London bakom rubrikerna

Framför Bank of England finns en refug som är som en liten halvö. Där sitter Wellington staty på sin häst och dit leder minst åtta gator i ett stjärnliknande mönster. Jag går över en av gatorna och strax står jag bredvid bakbenen på Wellingtons häst. Intill mig utför en liten dansgrupp ett sensuellt buddistinspirerat dansnummer nonstop och en gammal man står och spelar fiol. Här är vanligt folk och journalister och en hel del plakatbärande enmansdemonstrationer. Några av de senare har svarta kostymer och kallar sig antiprotestanter och är där för att försvara den fria marknaden. "Den har ju varit alldeles för mycket reglerad, det är därför vi har den här krisen." De tycker att de som demonstrerar på gatorna leder marschen mot fascismen. Jag frågar om de är rädda för att sticka ut som kapitalismkramare. "Nej, varför det? Vi har ju yttrandefrihet, och det har de där anarkisterna också." En man står bredvid mig och säger att de där svartklädda nyliberalerna har fått allt om bakfoten. Jag håller med och tillägger att atmosfären här är väldigt vänlig. Javisst, svarar han. "Det är den alltid. Det brukar bli någon incident, en del vill alltid skapa sådana bilder för medierna. Men på det hela taget brukar det vara lugnt och trevligt." Det finns en hel del poliser också, med gula västar. De verkar också lugna och trevliga.

Solen skiner på oss. Klockan är elva och i örat hör jag BBC London meddela att apokalypsens fyra ryttare är beredda att ge sig av med sina följen från sina olika utgångspunkter. Det är de som anför denna G20 Meltdown, ett slags politisk installation med bibliska förtecken. "Jesus drev månglarna ut ur templet, hjälp oss att göra det samma", står det på flygbladet jag fick på demonstrationen förra lördagen. Snart kommer den första ryttaren, det är den röda som rider mot kriget, i täten för ett demonstrationståg. Folk jublar. De andra ryttarna anländer undan för undan med sina respektive demonstrationståg. Nu är det massor av folk här och medryckande musik ljuder från centralbankens trappa. Ett mycket litet svart block försöker göra en rush men lugnas ner av poliserna. Då och då stiger ett vrål ur massan när något händer. På radion hör jag senare att ett fönster på Bank of Scotland har krossats. Där fick medierna sin bild, tänker jag. Förbannade idiotiska fönsterkrossare!

Framemot halv ett börjar det bli ganska lugnt. Jag tänker gå bort till Bishopsgate, en stor gata mitt i centrun, där klimataktivisterna har aviserat att de ska "reclaim the street" och bygga upp en Climate Camp. Gåtfulla instruktioner har lämnats på internet. Folk uppmanas ta med tält och gärna öva i förväg och ta tid på det de ska göra. Exakt 12.30 ska man göra "swoopen".

Det är då jag förstår vad de vänliga poliserna har gjort. De har hälsat alla välkomna till platsen framför banken. Fri lejd! Varsågod och sätt dig på Wellingtons häst om du önskar. Känn dig som hemma. Ty härifrån tänker vi inte släppa ut dig! Jag är en av de första som upptäcker att varenda tillfartsväg är blockerad av poliskedjor. Till en början pekar poliserna på en gata i riktning mot en annan gata. "Där kommer du ut." Men det är inte sant. Det finns ingen väg ut. Vi är effektivt inringade.

Det utbryter diskussioner med poliserna om rättsläget. "Det här är ett frihetsberövande i strid med allmän lag." Professor Chris Knight, som anses som hjärnan bakom G20 Meltodown och avskedats från sitt universitet tidigare i veckan, står plötsligt bredvid mig och vädjar till poliserna om att få komma ut. Han ser skrämmande ut som en Halloween-gestalt med målat ansikte och svart slängkappa, massor av sorgflor och hög hatt. Han kräver att få tala med en ansvarig och arbetar sig tre-fyra steg uppåt i hierarkin. Men ingenting hjälper. Han får nobben. En läkare med cykel visar legitimation och släpps däremot igenom. Knight blir förbannad och ropar att han för fan också är doktor, professor till och med! Men inte heller det hjälper.

Ett par timmar går. Det tipsas om att polisen på en av gatorna kommer att släppa ut oss en efter en. Jag går dit. Det är stor trängsel och en del ilskna utfall mot polisen stöttas av applåder. Men också av och till litet småprat och humoristiska inlägg. Mitt eget absolut största och växande problem är att jag behöver en toalett. Jag försöker avancera fram mot poliskedjan, kommer till sist längst fram. Men det är inte sant att dom släpper ut någon. Många försöker men alla får nej. Jag petar försynt på en av poliserna och pekar på området bakom honom.

- Har ni någon toalett där?

- Nej.

- Vad gör jag då?

- Gå tillbaka en bit och pissa längs väggen där borta.

- I Sverige är det ett brott.

- Det är det här också. Men där borta finns ingen polis.

En timme går. Jag är på väg att följa polisens råd när en av gatorna plötsligt öppnas och jag kan lösa mitt problem på Cannon streets tunnelbanestation. Då är klockan halv fem.

Polisfällan gjorde att jag missade den stora demonstrationen från amerikanska ambassaden som Stop the War-koalitionen anordnade. I stället går jag nu till Bishopgate för att se hur det har gått för klimataktivisterna. I en rondell på väg dit möter jag återigen professor Knight som återförenats med apokalypsens fyra ryttare och en mindre grupp av anhängare. De travar lugnt på mitt i körbanan och folk på trottoarerna rycker fram sina kameror. Sedan möter mig en stor och hjärtevärmande överraskning: Klimataktivisterna har lyckats erövra flera hundra meter av den stora Bishopgate. Det sjuder av Peace, Love and Understanding i luften - plus motstånd mot Fossil Fools och Klimatorättvisor som drabbar dem mest som har minst skuld. På flera ställen sitter folk i ring på gatan och håller seminarier om den globala uppvärmningen och hur den ska hejdas.

Men hur i all världen har de lyckats åstadkomma detta? En sak är deras minutiösa planering och geniala organisering men de har väl ändå inte kunnat flytta på poliserna? I ena ändan av Campingen ser jag några unga människor som bär västar som det står Legal Observer på. Jag talar med en av dem och han bekräftar att det råder en annan kultur här än bland de aktivister som organiserade G20 Meltdown vid Bank of England. Han talar om något som låter som den Göteborgsmodell som prövades och misslyckades under EUs toppmöte 2001, alltså ett slags uppgörelse mellan aktivister och polisen som bygger på ömsesidigt förtroende. Fast i det här fallet inofficiellt och off the record. Denne Legal Observer berättar att man bland annat har stöd av en del liberaldemokratiska parlamentsledamöter. Men han vet inte, och ingen annan i campingen vet, hur länge poliserna tänker nöja sig med att stå vid sina fordon och titta på. Kanske har de skridit till verket medan jag skriver detta.

När jag stod vid Wellingtons häst kom en ung man och delade ut inbjudningar till Alternative Summit vid University of East London. Igår bloggade jag om att universitetsledningen beslutat stänga hela universitetet för att förhindra arrangemanget. Men lärare och elever svarade att de i alla fall skulle genomföra det som planerats.

Alltså satt jag vid sextiden på pendeln österut från London. På vägen upp till Dockland Campus stod en polisbil och några poliser i gula västar strövade omkring och såg vilsna ut. Framme vid själva universitetsbyggnaden stod en folksamling som leddes av gissa vem? Naturligtvis professor Knight, fortfarande i full mundering men nu hade han lämnat de apokalyptiska ryttarna bakom sig. När jag kom fram fick den anarkistiske professorn telefon. När han knäppt av sa han: Nu ska vi gå och ge Tony Benn ett varmt välkomnande!

Tony Benn är en legend inom den brittiska vänstern, tidigare minister och parlamentsledamot i många år.Nu är han 84 år gammal och kommer varmt leende emot oss. Några minuter senare, när någon fått fram en batteridriven megafon, inleder han denna Alternative Summit som alltså krympt till ett utomhusmöte med en skara entusiaster som slår sig ner på gården. Det är en fin kväll och alla är knäpp tysta när Benn inleder med att fråga "vad är det för ett universitetet som stänger sina dörrar för att förhindra en diskussion om krisens orsakar vid en historisk tidpunkt som denna?" Sedan följer en kort appell där han förklarar varför det är så viktigt att tänka och diskutera och att inte misstro sin egen förmåga och han talar med en sådan auktoritet att säkert ingen av oss kunde undgå att känna sig betydelsefull. Sedan följde en rad talare - akademiker, aktivister och artister. Efter ett par timmar började jag frysa och drog mig tillbaka mot pendeltåget. Poliserna hade ledsnat och åkt hem.

------

Några länkar till mediebevakningen:

George Monbiot i Guardian: G20 protests: Riot police, or rioting police?

DN: Demonstrant dog under G20-protest

Aftonbladet: En död i Londons ursinniga upplopp

Aftonbladet: Glassplittret ligger som ett budskap

Svenska Dagbladet: Demonstrant dog under G20-möte

Ekot Sveriges Radio: Stora frågor och starka känslor i London