20 november 2008

Vi är inte med i matchen, Göran!

Jag gillar Göran Greider. Jag fattar inte att han orkar prata och skriva och läsa som han gör. Jag lyssnar och läser med intresse. Till exempel nu senast i Aftonbladet. Där säger han bland annat viktiga saker om statligt ägande

Han skriver också att Naomi Kleins tes om chockdoktrinen inte bara har använts, och kan användas, av högern utan också av vänstern. Jag har själv skrivit om detta tidigare.

Men han skriver också att denna höst har visat hur "bräcklig kapitalismen är" och att det står 0-0 i matchen mellan arbete och kapital. Och att vänstern har ett drömläge framför öppet mål.

Det är förstås struntprat. Kapitalismen är dessvärre inte bara destuktiv utan också urstark och vänstern är inte ens med i matchen.

Det fanns förvisso en tid när den socialdemokratiska vänstern gästade huvudarenan och blev avblåst för offside av sin egen partiledning så att Kjell Olof Feldt och Carl Lidbom kunde desarmera LOs löntagarbomb och baxa krutröken genom riksdagen. Allt medan "den nya vänstern" satt på läktaren och teg eller uttalade kritiska kommentarer.

Men nu?

Kanske - tänker jag - är Göran Greider och jag trots allt ganska överens. Använder vi bara olika ord när vi talar om frånvaron av ett kritisk alternativ? För mig är i alla fall "Vänstern" för tillfället mest ett ord utan täckning eller möjligen ett paraply som när Socialistiskt Forum arrangeras på ABF.

Däremot är den globala rättviserörelsen inte bara ord för mig. Den är trots alla motgångar fortfarande kött och blod och ansikten och röster.Visserligen är inte heller den närvarande på den arena som medierna ställt i ordning för en finanspolitisk match där Sarkozy och Bush spelar mot ett mål i litet olika lag.

Men i min e-postlåda dyker den globala rättviserörelsen upp varje dag. Den heter bland annat Vår värld är inte till salu (eller på engelska OWINFS - Our World Is Not For Sale) och den har t ex globala telefonmöten om finanskrisen. Nästa gång blir den 24 november. Jag är inte med i samtalen (fast det finns inga formella hinder för mig) men jag kan läsa anteckningarna.

Strax ska jag ta fram anteckningarna från telefonmötet den 5 november och ägna min nästa blogg åt dem. Det gäller att sköta träningen. Tids nog blir det kanske match.

2 kommentarer:

Jan Wiklund sa...

Givetvis är huvudaktören i det du kallar "vänstern" den fackliga rörelsen - om den nu finns. Det är först när vi får en ordentlig facklig kamp som det finns en motpart till kapitalet.

Det hade inte blivit någon new deal i USA på trettitalet om inte världens mest omfattande arbetarrörelse någonsin hade agerat samtidigt. Och det hade inte blivit någon välfärdsstat på 30-talet i Sverige om inte svenska arbetare hade varit världens mest militanta på 20-talet.

Anonym sa...

Jag skrev ihop en recension av:

SUPERKLASSEN - EN KOMMENTAR


Göran Greider och andra hävdar att arbetarrörelsen egentligen har ett unikt läge att återta förlorad mark just nu – i samband med den pågående krisen. Problemet verkar mest vara att den själv inte vet om det. Eller vill den inte veta om det? Vill vi inte anstränga oss, även om vi ser möjligheterna?

Kanske det första är att klargöra vad eller vem som utgör motståndaren. Ibland – som när jag bodde i USA under större delen av Bush-eran – får man intrycket att folk är dunkelt medvetet om den oerhörda makt det har emot sig. Det är just därför det inte gör uppror. Det kanske är det just därför hela västvärlden fortsätter att glo på dessa oändliga dokusåpor och sportrepriser på TV.

Kanske vann Barack Obama därför att han ses som ett sista hopp. Men – är inte han redan en del av makteliten? Låt oss se efter – ställa frågorna!

Hur kan vi ha en ekonomisk, en fattigdoms- en klimat- och en miljökris – allt på samma gång? Och – ändå fortsätter det mesta i samma spår som förut? - En viktig förklaring ligger i dessa G20-, WTO-, IMF-, EU- och liknande möten som avlöser varandra och alla tar ungefär samma slutdokument, resolutioner och beslut.

De är alla en del av ”Superclass”. Det är den ”Superklass” som, enligt de mest klarsynta, styr det väsentliga som sker på vår planet. Denna klass har nyligen skärskådats av David Rothkopf i en nyutkommen bok, just med titeln ”Superclass”. Rothkopf själv framstår som – en något halvhjärtad – Wallraffare i sin framställning.

David Rothkopf skjuter särskilt in sig på en del av detta eliternas nätverk: The World Economic Forum och dess sätt att arbeta. Cirka 6000 makthavare, majoriteten från världens finans- och näringsliv, som vid olika möten pratar ihop sig, finner att de har mycket mer gemensamt inbördes än diverse snäva nationella intressen – och kommer fram till riktlinjer, som sedan fortplantas ner igenom hierarkierna. Det avgörande är att de också har ekonomiska, politiska och massmediala medel att trumfa igenom sina förslag. Detta är vad GLOBALISERING handlar om.

Historiskt sett är detta inget nytt, och därför har det också varit en en så framgångrik strategi. För cirka 30 år sedan fick jag själv upp ögonen för företeelser som den Trilaterala kommissionen och Bilderberggruppen. Den förra var uttryck för amerikansk konsensusbildning, att se till att västvärldens eliter träffas och ”snackar ihop sig” – USA, Västeuropa och Japan. Dåvarande presidenten Jimmy Carters projekt.

Dessa företeelser fick efterföljare, också Per Gyllenhammar hade (kanske fortfarande har) sin europeiska makthavargrupp. Nu, när Sovjetblocket är borta och nästan alla kommunister har förvandlats till affärsmän, är det verkligen möjligt skapa ett världsomspännande nätverk – the ”Superclass”.

Definitionen av sådana – mestadels VITA, mestadels MÄN – som tillhör ”Superklassen” är att de besitter ekonomiska resurser och/eller makt att påverka saker och ting utanför sina respektive länder – de är GLOBAL PLAYERS. Och: dessa träffas förstås – i olika konstellationer – i samband med de ovan nämnda organisationerna, liksom också i andra sammanhang. Enligt Rothkopf platsar bara två svenskar i denna Maktens Elitserie: Carl Bildt och IKEA-chefen Ingvar Kamprad.

De allra flesta svenska politiker är småhandlare i dessa sammanhang och att rösta igenom EU:s Lissabonfördrag är ett uppdrag de – dunkelt anande – inte kan smita ifrån. (Socialdemokraters och andras resonemang om budgettak, liksom vänsterns eventuella funderingar kring nationella revolutioner, bleknar också till ett futtigt intet i jämförelse med den ”Superclass” Rothkopf beskriver.)

Framför allt: detta är ingen konspiration. Det är ett för, framför allt, vita amerikanska affärsmän och makthavare, normal sätt att mötas och träffa en ”deal”, som sedan förväntas fullgöras och fortplantas nerigenom de underliggande instanserna.

Vad som nu händer i samband med krisen vet ingen. David Rothkopf, som fick tillgång till Superklassen tack vare sitt jobb i Bill Clintons administration och fått bidrag till sitt bokprojekt av Carnegie-stiftelsen, kanske blir Obamas kontaktman med Superklassen. Rothkopf själv menade (i september i år) att en del personer kommer att ramla ur Eliten, medan andra kommer att ta plats i deras ställe.

En sak är säker: Det vore urbota dumt att inte ta reda på mera – och agera!


Erik Eriksson

BOK: Superclass: The Global Power Elite and the World They are Making
Farrar, Straus and Giroux, New York, 2008