Finanskrisen: Den verkliga matchen om makten

OWINFS har sin bakgrund i det framgångsrika motståndet mot MAI, ett sanslöst förslag till investeringsavtal som var på väg genom OECD innan det blev offentligt och 1998 havererade inför öppen ridå. OWINFS är ett löst sammanhållet nätverk som 317 organisationer och aktivister har gett sitt stöd - däribland Attac-rörelsen i 17 länder. Framför mig har jag anteckningarna från OWINFS's senaste telefonmöte om finanskrisen.

I min senaste blogg replikerade jag på Göran Greiders tal om "matchen mellan arbete och kapital" och menade att någon sådan match ännu inte pågår. Och aktivisterna i OWINFS talar mycket riktigt om en helt annan match: den som pågår mellan olika globala institutioner som försöker skaffa sig initiativet när strukturer och regleringar nu blir ifrågasatta. Ty åtminstone denna paroll ställer sig alla bakom: Change!

I telefonmötet med OWINFS pekar man på tre konkurrerande institutioner:

• G20 som sammanträdde i helgen i Washington och som definitivt har övertaget och av medierna behandlas som det självklara och legitima beslutsforumet.

• FN som har legitimitet men mycket litet makt. FN har tillsatt en "task group" som leds av Joseph Stiglitz som inte många har hört talas om.
  

• Världshandelsorganisationen WTO som egentligen är en mäktig underhuggare till G20. WTO-förhandlingarna är i själva verket en avregleringsrunda som G20, trots sitt nyvaknade regleringsintresse, gav verbalt eldunderstöd i helgen. WTOs direktör, Pascal Lamy, vill i sin tur se till att Financing for Development, ännu ett tämligen okänt FN-initiativ, inte får för stort utrymme. FN-organet sammanträder i Qatar i månadsskiftet.

När det gäller orsaken till den pågående krisen skiljer sig OWINFS inte så mycket från innehållet i två stycken - "de enda sanna!" som en del andra kritiker säger - i G20s uttalande, om än med den skillnaden att OWINFS talar klartext om skuldbördan och pekar ut USA medan G20 riktar fingret mot "some advanced countries" och överlåter åt läsaren att själv gissa.

I telefonmötet med OWINFS konstaterar man vidare att de olika maktgrupperna gärna vill att räntorna sänks, ny likviditet frigörs och - någon sorts nya regleringar etableras. USA vill att varje nation sköter sitt eget reglerande, EU vill ha mera gränsöverskridande lösningar.

Risken - som aktivisterna i OWINFS ser saken - är att G20 vinner stöd för en lösning som återupprättar Internationella Valutafonden IMF vars förtroende är i botten efter alla år som ledande nyliberal aktör. Man befarar att de länder som i så fall får pengar är de som USA och IMF gillar och att lånen villkoras enligt långivarnas intressen.

I telefonmötet är man också noga med att påpeka att krisen inte "bara" är finansiell. Den är vid det här laget också en ekonomisk kris som måste handla om arbete och utveckling men också om jordbruk och livsmedelssäkerhet och om fattigdomsbekämpningen och Milleniemålen.

Ett liknande försök att teckna "den större bilden" i en kritisk genomgång av helgens G20-möte gör TNI - Transnational Institute. Jag rundar av med några rader ur deras uttalande:

"Som vi ser saken är det globala finansiella sammanbrottet bara en av flera sammanfallande kriser som orsakats av de styrandes försummelser och av en ideologi som hyllar en individualistisk frihandels-fundamentalism i stället för samhällsansvar.-- Följden har blivit att två andra, enorma globala problem nu förvärras och går samman med den finansiella krisen: Den planetära klimatkrisen och ojämlikheten mellan och inom världens länder. --- Samma politiska hållningslöshet ligger bakom alla tre kriserna."