Olja och politik - men inga pratbubblor

I fyra dagar har jag varit i hälarna på Issam Al-Chalabi. Det har varit en stark upplevelse som jag kan tacka kämparna i IrakSolidaritet för.

Det började med deras stora seminarium i ABF-huset i Stockholm i söndags. Det fortsatte med ett möte hos Utrikespolitiska institutet i måndags med bl a ett antal pensionerade ambassadörer. I tisdags förmiddag intervjuade jag honom i ett par timmar i ett hotell på Kungsholmen. På kvällen andades jag ut medan Al-Chalabi föreläste och diskuterade på Stockholms universitet. Igår gästade han Uppsala universitet där professorerna Hedda Ekerwald och Kjell Aleklett hälsade honom välkommen i den stora välfyllda Siegbahn-salen i Ångströmslaboratoriet.

Issam Al-Chalabi är ingenjör i grunden, utbildad i London. Han gick sedan den långa vägen, först genom Iraks nationella oljebolag och senare genom oljeministeriet. 1987 såg han på TV att han blivit utnämnd till oljeminister. Tre år senare förstod han, genom samma kanal, att han avskedats av Saddam Hussein, som då hade invaderat Kuweit. Sedan dess har Al-Chalabi levat i exil i Jordanien.

Det var en märklig känsla, igår eftermiddag i Uppsala universitet, att tillsammans med en massa unga studerande, i ett seminarium med naturvetenskapliga förtecken, få höra enkla sanningar som aldrig kommer att uttalas av Sveriges utrikesminister:

Irak är ett ockuperat land.

Dess styre och lagar saknar legitmitet enligt internationell rätt.

USA skulle aldrig ha varit där om det inte hade varit för Iraks olja.

Det handlade inte om politisk agitation. Det var en sakframställning som besvarades med intresserade frågor och till sist mycket starka applåder. Ty, som Al-Chalabi säger: man kan inte tala om Irak utan att tala om olja, inte om olja utan att tala om Irak. Och inte om något av detta utan att tala om politik. ”Men jag är ingen politiker. I am an oil man.”

På Utrikespolitiska Institutet fick han tillfälle att klargöra detta med litet andra ord på en fråga från en pensionerad svensk ambassadör. Det är väl en allmän uppfattning att USA är där på grund av oljan, sa den före detta diplomaten, och frågade sedan ”Men varför köper dom den inte i stället för att starta krig?”

Olja är ingen vara vilken som helst, svarade al-Chalabi tålmodigt. Den är politik på högsta nivå.

Och, tänker jag, det är därför världen nu plågas under Carter-doktrinen. Den som USAs president, innan han fick Nobels fredspris, uttalade i sitt State of Union-tal 1980, året efter Sovjets invasion av Afghanistan och Khomeinis revolution i Iran. Den som säger följande: USA ska använda ”alla nödvändiga medel, inklusive militär makt” för att säkra oljeflödet från Persiska viken till USA och ”varje försök från någon utomstående (min kursivering) att få kontroll över Persiska viken kommer att betraktas som ett angrepp på USAs vitala intressen.”

Men hur ska vi få slut på dessa krig, hur vill du beskriva vägen till fred? frågade Kjell Aleklett och för ett ögonblick såg den sympatiske professorn ut som ”en riktigt naiv svensk”.

Issam Al-Jalabi vände sig mot Kjell Aleklett, såg honom i ögonen och log. Sedan öppnade han sin kavaj och kände på vänster kavajficka. Ingenting där. Sedan kände han på höger kavajficka. Ingenting där heller.

Det var hela svaret och alla förstod. Oljemannen som inte är en politiker gillar inte pratbubblor. Det kändes som om åhörarna hade stor respekt för detta.