Fyra tunga herrar skulle diskutera finanskrisen (sex kvinnliga makroekonomer hade tackat nej). Det var två fackliga chefsekonomer, Dan Andersson (LO) och Roland Spånt (f d i TCO), f d finansministern Erik Åsbrink, som numera bl a är styrelseordförande i tjänstepensionsföretaget Alecta , Handelshögskolan och Försäkringskassan, samt en fritänkare som alltid varit sin egen uppdragsgivare, Stefan de Vylder.
De hade förvisso fått en löjlig rubrik: ”Finanskrisen – dödskyss till nyliberalismen?” Naomi Klein, som tydligen känt på sig att den där frågan skulle valsa runt på klotet, kommenterade den för säkerhets skull för mer än en vecka sedan: ”Whatever the events of this week mean, nobody should believe the overblown claims that the market crisis signals the death of "free market" ideology.” Det hindrade inte moderatorn, Boa Ruthström, att avslutningsvis försöka tvinga deltagarna att svara ja eller nej på frågan om dödskyssen. Erik Åsbrink svarade till och med ja med viss tvekan. Dan Andersson, som vägrade säga ja eller nej, lät förstå att det åtminstone kunde handla om en dödskyss åt en borgerlig finansminister och möjligen en kommande socialdemokratisk.
Men det var en bra diskussion. Jag kände mig folkbildad och fick mycket att fundera på. Och jag var som sagt inte ensam. Vi var till sist tre attacare som stod i entrén ut mot Sveavägen och eftersnackade i en trekvart.
Och nu har det gått ett dygn.
Man kan naturligtvis göra ett i och för sig korrekt referat och sortera diskussionen realpolitiskt som Håkan Bengtsson gör i Dagens Arena. Han har satt rubriken ”Räkna inte med Anders Borg”.
Men det räcker ju inte. För vem menar att man i stället kan räkna med Thomas Östros? Knappast någon ansvarsfull tänkare och säkert inte Håkan heller. Sanningen är att vi står här utan att ha någon alls att räkna med. Offentlighetens idédebatt är en magnifik ordbubbla som spricker varje dag i eftertankens kranka blekhet.
Också i den meningen var det en bra diskussion i Sandlersalen igår. Debattörerna pumpade inte upp några pratbubblor, snarare punkterade de en hel del. Och skulle jag sätta en rubrik på stämningen som den lämnat efter sig, ett dygn senare, så blir det något riktigt mörkt, i stil med
Situationen är otäck
Nu gäller det att inte bli rädd
Den korta ingressen lyder sedan: Världspolisen är utfattig och maktberusad och raglar omkring som en drucken elefant i en porslinsbutik. Han skräms och han skriker: Gör som jag säger, och gör det senast på fredag!
Krisdebattörerna igår var helt överens på den punkten: USAs underskott, både i statens budget och i utrikeshandeln, har passerat alla rimlighetens gränser. Men IMF, som råkar ligga i Washington, har annat att göra. Med Dan Anderssons ord: De jagar parkeringsböter medan bankrånen pågår som mest längre ner på gatan. Och regeringarna jorden runt tiger eller tittar bort, såväl när det gäller krigsförbrytelser i Irak, Afghanistan och Pakistan som den sanslösa ekonomiska politiken som ska hålla börserna på gott humör och ge ny skjuts åt konsumtionen.
Stefan de Vylder var mest pessimistisk av de fyra på podiet. "USA kan inte hålla på så här hur länge som helst." Han kunde omöjligt se hur ett ekonomiskt sammanbrott skulle kunna undvikas – och om så sker, det var alla överens om, kommer ingen att gå fri.
Vi är med andra ord i precis det läge där det kan inträffa som Naomi Klein beskriver i sin bok Chockdoktrinen. Och panelen bekräftade detta (utan att ha Klein som kompass, även om hennes bok nämndes ett par gånger): Risken är stor för all sköns extremism och populism. Erik Åsbrink fann det motiverat att lågmält erinra om Europas 1930-tal.
Men det finns anledning att påminna om att en skakad värld också kan komma ut ur kriser med en vänstersväng. Titta på New Deal, det missade Naomi Klein, sa Roland Spånt. Huruvida hon verkligen gjorde det får vi diskutera en annan gång – på vägen ut ur Sandlersalen menade Ordfronts ordförande, Stefan Carlén, att den som hävdar något sådant inte kan ha läst Chockdoktrinen.
Det viktiga är hursomhelst att vi inte har att göra med naturlagar. Vad som sker nu beror på styrkeförhållandena, sa Stefan de Vylder, som var den ende som pekade på vikten av liv och rörelser på gator, torg och i folkrörelser. Som Stefan sagt i andra sammanhang: Det handlar om en kombination av mycket kunskap och många fötter.
Med andra ord något i stil med vad Naomi Klein formulerade i sin artikel när hon påminner möjligheten av just en sådan vänstersväng ut ur krisen – som dock ”inte kommer att inträffa utan en väldig offentlig press på politikerna i denna avgörande tid. Och inte ett artigt lobbande utan ett återvändande till gatorna och det slags direkt agerande som inledde New Deal på 1930-talet.”
Om kunskap och fötter i rörelse talade Åsa, Jens och jag ett bra tag där vi stod i ABF-husets entré när Sandlersalen åter låg tom. Åsa var besviken. Hon tyckte de här ”tunga” ekonomerna var renons på långsiktiga och radikala svar. Var är deras 20-punktsprogram? Idag har Åsa och jag skickat ett par korta mejl till varandra. Vi är ganska överens. Vi kan nog inte räkna med några andra. Vi får försöka räkna med oss själva.
4 kommentarer:
Plus, om man får komplettera Stefan, massorganisering, något vi tycks bedrövligt dåliga på nuförtiden.
Den svenska välfärdsmodellen kom till sedan arbetarrörelsen jobbat en generation med hjälp av strejker för att bygga upp en facklig organisering som kunde hota med kaos.
Den amerikanska new deal, som inte nådde lika långt, berodde av alla tiders mest framgångsrika strejkvåg i form av fabriksockupationer.
Och jag kanske ska tillägga en sak: Att det blev som det blev i Tyskland berodde förstås på att arbetarrörelsen var hopplöst splittrad sedan s-ledningen hade skjutit på sina egna medlemmar i samband med den gamla regimens sammanbrott 1918. När den sen 1929 prioriterade valutan framför sina egna medlemmar fanns det ingen som gitte engagera sig.
“Besviken” är väl lite fel ord. Där bjöds en del intressanta nya fakta. Men jag tyckte det var underligt att 4 nationalekonomer som verkat länge inte kom med några föeslag på hur finansiella systemet borde åtgärdas.
Där varnades dessutom för regleringar - och sades som ofta tidigare att finanskapitalet alltid hittar kryphål och nya metoder för spekulation. Hur sant är det egentligen? Ett missmod bara som dröjer kvar sen 1989?
Mycket instämmer jag med Ehrenberg i AB. Det hndlar väl bl. a. om att helt enklt föra över det spekulativa kapitalet som bara “tjänar pengar på pengar” (på andras bekostnad) till reella ekonomin.
T.ex. förbbjuda pensionsfonder, som de nu utgör stor del av allt (“ledigt”) kapital, att investera i sådant som Hedgefonder - är visst nu uppe i minst 10 % ? - och i stället tvinga dem satsa på nödvändiga, offentligt styrda investeringar som t.ex. till miljövänlig infrastruktur, bostäder, enegibesparingar etc, hemmavid och globalt.
T.ex. Dra in företags övervinster till det offentliga eller till investeringsfonder för särskilda samhällsbehov, sådana som fanns under gamle Strängs tid.
Se till att lönernas andel av företagens inkomster ökar i st f minskar. Självklart gå från löneökningar i % till i absolutbelopp (kronor). %-galenskapen ökar självklart klyftorna.
T.ex. avskaffa skatteparadis och införa rättvisare skattesystem som minskar antalet spekulerande miljardärer.
T.ex. ge aktieägarna i företagensstyrelser när företagen vuxit till opersonlig storlek endast har yttranderätt, så att de inte kan köra med sina krav på “kvartalskapitalism”. Ge de anställda i stället majoritet och till det platser för kommunen samt konsument- och miljöorganisationer.
T.ex. fortsätta med socialiseringen av bankerna och på ett vettigt sätt reglera deras tillverkning av pengar genom nya lån.
T.ex. avskaffa räntan för sparare utöver inflationstäckning.
Etc. etc.
Om nu alla såna här förslag är “utopiska” eller på annat sätt galna, hur lyder argumenten mot dem från nationalekonomer med god vilja och hjärta mer eller mindre till vänster? (Bortsett från det allestädes närvarande argumentet “maktförhållandena”.)
Det skulle jag vilja veta. Ha en riktig, långdragen debatt om.
/Åsa
Man skal ikke en gang drømme om at denne finanskrisen tar livet av nyliberalismen. Vi kan faktisk oppleve at den nyliberale tenkemåten sprer seg til stadig nye markeder om noen år om politikerne pasifiseres tilstrekkelig av krisen. Det har hendt tidligere i mindre alvorlige situasjoner.
Det er klart at nyliberalismen kun eksisterer fordi den er nyttig. Når man titter på nyklassisk økonomi, som er dens hovedsaklig teoretiske basis, er det overraskende at noen i det hele tatt vil basere politikk på den med dens fanatiske tro på likevekt. Når Piero Sraffa ikke klarte å ta livet av den i 1926, ikke heller J.M. Keynes i 1936; samt krisen på 30-tallet; har jeg mine tvil til at det vil skje nå, i det minste så lenge tankegangen er "nyttig".
Det man kan frykte er at man havner i en vedvarende depresjon og at skepsisen og desperasjonen dette skaper preparerer basis for høyreekstreme krefter som også kan profitere politisk på denne typen hendelser. Den østerisk-ungarske økonomen Karl Polanyis hovedverk "The Great Transformation" fra 1944 kritiserte frimarkedskapitalismen for å være ustabil, krisetenderende og for å skape grobunn for høyreekstreme krefter. Han tolket årsaken til utbruddene av både første og andre verdenskrig som den veldig liberale økonomiske politikken som ble ført rundt århundreskiftet. Jeg tror det er en analyse som det er verdt å hente opp igjen akkurat nå.
Skicka en kommentar