Eftertankar från G20

Under påskdagarna har jag varvat stunderna i solen med att försöka sortera alla intryck från G20-mötet i London. Våra vanligaste medier ägnar sig nu, efter sitt uppflammande, ytliga och våldfixerade G20-intresse, åt andra saker. Men på Internet hopar sig kunniga och nyanserade utvärderingar. I morgon träffas vi i Attac Stockholm för ett eftersnack och jag har samlat en del av mina intryck i en globaliseringskritisk text med rubriken G20-mötet: Global makt utan legitimitet. Den finns här.

Här kommer länkar till några andra utvärderingar som finns på nätet.

• Forum Syds extra nyhetsbrev om G20-mötet.
• Bretton Woods Project: G20 ‘trillion’ dollar magic trick - Reforms remain house of cards
• Richard Murphy, Tax Research UK: What we got. (Plus många ytterligare inlägg på hans blogg.)
• World Development Movement: G20 outcome – 'a bitter pill for the world’s poor' says banned World Development Movement
• Oxfam: What happened at G20? Initial Analysis of the Lonndon Summit
  
• Eurodad: Some progress on governance and finance, but a long way to go

Döden i London 2005 och 2009

Det sägs att lögnen hinner jorden runt innan sanningen fått på sig stövlarna. Men det tog bara en vecka innan lögnerna kring Ian Tomlinsons tragiska slut började flagna.

Till en början hade vi alla fritt tillträde till platsen framför Bank of England förra onsdagen. Men omkring 12.30 spärrades alla utfartsvägar. Jag frågade en polis varför vi inte fick gå därifrån. "Här är ju lugnt." Ja, svarade han, "men det är inte lugnt på andra håll i stan." Det var inte sant. I min Mp3-spelare rapporterade BBC London att det var lugnt på stan.

Denna polisstrategi att hindra människor både från att komma och gå, kallad kettling, innebar naturligtvis en provokation. Vid 16-tiden krossades ett par fönster till Bank of Scotland men på de flesta andra ställen inom avspärrningen var det lugnt. På sina håll dansade och sjöng folk. Halv fem hävdes avspärrningarna på ett par gator och de flesta av oss lämnade området.

Någon gång efter klockan sju kommer en hemlös tidningsförsäljare förbi. Han är på väg till sitt härbärge. Fem i halv åtta kollapsar han och ambulans tillkallas. Han är död vid ankomsten till sjukhuset. I de första rapporterna från Reuter, vidarebefordrade av bl a Dagens Nyheter, heter det att demonstranterna hindrade polisen från att hjälpa Tomlinson när han fallit omkull.

Det finns ett organ, IPCC, som ska utreda klagomål mot polisens arbete. IPCC överlät själva utredningen till polisen. Man meddelade efter en första läkarundersökning att Tomlinson dött en naturlig död.

Men igår offentliggjorde Guardian en video inspelad av en amerikansk fondmäklare som var närvarande under protesterna vid Bank of England. Den visar hur Tomlinson går med händerna i fickorna när han slås ner bakifrån av en polis. Han ligger på marken men försöker resa sig. Tre andra poliser står och tittar på utan att hjälpa honom. Senare (varför så sent?) offentliggörs en filmsnutt från Channel 4 som styrker den första videoversionen.

En störtflod av publicitetet och andra aktiviteter följer. Scotlands Yards chef och Londons borgmästare blir tvungna att uttala oro över vad de ser på sina TV-skärmar. Det "självständiga" övervakningsorganet IPCC ändrar sig och bestämmer sig nu för att koppla bort polisen och inleda en egen regelrätt brottsutredning. Förre borgmästaren i London, Ken Livingstone, säger att det hela kan sluta med att polisen åtalas för vållande till annans död. Wikipedias sidor om Death of Ian Tomlinson bara växer.

Brittiska medier har redan påmint om den otäcka parallellen med vad som hände i London 22 juli 2005. Då var det G8 i Skottland som Tony Blair och Gordon Brown var på väg att göra till en personlig PR-succé. De försökte, alls inte utan framgång, att lansera sig som Afrikas nya bästa vänner som George Monbiot skrev i Guardian. Nu skulle de fattiga länderna befrias från sina skulder. Sveriges finansminister Pär Nuder bar samma Vita band om handleden som ärkebiskopen och många Attac-medlemmar. Makten backades upp av Bono och Bob Geldof (numera Sir) samlade massorna framför TV-mottagarnas utsändning av Live 8. Naturligtvis var det Tony Blairs förhoppning att folk skulle glömma hans skändliga roll i Irak-kriget. Men under G8-konferensens näst sista dag briserade terroristernas bomber i Londons tunnelbanor. Blair påmindes om sitt krig mot terrorismen och fick lämna hotellet i Skottland för att åka till huvudstaden. Och dagen därpå sköt polisen en oskyldig man från Brasilien, Jean Charles de Menezes, till döds vid tunnelbanestationen Stockwell.

Också den gången började det med att det "oberoende" IPCC friade polisen. Men också då vittrade lögnen i London sönder och anklagelserna arbetade sig uppåt i makthierarkierna. Det blev rättegångar (och nya frikännanden) och krav på att högste polischefen i London, Sir Ian Blair skulle avgå. Det blev diplomatiska störningar på högsta nivå mellan Brasilien och England och idag, efter de avslöjande videofilmerna om polisens övergrepp på Ian Tomlinson, skriver de brittiska tidningarna åter om London i juli 2005. I Times publiceras en kondoleans från Jean Charles de Menezes Family Campaign: "Varje påstående om att man har lärt läxan av Jean's död är nu allvarligt ifrågasatt."

Jag hade inte tänkt ägna skärtorsdagen åt döden i London. Men Svenska Dagbladets artikel i morse om de avslöjande videofilmerna gjorde det angeläget. Dagens Nyheters nätupplaga publicerade en text i morse, Yelah lade ut nyheten redan igår och Ekot har en text på sin hemsida. Annars är det tunt från svenska mediers sida.

Däremot skrev och talade alla massmedier om demonstranternas våld före G20 mötet. Som George Monbiot skrev var det en grupp som i veckor före toppmötet laddade för våldsamma sammanstötningar - och det var inte demonstranterna, det var polisen. Säkerhetskonsulter tjänade grova pengar på att råda bankfolk att ta på sig gympadojor och jeans för att inte bli antastade. Men jag har inte sett någonting alls om våldsamma övergrepp mot medborgare från demonstranternas sida (skadegörelse är trots allt något annat än våld mot människor). Det är något av en historiens ironi att det otäckaste våld som vi kunnat bevittna utfördes av polis och filmades av en bankman.

Carl Bildt saknar något på bilden

Under rubriken "Sverige utanför rikemansklubben" läser jag i Sydsvenskan att Carl Bildt är irriterad över att Sverige inte fick vara med i gänget på bilden. Men där har han väl fel? Sverige är ju representerad av tredje mannen från höger i översta raden. Han heter Mirak Topolanek. I alla fall har jag alltid fått höra att Sverige genom att gå med i EU visserligen förlorade sin möjlighet att ha en egen plats vid bordet i internationella sammanhang men å andra sidan blir vi desto starkare genom att vi ingår i det mäktiga EU-kollektivet.

Men jag har förstås också alltid tänkt att det där är struntprat och i bl a WTO-sammanhang har jag kunnat se hur Norge (men inte Sverige) har kunnat föra en politik som var självklar svensk politik förr i världen. Och nu tycks också Carl Bildt förstå att EU-entusiasternas resonemang inte håller när det kommer till kritan. "Vi arbetar nu för att få en fast representation vid nästa möte, säger Bildt till Sydsvenskan."

Att det där starka och eniga EU är nonsens i dessa kristider framgår också av att de stora solospelarna under G20 i London var Englands, Tysklands och Frankrikes statschefer som naturligtvis inte hade en tanke på att låta sig företrädas av det europeiska ordförandeskapet.

Carl Bildt tycks vara nöjd med G20 som global regering om bara Sverige får vara med. Det är inte jag och många andra i den globala rättviserörelsen. Jag har talat om G20s brist på legitimitet i P1-morgon och P4 Väst och i Sydsvenskan och jag har kritiserats för det av ledarskribenter i Sydsvenskan och Borås Tidning (som också publicerat en kritisk replik av Johan Sanne.)

Det tycks vara en utbredd uppfattning bland ledare och ledarskribenter att demokrati på global nivå är för krångligt och att det är bättre att de mäktigaste får bestämma. Jag medger att det här är en knivig fråga och att G20 säkert skulle få beröm i framtidens historieböcker om de visar sig vara de rätta männen (inklusive de två kvinnorna) att lösa världens kriser. Inget tyder emellertid på det.

Till G20s bristande förmåga som krislösare återkommer jag säkert. Till dess rekommenderar jag Jan Öbergs analytiska text, Reality Show för Realpolitiker. Det är en kommentar som vibrerar av vanmakt, ursinne och förtvivlan över maktens skådespel och dess medlöpande mediemaskineri. Bland annat menar han att G20-ledarna, med viss reservation för Barack Obama, utmärks av "en fundamental brist på nyskapande tänkande, nya teorier och en helhetlig förståelse som gör det möjligt för dem att se det som pågår som ett knippe samtidiga kriser på vårt gemensamma klot."

Gordon Brown dikterar, medierna repeterar

Siffror som meddelas vid slutet av internationella toppmöten behöver granskas noggrant, skriver Financial Times dagen efter G20-mötet i London. "Särskilt gäller det dem som den brittiske premiärministern Gordon Brown presenterar." Tidningen menar att han föregås av ett rykte om att blåsa upp siffror, presentera gamla nyheter som nya och "räkna dubbelt".

Brown nämnde två stora siffror vid sin presskonferens. Den ena, 5000 miljarder dollar, avsåg G20-staternas upplåning och kallades "den största finansiella stimulans som världen någonsin skådat". Den andra, 1100 miljarder dollar, avsåg nya pengar "i ett program för att återskapa krediter, arbeten och tillväxt".

De 5000 miljarderna dollar är alltså tidigare beslut som tagits före G20-mötet. Någon ny stimulans annonserades inte i London vilket åtminstone Brown och Obama hade hoppats på. Siffran är långt under den som IMF uppskattat som erforderlig, skriver Financial Times. Det är också oklart hur den har räknats fram. Brittiska finansdepartementet har uppgett att siffran är den sammanlagda ökningen i staternas upplåning under åren 2008, 2009 och 2010 jämfört med 2007 års nivå.

Och hur är det med "de nya 1100 miljarderna"? Financial Times går igenom de olika posterna och summerar: "De nya åtagandena tycks snarare vara under 100 miljarder dollar än 1100 miljarder och större delen av beloppet var på väg utan beslut på G20s toppmöte." (Detaljer här.)

De svenska medierna struntade fullständigt i Financial Times insikt att det är viktigt att granska vad makten säger när den har haft sina möten. Studio Ett i torsdags gästades av Ekots ekonomikommentator som skulle förklara vad G20-mötet kommit fram till och vad det betydde. Problemet var bara att han inte hade hunnit läsa slutkommunikén. I stället fick han använda det som den belåtne Gordon Brown ville att vi skulle höra. Sveriges Radio blev alltså den brittiske premiärministerns egen lilla högtalare. Och så har det i stort sett fortsatt. I Aktuellt och i Rapport (de båda programmen ligger kvar på nätet t o m 9 april), Tidningarnas Telegrambyrå, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet .... (Studio Ett spottade upp sig i fredags när bl a Stefan de Vylder intervjuades om IMF och Björn Wessberg, professor i skatterätt, om skatteparadisen)

Financial Times egen konspirationsteori (så kallas ju många goda hypoteser innan de blir bekräftade som sanningsenliga) är att Gordon Brown och hans kolleger satsade på att redovisa stora siffror för att därigenom dölja allt som man inte uträttade och som det råder oenighet om. I så fall får man säga att de lyckades. Som det stora hålet i G20s kommuniké pekar Financial Times för sin del ut frånvaron av ett nytt och bindande åtagande om specifika verktyg för att få bort alla dåliga och riskabla tillgångar ("toxic assets") ur banksystemet.

G20-mötets kraftlösa kommentar till de pågående WTO-förhandlingarna är en annan viktig sak som försvann i berusningen över Gordons Browns sifferexercis. Doha-rundan inleddes 2001 och skulle vara klar i januari 2005. Gång på gång har den havererat och på det ena toppmötet efter det andra har ledarna för världens mäktigaste nationer sagt att nu ska man sätta fart på Doha-rundan. Och efter varje toppmöte har WTO-direktören Pascal Lamy försökt se glad ut och kavlat upp ärmarna - varefter WTO kört fast i nya dödlägen. När G20 möttes i Washington i november sa man att ett ramavtal för WTO-förhandlingarna skulle vara klart före årsskiftet. Ingenting hände då heller. G20 i London satte inte ens ut ett nytt slutdatum för Doharundan. Financial Times intervjuar den svenske nyliberalen Fredrik Erixon som säger att "Om de inte hade nämnt Doha i kommunikén hade de medgett att rundan är död, så de har en tyst överenskommelse om att göra ett åtagande som inte förpliktigar till något." Det låter trovärdigt.

Granskningen i Financial Times av Gordon Browns miljardbubbla är tankeväckande. Jag kan tänka mig att vi kommer till flera intressanta nyanseringar av mediernas förenklingar om vi synar andra frågor som nämnts i rapporterna från London. I mina öron låter det till exempel väldigt slarvigt att säga att G20-mötet beslutat att "stänga skatteparadisen" (SVT Aktuellt) eller att man ska införa ”nya regler för löner och bonusar på en global nivå" (TT). Och vad kommer löftet att se över och reglera Hedgefonderna att innebära i praktiken?

Sådana frågor skulle vi kunna få svar på i svenska medier om redaktionerna började granska kommunikéerna från världens mäktigaste ledare åtminstone hälften så ambitiöst som de kollar Susanna Kallurs stressfakturer eller Charlotte Perellis känslor för Melodifestivalen.

G20 i London: Vad var det som hände?

Dessbättre har ingen journalist bett mig säga något vettigt om G20-mötet. Det var på vippen igår, när Studio Ett i Sveriges radio sökte mig. Men vi fick kontakt först när det var sent. I stället fick Björn Henriksson, som bor i London och liksom jag "försökte demonstrera" i onsdags, den otacksamma uppgiften. Han befinner sig troligen i ungefär samma tankevärld som jag men en avgrund skilde honom från de andra i programmen. Till exempel sekreteraren i regeringens globaliseringsråd, Pontus Braunerhjelm. Denne såg inga som helst problem med "globaliseringen" och menade att miljön, som var Björn Henrikssons hjärtefråga, bara mådde bra av tillväxt (med en liten reservation för koldioxidutsläppen). G20 hade bara en eftermiddag på sig, sa radions ekonomikommentator Christer Hillbom. "Klimatet ska det ju bli ett särskilt möte om i Köpenhamn i december."

George Monbiot väntar däremot inte till december. Denne oerhört seriöse klimatdebattör med eget utrymme i Guardian friskade på med en saftig satir över G20:s kommuniké.

"Vi, ledarna av G20, kommer att använda varenda cent som vi inte äger för att rädda bolagens kapitalism från dess motsägelser och få tillbaka världsekonomin på den icke uthålliga tillväxtens väg. Vi har redan använt biljoner av dollar för att gå i borgen för bankerna så att de kan återvända till sina funktioner att skinna de fattiga och förstöra jordens levande system. Nu ska vi sätta fart på 1.1 biljon dollar till. Som en sedelärande bestraffning för sin långa meritlista över skapade kriser ska vi ge IMF och Världsbanken ännu mera pengar. De här aktionerna är den största mobilisering av resurser för att stödja finansflödena i modern tid.

Men oj - det glömde vi nästan. Vi måste ha med något om miljön. Vi har inga direkta planer ännu, men vi ska fundera ut något på vägen."

De stora medierna tycks huvudsakligen vara sysselsatta med att vilja veta vad världens mäktiga tyckte om sin egen prestation. Svaret är, ungefär som i Povel Ramels skrytvals: "Det här är det bästa vi någonsin gjort, det är djävligt, djävligt bra."

Gordon Brown sa efter mötet att nu är Washington Concensus över. Det stod inte i kommunikén, det är naturligtvis inte särskilt sant och det var förstås mest tänkt som ett inlägg i den brittiska inrikespolitiken. Jag tänker på vad Benedict Southworth, ledare för World Development Movement, sa om G20-ledarna när vi åkte hem från ett möte om EUs skandalösa handelspolitik i Cambridge i onsdags. "Dom har inte en susning om vad dom ska göra. Dom är helt enkelt rädda." I så fall döljer dom sin rädsla bra - en gammal otrevlig manlig specialitet.

Benedict var en av de handplockade personer som skulle blogga inifrån G20-mötet igår. Allting var ordnat när beskedet kom från Downing Street 10 om att hans tillstånd var indraget. Samma sak drabbade John Hilary, ledaren för War on Want, en annan av de organisationer som tillsammans med bl a Attac ingår i nätverket S2B - Seattle to Brussels. Det är svårt att inte ställa sig frågan varför förbuden drabbat just dessa organisationer, som tillhör de tuffaste kritikerna av den brittiska regeringens politik.

En som däremot fick blogga var Richard Murphy från TJN och han var riktigt nöjd. Jag säger det utan ironi. Tax Justice Network, där han är aktiv, har all min respekt och jag använder deras kunskaper så ofta jag hinner. Skatteparadisen är ju den fråga där vi globaliseringskritiker har störst anledning att känna en viss tillfredsställelse. Frågan har, som Murphy skriver, "varit död i åtta år. Det är den inte längre." Attacs svenska sammandrag av Murphys blogg finns här.

Nu ska jag åka tåg i över ett dygn. Det passar mig utmärkt. Då blir det reflexion och rekreation. Men inte resignation. Det verkar som om mina Attac-vänner i Sverige också känner i uppiggade av veckans händelser i London trots alla mörka perspektiv. Jag har redan blivit uppvaktad av Gith i Norrköping och Johan i Stockholm som har Attac-möten på gång. Det ser jag framemot.

London bakom rubrikerna

Framför Bank of England finns en refug som är som en liten halvö. Där sitter Wellington staty på sin häst och dit leder minst åtta gator i ett stjärnliknande mönster. Jag går över en av gatorna och strax står jag bredvid bakbenen på Wellingtons häst. Intill mig utför en liten dansgrupp ett sensuellt buddistinspirerat dansnummer nonstop och en gammal man står och spelar fiol. Här är vanligt folk och journalister och en hel del plakatbärande enmansdemonstrationer. Några av de senare har svarta kostymer och kallar sig antiprotestanter och är där för att försvara den fria marknaden. "Den har ju varit alldeles för mycket reglerad, det är därför vi har den här krisen." De tycker att de som demonstrerar på gatorna leder marschen mot fascismen. Jag frågar om de är rädda för att sticka ut som kapitalismkramare. "Nej, varför det? Vi har ju yttrandefrihet, och det har de där anarkisterna också." En man står bredvid mig och säger att de där svartklädda nyliberalerna har fått allt om bakfoten. Jag håller med och tillägger att atmosfären här är väldigt vänlig. Javisst, svarar han. "Det är den alltid. Det brukar bli någon incident, en del vill alltid skapa sådana bilder för medierna. Men på det hela taget brukar det vara lugnt och trevligt." Det finns en hel del poliser också, med gula västar. De verkar också lugna och trevliga.

Solen skiner på oss. Klockan är elva och i örat hör jag BBC London meddela att apokalypsens fyra ryttare är beredda att ge sig av med sina följen från sina olika utgångspunkter. Det är de som anför denna G20 Meltdown, ett slags politisk installation med bibliska förtecken. "Jesus drev månglarna ut ur templet, hjälp oss att göra det samma", står det på flygbladet jag fick på demonstrationen förra lördagen. Snart kommer den första ryttaren, det är den röda som rider mot kriget, i täten för ett demonstrationståg. Folk jublar. De andra ryttarna anländer undan för undan med sina respektive demonstrationståg. Nu är det massor av folk här och medryckande musik ljuder från centralbankens trappa. Ett mycket litet svart block försöker göra en rush men lugnas ner av poliserna. Då och då stiger ett vrål ur massan när något händer. På radion hör jag senare att ett fönster på Bank of Scotland har krossats. Där fick medierna sin bild, tänker jag. Förbannade idiotiska fönsterkrossare!

Framemot halv ett börjar det bli ganska lugnt. Jag tänker gå bort till Bishopsgate, en stor gata mitt i centrun, där klimataktivisterna har aviserat att de ska "reclaim the street" och bygga upp en Climate Camp. Gåtfulla instruktioner har lämnats på internet. Folk uppmanas ta med tält och gärna öva i förväg och ta tid på det de ska göra. Exakt 12.30 ska man göra "swoopen".

Det är då jag förstår vad de vänliga poliserna har gjort. De har hälsat alla välkomna till platsen framför banken. Fri lejd! Varsågod och sätt dig på Wellingtons häst om du önskar. Känn dig som hemma. Ty härifrån tänker vi inte släppa ut dig! Jag är en av de första som upptäcker att varenda tillfartsväg är blockerad av poliskedjor. Till en början pekar poliserna på en gata i riktning mot en annan gata. "Där kommer du ut." Men det är inte sant. Det finns ingen väg ut. Vi är effektivt inringade.

Det utbryter diskussioner med poliserna om rättsläget. "Det här är ett frihetsberövande i strid med allmän lag." Professor Chris Knight, som anses som hjärnan bakom G20 Meltodown och avskedats från sitt universitet tidigare i veckan, står plötsligt bredvid mig och vädjar till poliserna om att få komma ut. Han ser skrämmande ut som en Halloween-gestalt med målat ansikte och svart slängkappa, massor av sorgflor och hög hatt. Han kräver att få tala med en ansvarig och arbetar sig tre-fyra steg uppåt i hierarkin. Men ingenting hjälper. Han får nobben. En läkare med cykel visar legitimation och släpps däremot igenom. Knight blir förbannad och ropar att han för fan också är doktor, professor till och med! Men inte heller det hjälper.

Ett par timmar går. Det tipsas om att polisen på en av gatorna kommer att släppa ut oss en efter en. Jag går dit. Det är stor trängsel och en del ilskna utfall mot polisen stöttas av applåder. Men också av och till litet småprat och humoristiska inlägg. Mitt eget absolut största och växande problem är att jag behöver en toalett. Jag försöker avancera fram mot poliskedjan, kommer till sist längst fram. Men det är inte sant att dom släpper ut någon. Många försöker men alla får nej. Jag petar försynt på en av poliserna och pekar på området bakom honom.

- Har ni någon toalett där?

- Nej.

- Vad gör jag då?

- Gå tillbaka en bit och pissa längs väggen där borta.

- I Sverige är det ett brott.

- Det är det här också. Men där borta finns ingen polis.

En timme går. Jag är på väg att följa polisens råd när en av gatorna plötsligt öppnas och jag kan lösa mitt problem på Cannon streets tunnelbanestation. Då är klockan halv fem.

Polisfällan gjorde att jag missade den stora demonstrationen från amerikanska ambassaden som Stop the War-koalitionen anordnade. I stället går jag nu till Bishopgate för att se hur det har gått för klimataktivisterna. I en rondell på väg dit möter jag återigen professor Knight som återförenats med apokalypsens fyra ryttare och en mindre grupp av anhängare. De travar lugnt på mitt i körbanan och folk på trottoarerna rycker fram sina kameror. Sedan möter mig en stor och hjärtevärmande överraskning: Klimataktivisterna har lyckats erövra flera hundra meter av den stora Bishopgate. Det sjuder av Peace, Love and Understanding i luften - plus motstånd mot Fossil Fools och Klimatorättvisor som drabbar dem mest som har minst skuld. På flera ställen sitter folk i ring på gatan och håller seminarier om den globala uppvärmningen och hur den ska hejdas.

Men hur i all världen har de lyckats åstadkomma detta? En sak är deras minutiösa planering och geniala organisering men de har väl ändå inte kunnat flytta på poliserna? I ena ändan av Campingen ser jag några unga människor som bär västar som det står Legal Observer på. Jag talar med en av dem och han bekräftar att det råder en annan kultur här än bland de aktivister som organiserade G20 Meltdown vid Bank of England. Han talar om något som låter som den Göteborgsmodell som prövades och misslyckades under EUs toppmöte 2001, alltså ett slags uppgörelse mellan aktivister och polisen som bygger på ömsesidigt förtroende. Fast i det här fallet inofficiellt och off the record. Denne Legal Observer berättar att man bland annat har stöd av en del liberaldemokratiska parlamentsledamöter. Men han vet inte, och ingen annan i campingen vet, hur länge poliserna tänker nöja sig med att stå vid sina fordon och titta på. Kanske har de skridit till verket medan jag skriver detta.

När jag stod vid Wellingtons häst kom en ung man och delade ut inbjudningar till Alternative Summit vid University of East London. Igår bloggade jag om att universitetsledningen beslutat stänga hela universitetet för att förhindra arrangemanget. Men lärare och elever svarade att de i alla fall skulle genomföra det som planerats.

Alltså satt jag vid sextiden på pendeln österut från London. På vägen upp till Dockland Campus stod en polisbil och några poliser i gula västar strövade omkring och såg vilsna ut. Framme vid själva universitetsbyggnaden stod en folksamling som leddes av gissa vem? Naturligtvis professor Knight, fortfarande i full mundering men nu hade han lämnat de apokalyptiska ryttarna bakom sig. När jag kom fram fick den anarkistiske professorn telefon. När han knäppt av sa han: Nu ska vi gå och ge Tony Benn ett varmt välkomnande!

Tony Benn är en legend inom den brittiska vänstern, tidigare minister och parlamentsledamot i många år.Nu är han 84 år gammal och kommer varmt leende emot oss. Några minuter senare, när någon fått fram en batteridriven megafon, inleder han denna Alternative Summit som alltså krympt till ett utomhusmöte med en skara entusiaster som slår sig ner på gården. Det är en fin kväll och alla är knäpp tysta när Benn inleder med att fråga "vad är det för ett universitetet som stänger sina dörrar för att förhindra en diskussion om krisens orsakar vid en historisk tidpunkt som denna?" Sedan följer en kort appell där han förklarar varför det är så viktigt att tänka och diskutera och att inte misstro sin egen förmåga och han talar med en sådan auktoritet att säkert ingen av oss kunde undgå att känna sig betydelsefull. Sedan följde en rad talare - akademiker, aktivister och artister. Efter ett par timmar började jag frysa och drog mig tillbaka mot pendeltåget. Poliserna hade ledsnat och åkt hem.

------

Några länkar till mediebevakningen:

George Monbiot i Guardian: G20 protests: Riot police, or rioting police?

DN: Demonstrant dog under G20-protest

Aftonbladet: En död i Londons ursinniga upplopp

Aftonbladet: Glassplittret ligger som ett budskap

Svenska Dagbladet: Demonstrant dog under G20-möte

Ekot Sveriges Radio: Stora frågor och starka känslor i London

Universitetet stängs. Alternativa toppmötet hemlöst.

Jag hade tänkt mig en lugn kväll. Inte blogga, gå till Tavernan längre ner på gatan och och efter en god middag lägga mig tidigt. Så blev det inte.

Morgondagen är späckad med arrangemang i det kritiska civilsamhälle där jag känner mig hemma. Höjdpunkten skulle bli Alternative Summit på University of East London. Bland talarna finns en gammal labourminister (Tony Benn), en tidigare borgmästare i London (Ken Livingstone) och en av mina politiska favoritförfattare (Tariq Ali). Plus en radda professorer, konstnärer och ett par parlamentsledamöter. Syftet är att under fem timmar tända en diskussion om global rättvisa - diskussioner som är osannolika på själva G20-mötet. Arrangemanget stöttas av The University and College Union, landets största fackförening för universitetspersonal och dess generalsekreterare skall inledningstala.

Men när jag kollar programmet för att planera min laddade morgondag ser jag att något har hänt. Ledningen stänger universitet. Guardian har skrivit en ganska flat artikel om saken men på det alternativa toppmötets hemsida finns hela programmet kvar - fast nu placerat under ett militant budskap. Där säger man att "arrangörer och talare är överens om att arrangemanget ska genomföras som planerat" och allmänheten uppmanas att förena sig med akademiker, fackliga företrädare och talare "in the occupation of the university" för att den fria diskussionen ska bli av som det var tänkt. "Trots att New Labour gjort vad dom kunnat för att ge företagen kontroll över vårt utbildningssystem är University of East London liksom många andra universitet runt om i landet stolt över sin intellektuella självständighet och yttrandefrihet. Sedan trappas ordvalet upp ytterligare och texten avslutas med "We are the people. We are the power." På Internet ligger också en protestlista som just nu har 2189 undertecknare. Det har blivit 100 nya namn sedan jag började skriva det här

Ledningen motiverar stängningen av universitet med säkerhetsskäl (det ligger inte långt från Excel Center där G20-ledarna möts) och att det som från början var tänkt som en akademisk övning ändrat karaktär i och med att man bjudit in aktivister från olika aktioner kring och mot G20. Det handlar förstås om G20 Meltdown där en professor från universitet deltagit och uttryckt sig hotfullt i medierna varrefter han fått sparken.

Det handlar säkert också om klimataktivisterna som planerar att hastigt och lustigt göra om innerstaden till en Climate Camp.

Och möjligen är man också oroad för antikrigsdemonstrationerna som anordnas både under onsdagen och torsdagen.

Idag har jag annars varit massmedial och förekommit radion både en och två gånger, fått min rapport från i lördags publicerad i Dala-Demokraten och till sist också intervjuats av Sydsvenskan. Och hela tiden har jag sagt att jag är säker på att allt tal om att det ligger fruktan i luften för att demonstrationerna ska urarta är spekulationer utan grund.

Hoppas jag får rätt. Och nu går jag i alla fall till grekerna i Tavernan längre ner på gatan.