London bakom rubrikerna

Framför Bank of England finns en refug som är som en liten halvö. Där sitter Wellington staty på sin häst och dit leder minst åtta gator i ett stjärnliknande mönster. Jag går över en av gatorna och strax står jag bredvid bakbenen på Wellingtons häst. Intill mig utför en liten dansgrupp ett sensuellt buddistinspirerat dansnummer nonstop och en gammal man står och spelar fiol. Här är vanligt folk och journalister och en hel del plakatbärande enmansdemonstrationer. Några av de senare har svarta kostymer och kallar sig antiprotestanter och är där för att försvara den fria marknaden. "Den har ju varit alldeles för mycket reglerad, det är därför vi har den här krisen." De tycker att de som demonstrerar på gatorna leder marschen mot fascismen. Jag frågar om de är rädda för att sticka ut som kapitalismkramare. "Nej, varför det? Vi har ju yttrandefrihet, och det har de där anarkisterna också." En man står bredvid mig och säger att de där svartklädda nyliberalerna har fått allt om bakfoten. Jag håller med och tillägger att atmosfären här är väldigt vänlig. Javisst, svarar han. "Det är den alltid. Det brukar bli någon incident, en del vill alltid skapa sådana bilder för medierna. Men på det hela taget brukar det vara lugnt och trevligt." Det finns en hel del poliser också, med gula västar. De verkar också lugna och trevliga.

Solen skiner på oss. Klockan är elva och i örat hör jag BBC London meddela att apokalypsens fyra ryttare är beredda att ge sig av med sina följen från sina olika utgångspunkter. Det är de som anför denna G20 Meltdown, ett slags politisk installation med bibliska förtecken. "Jesus drev månglarna ut ur templet, hjälp oss att göra det samma", står det på flygbladet jag fick på demonstrationen förra lördagen. Snart kommer den första ryttaren, det är den röda som rider mot kriget, i täten för ett demonstrationståg. Folk jublar. De andra ryttarna anländer undan för undan med sina respektive demonstrationståg. Nu är det massor av folk här och medryckande musik ljuder från centralbankens trappa. Ett mycket litet svart block försöker göra en rush men lugnas ner av poliserna. Då och då stiger ett vrål ur massan när något händer. På radion hör jag senare att ett fönster på Bank of Scotland har krossats. Där fick medierna sin bild, tänker jag. Förbannade idiotiska fönsterkrossare!

Framemot halv ett börjar det bli ganska lugnt. Jag tänker gå bort till Bishopsgate, en stor gata mitt i centrun, där klimataktivisterna har aviserat att de ska "reclaim the street" och bygga upp en Climate Camp. Gåtfulla instruktioner har lämnats på internet. Folk uppmanas ta med tält och gärna öva i förväg och ta tid på det de ska göra. Exakt 12.30 ska man göra "swoopen".

Det är då jag förstår vad de vänliga poliserna har gjort. De har hälsat alla välkomna till platsen framför banken. Fri lejd! Varsågod och sätt dig på Wellingtons häst om du önskar. Känn dig som hemma. Ty härifrån tänker vi inte släppa ut dig! Jag är en av de första som upptäcker att varenda tillfartsväg är blockerad av poliskedjor. Till en början pekar poliserna på en gata i riktning mot en annan gata. "Där kommer du ut." Men det är inte sant. Det finns ingen väg ut. Vi är effektivt inringade.

Det utbryter diskussioner med poliserna om rättsläget. "Det här är ett frihetsberövande i strid med allmän lag." Professor Chris Knight, som anses som hjärnan bakom G20 Meltodown och avskedats från sitt universitet tidigare i veckan, står plötsligt bredvid mig och vädjar till poliserna om att få komma ut. Han ser skrämmande ut som en Halloween-gestalt med målat ansikte och svart slängkappa, massor av sorgflor och hög hatt. Han kräver att få tala med en ansvarig och arbetar sig tre-fyra steg uppåt i hierarkin. Men ingenting hjälper. Han får nobben. En läkare med cykel visar legitimation och släpps däremot igenom. Knight blir förbannad och ropar att han för fan också är doktor, professor till och med! Men inte heller det hjälper.

Ett par timmar går. Det tipsas om att polisen på en av gatorna kommer att släppa ut oss en efter en. Jag går dit. Det är stor trängsel och en del ilskna utfall mot polisen stöttas av applåder. Men också av och till litet småprat och humoristiska inlägg. Mitt eget absolut största och växande problem är att jag behöver en toalett. Jag försöker avancera fram mot poliskedjan, kommer till sist längst fram. Men det är inte sant att dom släpper ut någon. Många försöker men alla får nej. Jag petar försynt på en av poliserna och pekar på området bakom honom.

- Har ni någon toalett där?

- Nej.

- Vad gör jag då?

- Gå tillbaka en bit och pissa längs väggen där borta.

- I Sverige är det ett brott.

- Det är det här också. Men där borta finns ingen polis.

En timme går. Jag är på väg att följa polisens råd när en av gatorna plötsligt öppnas och jag kan lösa mitt problem på Cannon streets tunnelbanestation. Då är klockan halv fem.

Polisfällan gjorde att jag missade den stora demonstrationen från amerikanska ambassaden som Stop the War-koalitionen anordnade. I stället går jag nu till Bishopgate för att se hur det har gått för klimataktivisterna. I en rondell på väg dit möter jag återigen professor Knight som återförenats med apokalypsens fyra ryttare och en mindre grupp av anhängare. De travar lugnt på mitt i körbanan och folk på trottoarerna rycker fram sina kameror. Sedan möter mig en stor och hjärtevärmande överraskning: Klimataktivisterna har lyckats erövra flera hundra meter av den stora Bishopgate. Det sjuder av Peace, Love and Understanding i luften - plus motstånd mot Fossil Fools och Klimatorättvisor som drabbar dem mest som har minst skuld. På flera ställen sitter folk i ring på gatan och håller seminarier om den globala uppvärmningen och hur den ska hejdas.

Men hur i all världen har de lyckats åstadkomma detta? En sak är deras minutiösa planering och geniala organisering men de har väl ändå inte kunnat flytta på poliserna? I ena ändan av Campingen ser jag några unga människor som bär västar som det står Legal Observer på. Jag talar med en av dem och han bekräftar att det råder en annan kultur här än bland de aktivister som organiserade G20 Meltdown vid Bank of England. Han talar om något som låter som den Göteborgsmodell som prövades och misslyckades under EUs toppmöte 2001, alltså ett slags uppgörelse mellan aktivister och polisen som bygger på ömsesidigt förtroende. Fast i det här fallet inofficiellt och off the record. Denne Legal Observer berättar att man bland annat har stöd av en del liberaldemokratiska parlamentsledamöter. Men han vet inte, och ingen annan i campingen vet, hur länge poliserna tänker nöja sig med att stå vid sina fordon och titta på. Kanske har de skridit till verket medan jag skriver detta.

När jag stod vid Wellingtons häst kom en ung man och delade ut inbjudningar till Alternative Summit vid University of East London. Igår bloggade jag om att universitetsledningen beslutat stänga hela universitetet för att förhindra arrangemanget. Men lärare och elever svarade att de i alla fall skulle genomföra det som planerats.

Alltså satt jag vid sextiden på pendeln österut från London. På vägen upp till Dockland Campus stod en polisbil och några poliser i gula västar strövade omkring och såg vilsna ut. Framme vid själva universitetsbyggnaden stod en folksamling som leddes av gissa vem? Naturligtvis professor Knight, fortfarande i full mundering men nu hade han lämnat de apokalyptiska ryttarna bakom sig. När jag kom fram fick den anarkistiske professorn telefon. När han knäppt av sa han: Nu ska vi gå och ge Tony Benn ett varmt välkomnande!

Tony Benn är en legend inom den brittiska vänstern, tidigare minister och parlamentsledamot i många år.Nu är han 84 år gammal och kommer varmt leende emot oss. Några minuter senare, när någon fått fram en batteridriven megafon, inleder han denna Alternative Summit som alltså krympt till ett utomhusmöte med en skara entusiaster som slår sig ner på gården. Det är en fin kväll och alla är knäpp tysta när Benn inleder med att fråga "vad är det för ett universitetet som stänger sina dörrar för att förhindra en diskussion om krisens orsakar vid en historisk tidpunkt som denna?" Sedan följer en kort appell där han förklarar varför det är så viktigt att tänka och diskutera och att inte misstro sin egen förmåga och han talar med en sådan auktoritet att säkert ingen av oss kunde undgå att känna sig betydelsefull. Sedan följde en rad talare - akademiker, aktivister och artister. Efter ett par timmar började jag frysa och drog mig tillbaka mot pendeltåget. Poliserna hade ledsnat och åkt hem.

------

Några länkar till mediebevakningen:

George Monbiot i Guardian: G20 protests: Riot police, or rioting police?

DN: Demonstrant dog under G20-protest

Aftonbladet: En död i Londons ursinniga upplopp

Aftonbladet: Glassplittret ligger som ett budskap

Svenska Dagbladet: Demonstrant dog under G20-möte

Ekot Sveriges Radio: Stora frågor och starka känslor i London

Lördag i London med rödgrön radikalism

Jag har nyss kommit in på mitt hotellrum. Paraplyet i handen, kall om fötterna och allmänt blåfrusen. Put People First, den första stora manifestationen mot nästa veckas G20-möte här i London, är över. Var det bra? Ja, det var det. Det var mycket bra.

Folk började samlas nere vid Themsen, på Victoria Embankment, vid 11-tiden och en timme senare startade marschen. Halv tre inleddes "rallyt" i Hyde Park som var demonstrationens slutpunkt. När detta möte hade pågått en och en halv timme och en rad talare framträtt hade hela demonstrationståget ännu inte kommit fram. Polisen uppskattar antalet deltagare till 35.000. Hela dagen har präglats av gott humör. Ett slags munter upprorsstämning trots dåligt väder och den allvarliga politiska bakgrunden. Guardian levererade snabbt ett bra referat och Ekot i Sveriges Radio bevakade på plats. Söker man på Put People First på Youtube får man också en del bra napp.

Dagens demonstration hade en väldigt tydlig inrikespolitisk profil - salvorna som avlossades mot Gordon Brown var många och skarpa. Men samtidigt hör den helt klart hemma i de tio senaste årens serie av manifestationer och aktioner för global rättvisa. Min egen erfarenhet av dessa demonstrationer är mycket begränsad men jag är övertygad om att dagens mobilisering var i bästa mening mera rödgrön än sina föregångare. Klimathotet och finanskrisen har gjort det närmast självklart att förena försvaret för ekosystemen med en radikal och konkret kritik av kapitalismen.

Detta framgick inte minst när Susan George tog scenen i besittning på Hyde Park. Hon är enastående i sin förmåga att förena politisk retorik och intellektuell analys - sedan hon framfört hälsningar till mötet från Attac i 16 olika länder (där Attac Sverige också ingick) klarade hon av att på fyra minuter göra en snabbversion av sitt "program" för en grön keynesianism: de sociala, ekologiska och ekonomiska kriserna hör samman - låt oss nu använda finanskrisen till att ta itu med samtliga. Börja med bankerna: de är våra och de ska användas till det människor behöver för att leva ett gott liv. En global välfärd kräver också internationell beskattning och så förstås adjöss med skatteparadisen. Det var en fröjd att känna hur folk följde hennes tankegångar och gång på gång applåderade hennes slutsatser. Överhuvudtaget var pärlbandet av korta anföranden i Hyde Park mycket väl genomfört. Tekniken fungerade, folk lyssnade hela tiden och trots regnskurarna ledsnade vi inte.

När jag tidigare på dagen stod nere vid Themsen och följde demonstrationståget från början till slut häpnade jag också över det stora inslaget av fackföreningar från hela landet. Samtidigt var det i dessa avdelningar, där det fanns gott om klassiska fackliga standar från säkert hundra år tillbaka i tiden, ett myller av småplakat som krävde t ex Climate Justice! och Ut ur Irak och Afghanistan! Jag tror att brittiska LOs generalsekreterare, Brendan Barber, har rätt när han hävdar i Guardian att det aldrig tidigare funnits en så bred koalition som gått samman med ett direkt budskap till världens ledare.

Men räcker det att ställa krav på dagens politiska ledare? Naturligtvis inte. Därför betonades gång på gång, inte minst av mötesledaren, Tony Robinson (eller här!) att vi själva måste vara alternativet. Så jobbigt är det! "Så åk nu hem, sov gott i natt - och i morgon: organisering! Vi har en lång strid framför oss och den ska vi vinna!"

Walden Bello om G20: Ska ni verkligen köpa en begagnad bil av den mannen?

En av de mest intressanta och radikala rösterna i det globaliseringskritiska civilsamhället tillhör Walden Bello. Han är professor i sociologi och aktivist, hemmahörande i Filippinerna. Han är ett av de tunga namnen i Focus on the Global South, en organisation som han var med om att grunda 1995 och som framför allt är verksam i Thailand, Filippinerna och Indien. Organisationen samarbetar med Chulalongkorn University, ett av Thailands mest prestigefyllda universitet, med målet att motverka den företagsstyrda globaliseringen, nyliberalismen och militariseringen. Walden Bello fick Alternativa Nobelpriset 2003 och har flera gånger framträtt i Sverige med Olof Palmes Internationella Center som värd.

I förra veckan diskuterade han det kommande G20-mötet i London med Gert-Jan Koopman som är direktör för Generaldirektoratet Näringsliv i EU-kommissionen. Mötet ordnades i Bryssel av TNI och kan ses på nätet.

Det får mig att tänka på konfrontativ dialog. Detta uttryck användes flitigt av det nyfödda Attac inför EUs toppmöte i Göteborg 2001 men begravdes sedan mer eller mindre i det som kom att heta Göteborgskravallerna. Denna dialog var tänkt som ett pedagogiskt och politiskt instrument som inte skulle dölja motsättningar i pratbubblor och osund enighet utan i stället göra dem tydliga och mobilisera människor för radikala alternativ. En annan värld är möjlig! Men i stället har vi sedan länge en situation där makten och dess kritiker talar i skilda rum och sällan eller aldrig möter varandra. Men när Bello och Koopman nu faktiskt satt i samma rum möttes för en gångs skull två röster från skilda politiska världar och vi får en chans att syna den avgrund som skiljer dem åt. Ordföranden under mötet, Guardian-journalisten David Gow, var också tydligt upplivad av det som hände. I sin tidning skrev han om en "Krisdiskussion som spred ett ljus genom dimman".

Bello återanvände i diskussionen den fråga som en gång ställdes om Richard Nixon: Vill ni verkligen köpa en begagnad bil av den här mannen?

Mannen i det här fallet är vad Bello med en ordlek som anspelar på IMF (Internationella Valutafonden) kallar för FMI (Failed Multilateral Institutions). I detta sällskap pekar han särskilt ut G20 som bildades efter Asienkrisen 1997 för att komma till rätta med kriserna i ekonomin men som svalde storföretagens mantra om att marknaden reglerar bäst sig själv. Andra FMI som Bello pekar på är FSF (Financial Stability Forum), Baselkommittén, WTO med dess havererade Doharunda och så naturligtvis IMF med dess "närmast feodala maktstruktur". G20 är en informell maktgruppering som representerar dem som skapat den nuvarande krisen och den saknar legitimitet inför världens befolkning. Bello jämför med Bretton-Woods där 44 länder deltog under pågående krig och där man lade stor vikt vid legitimiteten och det formella, inklusive kopplingen till det framväxande FN. Att man under en dag i London med G20 (som ibland tycks likna en valkampanj för Gordon Brown) ska kunna uträtta det man i Bretton Woods åstadkom på 31 dagar är för Bello en absurd idé. Han vill se en regelrätt utlyst FN-session som tar sig an kriserna.

Och den begagnade bilen som dessa FMI försöker sälja till oss? Det är, menar Bello, den gamla vanliga globaliseringen, det vill säga en neoliberal ekonomi som vidgar fattigdomsklyftor, skapar sociala och ekologiska kriser och bara förvärrar klimathotet. Hans analys grundas i övertygelsen om att den rika världens ekonomier vid 1970-talets mitt gick in i en överproduktionskris efter en exempellöst lång period av hög tillväxt. Man letade efter nödutgångar och satsade på globalisering, nyliberalism och produktion av fiktiva finansiella värden - med dagens alla kriser som följd. Och nu vill krisens konstruktörer att vi ska färdas vidare med det här livsfarliga åket - bara dom har fått fixa till det här problemet med smörjoljan. Man reducerar alltså, i Bellos ögon, de olika kriserna till en fråga om att bättre reglera det finansiella systemets mekanismer.

Hur reagerade då Gert-Jan Koopman, direktoriatdirektören från EU-kommissionen, på Walden Bellos kritik?

Koopman menade att han kunde instämma i mycket men att Bellos frågor till stor del var långsiktiga och att de akuta (historiskt unikt allvarliga!) problemen måste prioriteras. Han ville också korrigera bilden av EU som han menade var alltför negativ och hänvisade till Kommissionens kommunikation 4 mars om ekonomisk återhämtning (som finns på svenska här). Men tidvis blev avgrunden mellan debattörerna mycket tydlig, t ex när det gäller den så kallade frihandeln och inställningen till Doha-rundan eller när Bello till och med ifrågasatte den heliga tillväxten: Vad som måste ske är en radikal minskning av konsumtionen och de europeiska politiska politikerna måste ha modet (vilket de inte haft hittills) att säga att man skapar en stor medelklass som ägnar sig åt överkonsumtion. Nationella program måste skapas som begränsar konsumtionen då det gäller transporter, energi och industriell tillverkning och som ändrar fördelningen av konsumtionen så att den blir moraliskt försvarbar.

I en intervju längst ner på sidan (det femte filmklippet) gör Bello en mycket intressant betraktelse över diskussionen med Koopman och han beskriver den faktiskt som en ganska lyckad konfrontativ dialog: "Vi försökte göra en helhetsanalys och vi möttes av ett försök att fragmentisera den och jag tror att de närvarande uppfattade detta mycket väl."

Ett helvete i taget. Klimathotet och finanskrisen.

I torsdags var jag på två seminarier om klimatet.

På förmiddagen ställdes frågan "Vem ska betala?" när Göran Eklöfs rapport Klimatnotan presenterades i Kulturhuset i Stockholm. Bakom rapporten står Diakonia, Forum Syd, Kooperation utan gränser och Naturskyddsföreningen

På kvällen presenterade Klas Eklund sin bok Vårt klimat på Fores (en marknadsentusiastisk tankesmedja som gärna döljer att den är finansierad av Centerpartiet).

Liksom i förbigående nämndes vid ett par tillfällen den pågående finanskrisen och depressionen. Emma Lindberg från Naturskyddsföreningen ställde en fråga om den och Klas Eklund (som deltog i båda seminarierna) svarade kortfattat att finanskrisen splittrade diskussionen och politiken. Nu får politikerna först och främst ägna sig åt den ekonomiska krisen. Typ: Vi får ta ett helvetet i taget. Jag tror inte att Klas Eklund tycker att det är bra. Men han är, som det heter, realist. "Det är så här det fungerar." Och i rättvisans namn: i sin bok skriver han att en lågkonjunktur kan vara ett gyllene tillfälle att genomföra klimatinvesteringar som på sikt ändå måste till.

Men i sin bok skriver Eklund också:

"Finanskrisen beror på en kombination av dålig översyn och alltför lättsinnig utlåning. Klimatkrisen har andra orsaker."

Det höll inte Björn Elmbrant med om när han kommenterade Eklunds bok hos Fores. Han menade att de båda kriserna uppvisar stora likheter. "I båda fallen handlar det om att köra så det ryker."

Själv tänker jag förstås på Susan George och hennes gröna keynesianism som jag redan skrivit om flera gånger. Hon kopplar verkligen ihop de olika kriserna och vill ta ett gemensamt grepp om dem. Samma ambitioner finns hos Institutionen för ekonomisk historia på Stockholms universitet som ordnade konferensen om Ett nytt grönt kontrakt för ett par veckor sedan. Där kunde man höra optimister (ännu så länge mindre "realistiska" än Eklund) som sa: Har ni tänkt på att den här gången talar man om att lösa de olika kriserna med en gemensam strategi!

Och jag tänker på Pär Rådström som sa något om att en intellektuell person är en som kan tänka på två olika saker samtidigt utan bryta ihop. Eller, när han var på ett mera ironiskt humör: "Var sak på sin plats och skridskorna i isskåpet".

Grönt kontrakt - utan makt?

I veckan som gick bjöd institutionen för Ekonomisk historia vid Stockholms universitet in till två långa dagsverken om "trippelkrisen". Syftet var att inspirera till En ny grön giv - A New Green Deal. Det var många paneler och föreläsningar och det var gratis och öppet för allmänheten. Ett utomordentligt initiativ. Så här såg bilden på affischerna ut.

En av eldsjälarna bakom initiativet var Jonathan Feldman som hämtade sin trippel från Barry Commoner som hade stort inflytande i den framväxande miljörörelsen också i Sverige, bl a med boken Cirkeln sluter sig från 1972. Commoner talade om miljökrisen, energibristen och nedgången i ekonomin. Talet om A New Green Deal leder förstås tankarna till Roosevelt och USA:s 30-talskris men Feldman hade också letat fram en bok av Bjarne Braatoy som menade att Socialdemokraternas och Bondeförbundets krispolitik i spåren på Kreuger-kraschen var början till "Sweden's New Deal".

Det är många som talar i de här termerna just nu. I den plattform som nu publicerats inför den stora marschen i London 28 mars inför G20-mötet 2 april kräver man till exempel "massiva investeringar i en ny grön giv". I höstas skrev jag om Susan Georges Schumacher-föreläsning där hon talade om "en grön keynesianism" för att råda bot på de sammanfallande kriserna. Hon påminde om den snabba och framgångsrika omställning av USAs ekonomi under andra världskriget som hon hade tydliga minnen av från sin barndom.

Men Susan Georges trippel ser litet annorlunda ut än den som finns på affischerna från Institutionen för Ekonomisk historia. Så här, närmare bestämt:
Susan George har alltså fört samman energi- och klimatfrågorna under den ekologiska krisen och avser förstås också realekonomins kris med finanskrisen. Men dessutom talar hon om ytterligare en kris, nämligen den sociala. Hennes kanske viktigaste perspektiv gäller global solidaritet och hon menar att den pågående globaliseringen skapar orimliga klyftor mellan topp och botten, något som i sin tur leder till en legitimitetskris.

Till detta kommer en helt annan dimension som är avgörande för Susan George och hela den globala rättviserörelsen men som överhuvudtaget inte fanns på dagordningen i den gångna veckans konferens i Stockholm. Den gäller makten. Hur ska denna oerhörda förändring gå till? Vilka sociala krafter ska genomdriva den?

För den diskussionen behöver vi en annan trippel:

Litet tillspetsat kan man säga att den outtalade förutsättningen för resonemangen i den gångna veckans konferens var att "vi" har ett tufft jobb framför oss och att "vi" förhoppningsvis ska resonera oss fram till hur den beska medicinen ska se ut. Och sedan återstår det svåra, att få "dom andra" att svälja den. Ungefär så här med andra ord:
Det där tror inte Susan George på. Inte Naomi Klein heller:

Folk talar om behovet av ett grönt New Deal och jämför den här tidpunkten med det tidiga 1930-talet och det är riktigt. Men det som fick Roosevelt att ta de här riskerna och vara så där djärv var att han var under enorm press underifrån från gräsrotsrörelser. Utan detta är Obama under ett oerhört tryck att inte chockera systemet. (Här)

Och:

... den populära uppfattningen var att Roosevelt hittade på New Deal-politiken på grund av sin liberala inriktning. Men Kleins version är att New deal-politiken förespråkades av Roosevelt därför att han visste att om denna reformpolitik inte antogs skulle det ha blivit revolution. Arbetarrörelsen i Förenta Staterna var så stor och så välorganiserad att den skrämde det politiska etablissemanget så att de valde New Deal som ett sätt att hindra allvarliga sociala omvälvningar. Klein tror att vi behöver lära av den här historien och inte vänta på att politiker ska göra förändringar. I stället tryckte hon på att vi måste bygga rörelser för att kräva förändringar. (Här)

Då blir bilden i stället denna:
Medierna struntade i universitetets Grönt kontrakt-konferens. Enda undantaget som jag sett är Sverker Lenas i Dagens Nyheter och han tänker i liknande banor som Naomi Klein och Susan George. I en stor artikel med rubriken Klimatkrig har han pekat på de politiska motsättningar som aktualiseras av klimatförändringarna och en kolumn där han kommenterar själva konferensen har rubriken Klimatpolitik måste byggas underifrån. Jag citerar:

Luciano Astudillo (S) föreställde sig att ett grönt kontrakt kan skapas genom att man sätter sig ner med alla branscher och ”kommer överens”. Vinn-vinn. Inrikesflyget och åkeribranschen, Vattenfalls kolkraftverk och näringslivslobbyns klimatskeptiker – kanske kan alla skriva gröna kontrakt med varandra?

Problemet är att 30-talets nya giv ofta uppfattas som ett slags skänk från ovan från den upplyste president Roosevelt. I själva verket var new deal en uppgörelse som tvingades fram av en strejkande och starkt mobiliserande vänster.

Den organiseringen och förhandlingspositionen har inte dagens miljörörelse. Det gör att politiker förgäves inväntar ett folkligt tryck, medan folket väntar på grönt ledarskap.

Detta gröna Moment 22, som Lenas kallar det, vill han lösa med hjälp av gröna demokratifonder:

Därifrån skulle sociala rörelser som förankrar klimatfrågan på medborgarnivå kunna söka ekonomiskt stöd. Det kan handla exempelvis om miljö- och klimatorganisationer, kyrkliga initiativ, lokala fackklubbar eller transition towns-rörelser (som anpassar samhällen till klimatförändringar och oljebrist). Där skapas redan delaktighet i och engagemang för ett grönt och bättre samhälle på gräsrotsnivå. I slutändan är det också där som klimatpolitiken måste bottna.

Alltså skattefinansierade och bidragsberoende sociala rörelser som driver fram ett grönt New deal underifrån? Jag vill så gärna tro på idén men känner att jag faktiskt inte gör det. Fler förslag?

Klimathot och kärnkraftpropaganda

Har börjat göra dagliga promenader medan jag lyssnar på föreläsningar av Johan Galtung. Internet och mp3-spelare är en fantastisk kombination. För en månad sedan talade han under rubriken Six World Conflicts In Search Of Solutions på London School of Economics and Political Science. Ute i skogen i förmiddags blev jag stående och spetsade öronen när han sa följande:

- Jag tillhör inte dem som är övertygade om att den globala uppvärmningen helt har åstadkommits av människor. Det pågår en process med smältande glaciärer som startade efter istiderna för tusen och åter tusen år sedan. Om det beror på jordens rotation eller ökad fusionsaktivitet i solens kärna är frågor som är värda att diskuteras. När haven värms upp frigörs koldioxid - det är inte bara så att haven värms upp när människor producerar koldioxid. Det kan vara fråga om ett ömsesidigt orsakssamband.

- När jag frågar specialister hur mycket av uppvärmningen som orsakas av människor och hur mycket som är naturhistoria varierar svaren på frågan om människans bidrag från 99 procent till 3 procent. Dessa människor kallar sig vetenskapsmän. Om svaren varierat mellan 52 och 55 procent hade jag kunnat acceptera det. Men om vi inom socialvetenskapen hade arbetat med sådana variabler hade vi antagligen med rätta dömts ut. Gott folk - vi är utsatta för något slags humbug på det här området. Dess sanna väsen vet jag inte och jag vill inte på något vis bagatellisera problemet. Jag säger inte heller att om det visar sig att människan är orsaken till enbart toppen på det sjunkande isberget - att vi då inte ska göra något. Jag vill bara veta sanningen.

- Men jag har en fruktansvärt misstanke. Det är att vi om några år kommer att utsättas för en kärnkraftspropaganda som vi aldrig sett maken till. De är väl organiserade och vet hur de ska bära sig åt. Läs vad Al Gore skrev som vicepresident! Ni kan själva ta reda på det. Det är mycket intressant.

Det råkade dessutom vara så att jag före Galtung-föreläsningen hade lyssnat på en intervju med en person som arbetat i Al Gores närhet. Det var fysikprofessorn Edgar Moniz som var biträdande energiminister i Clinton-administrationen. Intervjun med Moniz gjordes 2006 med anledning av en stor satsning på kärnkraftfrågan i Scientific American. Artikeln introducerades så här: "En trefaldig ökning av kärnkraften skulle kunna bidra betydligt till att avvärja klimatförändringarna genom att undvika utsläpp av en till två miljarder ton kol om året." Det gick inte att ta miste på vad den förre Clintonministerns hjärta klappade för.

Nu ska jag försöka syna Al Gore. Johan Galtungs konspirationsteorier finns det anledning att ta på allvar. 1980 sa han att Sovjetunionen skulle falla samman inom tio år.