Svininfluensa, nyliberalism och Djurens rätt

I Democracy Now! hör jag att en geografiprofessor, Robert Wallace, menar att svininfluensan egentligen borde heta NAFTA-influensan. NAFTA är ett handelsavtal som bär Bill Clintons signatur och omfattar USA, Kanada och Mexiko. Wallace´poäng är att avtalet i nyliberal anda ger fri lejd åt de multinationella bolagens svinfabriker samtidigt som de små producenterna slås ut. Också Världsbankens och IMFs strukturanpassnings-program har hjälpt till. "Alltsedan 1980-talet har Mexiko varit föremål för inskränkningar i infrastrukturen för djur och hälsa som dikterats av IMF".

Wallace understryker alltså det självklara att det inte är svinen som skapar den miljö där patogenen H1N1, det sjukdomslastrandet viruset, uppstår:

De organiserade sig inte i samhällen med tusentals svin med försämrat immunförsvar. De valde inte på konstlad väg ut den genetiska variation som kan ha bidragit till att sänka hastigheten för överföringen av de farligaste virusstammarna. De skapade inte besättningar som är som getton längs industrier med tusentals fjäderfän. De skeppar inte sig själva hundratals mil med tåg, lastbilar eller flygplan. Naturen har inte gett grisar vingar. Ansvaret måste sökas i de beslut vi människor fattade för att organisera dem på det här sättet. Och när vi säger "vi" låt oss då vara klara över att vi menar hur jordbruksindustrin (agribusiness) har organiserat svin och fjäderfän.

Inte oväntat tänker den renlärige nyliberalen Johan Norberg tvärtom. Även om svinfluensan är otäck, skriver han i Expressen, så är "frihandelsmotståndarnas" medicin något ännu värre. Norberg skriver att globaliseringen naturligtvis skapar nya problem men att den också underlättar deras lösning - han exemplifierar med "historien om SARS".

På DN Debatt får Wallace´ synsätt visst stöd av "två av landets främsta experter på influensavirus, professor Björn Olsen och infektionsläkare Christian Ehrenborg". De skriver bl a att "oavsett vilket virus vi diskuterar, fågelinfluensa eller svininfluensa, är det två sidor av samma mynt, en effekt av vår djurhållning sedan århundraden." Deras resonemang uppskattas av bloggaren Per Anders Svärd som summerar:

Alltså, viruset är framgångsrikt eftersom det finns så stora populationer av de djur det specialiserat sig på att angripa. Dessutom hålls dessa djur ofta i trånga utrymmen vilket underlättar spridning av virus och andra mikroorganisemer. Lägg därtill att djurfabrikerna kommer att fungera som de ultimata träningslägren för bakterier som försöker bli resistenta mot antibiotika, så inser vi snart att hälsoriskerna även för människor växer för varje dag.

Däremot, menar Svärd, ger virusexperterna prov på en blind fläck i sitt tänkande. De ser nämligen problemet bara från produktionens synpunkt. Det är den som ska kontrolleras och övervakas. Men konsumtionen då? Svärd skriver:

Köttätandet behandlas med andra ord som en konstant, som något man bara tar för givet och som inte går att ändra på. Samtidigt ställer köttnormen upp krav på oss som skulle vara fullkomligt orimliga i andra sammanhang, till exempel att vi alla ska ta enorma hälsorisker för att rädda djurproduktsindustrierna - industrier som orsakar ett omätbart lidande och vilkas vinster i allmänhet inte gynnar några andra än ett litet fåtal företags- och aktieägare. Dessutom ska vi tvingas betala för att finansiera omfattande kontroller av problem som inte borde finnas till att börja med.

Efter finanskrisen?

I OBS, den långlivade fria rösten i Sveriges Radios P1, pågår en debattserie på temat "Efter finanskrisen - politiken och ideologierna". Häromdagen var det Petter Larssons tur att ta till orda. Han börjar med att peka på alla de krisrapporter som strömmar in från olika länder och citerar Göran Greider som i ett tidigare inlägg sagt att "nu urskiljs åter frågor om makt, ägande och klass genom den liberala demokratins dimbildningar".

Man hade kunnat hoppas, fortsätter Petter Larsson, att dessa gemensamman insikter om vän och fiende, dessa likadana kamper, skulle kunna driva fram en mera omfattande systemförändring. Men till det krävs en bärare av vreden. Fackföreningsrörelsen är till exempel alltför försvagad för att klara den uppgiften, menar han, och fortsätter:

De mer nydanande idéerna har på senare år i stället kommit från den globala rättviserörelsens organisationer. Men det är en splittrad rörelse med mycket små resurser. När några av dess mest självklara teman nu faktiskt genomdrivs, t ex hårdare tag mot skatteparadisen och lättnader i Internationella valutafondens krav på sina låntagarländer, så är frågan om rörelsen har kraft att driva på för mer. Jag tvivlar på det men hoppas förstås att jag har fel.

På tisdag i nästa vecka ska jag tala om de här frågorna tillsammans med Johan Berggren från Ordfront och Daniel Berg från Institutionen för Ekonomisk historia på Stockholms universitet. Det sker i den östgötska filialen av den globala rörelse som Petter Larsson talar om, hos Östergötlands Sociala Forum i Norrköping. Jag delar Petter Larssons uppfattning om att vår rörelse har bra idéer men saknar den organisatoriska styrka som behövs för att bära dem in i offentlighetens centrum. Det får mig att tänka på en man som en gång inte heller hade någon organisatorisk styrka bakom sig men som hade desto sämre idéer. Jag ska återkomma till honom. Han hette Milton Friedman.

Men för dagen ägnar jag mig åt Susan Georges idéer. Här finns en utskrift (på svenska) av hennes bejublade tal i Hyde Park efter den stora demonstrationen i London 28 mars, inför G20-mötet i London. Kan också avlyssnas på You Tube. Här.

ATTAC synar ACTA

På torsdag klockan sex bjuder Attac Stockholm in till ett möte om ACTA. Amelia Andersdotter, Attac-medlem från Lund och andra namn på Piratpartiets lista i valet till Europaparlamentet, kommer att informera.

ACTA betyder Anti Counterfaiting Trade Agreement och är tänkt att bli ett internationellt antipiratavtal som ska förhindra varumärkesintrång och brott mot upphovsmannarätten. När jag först hörde talas om det tänkte jag: Det här har jag varit med om förut. Än en gång samlas de rika ländernas ledare, stänger dörren om sig och försöker få till ett handelsavtal som passar deras egna intressen. Och än en gång läcker uppgifter om deras förehavanden ut på Internet och en del ministrar får det hett om öronen och försöker värja sig med undanflykter och halvlögner.

Förra gången var det MAI-avtalet - Multilateral Agreement on Investment. Det skulle bli ett investeringsvtal som skulle ge de rika ländernas storföretag fritt fram i andra länder och garanteras att de inte skulle behöva störas av medborgarnas demokratiska ambitioner att med egna lagar forma sina och företagens villkor. Till slut kastade Frankrike in handsken och hela projektet havererade. Det var 1998. Sedan dess har EU förgäves slitit med att få till stånd ett investeringsavtal i de pågående WTO-förhandlingarna.

Den här gången, när det gäller ACTA, var det Japan som lade ett förslag i rikemansklubben G8 2005 och efter olika turer kom de sekretessbelagda förhandlingarna i gång förra året. Drivande uppges USA, Japan, Schweiz, EU och Kanada vara. Övriga deltagare är Australien, Marocko, Syd-Korea, Nya Zeeland, Singapore och Mexiko. Sverige har en observatörsplats. Enligt riksdagsledamoten Max Andersson (Mp) har också "Hundratals amerikanska storföretag fått status som officiella observatörer och har insyn och tillgång till förhandlingarna. Det gäller företag som IBM, Time Warner och Pfizer."

I februari i år började det läcka ut uppgifter. Olika hotbilder har spridits: Läkemedel till fattiga människor kan stoppas. Tullen kan kontrollera resenärers bagage och undersöka mp3-spelare och datorer. Internetoperatörer kan åläggas skyldigheter att se till att upphovsrätten efterlevs på Internet. ACTA kommer att kräva lagändringar och det betyder att riksdagen ställs inför fullbordat faktum när avtalet presenteras.

Som ett brev på posten kom kraven från organisationer, politiker och bloggare att hemlighetsmakeriet ska upphöra. Publiciteten och debatten är omfattande. Svenska regeringen säger att man driver kravet på öppenhet och att EU också gör det. Men andra länder håller emot. Barack Obama har meddelat att han behåller hemligstämpeln med hänvisning till den nationella säkerheten. Störst öppenhet har Kanadas regering visat. De har haft en genomgång och diskussion med "civilsamhället" och deras PowerPointPresentation ligger på nätet. När svenska UDs referensgrupp för extern handelspolitik sammanträder på fredag är ACTA en av punkterna på dagordningen. Attac kommer att vara med på mötet.

I den svenska debatten har kritikerna nästan uteslutande talat om hoten mot den personliga friheten och integriteten och risken för att Internet kontrolleras och teknikutvecklingen hämmas. Intressant nog ser man det inte (med undantag för en att-sats i Miljöpartiets riksdagsmotion) som en fråga där de rika länderna i nord försöker befästa sitt övertag gentemot länderna i syd. Denna aspekt är central för den kandensiske juridikprofessorn Michael Geist, som är en av de främsta auktoriteterna när det gäller ACTA.

Är ACTA det nya WIPO? frågar Geist. Hans resonemang bygger på att de kanadensiska förhandlarna öppet har medgivit att motivet bakom ACTA (förutom problemet med piratversioner och piratkopiering) är att man inte gillar arbetet med en utvecklingsagenda i WIPO, som är det FN-organ som bildades för snart 40 år sedan för att lösa problem inom immaterialrätten genom multilaterala överenskommelser. Geist pekar på det märkliga förhållandet att ACTA-förhandlarna omfattar varken de länder som brukar betraktas som källan till problemet (Kina, Ryssland) eller som offer för det (Afrika när det gäller medicin). Han menar att de rika länderna vill arbeta fram ACTA-avtalet utan andra länders medverkan för att sedan etablera det som en global standard genom bilaterala och regionala avtal. Geist har tydligen gett upp hoppet om att skjuta ACTA i sank för att i stället satsa på WIPO. Han menar att u-länderna står inför valet att antingen hamna vid sidan om och bli helt utan inflytande eller att ställa krav på att utvidga förhandlingsgruppen. Alltså skapa ett slags G20 genom att länder som Brasilien, Argentina, Chile, Indien, Egypten, Sydafrika, Kina och Ryssland deltar på lika villkor. Hur som helst kan vi än en gång - som senast efter G20-mötet i London - konstatera att FN är den stora förloraren.

Det kan också vara på sin plats att notera att ACTA-förhandlare gett uttryck för ambitionen att få ett avtal som går längre än ett redan redan existerande multilateralt handelsavtal om immaterialrätt, nämligen TRIPS, som ingår i WTO. Det är ett hårt kritiserat avtal och många, också liberaler, har undrat vad ett sådant avtal har med frihandel att göra. För sju år sedan kunde man läsa en artikel om TRIPS på Expressens ledarsida som hade rubriken: Slopa WTOs patentregler. Bra idéer ska stjälas.

Här följer nu ett urval av den svenska diskussionen om ACTA.

• Förslaget om ACTA måste ut på remiss. Debattinlägg i Svenska Dagbladet av Erik Josefsson (kandidat, V, till Europaparlamentet), Karl Sigfrid (riksdagsledamot, M) Erik Laakso (socialdemokratisk debattör) Erik Hultin centerpartiet (CenterUppropet.se). Replik från EU-kommissionens talesman i handelsfrågor Peter Power samt replik på repliken.

• Regler för Internet blir fråga för Acta-avtalet. Dagens Nyheter

• Näringsutskottet värnar hemlighetsmakeri. Dagens Nyheter

• Vi jobbar hårt för öppenhet om ACTA-avtalet. Newsmill. Av borgerliga ledamöterna i Näringsutskottet Karin Pilsäter, ordförande (FP), Björn Hamilton (M), Jan Andersson, (C), Mikael Oscarsson (KD)

• Nya ACTA-dokument motsäger uppgifter från riksdagspolitiker. Dagens Nyheter.

• Kritiken växer mot nytt patentavtal. Forum Syd.

• ACTA befaras stoppa läkemedel åt fattiga. Arbetaren.
  

• Riksdagsmotion (M) med Karl Sigfrid som första namn
  

• Riksdagsmotion (Mp) med Max Andersson som första namn
  

• Europaparlamentets resolution den 18 december 2008 om varumärkesförfalskningens inverkan på den internationella handeln

Carl Bildt saknar något på bilden

Under rubriken "Sverige utanför rikemansklubben" läser jag i Sydsvenskan att Carl Bildt är irriterad över att Sverige inte fick vara med i gänget på bilden. Men där har han väl fel? Sverige är ju representerad av tredje mannen från höger i översta raden. Han heter Mirak Topolanek. I alla fall har jag alltid fått höra att Sverige genom att gå med i EU visserligen förlorade sin möjlighet att ha en egen plats vid bordet i internationella sammanhang men å andra sidan blir vi desto starkare genom att vi ingår i det mäktiga EU-kollektivet.

Men jag har förstås också alltid tänkt att det där är struntprat och i bl a WTO-sammanhang har jag kunnat se hur Norge (men inte Sverige) har kunnat föra en politik som var självklar svensk politik förr i världen. Och nu tycks också Carl Bildt förstå att EU-entusiasternas resonemang inte håller när det kommer till kritan. "Vi arbetar nu för att få en fast representation vid nästa möte, säger Bildt till Sydsvenskan."

Att det där starka och eniga EU är nonsens i dessa kristider framgår också av att de stora solospelarna under G20 i London var Englands, Tysklands och Frankrikes statschefer som naturligtvis inte hade en tanke på att låta sig företrädas av det europeiska ordförandeskapet.

Carl Bildt tycks vara nöjd med G20 som global regering om bara Sverige får vara med. Det är inte jag och många andra i den globala rättviserörelsen. Jag har talat om G20s brist på legitimitet i P1-morgon och P4 Väst och i Sydsvenskan och jag har kritiserats för det av ledarskribenter i Sydsvenskan och Borås Tidning (som också publicerat en kritisk replik av Johan Sanne.)

Det tycks vara en utbredd uppfattning bland ledare och ledarskribenter att demokrati på global nivå är för krångligt och att det är bättre att de mäktigaste får bestämma. Jag medger att det här är en knivig fråga och att G20 säkert skulle få beröm i framtidens historieböcker om de visar sig vara de rätta männen (inklusive de två kvinnorna) att lösa världens kriser. Inget tyder emellertid på det.

Till G20s bristande förmåga som krislösare återkommer jag säkert. Till dess rekommenderar jag Jan Öbergs analytiska text, Reality Show för Realpolitiker. Det är en kommentar som vibrerar av vanmakt, ursinne och förtvivlan över maktens skådespel och dess medlöpande mediemaskineri. Bland annat menar han att G20-ledarna, med viss reservation för Barack Obama, utmärks av "en fundamental brist på nyskapande tänkande, nya teorier och en helhetlig förståelse som gör det möjligt för dem att se det som pågår som ett knippe samtidiga kriser på vårt gemensamma klot."

G20: Utkastet till slutdokument sprids

Alla förstår att statscheferna på sina toppmöten inte sitter och plitar på vad de ska säga. Tvärtom är det mesta nedskrivet i förväg. Det var alltså ingen överraskning att ett utkast till slutkommunikén från torsdagens möte här i London redan vid midnatt ramlade in i min e-postlåda.

Financial Times hade haft tillgång till det redan igår kväll. Det är intressant att se hur kommunikéns formuleringar sedan förändras och förvanskas när de vandrar ut och in mellan tidningsredaktionerna (de riktiga medierna, som en mossig Jan Guillou kallade dem i TV-programmet Babel för en tid sedan). I kommunikén står det att "vårt mål är att (åtgärderna) ska göra det möjligt för den globala ekonomin att expandera med (x) mot slutet av 2010". Financial Times återger detta korrekt och tar med x-et som är tänkt att bli en siffra på torsdag. Men när TT-Tidningarnas Telegrambyrå förmedlar detta till svenska medier har målsättningen blivit en tro....

Ledarna i G20 - gruppen för världens största ekonomier - tror att världsekonomin vänder uppåt igen till slutet av 2010. Det framgår av ett utkast till slutdokument från Londonmötet som Financial Times tagit del av.

... för att sedan, när det blir dags för rubriksättning i till exempel Norra Västerbotten och Dagens Nyheter och Upsala nya tidning förvandlas till ett faktum:

G20: I slutet av 2010 vänder det

Jag hinner för övrigt knappt börja läsa i detta utkast till slutkommuniké förrän ordet kremlologi dyker upp i min hjärna. Det betecknar ju, med Wikipedias ord, konsten att utifrån ett mycket tunt underlag gissa sig till vad som rör sig i de innersta politiska kretsarna i Sovjetunionens ledning. Det är inte mycket lättare att tränga igenom de ordmassor som skickas ut från G20-gänget och behovet av ett slags finanskrisens kremlologer är påtagligt. Därför är till exempel Kenneth Hermele en viktig person. Om ett par timmar presenterar han och Forum Syd en rykande aktuell skrift, G20:s blinda fläck - hur drabbar krisen de fattiga och klimatet? i Kulturhuset i Stockholm.

När jag läser hans text påminns jag om att Hermele är en bra och besvärlig pedagog - besvärlig på det viset att han stör varje lyssnare och läsare som är ute efter enkla lösningar och tre paroller att sätta på kylskåpsdörren. Ingenting blir egentligen lättare av att lyssna på honom. Men om man verkligen vill förstå det som pågår får man energi av honom.

Men denna energi, som man behöver för att sortera i allt som sägs inför G20, är ju trots allt begränsad, och de flesta medborgare lägger tyvärr sin energi på annat. När jag passade TVn i hotellets foajé efter frukosten var den stora nyheten hos Sky News att inrikesminister Jaqui Smiths make använt skattemedel för att se pornografiska filmer i deras hem. Det stod till och med "Jackie Smith överskuggar de politiska ledarnas G20-möte" i texten nedtill i rutan. Hon verkar sitta löst. Det smakar mera Toblerone än AMF-fonder.

Men jag lämnar den brittiske inrikesministerns åt sitt öde. Det gäller som sagt att hushålla med energin. Strax går jag på en vederkvickande promenad i Kensington Gardens. Men jag packar förstås ner några dokument i väskan - förutom Hermeles skrift och utkastet till G20s slutdokument blir det

• Attac Europas kommuniké från i höstas, Nu är det dags - Låt oss stänga det finansiella kasinot,i Attac-medlemmen Åsa Wohlins svenska version i punktform. Här!
  

• Rapporten från FNs egen kriskommission, tillsatt av Generalförsamlingen (vem har hört talas om den? - tydligen ingen ekonomijournalist....) plus ordföranden Joseph Stiglitz eget inlägg om rapporten.

Dagsformen får avgöra hur mycket jag får lust att läsa och smälta. Kanske blir det inte så mycket. Jag har tänkt ta tåget till Cambridge också, för att lyssna på Mary Lou Malig från Focus on the Global South. Hon var en av de vassaste talarna i Hyde park i lördags - texten finns här! I kväll talar hon på ett offentligt möte som ordnas av World Development Movement.

På väg mot London: Skatteparadisen (1)

Innan jag somnade igår kväll bestämde jag mig för att jag ska använda första etappen av min tågresa till London till att lära mig litet mer om skatteparadisen. Sedan drömde jag hela natten om hur jag diskuterade skatteparadis med Johan Sanne, en av ledamöterna i Attac Sveriges Gemensamma Arbetsgrupp. Det berodde förstås på att han igår skickade mig ett mejl som lät förstå att självaste Världsbanken nu ska reda ut saken.

Ja, så har det blivit: "Alla" talar om skatteparadisen och tycker att de är förfärliga. Igår i Svenska Dagbladet hette det till exempel att Gordon Brown siktar mot fyra globala genombrott under G20-mötet och att ett av dem lyder:"Det första övergripande ingreppet mot skatteparadisen."

Och för bara någon vecka sedan överraskade DN med en åttaspaltig rubrik om riskkapitalister som gömmer undan pengar i en storleksordning som får gänget med bonusdirektörer att verka som rena farmarlaget. På Ekonomidelens förstasida publicerade DN fyra jättestora bilder på namngivna karlar - det enda som saknades var rubriken WANTED! Inuti fanns dessutom en stor pedagogisk bild av hela flödet (avloppet, kanske är ett bättre ord) och gissa om våra pensionspengar är inblandade. Tyvärr är de inlagda texterna på nätet inte lika effektfulla som uppslagen i papperstidningen.

Mina självstudier här på tåget inledde jag med att kolla senaste nytt hos det förträffliga TJN Tax Justice network - nätverket för en rättvis beskattning. De försåg mig genast med två "goda" nyheter.

Den ena handlade om en rapport som för första gången kartlägger omfattningen av de största multinationella företagens dotterbolag i olika skatteparadis. Det hade börjat med en tidigare undersökning i USA som visade att 83 av de 100 mest vinstrika multinationella bolagen i USA år 2007 hade dotterbolag i skatteparadis eller under sekretessbelagda regelverk (secrecy jurisdictions*)

Nu har TJN tillsammans med Alternatives Économique i Frankrike och SOMO i Nederländerna gjort en motsvarande undersökning av 97 av de största företagen i Storbritannien, Nederländerna och Frankrike. Alla utom ett hade dotterföretag i skatteparadis eller under andra sekretessbelagda regimer. I både USA och de europeiska länderna är det bankerna som har överlägset flest mörklagda dotterföretag. Listan toppas av Citigroup (USA), Barclays (England), Paribas (Frankrike) och ING (Nederländernba).

TJN gör bland annat följande kommentarer:

• Det har varit mycket svårt att få fram dessa uppgifter, särskilt i England, men det har aldrig tidigare varit möjligt.
  

• Resultatet bekräftar vilka enorma kunskaper om världens ekonomi som vi saknar.
  

• Denna kunskap kan bli tillgänglig för oss om företagen tvingas redovisa globala bokslut "land för land" med uppgifter om vilka dotterföretag som är verksamma i vilka länder och vilka vinster och förluster verksamheten genererat.
  

• Denna "land för land"-redovisning, som föreslagits av Action Aid, Christian Aid m fl, kan också avslöja omfattningen av det kapital som utvecklingsländerna går miste om genom den nuvarande ordningen. Christian Aid uppskattar beloppet till 160 miljarder dollar.
  

Genomläsningen av TJNs rapport för tankarna till den bild av banksystemet som växte fram när jag, en smula drabbad av hybris, i början av hösten trodde att jag var på väg att förstå "det hela". Den övergripande bilden, själva löpsedeln som så att säga skulle sälja in mina nya insikter om finanssystemet hos läsarna, hade tre ingredienser:

1: Den vanliga banken. Den kan vi besöka och ibland träffa människor i. Där finns det oftast vanliga pengar. Verksamheten är någorlunda reglerad.

2: Skuggsystemet. Det opererar så att säga bakom ryggen på den (oftast) vänliga personalen på den vanliga banken. Numera känner nästan alla till skuggsystemet men ingen förstår sig riktigt på det, än mindre kan någon styra eller kontrollera det. Regleringen är minst sagt bristfällig.

3: Skatteparadisen. Se ovan och nedan.

Den viktiga insikten, tyckte jag, var att förstå att de här tre systemen ingår i ett gemensamt omlopp, det så kallade finanssystemet, som den oefterhärmlige Mats Odell stått i riksdagen och kallat vårt samhälles mest produktiva.

Sedan, när det lackade mot jul, måste jag ha fått annat att tänka på. Jag fortsatte i alla fall inte mina bankstudier. Men jag minns hur LO-ekonomen Dan Andersson, i den första krisdiskussionen någon månad före sin pensionering, öppnade sitt inlägg med typ: "Vi behöver inte en moraldiskussion där Anders Borg säger att folk är giriga. I stället behöver vi inse vad som är fel i det globala ekonomiska systemet." Men vi vet alla, inte minst Dan Anderssons dåvarande chef Wanja Lundby-Vedin, vad som sedan hände.

I början av det här inlägget skrev jag att Tax Justice Network hade två pinfärska och "goda nyheter". Till den andra får jag återkomma. Tåget är redan i Alvesta.

* platser som avsiktligt skapar regleringar som i första hand ska kunna utnyttjas av dem som inte bor där och som underminerar lagstiftning och regleringar som gäller i "skatteflyktingarnas" egna hemländer. Det hela backas upp av lagstiftning som gör det omöjligt att identifiera dem som från utsidan utnyttjar det regelverk som tillrättalagts för dem.

Walden Bello om G20: Ska ni verkligen köpa en begagnad bil av den mannen?

En av de mest intressanta och radikala rösterna i det globaliseringskritiska civilsamhället tillhör Walden Bello. Han är professor i sociologi och aktivist, hemmahörande i Filippinerna. Han är ett av de tunga namnen i Focus on the Global South, en organisation som han var med om att grunda 1995 och som framför allt är verksam i Thailand, Filippinerna och Indien. Organisationen samarbetar med Chulalongkorn University, ett av Thailands mest prestigefyllda universitet, med målet att motverka den företagsstyrda globaliseringen, nyliberalismen och militariseringen. Walden Bello fick Alternativa Nobelpriset 2003 och har flera gånger framträtt i Sverige med Olof Palmes Internationella Center som värd.

I förra veckan diskuterade han det kommande G20-mötet i London med Gert-Jan Koopman som är direktör för Generaldirektoratet Näringsliv i EU-kommissionen. Mötet ordnades i Bryssel av TNI och kan ses på nätet.

Det får mig att tänka på konfrontativ dialog. Detta uttryck användes flitigt av det nyfödda Attac inför EUs toppmöte i Göteborg 2001 men begravdes sedan mer eller mindre i det som kom att heta Göteborgskravallerna. Denna dialog var tänkt som ett pedagogiskt och politiskt instrument som inte skulle dölja motsättningar i pratbubblor och osund enighet utan i stället göra dem tydliga och mobilisera människor för radikala alternativ. En annan värld är möjlig! Men i stället har vi sedan länge en situation där makten och dess kritiker talar i skilda rum och sällan eller aldrig möter varandra. Men när Bello och Koopman nu faktiskt satt i samma rum möttes för en gångs skull två röster från skilda politiska världar och vi får en chans att syna den avgrund som skiljer dem åt. Ordföranden under mötet, Guardian-journalisten David Gow, var också tydligt upplivad av det som hände. I sin tidning skrev han om en "Krisdiskussion som spred ett ljus genom dimman".

Bello återanvände i diskussionen den fråga som en gång ställdes om Richard Nixon: Vill ni verkligen köpa en begagnad bil av den här mannen?

Mannen i det här fallet är vad Bello med en ordlek som anspelar på IMF (Internationella Valutafonden) kallar för FMI (Failed Multilateral Institutions). I detta sällskap pekar han särskilt ut G20 som bildades efter Asienkrisen 1997 för att komma till rätta med kriserna i ekonomin men som svalde storföretagens mantra om att marknaden reglerar bäst sig själv. Andra FMI som Bello pekar på är FSF (Financial Stability Forum), Baselkommittén, WTO med dess havererade Doharunda och så naturligtvis IMF med dess "närmast feodala maktstruktur". G20 är en informell maktgruppering som representerar dem som skapat den nuvarande krisen och den saknar legitimitet inför världens befolkning. Bello jämför med Bretton-Woods där 44 länder deltog under pågående krig och där man lade stor vikt vid legitimiteten och det formella, inklusive kopplingen till det framväxande FN. Att man under en dag i London med G20 (som ibland tycks likna en valkampanj för Gordon Brown) ska kunna uträtta det man i Bretton Woods åstadkom på 31 dagar är för Bello en absurd idé. Han vill se en regelrätt utlyst FN-session som tar sig an kriserna.

Och den begagnade bilen som dessa FMI försöker sälja till oss? Det är, menar Bello, den gamla vanliga globaliseringen, det vill säga en neoliberal ekonomi som vidgar fattigdomsklyftor, skapar sociala och ekologiska kriser och bara förvärrar klimathotet. Hans analys grundas i övertygelsen om att den rika världens ekonomier vid 1970-talets mitt gick in i en överproduktionskris efter en exempellöst lång period av hög tillväxt. Man letade efter nödutgångar och satsade på globalisering, nyliberalism och produktion av fiktiva finansiella värden - med dagens alla kriser som följd. Och nu vill krisens konstruktörer att vi ska färdas vidare med det här livsfarliga åket - bara dom har fått fixa till det här problemet med smörjoljan. Man reducerar alltså, i Bellos ögon, de olika kriserna till en fråga om att bättre reglera det finansiella systemets mekanismer.

Hur reagerade då Gert-Jan Koopman, direktoriatdirektören från EU-kommissionen, på Walden Bellos kritik?

Koopman menade att han kunde instämma i mycket men att Bellos frågor till stor del var långsiktiga och att de akuta (historiskt unikt allvarliga!) problemen måste prioriteras. Han ville också korrigera bilden av EU som han menade var alltför negativ och hänvisade till Kommissionens kommunikation 4 mars om ekonomisk återhämtning (som finns på svenska här). Men tidvis blev avgrunden mellan debattörerna mycket tydlig, t ex när det gäller den så kallade frihandeln och inställningen till Doha-rundan eller när Bello till och med ifrågasatte den heliga tillväxten: Vad som måste ske är en radikal minskning av konsumtionen och de europeiska politiska politikerna måste ha modet (vilket de inte haft hittills) att säga att man skapar en stor medelklass som ägnar sig åt överkonsumtion. Nationella program måste skapas som begränsar konsumtionen då det gäller transporter, energi och industriell tillverkning och som ändrar fördelningen av konsumtionen så att den blir moraliskt försvarbar.

I en intervju längst ner på sidan (det femte filmklippet) gör Bello en mycket intressant betraktelse över diskussionen med Koopman och han beskriver den faktiskt som en ganska lyckad konfrontativ dialog: "Vi försökte göra en helhetsanalys och vi möttes av ett försök att fragmentisera den och jag tror att de närvarande uppfattade detta mycket väl."

Grönt kontrakt - utan makt?

I veckan som gick bjöd institutionen för Ekonomisk historia vid Stockholms universitet in till två långa dagsverken om "trippelkrisen". Syftet var att inspirera till En ny grön giv - A New Green Deal. Det var många paneler och föreläsningar och det var gratis och öppet för allmänheten. Ett utomordentligt initiativ. Så här såg bilden på affischerna ut.

En av eldsjälarna bakom initiativet var Jonathan Feldman som hämtade sin trippel från Barry Commoner som hade stort inflytande i den framväxande miljörörelsen också i Sverige, bl a med boken Cirkeln sluter sig från 1972. Commoner talade om miljökrisen, energibristen och nedgången i ekonomin. Talet om A New Green Deal leder förstås tankarna till Roosevelt och USA:s 30-talskris men Feldman hade också letat fram en bok av Bjarne Braatoy som menade att Socialdemokraternas och Bondeförbundets krispolitik i spåren på Kreuger-kraschen var början till "Sweden's New Deal".

Det är många som talar i de här termerna just nu. I den plattform som nu publicerats inför den stora marschen i London 28 mars inför G20-mötet 2 april kräver man till exempel "massiva investeringar i en ny grön giv". I höstas skrev jag om Susan Georges Schumacher-föreläsning där hon talade om "en grön keynesianism" för att råda bot på de sammanfallande kriserna. Hon påminde om den snabba och framgångsrika omställning av USAs ekonomi under andra världskriget som hon hade tydliga minnen av från sin barndom.

Men Susan Georges trippel ser litet annorlunda ut än den som finns på affischerna från Institutionen för Ekonomisk historia. Så här, närmare bestämt:
Susan George har alltså fört samman energi- och klimatfrågorna under den ekologiska krisen och avser förstås också realekonomins kris med finanskrisen. Men dessutom talar hon om ytterligare en kris, nämligen den sociala. Hennes kanske viktigaste perspektiv gäller global solidaritet och hon menar att den pågående globaliseringen skapar orimliga klyftor mellan topp och botten, något som i sin tur leder till en legitimitetskris.

Till detta kommer en helt annan dimension som är avgörande för Susan George och hela den globala rättviserörelsen men som överhuvudtaget inte fanns på dagordningen i den gångna veckans konferens i Stockholm. Den gäller makten. Hur ska denna oerhörda förändring gå till? Vilka sociala krafter ska genomdriva den?

För den diskussionen behöver vi en annan trippel:

Litet tillspetsat kan man säga att den outtalade förutsättningen för resonemangen i den gångna veckans konferens var att "vi" har ett tufft jobb framför oss och att "vi" förhoppningsvis ska resonera oss fram till hur den beska medicinen ska se ut. Och sedan återstår det svåra, att få "dom andra" att svälja den. Ungefär så här med andra ord:
Det där tror inte Susan George på. Inte Naomi Klein heller:

Folk talar om behovet av ett grönt New Deal och jämför den här tidpunkten med det tidiga 1930-talet och det är riktigt. Men det som fick Roosevelt att ta de här riskerna och vara så där djärv var att han var under enorm press underifrån från gräsrotsrörelser. Utan detta är Obama under ett oerhört tryck att inte chockera systemet. (Här)

Och:

... den populära uppfattningen var att Roosevelt hittade på New Deal-politiken på grund av sin liberala inriktning. Men Kleins version är att New deal-politiken förespråkades av Roosevelt därför att han visste att om denna reformpolitik inte antogs skulle det ha blivit revolution. Arbetarrörelsen i Förenta Staterna var så stor och så välorganiserad att den skrämde det politiska etablissemanget så att de valde New Deal som ett sätt att hindra allvarliga sociala omvälvningar. Klein tror att vi behöver lära av den här historien och inte vänta på att politiker ska göra förändringar. I stället tryckte hon på att vi måste bygga rörelser för att kräva förändringar. (Här)

Då blir bilden i stället denna:
Medierna struntade i universitetets Grönt kontrakt-konferens. Enda undantaget som jag sett är Sverker Lenas i Dagens Nyheter och han tänker i liknande banor som Naomi Klein och Susan George. I en stor artikel med rubriken Klimatkrig har han pekat på de politiska motsättningar som aktualiseras av klimatförändringarna och en kolumn där han kommenterar själva konferensen har rubriken Klimatpolitik måste byggas underifrån. Jag citerar:

Luciano Astudillo (S) föreställde sig att ett grönt kontrakt kan skapas genom att man sätter sig ner med alla branscher och ”kommer överens”. Vinn-vinn. Inrikesflyget och åkeribranschen, Vattenfalls kolkraftverk och näringslivslobbyns klimatskeptiker – kanske kan alla skriva gröna kontrakt med varandra?

Problemet är att 30-talets nya giv ofta uppfattas som ett slags skänk från ovan från den upplyste president Roosevelt. I själva verket var new deal en uppgörelse som tvingades fram av en strejkande och starkt mobiliserande vänster.

Den organiseringen och förhandlingspositionen har inte dagens miljörörelse. Det gör att politiker förgäves inväntar ett folkligt tryck, medan folket väntar på grönt ledarskap.

Detta gröna Moment 22, som Lenas kallar det, vill han lösa med hjälp av gröna demokratifonder:

Därifrån skulle sociala rörelser som förankrar klimatfrågan på medborgarnivå kunna söka ekonomiskt stöd. Det kan handla exempelvis om miljö- och klimatorganisationer, kyrkliga initiativ, lokala fackklubbar eller transition towns-rörelser (som anpassar samhällen till klimatförändringar och oljebrist). Där skapas redan delaktighet i och engagemang för ett grönt och bättre samhälle på gräsrotsnivå. I slutändan är det också där som klimatpolitiken måste bottna.

Alltså skattefinansierade och bidragsberoende sociala rörelser som driver fram ett grönt New deal underifrån? Jag vill så gärna tro på idén men känner att jag faktiskt inte gör det. Fler förslag?

Ett nytt grönt kontrakt för Sverige?

Jag har anmält mig till den här tvådagars-konferensen på Stockholms universitet 9 - 10 mars. Det går fortfarande (fram till 27 februari) att göra det men arrangörerna har meddelat att det inte är så värst många platser kvar. Kolla här.

När jag ser ordet trippelkris och ser den där figuren tänker jag på Susan Georges Schumacher-föreläsning som jag tidigare skrivit om. Där sa hon bl a

Problemet är att i vår värld har saker och ting kopplats samman på ett så olycksbringade vis att människors villkor förvärras och planeten skadas på ett ohjälpligt sätt. Detta yttrar sig nu i tre samtidiga kriser: den sociala - med en oacceptabelt utbredd fattigdom och en lika oacceptabel koncentration av rikedom –, den finansiella och den ekologiska – med global uppvärmning och klimatförändringar.

Jag misstänker att konferensen på Stockholms universitet inte har samma politiskt radikala utgångspunkter som Susan George - jag är till exempel pessimistisk nog att tro att "ekonomi" i mars-konferensen skjuter in sig mera på tillväxtproblem än på världens fattigdom och välfärdsklyftor. Hoppas jag har fel! Listan på föreläsare innehåller i alla fall många intressanta namn. t ex Johan Ehrenberg, Christer Sanne (som skrivit Keynes barnbarn), Isa Lövin (som skrivit Tyst hav) och Göran Bryntze och Karin Smith Svensson (två kärnkraftmotståndare av rang).

Här några citat ur programpresentationen.

• Kan ett nytt grönt kontrakt för Sverige ta oss ur den ekonomiska krisen samtidigt som landets energi- och miljöproblem får en mer hållbar lösning?
  

• Ett nytt grönt kontrakt skulle kunna baseras på flera tänkbara ingredienser, till exempel en ny politik för innovationer och införande av ”grön” teknik, skapandet av en för miljön gynnsam upphandlingspolitik och nytänkande i form av miljökostnader för beräkning av tillväxt.

• Det första blocket (som hålls förmiddag och tidig eftermiddag dag 1) syftar till att kartlägga den rådande krisens orsaker och omfattning.
  

• Det andra blocket (eftermiddag och senare plenum under dag 1) kommer att diskutera och analysera hur vi kan ta oss ur krisen och hur ett nytt grönt kontrakt skulle kunna skapas.
  

• Konferensens tredje och sista block (dag2) kommer att ägnas åt att diskutera hur ett sådant grönt kontrakt skulle kunna implementeras.

Barak Obama och frihandelns gåtor

Att Barak Ombama är en handelspolitisk gåta förstår jag när jag läser en artikel i Financial Times.

Artikelförfattaren lyfter fram en passus i boken ”Att våga hoppas”, där Obama skriver om ett möte med Bob Rubin, som var Bill Clintons finansminister och en ivrig "frihandels-anhängare": ”Det var svårt att förneka Rubins fundamentala insikt. Vi kan försöka att sakta ner globaliseringen, men vi kan inte hejda den. USAs ekonomi är nu så integrerad med resten av världen att det är svårt att föreställa sig en effektiv protektionistisk regim - för att inte tala om att genomföra den.”

Så ska en ”free trader” tala!

Men så har Obama inte röstat i Kongressen och så har han inte låtit under valkampanjen, säger de "frihandelns försvarare" som nu oroas. Under kampanjen har Obama pekat på handelspolitiken som ett av de inslag i Bushs politik där medelklassen svikits. Han har lovat att omförhandla NAFTA (North American Free Trade Agreement), att förändra balansen i handeln med Kina och att förstärka administrationens verktyg för att motverka "orättvis handel". Också hans stab har låtit så: ”Inget beslut om att öppna nya marknader är aktuellt förrän den ekonomiska politik som syftar till att gynna medelklassen är på plats. Till exempel skattereformer, hälsovård och stimulanspaket.”

Men det som oroar ”frihandelsvännerna” är just det som AFL-CIO ser fram emot. AFL-CIO är en av USAs största fackföreningar och man stödde Obamas kampanj. ”Jag tror det blir en stor förändring ” (av USAs handelspolitik), säger Thea Lee, policychef hos fackföreningen.

Men handelsexperterna i Washington tycks, enligt Financial Times, snarare tro på ”business as usual”. En time-out för frihandeln under Obamas administration innebär helt enkelt att man fortsätter den linje som den demokratiska majoriteten i Kongressen redan tvingat fram, så som att vägra att gå vidare med de mest skadliga aspekterna i Bushs handelspolitik, t ex handelsavtal med Syd-Korea och Colombia. ”Ganska snart kan Mr Obama komma att engagera sig för för en framgångsrik avslutning på WTO-förhandlingarna i den s k Doha-rundan.”

Det är som vanligt, tänker jag. Frihandel kan betyda allt och ingenting.

Vad frihandel betyder för maktberusade neokonservativa framgick när USA ockuperade Irak. ”Frihet är den allsmäktiges gåva till varje man och kvinna i denna värld”, sa George W. Bush, ”och som den största makten här på jorden har vi en skyldighet att hjälpa till att sprida den.” Vad detta innebar, översatt till fri handel, visade USA när man, i strid med internationell rätt, och utan att behöva störas av demokrati och folkrörelser, skrev om Iraks ekonomiska lagar. Så här nämligen, med professor David Harveys ord:

• Fullständig privatisering av offentligt ägda företag.

• Fullständig rätt för utländska företag att äga företag i Irak, att plocka hem vinster som man gjort i Irak och att kontrollera irakiska banker.

• Förbud mot inhemskt stöd till Iraks egna företag.

• Bort med nästan alla tullar och andra "handelshinder".

De nya lagar som Irak påtvingades gällde all verksamhet – bara oljan undantogs (det var för känsligt). Dessutom förbjöds strejker och rätten att bilda fackföreningar försvårades. En regressiv skatt (platt-skatt) infördes.

Men fackföreningsrörelsen i USA tänker förstås på något helt annat när den vill att Obama ska motverka ”frihandel”. Man är rädd för att förlora jobb därför att företagen i USA inte kan konkurrera med utländska företag, till exempel i Kina.

Inte heller Bush har för övrigt varit okänslig för det fackliga trycket. Han är, som så många andra, frihandelsvän bara när det passar hans intressen. När han 2002 kände sig tvungen att blidka stålverksarbetarna tvekade han inte att orsaka vad dåvarande handelsministern Leif Pagrotsky kallade handelskrig. Så småningom fick Bush slå till reträtt sedan WTO hade fastslagit att USA brutit mot ingångna ”frihandelsavtal”.

PS. Inte oväntat tillhör Sveriges handelsminister Ewa Björling dem som är oroliga för att Barak Obama inte ska vara tillräckligt frihandelsvänlig. Idag säger hon i Svenska Dagbladet: "Sverige är väldigt handelsberoende och därför är det viktigt att USA har en frihandelsvänlig president. Obama har inte varit tydlig hittills, och jag är ganska orolig över den retorik som han visar upp. Mitt tips till Obama är: Välj McCain som handelsminister."