London bakom rubrikerna

Framför Bank of England finns en refug som är som en liten halvö. Där sitter Wellington staty på sin häst och dit leder minst åtta gator i ett stjärnliknande mönster. Jag går över en av gatorna och strax står jag bredvid bakbenen på Wellingtons häst. Intill mig utför en liten dansgrupp ett sensuellt buddistinspirerat dansnummer nonstop och en gammal man står och spelar fiol. Här är vanligt folk och journalister och en hel del plakatbärande enmansdemonstrationer. Några av de senare har svarta kostymer och kallar sig antiprotestanter och är där för att försvara den fria marknaden. "Den har ju varit alldeles för mycket reglerad, det är därför vi har den här krisen." De tycker att de som demonstrerar på gatorna leder marschen mot fascismen. Jag frågar om de är rädda för att sticka ut som kapitalismkramare. "Nej, varför det? Vi har ju yttrandefrihet, och det har de där anarkisterna också." En man står bredvid mig och säger att de där svartklädda nyliberalerna har fått allt om bakfoten. Jag håller med och tillägger att atmosfären här är väldigt vänlig. Javisst, svarar han. "Det är den alltid. Det brukar bli någon incident, en del vill alltid skapa sådana bilder för medierna. Men på det hela taget brukar det vara lugnt och trevligt." Det finns en hel del poliser också, med gula västar. De verkar också lugna och trevliga.

Solen skiner på oss. Klockan är elva och i örat hör jag BBC London meddela att apokalypsens fyra ryttare är beredda att ge sig av med sina följen från sina olika utgångspunkter. Det är de som anför denna G20 Meltdown, ett slags politisk installation med bibliska förtecken. "Jesus drev månglarna ut ur templet, hjälp oss att göra det samma", står det på flygbladet jag fick på demonstrationen förra lördagen. Snart kommer den första ryttaren, det är den röda som rider mot kriget, i täten för ett demonstrationståg. Folk jublar. De andra ryttarna anländer undan för undan med sina respektive demonstrationståg. Nu är det massor av folk här och medryckande musik ljuder från centralbankens trappa. Ett mycket litet svart block försöker göra en rush men lugnas ner av poliserna. Då och då stiger ett vrål ur massan när något händer. På radion hör jag senare att ett fönster på Bank of Scotland har krossats. Där fick medierna sin bild, tänker jag. Förbannade idiotiska fönsterkrossare!

Framemot halv ett börjar det bli ganska lugnt. Jag tänker gå bort till Bishopsgate, en stor gata mitt i centrun, där klimataktivisterna har aviserat att de ska "reclaim the street" och bygga upp en Climate Camp. Gåtfulla instruktioner har lämnats på internet. Folk uppmanas ta med tält och gärna öva i förväg och ta tid på det de ska göra. Exakt 12.30 ska man göra "swoopen".

Det är då jag förstår vad de vänliga poliserna har gjort. De har hälsat alla välkomna till platsen framför banken. Fri lejd! Varsågod och sätt dig på Wellingtons häst om du önskar. Känn dig som hemma. Ty härifrån tänker vi inte släppa ut dig! Jag är en av de första som upptäcker att varenda tillfartsväg är blockerad av poliskedjor. Till en början pekar poliserna på en gata i riktning mot en annan gata. "Där kommer du ut." Men det är inte sant. Det finns ingen väg ut. Vi är effektivt inringade.

Det utbryter diskussioner med poliserna om rättsläget. "Det här är ett frihetsberövande i strid med allmän lag." Professor Chris Knight, som anses som hjärnan bakom G20 Meltodown och avskedats från sitt universitet tidigare i veckan, står plötsligt bredvid mig och vädjar till poliserna om att få komma ut. Han ser skrämmande ut som en Halloween-gestalt med målat ansikte och svart slängkappa, massor av sorgflor och hög hatt. Han kräver att få tala med en ansvarig och arbetar sig tre-fyra steg uppåt i hierarkin. Men ingenting hjälper. Han får nobben. En läkare med cykel visar legitimation och släpps däremot igenom. Knight blir förbannad och ropar att han för fan också är doktor, professor till och med! Men inte heller det hjälper.

Ett par timmar går. Det tipsas om att polisen på en av gatorna kommer att släppa ut oss en efter en. Jag går dit. Det är stor trängsel och en del ilskna utfall mot polisen stöttas av applåder. Men också av och till litet småprat och humoristiska inlägg. Mitt eget absolut största och växande problem är att jag behöver en toalett. Jag försöker avancera fram mot poliskedjan, kommer till sist längst fram. Men det är inte sant att dom släpper ut någon. Många försöker men alla får nej. Jag petar försynt på en av poliserna och pekar på området bakom honom.

- Har ni någon toalett där?

- Nej.

- Vad gör jag då?

- Gå tillbaka en bit och pissa längs väggen där borta.

- I Sverige är det ett brott.

- Det är det här också. Men där borta finns ingen polis.

En timme går. Jag är på väg att följa polisens råd när en av gatorna plötsligt öppnas och jag kan lösa mitt problem på Cannon streets tunnelbanestation. Då är klockan halv fem.

Polisfällan gjorde att jag missade den stora demonstrationen från amerikanska ambassaden som Stop the War-koalitionen anordnade. I stället går jag nu till Bishopgate för att se hur det har gått för klimataktivisterna. I en rondell på väg dit möter jag återigen professor Knight som återförenats med apokalypsens fyra ryttare och en mindre grupp av anhängare. De travar lugnt på mitt i körbanan och folk på trottoarerna rycker fram sina kameror. Sedan möter mig en stor och hjärtevärmande överraskning: Klimataktivisterna har lyckats erövra flera hundra meter av den stora Bishopgate. Det sjuder av Peace, Love and Understanding i luften - plus motstånd mot Fossil Fools och Klimatorättvisor som drabbar dem mest som har minst skuld. På flera ställen sitter folk i ring på gatan och håller seminarier om den globala uppvärmningen och hur den ska hejdas.

Men hur i all världen har de lyckats åstadkomma detta? En sak är deras minutiösa planering och geniala organisering men de har väl ändå inte kunnat flytta på poliserna? I ena ändan av Campingen ser jag några unga människor som bär västar som det står Legal Observer på. Jag talar med en av dem och han bekräftar att det råder en annan kultur här än bland de aktivister som organiserade G20 Meltdown vid Bank of England. Han talar om något som låter som den Göteborgsmodell som prövades och misslyckades under EUs toppmöte 2001, alltså ett slags uppgörelse mellan aktivister och polisen som bygger på ömsesidigt förtroende. Fast i det här fallet inofficiellt och off the record. Denne Legal Observer berättar att man bland annat har stöd av en del liberaldemokratiska parlamentsledamöter. Men han vet inte, och ingen annan i campingen vet, hur länge poliserna tänker nöja sig med att stå vid sina fordon och titta på. Kanske har de skridit till verket medan jag skriver detta.

När jag stod vid Wellingtons häst kom en ung man och delade ut inbjudningar till Alternative Summit vid University of East London. Igår bloggade jag om att universitetsledningen beslutat stänga hela universitetet för att förhindra arrangemanget. Men lärare och elever svarade att de i alla fall skulle genomföra det som planerats.

Alltså satt jag vid sextiden på pendeln österut från London. På vägen upp till Dockland Campus stod en polisbil och några poliser i gula västar strövade omkring och såg vilsna ut. Framme vid själva universitetsbyggnaden stod en folksamling som leddes av gissa vem? Naturligtvis professor Knight, fortfarande i full mundering men nu hade han lämnat de apokalyptiska ryttarna bakom sig. När jag kom fram fick den anarkistiske professorn telefon. När han knäppt av sa han: Nu ska vi gå och ge Tony Benn ett varmt välkomnande!

Tony Benn är en legend inom den brittiska vänstern, tidigare minister och parlamentsledamot i många år.Nu är han 84 år gammal och kommer varmt leende emot oss. Några minuter senare, när någon fått fram en batteridriven megafon, inleder han denna Alternative Summit som alltså krympt till ett utomhusmöte med en skara entusiaster som slår sig ner på gården. Det är en fin kväll och alla är knäpp tysta när Benn inleder med att fråga "vad är det för ett universitetet som stänger sina dörrar för att förhindra en diskussion om krisens orsakar vid en historisk tidpunkt som denna?" Sedan följer en kort appell där han förklarar varför det är så viktigt att tänka och diskutera och att inte misstro sin egen förmåga och han talar med en sådan auktoritet att säkert ingen av oss kunde undgå att känna sig betydelsefull. Sedan följde en rad talare - akademiker, aktivister och artister. Efter ett par timmar började jag frysa och drog mig tillbaka mot pendeltåget. Poliserna hade ledsnat och åkt hem.

------

Några länkar till mediebevakningen:

George Monbiot i Guardian: G20 protests: Riot police, or rioting police?

DN: Demonstrant dog under G20-protest

Aftonbladet: En död i Londons ursinniga upplopp

Aftonbladet: Glassplittret ligger som ett budskap

Svenska Dagbladet: Demonstrant dog under G20-möte

Ekot Sveriges Radio: Stora frågor och starka känslor i London

Finanskris. Chock. Vänstersväng?

Det var mycket folk i Sandlersalen i ABF-huset igår.

Fyra tunga herrar skulle diskutera finanskrisen (sex kvinnliga makroekonomer hade tackat nej). Det var två fackliga chefsekonomer, Dan Andersson (LO) och Roland Spånt (f d i TCO), f d finansministern Erik Åsbrink, som numera bl a är styrelseordförande i tjänstepensionsföretaget Alecta , Handelshögskolan och Försäkringskassan, samt en fritänkare som alltid varit sin egen uppdragsgivare, Stefan de Vylder.

De hade förvisso fått en löjlig rubrik: ”Finanskrisen – dödskyss till nyliberalismen?” Naomi Klein, som tydligen känt på sig att den där frågan skulle valsa runt på klotet, kommenterade den för säkerhets skull för mer än en vecka sedan: ”Whatever the events of this week mean, nobody should believe the overblown claims that the market crisis signals the death of "free market" ideology.” Det hindrade inte moderatorn, Boa Ruthström, att avslutningsvis försöka tvinga deltagarna att svara ja eller nej på frågan om dödskyssen. Erik Åsbrink svarade till och med ja med viss tvekan. Dan Andersson, som vägrade säga ja eller nej, lät förstå att det åtminstone kunde handla om en dödskyss åt en borgerlig finansminister och möjligen en kommande socialdemokratisk.

Men det var en bra diskussion. Jag kände mig folkbildad och fick mycket att fundera på. Och jag var som sagt inte ensam. Vi var till sist tre attacare som stod i entrén ut mot Sveavägen och eftersnackade i en trekvart.

Och nu har det gått ett dygn.

Man kan naturligtvis göra ett i och för sig korrekt referat och sortera diskussionen realpolitiskt som Håkan Bengtsson gör i Dagens Arena. Han har satt rubriken ”Räkna inte med Anders Borg”.

Men det räcker ju inte. För vem menar att man i stället kan räkna med Thomas Östros? Knappast någon ansvarsfull tänkare och säkert inte Håkan heller. Sanningen är att vi står här utan att ha någon alls att räkna med. Offentlighetens idédebatt är en magnifik ordbubbla som spricker varje dag i eftertankens kranka blekhet.

Också i den meningen var det en bra diskussion i Sandlersalen igår. Debattörerna pumpade inte upp några pratbubblor, snarare punkterade de en hel del. Och skulle jag sätta en rubrik på stämningen som den lämnat efter sig, ett dygn senare, så blir det något riktigt mörkt, i stil med

Situationen är otäck
Nu gäller det att inte bli rädd

Den korta ingressen lyder sedan: Världspolisen är utfattig och maktberusad och raglar omkring som en drucken elefant i en porslinsbutik. Han skräms och han skriker: Gör som jag säger, och gör det senast på fredag!

Krisdebattörerna igår var helt överens på den punkten: USAs underskott, både i statens budget och i utrikeshandeln, har passerat alla rimlighetens gränser. Men IMF, som råkar ligga i Washington, har annat att göra. Med Dan Anderssons ord: De jagar parkeringsböter medan bankrånen pågår som mest längre ner på gatan. Och regeringarna jorden runt tiger eller tittar bort, såväl när det gäller krigsförbrytelser i Irak, Afghanistan och Pakistan som den sanslösa ekonomiska politiken som ska hålla börserna på gott humör och ge ny skjuts åt konsumtionen.

Stefan de Vylder var mest pessimistisk av de fyra på podiet. "USA kan inte hålla på så här hur länge som helst." Han kunde omöjligt se hur ett ekonomiskt sammanbrott skulle kunna undvikas – och om så sker, det var alla överens om, kommer ingen att gå fri.

Vi är med andra ord i precis det läge där det kan inträffa som Naomi Klein beskriver i sin bok Chockdoktrinen. Och panelen bekräftade detta (utan att ha Klein som kompass, även om hennes bok nämndes ett par gånger): Risken är stor för all sköns extremism och populism. Erik Åsbrink fann det motiverat att lågmält erinra om Europas 1930-tal.

Men det finns anledning att påminna om att en skakad värld också kan komma ut ur kriser med en vänstersväng. Titta på New Deal, det missade Naomi Klein, sa Roland Spånt. Huruvida hon verkligen gjorde det får vi diskutera en annan gång – på vägen ut ur Sandlersalen menade Ordfronts ordförande, Stefan Carlén, att den som hävdar något sådant inte kan ha läst Chockdoktrinen.

Det viktiga är hursomhelst att vi inte har att göra med naturlagar. Vad som sker nu beror på styrkeförhållandena, sa Stefan de Vylder, som var den ende som pekade på vikten av liv och rörelser på gator, torg och i folkrörelser. Som Stefan sagt i andra sammanhang: Det handlar om en kombination av mycket kunskap och många fötter.

Med andra ord något i stil med vad Naomi Klein formulerade i sin artikel när hon påminner möjligheten av just en sådan vänstersväng ut ur krisen – som dock ”inte kommer att inträffa utan en väldig offentlig press på politikerna i denna avgörande tid. Och inte ett artigt lobbande utan ett återvändande till gatorna och det slags direkt agerande som inledde New Deal på 1930-talet.”

Om kunskap och fötter i rörelse talade Åsa, Jens och jag ett bra tag där vi stod i ABF-husets entré när Sandlersalen åter låg tom. Åsa var besviken. Hon tyckte de här ”tunga” ekonomerna var renons på långsiktiga och radikala svar. Var är deras 20-punktsprogram? Idag har Åsa och jag skickat ett par korta mejl till varandra. Vi är ganska överens. Vi kan nog inte räkna med några andra. Vi får försöka räkna med oss själva.