtroendet angreps inte. Bankerna hade för många dåliga lån, balansräkningarna var fulla av hål och ingen visste vad som var sant och falskt. Det var som att ge blodtransfusion till en patient med inre blödningar utan att bry sig om källan till problemet - nämligen alla utmätningarna. Sent omsider gav Paulson upp sin plan att betala "cash for trash" men började då förse bankerna med pengar på ett sätt som retade upp skattebetalarna och utan att försäkra sig om att bankerna skulle börja låna ut pengar. Han lät till och med bankerna ösa ut pengar till sina aktieägare medan skattebetalarna öste in pengar i bankerna. Det andra problemet som inte togs upp var de svagheter som tornade upp sig i realekonomin som hittills hade hållits under armarna genom allt sanslöst lånande men som nu - utan snabba regeringsgripanden - stod inför en drastisk nedgång. Regeringen påstod att den ville bygga upp förtroendet men leverade i praktiken ett trick. Hade den verkligen velat återupprätta förtroendet skulle den ha börjat med de underliggande problemen: felen i incitamentstrukturerna och regleringssystemet.

Stiglitz rundar av sin artikel med att fråga sig om det fanns något enskilt beslut som hade kunnat ändra händelseutvecklingen om det hade fattats annorlunda. Hans svar är att varje beslut - också alla olyckliga beslut att inte göra någonting alls - är en konsekvens av tidigare beslut. Tillsammans bildar de en väv som sträcker sig långt tillbaka i tiden. På högerkanten får man visserligen höra att enskilda regeringsbeslut, som Community Reinvestment Act (som krävde att bankerna skulle bevilja inteckningslån i låginkomst-områden) spelat en avgörande roll och man har gjort de väldiga och ursprungligen statliga långivarna Fannie Mae och Freddie Mac till ett slags syndabockar. Men i själva verket, menar Stiglitz, kom de sent in i subprime-spelet och deras problem var de samma som i den privata sektorn: företagsledningarna arbetade under en incitamentstruktur som fick dem att gå bort sig i gambling. I själva verket kokar alla individuella misstag ner till ett stort och grundläggande: tron på att marknaden kan sköta sig själv och att statens roll ska vara minimal. Detta fick sin belysning i form av en syndabekännelse under höstens utskottsförhör på Capitol Hill som Stiglitz citerar:

Förre centralbankschefen Alan Greenspan
- Jag har kommit på ett fel.
Kongressledamoten Henry Waxman
- Med andra ord insåg ni att er världsbild, er ideologi, inte var rätt; den fungerade inte.
Greenspan
- Absolut, precis.

Varpå Stiglitz avslutar sin artikel: När USA - och en stor del av resten av världen - omfattade denna felaktiga ekonomiska filosofi var det ofrånkomligt att att vi till sist skulle hamna där vi idag befinner oss.

C H Hermansson och finanskrisen

Det blev köbildning utanför Riksdagens ledamotshus igår eftermiddag när alla skulle få sina brickor och slussas igenom vakten. Vänsterpartiets riksdagsgrupp och CMS hade bjudit in till diskussion om finanskrisen. I panelen satt C H Hermansson, Dan Andersson och Stefan de Vylder. Diskussionen leddes av Aron Etzler, chefredaktör på Flamman, som valde att börja diskussionen med att ställa den fråga som ofta tappas bort när vänstern samlas till intelligent kritik av kapitalismen. Med andra ord: Vad bör göras?

Det blev två och en halv timmes diskussion nonstop, utan bensträckare och förfriskningar. Jag väljer ett av spåren, det som den nu 90-årige förre Vpk-ordföranden skissade. Ungefär så här:

- Hilferding skrev ju sin bok Finanskapitalet i början på förra seklet och pekade på hur bankkapital och industrikapital gick samman. Det som sedan hänt är att finanskapitalet har blivit mäktigare och nu lösgjort sig från den verkliga ekonomin. Finanskapitalet producerar inga nyttigheter. Vilket inte hindrade Mats Odell att i dagens riksdagsdebatt säga att finanssektorn är den kanske mest välfärdsskapande sektorn. Och den mannen ska tala om värdegrund!

- Men en allians mot det destruktiva finanskapitalets härjningar borde vara möjlig. En allians mellan småföretagare, industri- och handelskapitalister och löntagare. Och tillsätt en kommission! Ge den två uppgifter. Dels att utröna hur man ska kunna skruva ner de orimliga finansiella mål som styr storföretagen under kvartalskapitalismen. Förre riksbanksdirektören Thomas Franzéns analys är bra att utgå ifrån även om hans tro på att företagsvärlden själv ska kunna åstadkomma en grovsanering låter som en illusion. Kommissionen bör också föreslå förbud mot de mest destruktiva finansiella instrumenten, t ex Hedgefonderna.

C H Hermansson kryddade sitt resonemang med ett minne från en annan kristid, troligen på 1940-talet (jag missade det exakta året):

- Ernst Wigforss var finansminister på den tiden och han samlade folk från alla partier, från storfinansen och bankerna och från akademierna. Där var Bertil Ohlin och en av de gamla Wallenbergarna och den gamle Browald…. Och så fick jag vara med på ett hörn, ung och oerfaren. Det var en märklig upplevelse, till exempel att få erkännsamma ord av Bertil Ohlin. Och så var det Dag Hammarsköld, den gången statssekreterare, som var nyckelpersonen i samtalen och som höll i pennan – och till sist åstadkom ett dokument med hyggligt keynesiansk prägel som alla kunde ställa upp på.

Det var tydligt att det där var något som tilltalade Dan Andersson, LOs chefsekonom, ty när samtalsledaren Aron Etzler avrundade diskussionen med att begära ett handlingsprogram på tre punkter dök Hermansson och finanskris-kommissionen upp på nytt. Och Dan Andersson tänkte högt, typ:

- Vi skulle behöva en Hammarsköld…. En tjänsteman av den gamla skolan med stor integritet…. Jag ser mig omkring..... men nej, jag ser ingen Hammarsköld idag….

Det är nog värre än så, tänker jag litet senare. Inte ens en återuppstånden Hammarsköld skulle kunna sitta med Odell, Sahlin, Jonung och Calmfors och Swedbank och Klas Eklund och någon amerikan från Volvo och föra ett rationellt samtal som resulterade i ett keynesianskt dokument.

Och i eftertankens kranka blekhet måste jag erkänna att trots att de där två och en halvtimmarna i Riksdagens ledamotshus var väldigt trevliga (och jag tror att de flesta av alla dem som fyllde salen håller med om det) så finns det absolut inget trevligt i det politiska läget. Det är bara att plocka fram det gamla Gramsci-citatet och inse att vårt intellekt inte ger oss något hopp men att det är vår förbannade skyldighet att ändå handla med optimism. ”Du har inte en chans – ta den!”

Än en gång är det några ord från igår ur den luttrade C H Hermanssons mun som dyker upp i mitt huvud.

- Nu gäller det att förbereda sig. Efter segervalet 2010 måste vi veta vad vi ska göra.

Man skulle ju till att börja med kunna efterlysa den där hammarsköldska processunderlättaren (som det väl skulle heta på nutida management-svenska) för ett något mindre omöjligt jobb: att vara sekreterare i ett folkrörelsarbete med sikte på ett krisprogram för en rödgrön vänster. Det fanns något i luften i gårdagens diskussion som gav näring åt sådana förhoppningar.

Till att börja med gäller det att få ordning på den diskussion som inte är så lätt att hänga med i – den om utgiftstak, budgetbalans-funtamentalism och Lars Ohlys politiska ensamhet.

Nödlån och nödlögn

Vice riksbankschef Lars Nyberg kom för sent till LOs kunskapsseminarium om finanskrisen igår. Det var en sak han måste ordna först. Det var Carnegie som behövde låna en miljard.

Men Nyberg var lugn hela vägen från banken och när han kom fram till katedern i LO-huset log han och var trevlig och sa att det var inget särskilt med den där miljarden. Carnegie är solitt och Riksbanken har fått goda säkerheter för lånet.

Samtidigt öppnade dom posten borta hos Carnegie och hittade ett brev från Finansinspektionen. Problemet var att Carnegie möjligen hade brutit mot reglementet. Bankirfirman (eller banken, som det mest står i tidningen) hade bundit sig för att låna ut en miljard till en finansman som heter Maths O Sundquist. Reglerna säger att ett lån till en enskild kund inte får överstiga 25 procent av kapitalbasen. I Carnegies fall är kapitalbasen drygt 1,6 miljarder. Alltså skulle Sundquist få låna max 400 miljoner.

Att det var så illa med lånet till Sundquist visste vi inte, sa Carnegies styrelseordförande Anders Fällman, när det hela exploderade och värdet på Carnegies aktier störtdök mitt under LOs kunskapsseminarium. En som däremot kanske visste det var förre VDn Anders Onarheim som 29 september lämnade Carnegies ledningsgrupp och under sommaren passade på att sälja 150 000 av sina aktier i företaget när kursen var mycket bättre och han själv var registrerad som insider. Fast till Svenska Dagbladet säger han förstås han att han, precis som styrelsen, inte hade en aning om hur det stod till med Sundquist-lånet.

Men vice riksbankschefen tycker alltså att Carnegie är ett välskött bolag och dessutom har han ju ordnat goda säkerheter för Riksbankens lån. Han sa inte vad den goda säkerheten hette. Men i medierna kan vi läsa att den består av ett dotterbolag till Carnegie.

Men tänk om Carnegie behöver ännu mer pengar, frågade en journalist igår. Det är inte aktuellt, blev svaret. Något sådant hade vice riksbankschefen inte hört talas om.

Ett dygn senare har vi alla hört talas om det. Det solida Carnegie har kommit på att dom behöver låna fem miljarder av riksbanken i stället för en.

Nu får det räcka. Jag hoppar över allt det där från det senaste året: olaglig optionshandel, Ekobrottsmyndighetens förundersökning och razzia hos Carnegie, Finansinspektionens hårda dom med maximalt skadestånd på 50 miljoner kronor och VDs omedelbara tack och adjö med 180 miljoner i ersättning och sedan byte av hela styrelsen. Och så det där med Mats Odells kompetenta kompisar från Carnegie som jobbade på finansdepartementet "som rådgivare i statens utförsäljningsaffärer".

Ja, det där blir alldeles för mycket för en enda bloggning.

Men jag måste ändå berätta att jag hör två röster i mitt huvud medan jag betraktar den leende och trevlige riksbankschefen på LOs kunskapsseminarium.

Den ena rösten tillhör Carl Bildt och är från augusti 1992. Han var landets statsminister och den borgerliga regeringen var samlad i Harpsund. Det var många i landet som oroade sig för en annalkande ekonomisk kris och senare samma höst skulle riksbankschefen höja räntan till 500 procent. Men statsministern kände ingen oro. Denne dementiernas mästare sa följande:

- Den oron är ju mycket spekulativ i den meningen att det är en rubrik här och en rubrik där i en tidning, det är mycket semesterspekulationer av semestervikarier. Vi har lagt upp en plan och vi fullföljer den.

Den andra rösten i mitt huvud tillhör Bo Lundgren, Bildt-regeringens biträdande finansminister. Också han var alltså i Harpsund i augusti 1992. 16 år senare, sommaren 2008, kommenterar han Bildts uttalande så här.

- Vi visste ju mycket mer men man går ju inte gärna ut och säger att ja, vi har ett stort problem, här kommer det att gå åt helsicke. Ungefär som jag skulle gå ut och säga snart kommer svenska banksystemet att hotas av ett sammanbrott. Det skulle ju ha fått en del konsekvenser.

Det är ju inte precis lugnande information men det kan vara bra att veta: När sanningen är som hetast får vi inte höra den. Kanske kan en riksbankschef tycka att en investmentbank på fallrepet har blivit en lekstuga för girigbukar. Men det kommer han inte att säga. Möjligen i memoarerna en vacker dag, men inte så länge han har betalt för att hålla oss lugna.

Har Sarkozy, Obama och Attac något gemensamt?

Jag har just sett ett lysande Public Service-program som heter ”Borde skatteparadisen förbjudas?” Det sändes (på engelska) av France24 och finns här.

Det är lysande för att det är så pedagogiskt och vågar gå rakt på den fråga som svenska medier ännu inte ställt: Har skatteparadisen något med finanskrisen att göra?

Dessutom bjuder en av deltagarna på ett underhållande extranummer. Det är Daniel Mitchell, en kollega till Johan Norberg på det högerextrema Cato Institute, som drar ner brallorna på sig själv så det står härliga till. Han säger rakt ut att riksdagsbeslut om beskattning av medborgarna är ett rån, iscensatt av majoriteten, och därför gäller det att skydda rikt folk som försöker smita från skatten. Skatteparadisen, sa Mitchell, är mycket önskvärda och nyttiga för den internationella handeln och ekonomin. De är kort sagt en välsignelse. De folkvalda lagstiftarna i länder som Frankrike och Tyskland (för att inte tala om Skandinavien, som han inte nämner) är däremot i praktiken kriminella.

Utvecklingsekonomen Alex Cobham, verksam som policyansvarig hos Christian Aid, sa i programmet att skatteparadisen är ett allvarligt problem både för rika och, i synnerhet, för fattigare länder. De har i hög grad medverkat till de brister i information och regleringar som orsakat krisen genom att finansinstituten har kunnat expandera sin verksamhet bortom alla rimliga gränser. I Christian Aid har man dessutom kunnat konstatera att skatteparadisens bristande transparens har lett till att utvecklingsländerna berövas skatteinkomster i storleksordningen 160 miljarder dollar om året – mycket mera än de får i bistånd.

Programmet från France24 var säkert föranlett av den senaste veckans utspel på högsta nivå från Tyskland och Frankrike som vid ett OECD-möte föreslagit att Schweiz ska sättas upp på ”svarta listan” över skatteparadis. Schweiziske utrikesministern svarade med att kalla till sig Tysklands ambassadör i Bern för att uttala sitt ogillande. Dessutom har det varit hårda ordväxlingar mellan Frankrike och Luxemburg.

Vid ett tillfälle har franske presidenten och nuvarande EU-ordföranden Nicolas Sarkosy till och med gjort en koppling mellan de statliga räddningsaktionerna och skatteparadisen. I veckan skrev Dagens Industri:

President Nicolas Sarkozy tar nu tillfället i akt att uppmana till en ”omstöpning av det globala finanssystemet”. Han vill börja med just bankerna: ”Ingen bank som arbetar med statens pengar skall kunna arbeta i skatteparadis”.

Också i USA är frågan om skatteparadisen aktuell. Senast igår sa Barach Obama under valrörelsen att skatteparadisen ska stängas och tidigare har han stöttat ett lagförslag som kallas Stop Tax Haven Abuse Act

Det ska bli intressant att se om denna Attac-fråga kommer att ta sig in på mediernas agenda ”tack vare” finanskrisen. Hur som helst laddar Attac Sverige nu för ett seminarium som ligger rätt i tiden. 6 december i ABF-huset i Stockholm är rubriken ”Skatter i ett globalt perspektiv” Läs mera här.

PS. Tidningsklippet överst i den här bloggningen är hämtat ur tidskriften Fokus. Han som vill bevara skatteparadisen är finansmannen Tomas Fischer, för oss äldre mest känd som finansiär av Ebbe Carlsson-affären på 1980-talet.

Susan George: Stort kan vara vackert!

Susan George är en ledande intellektuell och aktivist i den globala rättviserörelsen. Hon har varit en av mina inspiratörer allt sedan jag första gången hörde henne på Forum Syds Fokus på Världshandel senhösten 2000. Ett år senare satt hon tillsammans med George Soros och Joseph Stiglitz på podiet i ett proppfullt konserthus i Stockholm. Någon dag senare blev hon intervjuad i Ekots Lördagsintervjun. Globaliseringsdebatten gick på högvarv – trots 11 september och Göteborgskravallerna.

För några veckor sedan höll Susan George en Schumacher-föreläsning i Bristol, England. E.F. Schumacher var ett av de stora namnen i 70-talets civilisations- och miljökritiska rörelser och han har gjort uttrycket ”Litet är vackert” bevingat. Hans bok med samma namn har av Times Literary Supplement utnämnts till en av de hundra mest inflytelserika efter andra världskriget. Det är möjligt att Susan George chockerade sin publik när hon i sin föreläsning till Schumachers minne sa att ”Stort kan också vara vackert – och just nu lever vi i en sådan tid.”

Hennes föreläsning hade rubriken ”Den globala ekonomins omvandling – Lösningar för en uthållig värld”. Manuskriptet skrevs i mitten av september när finanskrisen började galoppera. Det finns här – och det är väl värt att läsas.

Susan George börjar med att nämna Margaret Thatchers berömda uttalande att ”något sådant som samhälle finns inte”. I stället är det ju så, menar George, att allting hänger ihop. Problemet är att i vår värld har saker och ting kopplats samman på ett så olycksbringade sätt att människors villkor förvärras och planeten skadas på ett ohjälpligt sätt. Detta yttrar sig nu i tre samtidiga kriser: den sociala - med en oacceptabelt utbredd fattigdom och en lika oacceptabel koncentration av rikedom –, den finansiella och den ekologiska – med global uppvärmning och klimatförändringar.

De här problem är så gigantiska att miljövännernas välmenande råd dessvärre är helt otillräckliga. ”Jag är ledsen att säga det, men den tiden är förbi då vi bad människor byta sitt beteende och sina glödlampor.” Naturligtvis har jag inte något emot att människor gör så, fortsatte hon, och jag ställer upp på förslag om småskalighet och lokalsamhällen. Men ”vi behöver storskaliga lösningar, sofistikerade, industriella lösningar och ett jättelikt engagemang från världens regeringar för att minska utsläppet av växthusgaser tillräckligt för att rädda vår framtid.”

Så vad gör vi?

När Susan George besvarar den frågan svär hon också i den revolutionära vänsterns kyrka. De kriser vi nu är mitt uppe i måste lösas utan att kapitalismen avskaffas. ”Jag kan inte förstå hur ens de mest övertygade och beslutsamma människor skulle kunna kullkasta och ersätta kapitalismen tillräckligt snabbt för att genomföra de systemförändringar som är nödvändiga innan skenande klimatförändringar har oss helt i sitt grepp.” Dessutom, bildligt talat, vet ingen var Tsaren numera håller hus. Palatsrevolutionernas tid är förbi och kapitalismen har många centra. ”Så visst kan ni anklaga mig för att föreslå ett sätt att ge nytt liv åt kapitalismen – och jag kommer att erkänna mig skyldig.”

Sedan utvecklar hon ett resonemang om hur vi – ”människor överallt som inser att den trefaldiga krisen verkligen är här och att det är bråttom” – ska tas med regeringar och storbolag. Hon refererar till boken ”Undergång – civilisationernas uppgång eller fall” av Jared Diamond som menar att ett av flera gemensamma kännemärken för civilisationer som utplånats är att eliterna tillåtits att isolera sig och att ”vi” inte har något annat val än att nu närma oss människor som vi är högst oense med när det gäller ”stora frågor”.

Hon förespråkar med andra ord vad vi kan kalla en historisk kompromiss mellan folk, regeringar och företag. Och det gemensamma handlingsprogrammet? Svar: Typ en Keynesiansk strategi för krigsekonomier – men den här gången för att sluta fred med jorden.

Den här tesen bygger Susan George under med minnen från sin egen uppväxt. ”Jag föddes i USA 1934 och jag kommer mycket väl ihåg när landet på ett massivt sätt ändrades till en krigsekonomi och gummifabrikerna i min hemstad ställdes om för att producera för militären i stället för bilar och lastfordon till privata köpare. Med Keynesianism i stor skala tog vi oss ur depressionen. Och det enda medel hon kan tänka sig för att ”få loss världen ur ekonomisk ruin och socialt kaos är en ny Keynesianism, inte militär den här gången utan ekologisk: ett slag för massiva investeringar i energiomställning, ekovänlig industri, nya material, effektiva allmänna transporter, en grön byggnadsindustri och så vidare”

Och hur betalar vi kalaset?

Inte oväntat svarar den ledande Atttac-profilen Susan George att nu är det dags för global beskattning i olika former. Det handlar om en förfinad Tobinskatt och andra skatter på finansiella transaktioner, koldioxidskatt, kanske kilometerskatt på livsmedel. Det handlar om ekologiskt villkorade skuldavskrivningar till utvecklingsländer och krav på regleringar och transparens i bankvärlden – ett rimligt pris för skattebetalarnas räddningsaktioner. Globalt enhetliga bolagsskatter införs och vi säger adjö till skatteparadisen.

Det handlar inte om att ta ner månen, menar Susan George. Banker kan fortfarande hålla på med lån. Investeringar kommer att löna sig. En liten skatt på valutatransaktioner kommer inte att ruinera någon. Enhetliga bolagsskatter för storbolagen återför oss till en tid då företagen betalade skatt därför att de inte kunde smita från den.