Magisk realism blir politisk och juridisk

För andra gången på kort tid stöter jag på Ecuadors nya konstitution som med stor majoritet godkändes i en folkomröstning i september. Först var det Tomas Brytting i Tankar för dagen i P1 och sedan var det Kalle Holmkvist i Aftonbladet. Medan den senare pekar på konstitutionens välbekanta politiska teman – som upprört storföretagarna och den moralkonservativa högern – pekar den förre på att lagstiftarna i Ecuador tagit ett kliv förbi FNs mänskliga rättigheter. De har nämligen fört in rättigheterna för en alldeles särskild kvinnlig gestalt. Hon heter Pachamama.

Konstitutionen slår fast regeringens skyldighet ”att förhindra att arter utplånas, att ekosystem förstörs eller att naturliga kretslopp permanent förändras." Men det verkligt radikala, för att inte säga revolutionerande, menar Tomas Brytting, är motiveringen. I den nya grundlagen står det nämligen:

Pachamama har en rätt att existera och förbli, att vidmakthålla och återskapa sina centrala kretslopp.

Ja, dessa latinamerikanska grundlagar, folkomröstningar och folkrörelser!

Först var det Uruguay där 60 procent av de röstande 2004 uttalade sig för ett tillägg till konstitutionen som förklarar att “Vatten är en livsnödvändig naturresurs. Tillgång till dricksvatten och sanitära anordningar utgör grundläggande mänskliga rättigheter” och därför ska “den offentliga hanteringen av vattenresurserna grundas på uthållighet och medborgarnas deltagande”.

Så var det Colombia där tusen människor för någon månad sedan marscherade till Nationella Registret i Bogota för att överlämna mer än två miljoner namnunderskrifter som stöder kravet på en folkomröstning om vatten.

Vid The Third Americas Social Forum i Guatemala för några veckor sedan (vem har hört talas om det i dessa tider när alla medier intresserar sig för Amerika?) anades än en gång Pachamamas existens när en av ledargestalterna i den ecuadorianska ursprungsbefolkningen, Blanca Chancoso, förklarade att ”Vatten är ingen vara, vatten är liv. Vi säger också att inte heller jord är en vara, jord är liv. Jorden är vår mor och vår moder är ingen vara.”

Och Bolivia förstås!

I april förra året hade jag förmånen att vistas i Oscar Olivieras kölvatten när han besökte Sverige som Attacs gäst. Oscar är en legend inom globaliseringsrörelsen för sina insatser som folklig ledare i vattenstriderna i Cochambamba i april 2000 då regeringen tvingades till reträtt och det USamerikanska Bechtels dotterbolag kastades ut ur landet. Denne skomakare och fackföreningsman var utomordentligt rationell i västerländsk mening samtidigt som han säkert uppfattade också Patchamama som en realitet. Inte heller Oscar Olivera tyckte att vatten är enbart en mänsklig rättighet – snarare något heligt så som livet självt.

Länge har magisk realism varit ett självklart begrepp på tidningarnas kultursidor när man talat om latinamerikanska författare som Gabriel Garcia Marquez. "Magisk realism vill via naturen, historien och de inhemska myterna nå de djupt liggande skikten av verkligheten", skriver Nationalencyklopedin. Nu kanske denna magiska realism är på väg att bli också en politisk och juridisk realitet. Snart, säger Tomas Brytting, ”kan ecuadorianska domstolar väcka åtal mot oljeindustrin för brott mot den gudomliga fruktbarheten”.

Nåja. Grundlagar i all ära men vad betyder de när det kommer till kritan? Oscar Olivera tror nog snarare att då handlar det mera om vad som händer på gator och torg än vad som sker i rättsapparaten.

Och nog är det konstigt att vi i Sverige, där kärleken till naturen är så påtaglig, faktiskt verkar mena att Bruttonationalprodukten är mera helig än Pachamama? Jag minns vad som hände när Timbro-mannen Fredrik Segerfeldt läste den indiska fysikern och globaliseringsaktivisten Vandana Shivas bok Krig om vattnet där hon pekar på människors förhållande till vattnet i hennes hemland. Han avfärdade henne som helt ointressant. Hon var ju ”i sin flummiga nyandlighet (eller om det nu är traditionell andlighet) allmänt utvecklingsfientlig.”

Jag tror inte att Fredrik Segerfeldt har förstått att det är länge sedan utvecklingen gick framåt.