Tystnaden, orden och döden

För ovanlighetens skull blev jag idag glad när jag läste DN debatt. Inte för att innehållet i sig var uppmuntrande, det var det verkligen inte - men för att Amy Goodman, en av årets Right Livelihood-pristagare, fick träda fram och tala i klartext om hoten mot en självständig och kritisk journalistik. Denna fråga är i sista hand, påminner hon oss om, en fråga om liv och död.

Att söka upp tystnaden - så lyder de första orden i hennes artikel. "Det är en journalists ansvar - att ge röst åt de bortglömda, de övergivna och de som slagits till marken av de mäktiga."

Men det är när man går över tystnadens gräns som det blir farligt. Så sade Robert Saviano, den av Camorran dödshotade författaren, när han tillsammans med Salman Rushdie besökte Svenska Akademin för snart två veckor sedan för att tala om "Det fria ordet och det laglösa våldet". När de samtalade med Akademiens sekreterare konstaterade de att "fria ordet" just nu inte har sin bästa tid. De tog bland annat Kina, Zimbabwe och Mexiko som exempel.

Men ingen av dem nämnde Irak och det gjorde man inte heller vid solidaritetsmötet med Robert Saviano en dag senare. Dessbättre tar Amy Goodman skadan igen i dag på DN Debatt där hon skriver att antalet dödsoffer i Irak sedan 2003 nu är

"186, varav 135 journalister och 51 andra medieanställda. Med den siffran står Irakkriget i en klass för sig med långt fler journalister dödade än under första eller andra världskriget, som vart och ett krävde knappt 70 journalistliv. Dessa 186 dödsoffer var mestadels irakiska medborgare, eftersom det snabbt blev nästan omöjligt för en oberoende journalist från väst att bevaka Irakkriget. Omöjligt, utom för dem som valt att "bädda in sig" med USA:s ockupationsstyrkor. Inbäddade journalister tas om hand av amerikansk militär, vilket tillåter dem att arbeta under större skydd. Sådan inbäddning leder ofrånkomligen till mer positiv rapportering om USA: s ockupation i både Irak och Afghanistan."

Jag påstår inte att de döda journalisterna i Irak medvetet glöms bort när det talas om det fria ordets svårigheter. Men tystnaden säger något om var vi har våra tankar. Var Amy Goodmans tankar finns står klart för den som lyssnar på Democracy Now där bl a sakliga kritiker av USAs krig och ockupation av Irak varje vecka kommer till tals. Skulle samma journalistik bedrivas i Sveriges Radio eller SVT skulle vi ha fått höra att Public Service var ockuperat av USA-hatare.

På tisdag kan vi som bor i Stockholm lyssna på Amy Goodmans föreläsningar och själva prisceremonin med pristagarnas tal sänds på nätet. Om detta har jag skrivit här.

PS. Mer om offren bland journalister och annan mediepersonal i Irak kan man läsa på BRusells-tribunalens hemsida. Här hänvisas till Iraqi Syndicate of Journalists som anger en högre siffra (292) än den från CPJ (186) som Amy Goodman nämner.