Capitalist Fools

Photo illustration by Darrow

Rubriken är inte min, och inte bilden heller. De finns i Vanity Fair där Joseph Stiglitz än en gång har vädrat sina pedagogiska talanger. Han får mig att tänka på alla dem som säger att "nu gäller det att se framåt". Stiglitz har nämligen ett viktigt tillägg: Men då måste man ha bra koll bakåt. Historieskrivningen, alltså!

I artikeln tar han upp fem viktiga misstag på vägen in i krisen (där det femte är Bush-administrationen "medicin" mot sjukdomen). Så här låter det när Stiglitz beskriver dem (och delvis talar i egen sak):

1. När Volcker fick gå och Greenspan kom. 1987 bytte Ronald Reagan chef för Federal Reserve Board. Paul Volcker var värd ett nytt förordnande efter att ha fått ner inflationen från över 11 till under 4 procent. Men Volcker förstod att finansmarknaden också behövde regleringar. Därför ersattes han av Alan Greenspan som gillade att öppna penningkranen men var motståndare till regleringar. Greenspan styrde över två finansbubblor - efter IT-bubblan hjälpte han till att blåsa upp husbubblan. En centralbanks främsta uppgift är att stabiblisera finanssystemet och Greenspan hade tillgång till sådana verktyg - och kunde begära flera av kongressen om han saknade några. Om banker till exempel ger lån som baseras på artificiellt höga priser på hus och andra tillgångar kan resultatet bli en härdsmälta - som vi ser nu och som Greenspan borde ha förstått. Ovanpå detta kom så bankernas inbördes monumentala vadhållning med de finansiella "instrument" som en gång introducerats under parollen "minska riskerna" men som i praktiken kom att utvecklas till vad som kallats "finansiella massförstörelsevapen". Denna verksamhet, där de finansiella institutionernas verksamhet blandas ihop och blir beroende av varandra, leder till att de till slut inte kan utläsa varandras eller ens sitt eget finansiella läge. Redan under Clinton-tiden stod det klart för regeringens Råd av ekonomiska rådgivare under Stiglitz ordförandeskap att dessa derivat innebar en risk. I rådet ingick både Greenspan och finansministern, Robert Rubin, men de reglerande myndigheterna struntade i varningen. De ville inte störa de finansiella innovationerna. Men innovationer är, lika litet som "change", något självklart bra. De kan vara dåliga också - som till exempel "liar loans".

2. Väggarna rivs. Avregleringsfilosofin ledde bl a till att kongressen 1999 avskaffade Glass-Steagall Act efter en lobbningkampanj som kostat finansvärlden 300 miljoner dollar. Denna lag hade länge hållit isär banker (som lånar ut pengar) och investmentbanker (som organiserar försäljning av aktier och obligationer) - en vägg som byggdes efter Den Stora Depressionen i syfte att förhindra en upprepning av alla excesser och intressekonflikter. Stieglitz ville inte att Glass Steagall-lagen skulle avskaffas eftersom aktörerna då skulle utsättas för övermäktiga egenintressen som skulle styra utvecklingen bort från vett och sans. Det värsta som hände när väggen mellan banker och andra finansiella institutioner revs var att riskkapitalbolagens kultur, där man traditionellt tar stora risker för att rika människor ska bli rikare, spred sig in i bankernas traditionellt konservativa kultur. En annan viktig avreglering var ett beslut i tysthet 2004 ( som nästan ingen deltog i, skriver Stiglitz). Det var när de stora investmentbankernas kvot för förhållandet mellan skuld och kapital ändrades, från 12:1 till 30:1 eller högre, så att de kunde köpa mera säkerheter, baserade på inteckningar, och blåsa under den framväxande husbubblan. Myndigheten motiverade beslutet genom att argumentera för "självreglering", vilket betyder "sköt er själva" (ett uttryck som på svenska ofta kompletteras med "och skit i andra"). En princip, skriver Stiglitz, som också Greenspan i efterhand betecknat som orimlig. Det förekom också varningar mot nya företeelser som inte reglerats, framför allt de finansiella derivaten. En kom från Commodity Futures Trading Commission när FED 1998 hade ordnat borgen (bailout) för en Hedge-fund vars biljondollar-konkurs hotade de globala finansmarknaderna. Men Greenspan, finansministern Rubin och den biträdande finansministern Larry Summers bjöd benhårt och framgångsrikt motstånd. (Min kommentar: Samme Larry Summers har utnämnts av Barack Obama att leda Vita Husets nationella ekonomiska råd, något som av ekonomen Dean Baker liknats vid att uppdra åt Osama bin Laden att leda kriget mot terrorismen.)

3. Blodiglar som patentmedicin. Sedan följde Bushs skattesänkningar med början i juni 2001. De användes som en modernt variant på forna tiders blodiglar: de skulle råda bot mot allting, särskilt om sänkningarna riktade sig mot företag och folk med höga inkomster. De hade stor betydelse för att lägga grunden till den kris som sedan följt. Eftersom de bidrog väldigt litet till att stimulera ekonomin fick Fed i stället försöka stimulera den verkliga ekonomin med räntesänkningar. Saken förvärrades av Irak-kriget och de skenande oljepriser som följde i dess spår med resultatet att det oljeberoende USA fick betala flera hundra miljarder dollar mera i oljepriser - pengar som annars kunde ha utnyttjats i den inhemska ekonomin. I normala fall hade detta lett till en ekonomisk nedgång, som på 70-talet, men eftersom Fed reagerade med att ösa ut pengar kunde man skjuta nedgången framför sig. "Vi levde på lånad tid med lånade pengar." Skattesänkningarna bidrog dessutom till krisen genom att vända värdehierarkin upp och ned: de som spelade hem pengar i värdepappers-kasinot fick lindrigare skatter än de som helt enkelt arbetade. Och inte nog med det. Eftersom räntor dessutom var avdragsgilla kunde man låna till sitt skattestimulerade spelande och skjuta betalningen av räntan på framtiden.

4. Falska siffror. Samtidigt, i kölvattnet på en serie stora skandaler då WorldCom och Enron kollapsade antog Kongressen i juli 2002 Sarbanes-Oxley Act. I skandalerna hade varje större amerikansk revisionsbyrå och de flesta banker och många stora företag varit inblandade och det stod klart att man hade allvarliga problem med redovisningssystemen. De flesta människor tycker att bokföring och redovisning är rena sömnpillret - men kan du inte lita på ett företags siffror kan du inte lita på någonting alls. Tyvärr missade lagstiftarna en sak, av många bedömd som mycket viktig, på vägen fram till kongressbeslutet. Det var att reglera de optioner som var ledningens speciella morötter. Dessa försvaras ofta som motivationsskapande incitament - vilket är illa nog eftersom det är fel. Ännu värre är att de uppmuntrar dålig redovisning: de ger ledningen starka motiv att förvanska informationen i syfte att pumpa upp aktievärdet. Värderingsföretagens incitamentstruktur har också visat sig vara pervers. Dessa institutioner betalas av dem som de värderar och de har kommit att praktisera en för dem själva lönsam betygsinflation. De började tro på en finansiell alkemi som innebär att "förgiftade lån" skulle gå hem hos banker och pensionsfonder bara de fick tillräckligt höga betyg. Samma sak kunde beskådas under Asienkrisen på 1990-talet: höga betyg satte igång strida penningflöden till regionen och när sedan betygen plötsligt sänktes kom katastrofen.

5. Låt det blöda. När Representanthuset antog regeringens "räddningspaket" 3 oktober i år hade regeringens ekonomiska illusioner definitivt spruckit och när banksystemets kollapser radades upp girade Bushadministrationen av och an: man gick i borgen för en del men inte för andra, en del aktieägare fick något tillbaka, andra inte. Finansminister Henry Paulsons första förslag var en handling av extraordinär arrogans: han lade fram ett papper på tre sidor som skulle ge honom rätt att använda 700 miljarder dollar efter eget behag. "För att återupprätta förtroendet." Men de underliggande skälen till det förlorade förtroendet angreps inte. Bankerna hade för många dåliga lån, balansräkningarna var fulla av hål och ingen visste vad som var sant och falskt. Det var som att ge blodtransfusion till en patient med inre blödningar utan att bry sig om källan till problemet - nämligen alla utmätningarna. Sent omsider gav Paulson upp sin plan att betala "cash for trash" men började då förse bankerna med pengar på ett sätt som retade upp skattebetalarna och utan att försäkra sig om att bankerna skulle börja låna ut pengar. Han lät till och med bankerna ösa ut pengar till sina aktieägare medan skattebetalarna öste in pengar i bankerna. Det andra problemet som inte togs upp var de svagheter som tornade upp sig i realekonomin som hittills hade hållits under armarna genom allt sanslöst lånande men som nu - utan snabba regeringsgripanden - stod inför en drastisk nedgång. Regeringen påstod att den ville bygga upp förtroendet men leverade i praktiken ett trick. Hade den verkligen velat återupprätta förtroendet skulle den ha börjat med de underliggande problemen: felen i incitamentstrukturerna och regleringssystemet.

Stiglitz rundar av sin artikel med att fråga sig om det fanns något enskilt beslut som hade kunnat ändra händelseutvecklingen om det hade fattats annorlunda. Hans svar är att varje beslut - också alla olyckliga beslut att inte göra någonting alls - är en konsekvens av tidigare beslut. Tillsammans bildar de en väv som sträcker sig långt tillbaka i tiden. På högerkanten får man visserligen höra att enskilda regeringsbeslut, som Community Reinvestment Act (som krävde att bankerna skulle bevilja inteckningslån i låginkomst-områden) spelat en avgörande roll och man har gjort de väldiga och ursprungligen statliga långivarna Fannie Mae och Freddie Mac till ett slags syndabockar. Men i själva verket, menar Stiglitz, kom de sent in i subprime-spelet och deras problem var de samma som i den privata sektorn: företagsledningarna arbetade under en incitamentstruktur som fick dem att gå bort sig i gambling. I själva verket kokar alla individuella misstag ner till ett stort och grundläggande: tron på att marknaden kan sköta sig själv och att statens roll ska vara minimal. Detta fick sin belysning i form av en syndabekännelse under höstens utskottsförhör på Capitol Hill som Stiglitz citerar:

Förre centralbankschefen Alan Greenspan
- Jag har kommit på ett fel.
Kongressledamoten Henry Waxman
- Med andra ord insåg ni att er världsbild, er ideologi, inte var rätt; den fungerade inte.
Greenspan
- Absolut, precis.

Varpå Stiglitz avslutar sin artikel: När USA - och en stor del av resten av världen - omfattade denna felaktiga ekonomiska filosofi var det ofrånkomligt att att vi till sist skulle hamna där vi idag befinner oss.