Efter finanskrisen?

I OBS, den långlivade fria rösten i Sveriges Radios P1, pågår en debattserie på temat "Efter finanskrisen - politiken och ideologierna". Häromdagen var det Petter Larssons tur att ta till orda. Han börjar med att peka på alla de krisrapporter som strömmar in från olika länder och citerar Göran Greider som i ett tidigare inlägg sagt att "nu urskiljs åter frågor om makt, ägande och klass genom den liberala demokratins dimbildningar".

Man hade kunnat hoppas, fortsätter Petter Larsson, att dessa gemensamman insikter om vän och fiende, dessa likadana kamper, skulle kunna driva fram en mera omfattande systemförändring. Men till det krävs en bärare av vreden. Fackföreningsrörelsen är till exempel alltför försvagad för att klara den uppgiften, menar han, och fortsätter:

De mer nydanande idéerna har på senare år i stället kommit från den globala rättviserörelsens organisationer. Men det är en splittrad rörelse med mycket små resurser. När några av dess mest självklara teman nu faktiskt genomdrivs, t ex hårdare tag mot skatteparadisen och lättnader i Internationella valutafondens krav på sina låntagarländer, så är frågan om rörelsen har kraft att driva på för mer. Jag tvivlar på det men hoppas förstås att jag har fel.

På tisdag i nästa vecka ska jag tala om de här frågorna tillsammans med Johan Berggren från Ordfront och Daniel Berg från Institutionen för Ekonomisk historia på Stockholms universitet. Det sker i den östgötska filialen av den globala rörelse som Petter Larsson talar om, hos Östergötlands Sociala Forum i Norrköping. Jag delar Petter Larssons uppfattning om att vår rörelse har bra idéer men saknar den organisatoriska styrka som behövs för att bära dem in i offentlighetens centrum. Det får mig att tänka på en man som en gång inte heller hade någon organisatorisk styrka bakom sig men som hade desto sämre idéer. Jag ska återkomma till honom. Han hette Milton Friedman.

Men för dagen ägnar jag mig åt Susan Georges idéer. Här finns en utskrift (på svenska) av hennes bejublade tal i Hyde Park efter den stora demonstrationen i London 28 mars, inför G20-mötet i London. Kan också avlyssnas på You Tube. Här.

Grönt kontrakt - utan makt?

I veckan som gick bjöd institutionen för Ekonomisk historia vid Stockholms universitet in till två långa dagsverken om "trippelkrisen". Syftet var att inspirera till En ny grön giv - A New Green Deal. Det var många paneler och föreläsningar och det var gratis och öppet för allmänheten. Ett utomordentligt initiativ. Så här såg bilden på affischerna ut.

En av eldsjälarna bakom initiativet var Jonathan Feldman som hämtade sin trippel från Barry Commoner som hade stort inflytande i den framväxande miljörörelsen också i Sverige, bl a med boken Cirkeln sluter sig från 1972. Commoner talade om miljökrisen, energibristen och nedgången i ekonomin. Talet om A New Green Deal leder förstås tankarna till Roosevelt och USA:s 30-talskris men Feldman hade också letat fram en bok av Bjarne Braatoy som menade att Socialdemokraternas och Bondeförbundets krispolitik i spåren på Kreuger-kraschen var början till "Sweden's New Deal".

Det är många som talar i de här termerna just nu. I den plattform som nu publicerats inför den stora marschen i London 28 mars inför G20-mötet 2 april kräver man till exempel "massiva investeringar i en ny grön giv". I höstas skrev jag om Susan Georges Schumacher-föreläsning där hon talade om "en grön keynesianism" för att råda bot på de sammanfallande kriserna. Hon påminde om den snabba och framgångsrika omställning av USAs ekonomi under andra världskriget som hon hade tydliga minnen av från sin barndom.

Men Susan Georges trippel ser litet annorlunda ut än den som finns på affischerna från Institutionen för Ekonomisk historia. Så här, närmare bestämt:
Susan George har alltså fört samman energi- och klimatfrågorna under den ekologiska krisen och avser förstås också realekonomins kris med finanskrisen. Men dessutom talar hon om ytterligare en kris, nämligen den sociala. Hennes kanske viktigaste perspektiv gäller global solidaritet och hon menar att den pågående globaliseringen skapar orimliga klyftor mellan topp och botten, något som i sin tur leder till en legitimitetskris.

Till detta kommer en helt annan dimension som är avgörande för Susan George och hela den globala rättviserörelsen men som överhuvudtaget inte fanns på dagordningen i den gångna veckans konferens i Stockholm. Den gäller makten. Hur ska denna oerhörda förändring gå till? Vilka sociala krafter ska genomdriva den?

För den diskussionen behöver vi en annan trippel:

Litet tillspetsat kan man säga att den outtalade förutsättningen för resonemangen i den gångna veckans konferens var att "vi" har ett tufft jobb framför oss och att "vi" förhoppningsvis ska resonera oss fram till hur den beska medicinen ska se ut. Och sedan återstår det svåra, att få "dom andra" att svälja den. Ungefär så här med andra ord:
Det där tror inte Susan George på. Inte Naomi Klein heller:

Folk talar om behovet av ett grönt New Deal och jämför den här tidpunkten med det tidiga 1930-talet och det är riktigt. Men det som fick Roosevelt att ta de här riskerna och vara så där djärv var att han var under enorm press underifrån från gräsrotsrörelser. Utan detta är Obama under ett oerhört tryck att inte chockera systemet. (Här)

Och:

... den populära uppfattningen var att Roosevelt hittade på New Deal-politiken på grund av sin liberala inriktning. Men Kleins version är att New deal-politiken förespråkades av Roosevelt därför att han visste att om denna reformpolitik inte antogs skulle det ha blivit revolution. Arbetarrörelsen i Förenta Staterna var så stor och så välorganiserad att den skrämde det politiska etablissemanget så att de valde New Deal som ett sätt att hindra allvarliga sociala omvälvningar. Klein tror att vi behöver lära av den här historien och inte vänta på att politiker ska göra förändringar. I stället tryckte hon på att vi måste bygga rörelser för att kräva förändringar. (Här)

Då blir bilden i stället denna:
Medierna struntade i universitetets Grönt kontrakt-konferens. Enda undantaget som jag sett är Sverker Lenas i Dagens Nyheter och han tänker i liknande banor som Naomi Klein och Susan George. I en stor artikel med rubriken Klimatkrig har han pekat på de politiska motsättningar som aktualiseras av klimatförändringarna och en kolumn där han kommenterar själva konferensen har rubriken Klimatpolitik måste byggas underifrån. Jag citerar:

Luciano Astudillo (S) föreställde sig att ett grönt kontrakt kan skapas genom att man sätter sig ner med alla branscher och ”kommer överens”. Vinn-vinn. Inrikesflyget och åkeribranschen, Vattenfalls kolkraftverk och näringslivslobbyns klimatskeptiker – kanske kan alla skriva gröna kontrakt med varandra?

Problemet är att 30-talets nya giv ofta uppfattas som ett slags skänk från ovan från den upplyste president Roosevelt. I själva verket var new deal en uppgörelse som tvingades fram av en strejkande och starkt mobiliserande vänster.

Den organiseringen och förhandlingspositionen har inte dagens miljörörelse. Det gör att politiker förgäves inväntar ett folkligt tryck, medan folket väntar på grönt ledarskap.

Detta gröna Moment 22, som Lenas kallar det, vill han lösa med hjälp av gröna demokratifonder:

Därifrån skulle sociala rörelser som förankrar klimatfrågan på medborgarnivå kunna söka ekonomiskt stöd. Det kan handla exempelvis om miljö- och klimatorganisationer, kyrkliga initiativ, lokala fackklubbar eller transition towns-rörelser (som anpassar samhällen till klimatförändringar och oljebrist). Där skapas redan delaktighet i och engagemang för ett grönt och bättre samhälle på gräsrotsnivå. I slutändan är det också där som klimatpolitiken måste bottna.

Alltså skattefinansierade och bidragsberoende sociala rörelser som driver fram ett grönt New deal underifrån? Jag vill så gärna tro på idén men känner att jag faktiskt inte gör det. Fler förslag?

Ett fönster har öppnats – nu vädrar vi idéerna!

I förra veckan samlades 500 aktivister i Beijing till ”Asia Europe Peoples Forum”. Det är ännu ett exempel på hur civilsamhällets sociala rörelser ideligen strålar samman och tar nya tag. Den här gången var temat ”Social och ekologisk rättvisa”.

Naturligtvis präglades forumet av den pågående finanskrisen. Därför blev det också intensiva informella överläggningar på kvällarna. Resultatet blev ett dokument med rubriken ”Den globala ekonomiska krisen – en historisk möjlighet till omvandling".

Så här menar de som satt samman dokumentet:

Under de senaste decennierna, när det nyliberala paradigmet har präglat politik och debatt, har det hela tiden under ytan funnits motkrafter i forn av progressiva sociala rörelser. Här har det utvecklats kunskaper och tagits praktiska initiativ. Nu är den rådande ordningens anhängare tillfälligt på reträtten till följd av en ekonomisk kris som sammanfaller med kriser för klimatet, livsmedelsförsörjningen och energitillgången. Maktetablissemanget tvingas till och med att i en del fall tillgripa åtgärder som de kritiska motrörelserna länge har föreslagit. Under kort tid är det som att ett fönster öppnas. Då blir det lättare att föra ut och få gehör för handlingsalternativ som tar sikte på människornas och planetens välbefinnande.

Efter en kort beskrivning av ”fönstret som öppnats” följer så en rad av förslag. Det är som en dagordning för människor som vill mötas för att i handling kanalisera den kritiska energi som det nuvarande krisläget triggat igång. Sammanlagt 55 punkter har sorterats under rubrikerna Finanser, Skatter, Offentliga utgifter och investeringar, Internationell handel, Miljö, Jordbruk och industri.

Dokumentet finns här. Man är välkommen att kommentera och skriva under.

Någonstans ska man börja

Jag var på väg ut från Centralstationen i Stockholm när någon ropade mitt namn. Det var B. Det tog en bråkdel av en sekund innan jag kände igen honom. Det var i alla fall över 25 år sedan sist.

Det var vårt motstånd mot kärnkraften som hade fört oss samman 1979. På den tiden var vi båda medlemmar i det socialdemokratiska partiet och vi var aktiva i SAFE.

SAFE betydde Socialdemokratiska Arbetsgruppen För en alternativ Energipolik och var ett nätverk, långt innan ordet nätverk kom i allmänt bruk. Men det fattade inte partiets ledning. De kallade oss för enkelhetens skull för en fraktion och något fulare än partifraktion kunde de inte tänka sig. Några år senare hade både B och jag lämnat partiet.

Men nu var det augusti 2008 och vi undrade förstås: Vem är du nuförtiden och vad har du gjort sedan sist?

Vi är båda med i Attac, visade det sig, och B skulle snart bilda ett Klimatnätverk hemma i Småland. Plötsligt nämnde han namnet Nicanor Perlas. Då förstod jag att vi hade mycket att tala om. Innan vi skildes blev vi också överens om att mediebilderna av 68-rörelserna var bedrövliga. B berättade att de var några stycken som börjat skriva sina egna 68-berättelser.

På kvällen letade jag upp hans e-postadress på nätet och hörde av mig. Med ganska långa mellanrum skriver vi långa drapor till varandra. De handlar mycket om rörelserna under ytan. Om allt det där som finns överallt men aldrig i Dagens Nyheter. Vi skriver att vi vill "koppla upp oss mot underströmmarna".

Till sist börjar jag blogga.