Klusterbomberna i Pandoras ask

Jag har börjat kalla min laptop för Pandoras ask. Efter frukosten, och när jag är klar med morgontidningen, sätter jag mig mig i fåtöljen i vardagsrummet med min bärbara dator i knäet. Detta är ögonblicket om vilket jag säger till K: Nu öppnar jag Pandoras ask.

Halvbildad som jag är har jag funnit det säkrast att kolla i Nationalencyklopedin. Där läser jag om kvinnan som hette Pandora och sändes till jorden med ett förseglat fat som innehöll alla slags lidanden. "Då P. nyfiket öppnade fatet spred sig sjukdomar och olyckor över jorden. Kvar blev endast hoppet, som därför aldrig överger människan."

Det första som möter mig i min egen Pandoras ask denna morgon är en artikel i brittiska Guardian som berättar att vi håller på att få en konvention mot klustervapen. Jag bestämmer mig för att inte hasta förbi texten. Jag läser artikeln sakta för mig själv:

Vid ceremonin i Oslo var Norge, som lett ansträngningarna att förbjuda klusterbomberna, första land att signera avtalet.

Det följdes av Laos, där klusterbomber som fälldes från USAs flygplan för mer än 30 år sedan fortfarande dödar civila, och Libanon som attackerades med klusterbomber av Israel 2006.

När den här dagen (torsdag) är över har omkring 100 av Förenta Nationernas 192 medlemmar signerat. När 30 länder har ratificerat konventionen blir den en internationell lag.

Ett antal länder är värda att noteras genom sin frånvaro, bland andra USA, Kina, Ryssland, Indien och Pakistan, liksom Israel.

Klusterbomber är framför allt avsedda att riktas mot människor och utlöses i luften för att sprida små bomber över ett stort område.

Medan tanken är att dessa små bomber ska explodera när de når marken händer detta inte alltid och de kan ligga inaktiva i åratal. Offren är ofta jordbrukare som plöjer marken eller barn som lockas av bombernas klara färger.

USA och andra länder framhärdar i att klusterbomber har en legitim militär användning. Men en grupp som arbetar med frågan, Handicap International, säger att 98 procent av klusterbombernas offer är civila och att 27 pocent är barn.

Men nu blir alltså användningen av klusterbomber ett brott mot internationell rätt. Min Pandoras ask innehåller alltså inte bara lidande utan också hopp - även om den gamla frågan om i vilken domstol lagbrytarna ska dömas snabbt infinner sig. Särskilt hoppingivande är det att läsa i Svenska Dagbladet att "Ett fåtal länder med Norge och Island i spetsen har tillsammans med 300 frivilliga organisationer pressat fram förbudet". Mindre roligt däremot att läsa om Sveriges hållning. "Sverige hör till de länder som i slutändan motvilligt gått med på att skriva under avtalet." Så sent som den 16 november i år meddelade statsminister Fredrik Reinfeldt att tillverkningen av bombkapsel 90, som är det svenska klustervapnet, ska upphöra."

Varför gjorde inte Sverige gemensam sak med Norge och Island? Kan det ha med EU-medlemskap och vapenindustrier att göra?