Capitalist Fools

Photo illustration by Darrow

Rubriken är inte min, och inte bilden heller. De finns i Vanity Fair där Joseph Stiglitz än en gång har vädrat sina pedagogiska talanger. Han får mig att tänka på alla dem som säger att "nu gäller det att se framåt". Stiglitz har nämligen ett viktigt tillägg: Men då måste man ha bra koll bakåt. Historieskrivningen, alltså!

I artikeln tar han upp fem viktiga misstag på vägen in i krisen (där det femte är Bush-administrationen "medicin" mot sjukdomen). Så här låter det när Stiglitz beskriver dem (och delvis talar i egen sak):

1. När Volcker fick gå och Greenspan kom. 1987 bytte Ronald Reagan chef för Federal Reserve Board. Paul Volcker var värd ett nytt förordnande efter att ha fått ner inflationen från över 11 till under 4 procent. Men Volcker förstod att finansmarknaden också behövde regleringar. Därför ersattes han av Alan Greenspan som gillade att öppna penningkranen men var motståndare till regleringar. Greenspan styrde över två finansbubblor - efter IT-bubblan hjälpte han till att blåsa upp husbubblan. En centralbanks främsta uppgift är att stabiblisera finanssystemet och Greenspan hade tillgång till sådana verktyg - och kunde begära flera av kongressen om han saknade några. Om banker till exempel ger lån som baseras på artificiellt höga priser på hus och andra tillgångar kan resultatet bli en härdsmälta - som vi ser nu och som Greenspan borde ha förstått. Ovanpå detta kom så bankernas inbördes monumentala vadhållning med de finansiella "instrument" som en gång introducerats under parollen "minska riskerna" men som i praktiken kom att utvecklas till vad som kallats "finansiella massförstörelsevapen". Denna verksamhet, där de finansiella institutionernas verksamhet blandas ihop och blir beroende av varandra, leder till att de till slut inte kan utläsa varandras eller ens sitt eget finansiella läge. Redan under Clinton-tiden stod det klart för regeringens Råd av ekonomiska rådgivare under Stiglitz ordförandeskap att dessa derivat innebar en risk. I rådet ingick både Greenspan och finansministern, Robert Rubin, men de reglerande myndigheterna struntade i varningen. De ville inte störa de finansiella innovationerna. Men innovationer är, lika litet som "change", något självklart bra. De kan vara dåliga också - som till exempel "liar loans".

2. Väggarna rivs. Avregleringsfilosofin ledde bl a till att kongressen 1999 avskaffade Glass-Steagall Act efter en lobbningkampanj som kostat finansvärlden 300 miljoner dollar. Denna lag hade länge hållit isär banker (som lånar ut pengar) och investmentbanker (som organiserar försäljning av aktier och obligationer) - en vägg som byggdes efter Den Stora Depressionen i syfte att förhindra en upprepning av alla excesser och intressekonflikter. Stieglitz ville inte att Glass Steagall-lagen skulle avskaffas eftersom aktörerna då skulle utsättas för övermäktiga egenintressen som skulle styra utvecklingen bort från vett och sans. Det värsta som hände när väggen mellan banker och andra finansiella institutioner revs var att riskkapitalbolagens kultur, där man traditionellt tar stora risker för att rika människor ska bli rikare, spred sig in i bankernas traditionellt konservativa kultur. En annan viktig avreglering var ett beslut i tysthet 2004 ( som nästan ingen deltog i, skriver Stiglitz). Det var när de stora investmentbankernas kvot för förhållandet mellan skuld och kapital ändrades, från 12:1 till 30:1 eller högre, så att de kunde köpa mera säkerheter, baserade på inteckningar, och blåsa under den framväxande husbubblan. Myndigheten motiverade beslutet genom att argumentera för "självreglering", vilket betyder "sköt er själva" (ett uttryck som på svenska ofta kompletteras med "och skit i andra"). En princip, skriver Stiglitz, som också Greenspan i efterhand betecknat som orimlig. Det förekom också varningar mot nya företeelser som inte reglerats, framför allt de finansiella derivaten. En kom från Commodity Futures Trading Commission när FED 1998 hade ordnat borgen (bailout) för en Hedge-fund vars biljondollar-konkurs hotade de globala finansmarknaderna. Men Greenspan, finansministern Rubin och den biträdande finansministern Larry Summers bjöd benhårt och framgångsrikt motstånd. (Min kommentar: Samme Larry Summers har utnämnts av Barack Obama att leda Vita Husets nationella ekonomiska råd, något som av ekonomen Dean Baker liknats vid att uppdra åt Osama bin Laden att leda kriget mot terrorismen.)

3. Blodiglar som patentmedicin. Sedan följde Bushs skattesänkningar med början i juni 2001. De användes som en modernt variant på forna tiders blodiglar: de skulle råda bot mot allting, särskilt om sänkningarna riktade sig mot företag och folk med höga inkomster. De hade stor betydelse för att lägga grunden till den kris som sedan följt. Eftersom de bidrog väldigt litet till att stimulera ekonomin fick Fed i stället försöka stimulera den verkliga ekonomin med räntesänkningar. Saken förvärrades av Irak-kriget och de skenande oljepriser som följde i dess spår med resultatet att det oljeberoende USA fick betala flera hundra miljarder dollar mera i oljepriser - pengar som annars kunde ha utnyttjats i den inhemska ekonomin. I normala fall hade detta lett till en ekonomisk nedgång, som på 70-talet, men eftersom Fed reagerade med att ösa ut pengar kunde man skjuta nedgången framför sig. "Vi levde på lånad tid med lånade pengar." Skattesänkningarna bidrog dessutom till krisen genom att vända värdehierarkin upp och ned: de som spelade hem pengar i värdepappers-kasinot fick lindrigare skatter än de som helt enkelt arbetade. Och inte nog med det. Eftersom räntor dessutom var avdragsgilla kunde man låna till sitt skattestimulerade spelande och skjuta betalningen av räntan på framtiden.

4. Falska siffror. Samtidigt, i kölvattnet på en serie stora skandaler då WorldCom och Enron kollapsade antog Kongressen i juli 2002 Sarbanes-Oxley Act. I skandalerna hade varje större amerikansk revisionsbyrå och de flesta banker och många stora företag varit inblandade och det stod klart att man hade allvarliga problem med redovisningssystemen. De flesta människor tycker att bokföring och redovisning är rena sömnpillret - men kan du inte lita på ett företags siffror kan du inte lita på någonting alls. Tyvärr missade lagstiftarna en sak, av många bedömd som mycket viktig, på vägen fram till kongressbeslutet. Det var att reglera de optioner som var ledningens speciella morötter. Dessa försvaras ofta som motivationsskapande incitament - vilket är illa nog eftersom det är fel. Ännu värre är att de uppmuntrar dålig redovisning: de ger ledningen starka motiv att förvanska informationen i syfte att pumpa upp aktievärdet. Värderingsföretagens incitamentstruktur har också visat sig vara pervers. Dessa institutioner betalas av dem som de värderar och de har kommit att praktisera en för dem själva lönsam betygsinflation. De började tro på en finansiell alkemi som innebär att "förgiftade lån" skulle gå hem hos banker och pensionsfonder bara de fick tillräckligt höga betyg. Samma sak kunde beskådas under Asienkrisen på 1990-talet: höga betyg satte igång strida penningflöden till regionen och när sedan betygen plötsligt sänktes kom katastrofen.

5. Låt det blöda. När Representanthuset antog regeringens "räddningspaket" 3 oktober i år hade regeringens ekonomiska illusioner definitivt spruckit och när banksystemets kollapser radades upp girade Bushadministrationen av och an: man gick i borgen för en del men inte för andra, en del aktieägare fick något tillbaka, andra inte. Finansminister Henry Paulsons första förslag var en handling av extraordinär arrogans: han lade fram ett papper på tre sidor som skulle ge honom rätt att använda 700 miljarder dollar efter eget behag. "För att återupprätta förtroendet." Men de underliggande skälen till det förlorade förtroendet angreps inte. Bankerna hade för många dåliga lån, balansräkningarna var fulla av hål och ingen visste vad som var sant och falskt. Det var som att ge blodtransfusion till en patient med inre blödningar utan att bry sig om källan till problemet - nämligen alla utmätningarna. Sent omsider gav Paulson upp sin plan att betala "cash for trash" men började då förse bankerna med pengar på ett sätt som retade upp skattebetalarna och utan att försäkra sig om att bankerna skulle börja låna ut pengar. Han lät till och med bankerna ösa ut pengar till sina aktieägare medan skattebetalarna öste in pengar i bankerna. Det andra problemet som inte togs upp var de svagheter som tornade upp sig i realekonomin som hittills hade hållits under armarna genom allt sanslöst lånande men som nu - utan snabba regeringsgripanden - stod inför en drastisk nedgång. Regeringen påstod att den ville bygga upp förtroendet men leverade i praktiken ett trick. Hade den verkligen velat återupprätta förtroendet skulle den ha börjat med de underliggande problemen: felen i incitamentstrukturerna och regleringssystemet.

Stiglitz rundar av sin artikel med att fråga sig om det fanns något enskilt beslut som hade kunnat ändra händelseutvecklingen om det hade fattats annorlunda. Hans svar är att varje beslut - också alla olyckliga beslut att inte göra någonting alls - är en konsekvens av tidigare beslut. Tillsammans bildar de en väv som sträcker sig långt tillbaka i tiden. På högerkanten får man visserligen höra att enskilda regeringsbeslut, som Community Reinvestment Act (som krävde att bankerna skulle bevilja inteckningslån i låginkomst-områden) spelat en avgörande roll och man har gjort de väldiga och ursprungligen statliga långivarna Fannie Mae och Freddie Mac till ett slags syndabockar. Men i själva verket, menar Stiglitz, kom de sent in i subprime-spelet och deras problem var de samma som i den privata sektorn: företagsledningarna arbetade under en incitamentstruktur som fick dem att gå bort sig i gambling. I själva verket kokar alla individuella misstag ner till ett stort och grundläggande: tron på att marknaden kan sköta sig själv och att statens roll ska vara minimal. Detta fick sin belysning i form av en syndabekännelse under höstens utskottsförhör på Capitol Hill som Stiglitz citerar:

Förre centralbankschefen Alan Greenspan
- Jag har kommit på ett fel.
Kongressledamoten Henry Waxman
- Med andra ord insåg ni att er världsbild, er ideologi, inte var rätt; den fungerade inte.
Greenspan
- Absolut, precis.

Varpå Stiglitz avslutar sin artikel: När USA - och en stor del av resten av världen - omfattade denna felaktiga ekonomiska filosofi var det ofrånkomligt att att vi till sist skulle hamna där vi idag befinner oss.

Pilutta dej, en hemlighet som ingen, ingen vet

Pilutta-visan tonade nyss ut ur radion. "Jag vet nånting hemligt som bara är för mig." Det var slutet på Kalibers vassa program om skatteparadis i Sveriges Radios P1.

Det är tredje dagen i rad som jag intresserar mig för skumraskaffärer i Karibiska havet (och för den delen också Schweiz och London, Stockholm och New York).

I fredags var jag på en lunchföreläsning på Nordiska rådets informationskontor på Hantverkargatan i Stockholm. En pigg och glad Torsten Fensby berättade att han jobbat med skatteparadis i 13 år, först för OECDs räkning och sedan för Nordiska rådet.Det har varit motvind nästan hela tiden, sa han. "Men nu är det momentum." Det hade med finanskrisen att göra. Fensby sa att en lösning på finanskrisen också måste omfatta sekretess-staterna (som är hans namn på skatteparadisen).

Det jag mest minst från Fensbys föreläsning var att det finns så där 11.000 hedgefonder på Caymanöarna (där det finns ungefär lika många människor som i Sundsvall) och att IMF skrivit att Caymanöarna har ett imponerande och sofistikerat regelverk. Så sofistikerat, faktiskt, att bara 8 av Hedgefonderna är underställt det.

Dagen efter, igår, var jag på Attacs skatteseminarium och lyssnade på Sigrid Klaeboe Jacobsen från norska Attac. Hon hade många exempel på hur Attac i Norge hade tagit ner den abstrakta skatteparadis-frågan på marken och rotat i diverse "skattesnusk". Inte minst har Attac i Tromsö rört upp känslorna. Allra roligast på Attacs seminarium igår blev det när Sigrid berättade om mötet i Oslo som besöktes av en professor som skulle sprida ljus över saken. Attacarna var förstås vetgiriga och hade många frågor. Ungefär så här gick det till:

- Nej, det här är inget för er, sa professorn.
- vad då, vi vill ju veta.
- Det går inte.
- Vad då går inte?
- Det är för svårt.
- Kan det väl inte vara?
- Jo. Jag vet,
- Hur kan du veta?
- Jag begriper det ju inte själv och då har jag ändå skrivit en massa om det.

När jag kom hem igår kväll googlade jag en del på Attendo Care. Faktiskt en perfekt måltavla för en Attac-attack: Offentlig verksamhet privatiserad och utlagd till ett företag som ägs av riskkapitalister med slutstation i ett skatteparadis. Häng med nu: Attendo Cares huvudägare Industri Kapital som har kontor i Stockholm ägs av bolaget Augustas i Luxemburg som i sin tur ägs av Industri Kapitals fonder i skattepardiset Jersey.

I juni fick Attendo Care tre nya kontrakt inom äldreomsorgen i Linköpings kommun. En journalist från Kalla fakta hade tidigare frågat Jan-Willy Andersson, ordförande i Linköpings äldrenämnd, om han visste vart kommunens skattepengar tog vägen. Nej, det gjorde han inte. Och det tycktes inte heller spela någon roll. – Det är ju faktiskt så att vi är intresserade av att få äldreomsorg i Linköping, sa Andersson. "Och det är det som är viktigt för oss."

Och idag, söndag, sköt alltså Kaliber skarpt. Lyssna här!

Sedan år 2000 har antalet svenskägda företag i skatteparadisen ökat från 599 till 2280. Här finns 1700 mindre företag med en omsättning under 50 miljoner kronor om året. Många företag har dolda identiteter.

I Kalibers program intervjuas namngivna skatterådgivare som utan att tveka ger redaktionens påhittade småföretagare konkreta råd om hur man på ett olagligt sätt slipper betala skatt. Vi får också veta hur 45 tandläkare gått samman och bildat ett företag med vars hjälp de misstänks ha fört ut 113 miljoner kronor av sina inkomster via två holländska företag i form av en kapitalförsäkring till Isle of Man och sedan tagit hem pengarna skattefritt. Och så får vi höra hur sorgligt kort lagens arm är. Rådgivarna som i praktiken står till tjänst med olagligheter löper liten eller ingen risk att åka fast.

En liten krydda i programmer var att bland de svenska företag som Kaliber-redaktionen spårat till skatteparadisen var inte bara Birger Jarls företagshälsovård och Gustavsbergs hamn utan också det helyllesvenska Junibacken som varje år drar in 50 miljoner kronor genom att visa upp Astrid Lindgrens sagovärld. Det ägs av ett svenskt bolag som i sin tur ägs av ett bolag med officiell adress Brittiska Jungfruöarna. Kaliber ringde till marknadschefen på Junibacken och frågade. Svaret blev, inte oväntat, ungefär det här:

Jag vet nånting hemligt som bara är för mej.
Pilutta, pilutta, jag s�äger inte vad det är

Tystnaden, orden och döden

För ovanlighetens skull blev jag idag glad när jag läste DN debatt. Inte för att innehållet i sig var uppmuntrande, det var det verkligen inte - men för att Amy Goodman, en av årets Right Livelihood-pristagare, fick träda fram och tala i klartext om hoten mot en självständig och kritisk journalistik. Denna fråga är i sista hand, påminner hon oss om, en fråga om liv och död.

Att söka upp tystnaden - så lyder de första orden i hennes artikel. "Det är en journalists ansvar - att ge röst åt de bortglömda, de övergivna och de som slagits till marken av de mäktiga."

Men det är när man går över tystnadens gräns som det blir farligt. Så sade Robert Saviano, den av Camorran dödshotade författaren, när han tillsammans med Salman Rushdie besökte Svenska Akademin för snart två veckor sedan för att tala om "Det fria ordet och det laglösa våldet". När de samtalade med Akademiens sekreterare konstaterade de att "fria ordet" just nu inte har sin bästa tid. De tog bland annat Kina, Zimbabwe och Mexiko som exempel.

Men ingen av dem nämnde Irak och det gjorde man inte heller vid solidaritetsmötet med Robert Saviano en dag senare. Dessbättre tar Amy Goodman skadan igen i dag på DN Debatt där hon skriver att antalet dödsoffer i Irak sedan 2003 nu är

"186, varav 135 journalister och 51 andra medieanställda. Med den siffran står Irakkriget i en klass för sig med långt fler journalister dödade än under första eller andra världskriget, som vart och ett krävde knappt 70 journalistliv. Dessa 186 dödsoffer var mestadels irakiska medborgare, eftersom det snabbt blev nästan omöjligt för en oberoende journalist från väst att bevaka Irakkriget. Omöjligt, utom för dem som valt att "bädda in sig" med USA:s ockupationsstyrkor. Inbäddade journalister tas om hand av amerikansk militär, vilket tillåter dem att arbeta under större skydd. Sådan inbäddning leder ofrånkomligen till mer positiv rapportering om USA: s ockupation i både Irak och Afghanistan."

Jag påstår inte att de döda journalisterna i Irak medvetet glöms bort när det talas om det fria ordets svårigheter. Men tystnaden säger något om var vi har våra tankar. Var Amy Goodmans tankar finns står klart för den som lyssnar på Democracy Now där bl a sakliga kritiker av USAs krig och ockupation av Irak varje vecka kommer till tals. Skulle samma journalistik bedrivas i Sveriges Radio eller SVT skulle vi ha fått höra att Public Service var ockuperat av USA-hatare.

På tisdag kan vi som bor i Stockholm lyssna på Amy Goodmans föreläsningar och själva prisceremonin med pristagarnas tal sänds på nätet. Om detta har jag skrivit här.

PS. Mer om offren bland journalister och annan mediepersonal i Irak kan man läsa på BRusells-tribunalens hemsida. Här hänvisas till Iraqi Syndicate of Journalists som anger en högre siffra (292) än den från CPJ (186) som Amy Goodman nämner.

Hela världen ska skattskrivas!

Sigrid Klæboe Jacobsen, Attacare från Norge som är aktiv i Tax Justice Network.

Klusterbomberna i Pandoras ask

Jag har börjat kalla min laptop för Pandoras ask. Efter frukosten, och när jag är klar med morgontidningen, sätter jag mig mig i fåtöljen i vardagsrummet med min bärbara dator i knäet. Detta är ögonblicket om vilket jag säger till K: Nu öppnar jag Pandoras ask.

Halvbildad som jag är har jag funnit det säkrast att kolla i Nationalencyklopedin. Där läser jag om kvinnan som hette Pandora och sändes till jorden med ett förseglat fat som innehöll alla slags lidanden. "Då P. nyfiket öppnade fatet spred sig sjukdomar och olyckor över jorden. Kvar blev endast hoppet, som därför aldrig överger människan."

Det första som möter mig i min egen Pandoras ask denna morgon är en artikel i brittiska Guardian som berättar att vi håller på att få en konvention mot klustervapen. Jag bestämmer mig för att inte hasta förbi texten. Jag läser artikeln sakta för mig själv:

Vid ceremonin i Oslo var Norge, som lett ansträngningarna att förbjuda klusterbomberna, första land att signera avtalet.

Det följdes av Laos, där klusterbomber som fälldes från USAs flygplan för mer än 30 år sedan fortfarande dödar civila, och Libanon som attackerades med klusterbomber av Israel 2006.

När den här dagen (torsdag) är över har omkring 100 av Förenta Nationernas 192 medlemmar signerat. När 30 länder har ratificerat konventionen blir den en internationell lag.

Ett antal länder är värda att noteras genom sin frånvaro, bland andra USA, Kina, Ryssland, Indien och Pakistan, liksom Israel.

Klusterbomber är framför allt avsedda att riktas mot människor och utlöses i luften för att sprida små bomber över ett stort område.

Medan tanken är att dessa små bomber ska explodera när de når marken händer detta inte alltid och de kan ligga inaktiva i åratal. Offren är ofta jordbrukare som plöjer marken eller barn som lockas av bombernas klara färger.

USA och andra länder framhärdar i att klusterbomber har en legitim militär användning. Men en grupp som arbetar med frågan, Handicap International, säger att 98 procent av klusterbombernas offer är civila och att 27 pocent är barn.

Men nu blir alltså användningen av klusterbomber ett brott mot internationell rätt. Min Pandoras ask innehåller alltså inte bara lidande utan också hopp - även om den gamla frågan om i vilken domstol lagbrytarna ska dömas snabbt infinner sig. Särskilt hoppingivande är det att läsa i Svenska Dagbladet att "Ett fåtal länder med Norge och Island i spetsen har tillsammans med 300 frivilliga organisationer pressat fram förbudet". Mindre roligt däremot att läsa om Sveriges hållning. "Sverige hör till de länder som i slutändan motvilligt gått med på att skriva under avtalet." Så sent som den 16 november i år meddelade statsminister Fredrik Reinfeldt att tillverkningen av bombkapsel 90, som är det svenska klustervapnet, ska upphöra."

Varför gjorde inte Sverige gemensam sak med Norge och Island? Kan det ha med EU-medlemskap och vapenindustrier att göra?

Amy Goodman kommer till Stockholm

På tisdag i nästa vecka har vi som bor i Stockholms-trakten två tillfällen att lyssna på Amy Goodman, den suveräna programledaren för Democracy Now. Amy Goodman är här för att ta emot Alternativa nobelpriset, Right Livelihood Award, och medverkar i två arrangemang som är öppna för allmänheten.

Klockan 9.30 - 10.20 9 december kan man lyssna på henne på Klara Strand konferens, Klarabergsviadukten 9. Det är en del av programmet "Voices for Justice - from Words to Action"som pågår mellan 08.30 - 16.00. Här deltar alla pristagarna. Det hela arrangeras av Centerpartiets internationella stiftelse i samarbete med Right Livelihood Award, IKFF - Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet samt Dag Hammarskjöld-fonden. Hela programmet finns här . Man kan anmäla sig här (längst ner på sidan).

Kl 17.00 - 18.30 samma dag, 9 december, föreläser Amy Goodman under rubriken “Independent Journalism - how?” Mötet arrangeras av Reportrar utan gränser och JMK - Institutionen för journalistik, medier och kommunikation på Stockholms universitet. Adressen är Karlavägen 104 och lokalen är JMKs aula.

Man kan också följa själva prisutdelnings-ceremonin på nätet. Den äger rum i Sveriges Riksdag 8 december kl 18. Här kommer pristagarna också att tala. Länken till utsändningen på Internet finns här.

Varje måndag till fredag sänds Democracy Now på nätet och till fler än 750 Public Service-stationer. Du kan titta på programmet, lyssna på det och läsa utskrifterna av intervjuerna här. Under sin vistelse i Europa kommer Amy Goodman att sända två program från Tyskland.

Vem är det som tar oss in i NATO?

I morse fanns en viktig och ovanlig artikel på Svenska Dagbladets Brännpunkt.

Den handlar om att Sverige smygs in i NATO och den är i grund och botten oerhört nedslående. Knappast någon kan läsa artikeln utan att fråga sig om vi verkligen lever i en demokrati.

Så länge NATO har funnits har motståndet mot ett svenskt medlemskap varit mycket starkt och de som förespråkat en anslutning har varit i minoritet. I Sveriges riksdag finns bara ett parti av sju som öppet förespråkar NATO-medlemskap. Ändå är vi uppenbarligen på väg in i NATO.

Hotet får mycket klara konturer i Brännpunkt-artikeln. Det är också tydligt att NATO-anhängarna betraktar saken som avgjord. "Vi är redan med i NATO" har Folkpartiets talesman Allan Widman hävdat och överste Ulf Henriksson menade i början av året att "Det är dags att göra folket moget!" Översten och säkerhetspolitiske kommentatorn Bo Pellnäs är av samma mening: "Vi är i praktiken redan Natomedlemmar och borde bli det även formellt"

Men dagens SvD-artikel är inte bara nedslående. Den är faktiskt också litet hoppingivande. Författarna påstår inte att de vet hur denna smyganslutning till NATO går till eller vem som styr och ställer i den här odemokratiska processen. I stället säger de: Låt oss ta reda på vad som pågår. Låt oss starta en medborgarutredning för att besvara följande frågor:

• Vilka är de små – och kanske t.o.m. större – stegen som hittills tagits?

• Vem har tagit dessa steg, med vilka medel och motiv, och med vilken legitimitet?

• Vilka förtroendevalda har låtit detta ske, och vad beror det på?

Det visar sig också att de som står bakom artikeln i Svenska Dagbladet redan har en hemsida för att underlätta utredningsarbetet. Adressen är www.natosmyg.se

Där framgår att de första undertecknarna bakom uppropet är flera än de 44 som har sina namn med i Svenskan i dag. Den moderate riksdagsmannen och före detta officeren Göran Pettersson skriver i sin blogg att de flesta av dessa namn är okända för honom. Så är det inte för mig och alla andra som under många år haft kontakt med, eller kanske deltagit i, olika sociala rörelser som underifrån försökt påverka maktetablissemanget. Göran Pettersson tycks inte heller ha förstått själva poängen med dagens artikel. Han verkar tro att den vill vara ett inlägg i en debatt mellan maktspelare när den i själva verket är en uppfordrande text till oss alla om att vi ska medverka i ett demokratiskt medborgarinitiativ. Pettersson undrar vad Mona Sahlin ska säga. Det gör inte jag. Jag undrar vad vi som litar till rörelser kommer att göra.