Susan George: Stort kan vara vackert!

Susan George är en ledande intellektuell och aktivist i den globala rättviserörelsen. Hon har varit en av mina inspiratörer allt sedan jag första gången hörde henne på Forum Syds Fokus på Världshandel senhösten 2000. Ett år senare satt hon tillsammans med George Soros och Joseph Stiglitz på podiet i ett proppfullt konserthus i Stockholm. Någon dag senare blev hon intervjuad i Ekots Lördagsintervjun. Globaliseringsdebatten gick på högvarv – trots 11 september och Göteborgskravallerna.

För några veckor sedan höll Susan George en Schumacher-föreläsning i Bristol, England. E.F. Schumacher var ett av de stora namnen i 70-talets civilisations- och miljökritiska rörelser och han har gjort uttrycket ”Litet är vackert” bevingat. Hans bok med samma namn har av Times Literary Supplement utnämnts till en av de hundra mest inflytelserika efter andra världskriget. Det är möjligt att Susan George chockerade sin publik när hon i sin föreläsning till Schumachers minne sa att ”Stort kan också vara vackert – och just nu lever vi i en sådan tid.”

Hennes föreläsning hade rubriken ”Den globala ekonomins omvandling – Lösningar för en uthållig värld”. Manuskriptet skrevs i mitten av september när finanskrisen började galoppera. Det finns här – och det är väl värt att läsas.

Susan George börjar med att nämna Margaret Thatchers berömda uttalande att ”något sådant som samhälle finns inte”. I stället är det ju så, menar George, att allting hänger ihop. Problemet är att i vår värld har saker och ting kopplats samman på ett så olycksbringade sätt att människors villkor förvärras och planeten skadas på ett ohjälpligt sätt. Detta yttrar sig nu i tre samtidiga kriser: den sociala - med en oacceptabelt utbredd fattigdom och en lika oacceptabel koncentration av rikedom –, den finansiella och den ekologiska – med global uppvärmning och klimatförändringar.

De här problem är så gigantiska att miljövännernas välmenande råd dessvärre är helt otillräckliga. ”Jag är ledsen att säga det, men den tiden är förbi då vi bad människor byta sitt beteende och sina glödlampor.” Naturligtvis har jag inte något emot att människor gör så, fortsatte hon, och jag ställer upp på förslag om småskalighet och lokalsamhällen. Men ”vi behöver storskaliga lösningar, sofistikerade, industriella lösningar och ett jättelikt engagemang från världens regeringar för att minska utsläppet av växthusgaser tillräckligt för att rädda vår framtid.”

Så vad gör vi?

När Susan George besvarar den frågan svär hon också i den revolutionära vänsterns kyrka. De kriser vi nu är mitt uppe i måste lösas utan att kapitalismen avskaffas. ”Jag kan inte förstå hur ens de mest övertygade och beslutsamma människor skulle kunna kullkasta och ersätta kapitalismen tillräckligt snabbt för att genomföra de systemförändringar som är nödvändiga innan skenande klimatförändringar har oss helt i sitt grepp.” Dessutom, bildligt talat, vet ingen var Tsaren numera håller hus. Palatsrevolutionernas tid är förbi och kapitalismen har många centra. ”Så visst kan ni anklaga mig för att föreslå ett sätt att ge nytt liv åt kapitalismen – och jag kommer att erkänna mig skyldig.”

Sedan utvecklar hon ett resonemang om hur vi – ”människor överallt som inser att den trefaldiga krisen verkligen är här och att det är bråttom” – ska tas med regeringar och storbolag. Hon refererar till boken ”Undergång – civilisationernas uppgång eller fall” av Jared Diamond som menar att ett av flera gemensamma kännemärken för civilisationer som utplånats är att eliterna tillåtits att isolera sig och att ”vi” inte har något annat val än att nu närma oss människor som vi är högst oense med när det gäller ”stora frågor”.

Hon förespråkar med andra ord vad vi kan kalla en historisk kompromiss mellan folk, regeringar och företag. Och det gemensamma handlingsprogrammet? Svar: Typ en Keynesiansk strategi för krigsekonomier – men den här gången för att sluta fred med jorden.

Den här tesen bygger Susan George under med minnen från sin egen uppväxt. ”Jag föddes i USA 1934 och jag kommer mycket väl ihåg när landet på ett massivt sätt ändrades till en krigsekonomi och gummifabrikerna i min hemstad ställdes om för att producera för militären i stället för bilar och lastfordon till privata köpare. Med Keynesianism i stor skala tog vi oss ur depressionen. Och det enda medel hon kan tänka sig för att ”få loss världen ur ekonomisk ruin och socialt kaos är en ny Keynesianism, inte militär den här gången utan ekologisk: ett slag för massiva investeringar i energiomställning, ekovänlig industri, nya material, effektiva allmänna transporter, en grön byggnadsindustri och så vidare”

Och hur betalar vi kalaset?

Inte oväntat svarar den ledande Atttac-profilen Susan George att nu är det dags för global beskattning i olika former. Det handlar om en förfinad Tobinskatt och andra skatter på finansiella transaktioner, koldioxidskatt, kanske kilometerskatt på livsmedel. Det handlar om ekologiskt villkorade skuldavskrivningar till utvecklingsländer och krav på regleringar och transparens i bankvärlden – ett rimligt pris för skattebetalarnas räddningsaktioner. Globalt enhetliga bolagsskatter införs och vi säger adjö till skatteparadisen.

Det handlar inte om att ta ner månen, menar Susan George. Banker kan fortfarande hålla på med lån. Investeringar kommer att löna sig. En liten skatt på valutatransaktioner kommer inte att ruinera någon. Enhetliga bolagsskatter för storbolagen återför oss till en tid då företagen betalade skatt därför att de inte kunde smita från den.