Svininfluensa, nyliberalism och Djurens rätt

I Democracy Now! hör jag att en geografiprofessor, Robert Wallace, menar att svininfluensan egentligen borde heta NAFTA-influensan. NAFTA är ett handelsavtal som bär Bill Clintons signatur och omfattar USA, Kanada och Mexiko. Wallace´poäng är att avtalet i nyliberal anda ger fri lejd åt de multinationella bolagens svinfabriker samtidigt som de små producenterna slås ut. Också Världsbankens och IMFs strukturanpassnings-program har hjälpt till. "Alltsedan 1980-talet har Mexiko varit föremål för inskränkningar i infrastrukturen för djur och hälsa som dikterats av IMF".

Wallace understryker alltså det självklara att det inte är svinen som skapar den miljö där patogenen H1N1, det sjukdomslastrandet viruset, uppstår:

De organiserade sig inte i samhällen med tusentals svin med försämrat immunförsvar. De valde inte på konstlad väg ut den genetiska variation som kan ha bidragit till att sänka hastigheten för överföringen av de farligaste virusstammarna. De skapade inte besättningar som är som getton längs industrier med tusentals fjäderfän. De skeppar inte sig själva hundratals mil med tåg, lastbilar eller flygplan. Naturen har inte gett grisar vingar. Ansvaret måste sökas i de beslut vi människor fattade för att organisera dem på det här sättet. Och när vi säger "vi" låt oss då vara klara över att vi menar hur jordbruksindustrin (agribusiness) har organiserat svin och fjäderfän.

Inte oväntat tänker den renlärige nyliberalen Johan Norberg tvärtom. Även om svinfluensan är otäck, skriver han i Expressen, så är "frihandelsmotståndarnas" medicin något ännu värre. Norberg skriver att globaliseringen naturligtvis skapar nya problem men att den också underlättar deras lösning - han exemplifierar med "historien om SARS".

På DN Debatt får Wallace´ synsätt visst stöd av "två av landets främsta experter på influensavirus, professor Björn Olsen och infektionsläkare Christian Ehrenborg". De skriver bl a att "oavsett vilket virus vi diskuterar, fågelinfluensa eller svininfluensa, är det två sidor av samma mynt, en effekt av vår djurhållning sedan århundraden." Deras resonemang uppskattas av bloggaren Per Anders Svärd som summerar:

Alltså, viruset är framgångsrikt eftersom det finns så stora populationer av de djur det specialiserat sig på att angripa. Dessutom hålls dessa djur ofta i trånga utrymmen vilket underlättar spridning av virus och andra mikroorganisemer. Lägg därtill att djurfabrikerna kommer att fungera som de ultimata träningslägren för bakterier som försöker bli resistenta mot antibiotika, så inser vi snart att hälsoriskerna även för människor växer för varje dag.

Däremot, menar Svärd, ger virusexperterna prov på en blind fläck i sitt tänkande. De ser nämligen problemet bara från produktionens synpunkt. Det är den som ska kontrolleras och övervakas. Men konsumtionen då? Svärd skriver:

Köttätandet behandlas med andra ord som en konstant, som något man bara tar för givet och som inte går att ändra på. Samtidigt ställer köttnormen upp krav på oss som skulle vara fullkomligt orimliga i andra sammanhang, till exempel att vi alla ska ta enorma hälsorisker för att rädda djurproduktsindustrierna - industrier som orsakar ett omätbart lidande och vilkas vinster i allmänhet inte gynnar några andra än ett litet fåtal företags- och aktieägare. Dessutom ska vi tvingas betala för att finansiera omfattande kontroller av problem som inte borde finnas till att börja med.

Walden Bello om G20: Ska ni verkligen köpa en begagnad bil av den mannen?

En av de mest intressanta och radikala rösterna i det globaliseringskritiska civilsamhället tillhör Walden Bello. Han är professor i sociologi och aktivist, hemmahörande i Filippinerna. Han är ett av de tunga namnen i Focus on the Global South, en organisation som han var med om att grunda 1995 och som framför allt är verksam i Thailand, Filippinerna och Indien. Organisationen samarbetar med Chulalongkorn University, ett av Thailands mest prestigefyllda universitet, med målet att motverka den företagsstyrda globaliseringen, nyliberalismen och militariseringen. Walden Bello fick Alternativa Nobelpriset 2003 och har flera gånger framträtt i Sverige med Olof Palmes Internationella Center som värd.

I förra veckan diskuterade han det kommande G20-mötet i London med Gert-Jan Koopman som är direktör för Generaldirektoratet Näringsliv i EU-kommissionen. Mötet ordnades i Bryssel av TNI och kan ses på nätet.

Det får mig att tänka på konfrontativ dialog. Detta uttryck användes flitigt av det nyfödda Attac inför EUs toppmöte i Göteborg 2001 men begravdes sedan mer eller mindre i det som kom att heta Göteborgskravallerna. Denna dialog var tänkt som ett pedagogiskt och politiskt instrument som inte skulle dölja motsättningar i pratbubblor och osund enighet utan i stället göra dem tydliga och mobilisera människor för radikala alternativ. En annan värld är möjlig! Men i stället har vi sedan länge en situation där makten och dess kritiker talar i skilda rum och sällan eller aldrig möter varandra. Men när Bello och Koopman nu faktiskt satt i samma rum möttes för en gångs skull två röster från skilda politiska världar och vi får en chans att syna den avgrund som skiljer dem åt. Ordföranden under mötet, Guardian-journalisten David Gow, var också tydligt upplivad av det som hände. I sin tidning skrev han om en "Krisdiskussion som spred ett ljus genom dimman".

Bello återanvände i diskussionen den fråga som en gång ställdes om Richard Nixon: Vill ni verkligen köpa en begagnad bil av den här mannen?

Mannen i det här fallet är vad Bello med en ordlek som anspelar på IMF (Internationella Valutafonden) kallar för FMI (Failed Multilateral Institutions). I detta sällskap pekar han särskilt ut G20 som bildades efter Asienkrisen 1997 för att komma till rätta med kriserna i ekonomin men som svalde storföretagens mantra om att marknaden reglerar bäst sig själv. Andra FMI som Bello pekar på är FSF (Financial Stability Forum), Baselkommittén, WTO med dess havererade Doharunda och så naturligtvis IMF med dess "närmast feodala maktstruktur". G20 är en informell maktgruppering som representerar dem som skapat den nuvarande krisen och den saknar legitimitet inför världens befolkning. Bello jämför med Bretton-Woods där 44 länder deltog under pågående krig och där man lade stor vikt vid legitimiteten och det formella, inklusive kopplingen till det framväxande FN. Att man under en dag i London med G20 (som ibland tycks likna en valkampanj för Gordon Brown) ska kunna uträtta det man i Bretton Woods åstadkom på 31 dagar är för Bello en absurd idé. Han vill se en regelrätt utlyst FN-session som tar sig an kriserna.

Och den begagnade bilen som dessa FMI försöker sälja till oss? Det är, menar Bello, den gamla vanliga globaliseringen, det vill säga en neoliberal ekonomi som vidgar fattigdomsklyftor, skapar sociala och ekologiska kriser och bara förvärrar klimathotet. Hans analys grundas i övertygelsen om att den rika världens ekonomier vid 1970-talets mitt gick in i en överproduktionskris efter en exempellöst lång period av hög tillväxt. Man letade efter nödutgångar och satsade på globalisering, nyliberalism och produktion av fiktiva finansiella värden - med dagens alla kriser som följd. Och nu vill krisens konstruktörer att vi ska färdas vidare med det här livsfarliga åket - bara dom har fått fixa till det här problemet med smörjoljan. Man reducerar alltså, i Bellos ögon, de olika kriserna till en fråga om att bättre reglera det finansiella systemets mekanismer.

Hur reagerade då Gert-Jan Koopman, direktoriatdirektören från EU-kommissionen, på Walden Bellos kritik?

Koopman menade att han kunde instämma i mycket men att Bellos frågor till stor del var långsiktiga och att de akuta (historiskt unikt allvarliga!) problemen måste prioriteras. Han ville också korrigera bilden av EU som han menade var alltför negativ och hänvisade till Kommissionens kommunikation 4 mars om ekonomisk återhämtning (som finns på svenska här). Men tidvis blev avgrunden mellan debattörerna mycket tydlig, t ex när det gäller den så kallade frihandeln och inställningen till Doha-rundan eller när Bello till och med ifrågasatte den heliga tillväxten: Vad som måste ske är en radikal minskning av konsumtionen och de europeiska politiska politikerna måste ha modet (vilket de inte haft hittills) att säga att man skapar en stor medelklass som ägnar sig åt överkonsumtion. Nationella program måste skapas som begränsar konsumtionen då det gäller transporter, energi och industriell tillverkning och som ändrar fördelningen av konsumtionen så att den blir moraliskt försvarbar.

I en intervju längst ner på sidan (det femte filmklippet) gör Bello en mycket intressant betraktelse över diskussionen med Koopman och han beskriver den faktiskt som en ganska lyckad konfrontativ dialog: "Vi försökte göra en helhetsanalys och vi möttes av ett försök att fragmentisera den och jag tror att de närvarande uppfattade detta mycket väl."

Barak Obama och frihandelns gåtor

Att Barak Ombama är en handelspolitisk gåta förstår jag när jag läser en artikel i Financial Times.

Artikelförfattaren lyfter fram en passus i boken ”Att våga hoppas”, där Obama skriver om ett möte med Bob Rubin, som var Bill Clintons finansminister och en ivrig "frihandels-anhängare": ”Det var svårt att förneka Rubins fundamentala insikt. Vi kan försöka att sakta ner globaliseringen, men vi kan inte hejda den. USAs ekonomi är nu så integrerad med resten av världen att det är svårt att föreställa sig en effektiv protektionistisk regim - för att inte tala om att genomföra den.”

Så ska en ”free trader” tala!

Men så har Obama inte röstat i Kongressen och så har han inte låtit under valkampanjen, säger de "frihandelns försvarare" som nu oroas. Under kampanjen har Obama pekat på handelspolitiken som ett av de inslag i Bushs politik där medelklassen svikits. Han har lovat att omförhandla NAFTA (North American Free Trade Agreement), att förändra balansen i handeln med Kina och att förstärka administrationens verktyg för att motverka "orättvis handel". Också hans stab har låtit så: ”Inget beslut om att öppna nya marknader är aktuellt förrän den ekonomiska politik som syftar till att gynna medelklassen är på plats. Till exempel skattereformer, hälsovård och stimulanspaket.”

Men det som oroar ”frihandelsvännerna” är just det som AFL-CIO ser fram emot. AFL-CIO är en av USAs största fackföreningar och man stödde Obamas kampanj. ”Jag tror det blir en stor förändring ” (av USAs handelspolitik), säger Thea Lee, policychef hos fackföreningen.

Men handelsexperterna i Washington tycks, enligt Financial Times, snarare tro på ”business as usual”. En time-out för frihandeln under Obamas administration innebär helt enkelt att man fortsätter den linje som den demokratiska majoriteten i Kongressen redan tvingat fram, så som att vägra att gå vidare med de mest skadliga aspekterna i Bushs handelspolitik, t ex handelsavtal med Syd-Korea och Colombia. ”Ganska snart kan Mr Obama komma att engagera sig för för en framgångsrik avslutning på WTO-förhandlingarna i den s k Doha-rundan.”

Det är som vanligt, tänker jag. Frihandel kan betyda allt och ingenting.

Vad frihandel betyder för maktberusade neokonservativa framgick när USA ockuperade Irak. ”Frihet är den allsmäktiges gåva till varje man och kvinna i denna värld”, sa George W. Bush, ”och som den största makten här på jorden har vi en skyldighet att hjälpa till att sprida den.” Vad detta innebar, översatt till fri handel, visade USA när man, i strid med internationell rätt, och utan att behöva störas av demokrati och folkrörelser, skrev om Iraks ekonomiska lagar. Så här nämligen, med professor David Harveys ord:

• Fullständig privatisering av offentligt ägda företag.

• Fullständig rätt för utländska företag att äga företag i Irak, att plocka hem vinster som man gjort i Irak och att kontrollera irakiska banker.

• Förbud mot inhemskt stöd till Iraks egna företag.

• Bort med nästan alla tullar och andra "handelshinder".

De nya lagar som Irak påtvingades gällde all verksamhet – bara oljan undantogs (det var för känsligt). Dessutom förbjöds strejker och rätten att bilda fackföreningar försvårades. En regressiv skatt (platt-skatt) infördes.

Men fackföreningsrörelsen i USA tänker förstås på något helt annat när den vill att Obama ska motverka ”frihandel”. Man är rädd för att förlora jobb därför att företagen i USA inte kan konkurrera med utländska företag, till exempel i Kina.

Inte heller Bush har för övrigt varit okänslig för det fackliga trycket. Han är, som så många andra, frihandelsvän bara när det passar hans intressen. När han 2002 kände sig tvungen att blidka stålverksarbetarna tvekade han inte att orsaka vad dåvarande handelsministern Leif Pagrotsky kallade handelskrig. Så småningom fick Bush slå till reträtt sedan WTO hade fastslagit att USA brutit mot ingångna ”frihandelsavtal”.

PS. Inte oväntat tillhör Sveriges handelsminister Ewa Björling dem som är oroliga för att Barak Obama inte ska vara tillräckligt frihandelsvänlig. Idag säger hon i Svenska Dagbladet: "Sverige är väldigt handelsberoende och därför är det viktigt att USA har en frihandelsvänlig president. Obama har inte varit tydlig hittills, och jag är ganska orolig över den retorik som han visar upp. Mitt tips till Obama är: Välj McCain som handelsminister."