G20 i London: Vad var det som hände?

Dessbättre har ingen journalist bett mig säga något vettigt om G20-mötet. Det var på vippen igår, när Studio Ett i Sveriges radio sökte mig. Men vi fick kontakt först när det var sent. I stället fick Björn Henriksson, som bor i London och liksom jag "försökte demonstrera" i onsdags, den otacksamma uppgiften. Han befinner sig troligen i ungefär samma tankevärld som jag men en avgrund skilde honom från de andra i programmen. Till exempel sekreteraren i regeringens globaliseringsråd, Pontus Braunerhjelm. Denne såg inga som helst problem med "globaliseringen" och menade att miljön, som var Björn Henrikssons hjärtefråga, bara mådde bra av tillväxt (med en liten reservation för koldioxidutsläppen). G20 hade bara en eftermiddag på sig, sa radions ekonomikommentator Christer Hillbom. "Klimatet ska det ju bli ett särskilt möte om i Köpenhamn i december."

George Monbiot väntar däremot inte till december. Denne oerhört seriöse klimatdebattör med eget utrymme i Guardian friskade på med en saftig satir över G20:s kommuniké.

"Vi, ledarna av G20, kommer att använda varenda cent som vi inte äger för att rädda bolagens kapitalism från dess motsägelser och få tillbaka världsekonomin på den icke uthålliga tillväxtens väg. Vi har redan använt biljoner av dollar för att gå i borgen för bankerna så att de kan återvända till sina funktioner att skinna de fattiga och förstöra jordens levande system. Nu ska vi sätta fart på 1.1 biljon dollar till. Som en sedelärande bestraffning för sin långa meritlista över skapade kriser ska vi ge IMF och Världsbanken ännu mera pengar. De här aktionerna är den största mobilisering av resurser för att stödja finansflödena i modern tid.

Men oj - det glömde vi nästan. Vi måste ha med något om miljön. Vi har inga direkta planer ännu, men vi ska fundera ut något på vägen."

De stora medierna tycks huvudsakligen vara sysselsatta med att vilja veta vad världens mäktiga tyckte om sin egen prestation. Svaret är, ungefär som i Povel Ramels skrytvals: "Det här är det bästa vi någonsin gjort, det är djävligt, djävligt bra."

Gordon Brown sa efter mötet att nu är Washington Concensus över. Det stod inte i kommunikén, det är naturligtvis inte särskilt sant och det var förstås mest tänkt som ett inlägg i den brittiska inrikespolitiken. Jag tänker på vad Benedict Southworth, ledare för World Development Movement, sa om G20-ledarna när vi åkte hem från ett möte om EUs skandalösa handelspolitik i Cambridge i onsdags. "Dom har inte en susning om vad dom ska göra. Dom är helt enkelt rädda." I så fall döljer dom sin rädsla bra - en gammal otrevlig manlig specialitet.

Benedict var en av de handplockade personer som skulle blogga inifrån G20-mötet igår. Allting var ordnat när beskedet kom från Downing Street 10 om att hans tillstånd var indraget. Samma sak drabbade John Hilary, ledaren för War on Want, en annan av de organisationer som tillsammans med bl a Attac ingår i nätverket S2B - Seattle to Brussels. Det är svårt att inte ställa sig frågan varför förbuden drabbat just dessa organisationer, som tillhör de tuffaste kritikerna av den brittiska regeringens politik.

En som däremot fick blogga var Richard Murphy från TJN och han var riktigt nöjd. Jag säger det utan ironi. Tax Justice Network, där han är aktiv, har all min respekt och jag använder deras kunskaper så ofta jag hinner. Skatteparadisen är ju den fråga där vi globaliseringskritiker har störst anledning att känna en viss tillfredsställelse. Frågan har, som Murphy skriver, "varit död i åtta år. Det är den inte längre." Attacs svenska sammandrag av Murphys blogg finns här.

Nu ska jag åka tåg i över ett dygn. Det passar mig utmärkt. Då blir det reflexion och rekreation. Men inte resignation. Det verkar som om mina Attac-vänner i Sverige också känner i uppiggade av veckans händelser i London trots alla mörka perspektiv. Jag har redan blivit uppvaktad av Gith i Norrköping och Johan i Stockholm som har Attac-möten på gång. Det ser jag framemot.