Obama och Irak

Halv sju i morgon kväll ordnas ett viktigt möte av Iraksolidaritet i ABF-huset i Stockholm. Rubriken är "Obama och Irak - Är Irak på väg mot fred och demokrati?" Mattias Cederholm, historiker från Lund och ett levande bibliotek när det gäller kunskap om kriget och ockupationen, ska föreläsa. Jag gissar att hans svar på frågan i mötets rubrik är ett bestämt nej. Själv skrev jag för ett tag sedan om optimism och skepsis när det gäller Obamas deklarationer och innebörden av SOFA-avtalet (Status of Forces Agreement) som förhandlades fram med Irak under George W. Bushs sista dagar vid makten. Artikeln har rubriken "Dragkampen om Iraks olja" och finns i tidskriften Brännpunkt och här.

Det är annars slående hur de progressiva i USA och vänstern överhuvudtaget fortfarande är väldigt försiktiga i sin kritik av Barack Obama. När den globaliseringskritiska rörelsen under G20-mötet i London sköt skarpt mot de politiska ledarna gjordes undantag för Obama. Och inte ens Noam Chomsky går särskilt hårt fram när han intervjuas av Amy Goodman i Democracy Now - Chomsky har hittills mera skjutit in sig på presidentens val av ministrar och rådgivare. Obama är en demokrat i mittfåran och har egentligen aldrig utgett sig för något annat, säger Chomsky, som menar att det har varit otänkbart för Obama att göra en Paul Krugman eller en Joseph Stiglitz till ansvariga för regeringens ekonomiska politik.

Men stämningen i Obama-fan-land är inte den bästa, skriver Naomi Klein i Guardian. Det är en artikel om hopp och hoppets baksmälla (hopeover, inte hangover) och risken med att hoppas i stället för att ställa krav. Hon får mig att tänka på en scen i Brechts pjäs Galileo där Galileis hoppfulla anhängare sitter och väntar på att Galilei ska komma tillbaka från inkvisitionens domstol där han förhörs om sina vetenskapliga upptäckter. "Ve det folk som saknar hjältar!", säger Galileis unga fans. "Ve det folk som behöver hjältar!", replikerar Galilei som kommer in genom dörren efter att ha vikt sig för påvemakten.

I slutet av sin artikel funderar Naomi Klein över varifrån folks hopp egentligen kommer. Hon kollar i den legendariske journalisten Studs Terkels bok Hope Dies Last och hittar snart ett svar: "Hopp har aldrig sipprat ner. Det har alltid sprungit upp." Och så avslutar hon sin ordlista med begrepp som ska guida de Obama-hoppfulla med att döpa om gräsrötterna till hopprötter (vilket olyckligtvis på svenska rimmar med sopprötter). På engelska:

Hoperoots. Sample sentence: "It's time to stop waiting for hope to be handed down, and start pushing it up, from the hoperoots."