Man hade kunnat hoppas, fortsätter Petter Larsson, att dessa gemensamman insikter om vän och fiende, dessa likadana kamper, skulle kunna driva fram en mera omfattande systemförändring. Men till det krävs en bärare av vreden. Fackföreningsrörelsen är till exempel alltför försvagad för att klara den uppgiften, menar han, och fortsätter:
De mer nydanande idéerna har på senare år i stället kommit från den globala rättviserörelsens organisationer. Men det är en splittrad rörelse med mycket små resurser. När några av dess mest självklara teman nu faktiskt genomdrivs, t ex hårdare tag mot skatteparadisen och lättnader i Internationella valutafondens krav på sina låntagarländer, så är frågan om rörelsen har kraft att driva på för mer. Jag tvivlar på det men hoppas förstås att jag har fel.På tisdag i nästa vecka ska jag tala om de här frågorna tillsammans med Johan Berggren från Ordfront och Daniel Berg från Institutionen för Ekonomisk historia på Stockholms universitet. Det sker i den östgötska filialen av den globala rörelse som Petter Larsson talar om, hos Östergötlands Sociala Forum i Norrköping. Jag delar Petter Larssons uppfattning om att vår rörelse har bra idéer men saknar den organisatoriska styrka som behövs för att bära dem in i offentlighetens centrum. Det får mig att tänka på en man som en gång inte heller hade någon organisatorisk styrka bakom sig men som hade desto sämre idéer. Jag ska återkomma till honom. Han hette Milton Friedman.
Men för dagen ägnar jag mig åt Susan Georges idéer. Här finns en utskrift (på svenska) av hennes bejublade tal i Hyde Park efter den stora demonstrationen i London 28 mars, inför G20-mötet i London. Kan också avlyssnas på You Tube. Här.
2 kommentarer:
”SKÖNA MAJ, VÄLKOMMEN…” – OM FÖRSTA MAJ
Den mest kända av Günter Wallraffs böcker (hans verk är en typ av arbetarlitteratur) heter "Längst där nere" på svenska. (Total upplaga: över tio miljoner exemplar, översatt till åtminstone 33 språk.) Förordet till den brittiska utgåvan, "Lowest of the Low", har ett ytterst tänkvärt förord. Det vore värt att läsa för den svenska arbetarrörelsen, och börjar så här:
”En total förändring håller på att inträffa i samhället under dess omvandling från industri- till ett teknologiskt samhälle. Förändringens enorma omfattning och dess följder har ännu inte trängt in, särskilt inte hos socialister, men dess mest direkta verkan är att den försatt arbetarklassen i ett försvagat, fragmenterat och splittrat tillstånd. Under tiden har kapitalet funnit en ny, skön värld och oanade vinstnivåer.
Det är som om tiden vridits helt ur led, vi har återvänt till den industriella revolutionens barndom, då livet innebar sådan förnedring och desperation att människan var tvungen att kämpa sig upp, tack vare enighet och facklig organisering…”
”Nu måste de göra om alltihop en gång till, men med andra förutsättningar och genom andra organisationsformer. Vad dessa är kommer att klarna allt eftersom kapitalismens nya samhällsprojekt avslöjas. Men: den teknologi som tillåter ett sådant projekt är också en teknologi som tillåter kapitalet att förbli informerat utan att informera, att ha överblick över allting utan själv bli granskat, att hålla sina intriger hemliga.
Detta inte minst genom massmedier som propagerar en likgiltighetens kultur och gynnar en förvirringens och felinformationens politik. Fjärde statsmakten låtsas inte ens längre som om de ville avslöja maktens bedrägeri eller undersöka de maktlösas situation, få journalister försöker förmedla det som är allra viktigast.”
Naturligtvis innehåller den svenska utgåvan inget (liknande) förord. När jag frågade efter "Längst där nere" på stadens folkbibliotek visade sig också en annan symbolik: boken måste hämtas upp från ett lager i källaren. Där låg den för att den blivit sönderläst så att den mest var ett lösbladssystem – och sedan glömts bort?
När skrevs det där förordet, då? För 21 år sedan, av en viss A. Sivanandan, säkert under intryck av strejkerna i England på 80-talet, men nu börjar vi svenskar kanske förstå vad han menar. Sivanandan har länge varit chef för ett institut för rasrelationer i London. Kan en person från den indiska subkontinenten som lever i England ge oss idéer om hur vi kan organisera oss på nya sätt, spränga gränser och finna nya vägar – nu när motparten, ekonomi- och finansvärldens ”Superklass”, är tillfälligt försvagad?
Erik Eriksson
Jag tror sen en tid tillbaka att de främsta hindren mot en stark folkrörelse är två
- att många organisationsanställda, inte minst inom fackföreningarna men också i de nyare organisationerna, sätter sin egen anställning och karriär före politiska förändringar
- att vi andra hellre satsar på spektakulära mediahändelser än på massorganisering med förmåga till massverkan.
Detta som självkritik.
Emellertid hoppas jag att den nuvarande finanskrisen kan vara den chock av verklighet vi behöver för att ompröva gamla rutiner. På båda hållen.
Skicka en kommentar