Finanskrisen: Den verkliga matchen om makten

OWINFS har sin bakgrund i det framgångsrika motståndet mot MAI, ett sanslöst förslag till investeringsavtal som var på väg genom OECD innan det blev offentligt och 1998 havererade inför öppen ridå. OWINFS är ett löst sammanhållet nätverk som 317 organisationer och aktivister har gett sitt stöd - däribland Attac-rörelsen i 17 länder. Framför mig har jag anteckningarna från OWINFS's senaste telefonmöte om finanskrisen.

I min senaste blogg replikerade jag på Göran Greiders tal om "matchen mellan arbete och kapital" och menade att någon sådan match ännu inte pågår. Och aktivisterna i OWINFS talar mycket riktigt om en helt annan match: den som pågår mellan olika globala institutioner som försöker skaffa sig initiativet när strukturer och regleringar nu blir ifrågasatta. Ty åtminstone denna paroll ställer sig alla bakom: Change!

I telefonmötet med OWINFS pekar man på tre konkurrerande institutioner:

• G20 som sammanträdde i helgen i Washington och som definitivt har övertaget och av medierna behandlas som det självklara och legitima beslutsforumet.

• FN som har legitimitet men mycket litet makt. FN har tillsatt en "task group" som leds av Joseph Stiglitz som inte många har hört talas om.
  

• Världshandelsorganisationen WTO som egentligen är en mäktig underhuggare till G20. WTO-förhandlingarna är i själva verket en avregleringsrunda som G20, trots sitt nyvaknade regleringsintresse, gav verbalt eldunderstöd i helgen. WTOs direktör, Pascal Lamy, vill i sin tur se till att Financing for Development, ännu ett tämligen okänt FN-initiativ, inte får för stort utrymme. FN-organet sammanträder i Qatar i månadsskiftet.

När det gäller orsaken till den pågående krisen skiljer sig OWINFS inte så mycket från innehållet i två stycken - "de enda sanna!" som en del andra kritiker säger - i G20s uttalande, om än med den skillnaden att OWINFS talar klartext om skuldbördan och pekar ut USA medan G20 riktar fingret mot "some advanced countries" och överlåter åt läsaren att själv gissa.

I telefonmötet med OWINFS konstaterar man vidare att de olika maktgrupperna gärna vill att räntorna sänks, ny likviditet frigörs och - någon sorts nya regleringar etableras. USA vill att varje nation sköter sitt eget reglerande, EU vill ha mera gränsöverskridande lösningar.

Risken - som aktivisterna i OWINFS ser saken - är att G20 vinner stöd för en lösning som återupprättar Internationella Valutafonden IMF vars förtroende är i botten efter alla år som ledande nyliberal aktör. Man befarar att de länder som i så fall får pengar är de som USA och IMF gillar och att lånen villkoras enligt långivarnas intressen.

I telefonmötet är man också noga med att påpeka att krisen inte "bara" är finansiell. Den är vid det här laget också en ekonomisk kris som måste handla om arbete och utveckling men också om jordbruk och livsmedelssäkerhet och om fattigdomsbekämpningen och Milleniemålen.

Ett liknande försök att teckna "den större bilden" i en kritisk genomgång av helgens G20-möte gör TNI - Transnational Institute. Jag rundar av med några rader ur deras uttalande:

"Som vi ser saken är det globala finansiella sammanbrottet bara en av flera sammanfallande kriser som orsakats av de styrandes försummelser och av en ideologi som hyllar en individualistisk frihandels-fundamentalism i stället för samhällsansvar.-- Följden har blivit att två andra, enorma globala problem nu förvärras och går samman med den finansiella krisen: Den planetära klimatkrisen och ojämlikheten mellan och inom världens länder. --- Samma politiska hållningslöshet ligger bakom alla tre kriserna."

Vi är inte med i matchen, Göran!

Jag gillar Göran Greider. Jag fattar inte att han orkar prata och skriva och läsa som han gör. Jag lyssnar och läser med intresse. Till exempel nu senast i Aftonbladet. Där säger han bland annat viktiga saker om statligt ägande

Han skriver också att Naomi Kleins tes om chockdoktrinen inte bara har använts, och kan användas, av högern utan också av vänstern. Jag har själv skrivit om detta tidigare.

Men han skriver också att denna höst har visat hur "bräcklig kapitalismen är" och att det står 0-0 i matchen mellan arbete och kapital. Och att vänstern har ett drömläge framför öppet mål.

Det är förstås struntprat. Kapitalismen är dessvärre inte bara destuktiv utan också urstark och vänstern är inte ens med i matchen.

Det fanns förvisso en tid när den socialdemokratiska vänstern gästade huvudarenan och blev avblåst för offside av sin egen partiledning så att Kjell Olof Feldt och Carl Lidbom kunde desarmera LOs löntagarbomb och baxa krutröken genom riksdagen. Allt medan "den nya vänstern" satt på läktaren och teg eller uttalade kritiska kommentarer.

Men nu?

Kanske - tänker jag - är Göran Greider och jag trots allt ganska överens. Använder vi bara olika ord när vi talar om frånvaron av ett kritisk alternativ? För mig är i alla fall "Vänstern" för tillfället mest ett ord utan täckning eller möjligen ett paraply som när Socialistiskt Forum arrangeras på ABF.

Däremot är den globala rättviserörelsen inte bara ord för mig. Den är trots alla motgångar fortfarande kött och blod och ansikten och röster.Visserligen är inte heller den närvarande på den arena som medierna ställt i ordning för en finanspolitisk match där Sarkozy och Bush spelar mot ett mål i litet olika lag.

Men i min e-postlåda dyker den globala rättviserörelsen upp varje dag. Den heter bland annat Vår värld är inte till salu (eller på engelska OWINFS - Our World Is Not For Sale) och den har t ex globala telefonmöten om finanskrisen. Nästa gång blir den 24 november. Jag är inte med i samtalen (fast det finns inga formella hinder för mig) men jag kan läsa anteckningarna.

Strax ska jag ta fram anteckningarna från telefonmötet den 5 november och ägna min nästa blogg åt dem. Det gäller att sköta träningen. Tids nog blir det kanske match.

Lissabonfördraget: Förbjudet med restriktioner på kapitalrörelser

På torsdag ska riksdagen rösta om Lissabonfördraget och det mesta tyder på att socialdemokraterna tillsammans med de borgerliga regeringspartierna kommer att godkänna fördraget i befintligt skick. Samma riksdagsmajoritet har sett till att frågan inte har varit föremål för en folkomröstning - inte heller har den diskuterats i någon valrörelse. Efter Irlands nej finns det inte ens någon anledning för riksdagen att behandla förslaget. Det har redan fallit och ett ja från Sveriges riksdag blir i stället ett inslag i kampanjen att utöva press på Irland.

Men nu är det som det är - frågan står på dagordningen och riksdagsledamöterna ska ta ställning. Attac Sverige har därför sänt en skrivelse till samtliga socialdemokratiska ledamöter där vi lyfter fram ett antal av de starka skäl som motiverar ett nej till Lissabonfördraget i befintligt skick.

Mot bakgrund av den globala finanskrisen blir Lissabonfördragets skrivningar om kapitalrörelser särskilt provocerande. Därför vill jag citera den del av Attacs brev som berör dessa artiklar i Lissabonfördraget:

Kapitalrörelser - alla restriktioner förbjuds

Ett Ja den 20 november betyder att ett EU-förbud mot alla restriktioner skulle fastställas mitt under en finanskris när nya regler för det finansiella systemet är på gång att diskuteras på internationell och global nivå!

• ”Inom ramen för bestämmelserna i detta kapitel ska alla restriktioner för kapitalrörelser mellan medlemsstater samt mellan medlemsstater och tredje land vara förbjudna.” (EUF artikel 63:1)

• ”Liberaliseringen av de bank- och försäkringstjänster som är förbundna med kapitalrörelser ska genomföras parallellt med liberaliseringen av rörligheten för kapital. (EUF artikel 58.2)

Som ett konkret exempel kan nämnas att t. ex. en skatt på spekulativa, kortfristiga valutatransaktioner har bedömts av ECB som en förbjuden restriktion.

Det blir därtill förbjudet för en nationell centralbank att ge krediter eller motsvarande till offentliga institutioner och företag - i uppenbar motsats till privata företag (!). Sådana lån kräver ett offentligt ägt kreditinstitut som mellanhand. (EUF artikel 123)

Som en sorts undantag står att parlament och råd ska besluta om åtgärder som gäller kapitalrörelser till och från tredje land (för investeringar, finansiella tjänster, värdepapper etc...) ”utan att göra avkall på sin strävan att i största möjliga utsträckning förverkliga målet om fria kapitalrörelser”. (EUF artikel 64:2) Det betyder att en majoritet under en mandatperiod kan besluta om avregleringar i finanssystemet som sedan kräver enhällighet i Rådet för att ändra, i praktiken närmast omöjligt. (EUF artikel 64.3)

”Den enda vägens politik” är på detta sätt inskriven i fördraget.

Så långt Attacs brev. Lissabon-fördragets artiklar om kapitalrörelser fick mig också att skriva ett brev till nationalekonomen Nils Lundgren som sitter i Europaparlamentet på Junilistans mandat. Jag frågade:

"Under den pågående finanskrisen diskuteras ofta behovet av regleringar av finanstransaktioner och bankvärlden, inklusive "the shadow bankingsystem". Jag skulle bli glad om du kan hjälpa mig med svaret på följande fråga: Hur kommer regering och riksdags möjligheter att införa olika sådana olika regleringar att påverkas om Lissabonfördraget börjar gälla?"

Nils Lundgrens utförliga svar finns här.

G20 och medierna - en obehaglig symbios

Redan under frukosten fylls jag av obehag över mediernas rapportering från gårdagens G20-möte. Eller närmare bestämt: av två slags obehag.

Det ena är ett obehag över eliternas arrogans. Den otillständiga maktordning som kallas globaliseringen visar nu upp sig tydligare än någonsin. Först i form av en accelererande finanskris som övergår i en ekonomisk recession. Och sedan i form av detta G20, ett slags självutnämnd världsregering som lydigt reser till Washington när den bjuds in av en uträknad president för ett imperium på dekis.

Det andra är obehaget inför den journalistkår som okritiskt legitimerar denna maktordning samtidigt som den sprider dimma kring den. Läs till exempel rubriken och ingressen i Dagens Industri. "Världsledare enades om ökad reglering" - det låter väl bra?

Men så sent som två dagar tidigare höll ju George W. Bush ett lovtal till kapitalismen där han varnade för regleringar och sa att problemet inte är för litet statlig styrning utan för mycket. Hade han nu svängt 180 grader och blivit en förespråkare av regleringar?

Naturligtvis inte.

Efter förmiddagskaffet tar jag mig tid att läsa dokumentet som delades ut efter G20-mötet igår. På det hela taget var naturligtvis dessa sex sidor skrivna innan mötet ägde rum och antagligen har det inte studerats av särskilt många svenska journalister.

Vad många medier i alla fall framhåller är att denna text är mycket vag och allmänt hållen hållen. Den ger alltså inga konkreta besked.

Så långt allt väl. Men jag har jag inte sett någon journalist som påvisar att dokumentet dessutom är rent shizofrent. Man skulle faktiskt kunna tro att det är skrivet av Dr Jekyll och Mr Hyde.

Ta till exempel detta med den internationella finanshandelns reglering. Den ska bli sundare och G20 lovar att stärka reglerings-regimerna så att regleringen blir effektivare . Men samtidigt får dessa regleringar inte kväva innovationer och de ska uppmuntra ökad handel med finansiella produkter och tjänster. Vilket naturligtvis för tanken till hedgefonder och derivathandel, det vill säga spridningen av det som superspekulanten och miljardären Warren Buffet kallat finansiella massförstörelsevapen.

Ett annat exempel på regleringspolitisk shizofreni gäller Världshandelsorganisationen WTO och dess Doha-runda. G20 säger i sitt dokument att man ska göra allt man kan för att fullborda dessa frihandelsförhandlingar som under sju år havererat med jämna mellanrum. Samtidigt vet de initierade (men tyvärr inte journalistkåren) att Doharundan är en uttalad avreglerings-runda i syfte att ta bort regleringar bl a i handeln med finansiella tjänster.

Och vad säger ni om de här raderna i G20-dokumentet: ”Reglerare bör öka koordineringen och samarbetet över hela finansmarknaden, också med avseende på gränsöverskridande kapitalflöden.” Det låter ju som internationellt samarbete för att reglera kapitalflöden mellan länder. Men vad står det i det Lissabon-fördrag som Sveriges riksdag med all säkerhet kommer att rösta igenom på torsdag? Jo, följande:

”Inom ramen för bestämmelserna i detta kapitel ska alla restriktioner för kapitalrörelser mellan medlemsstater samt mellan medlemsstater och tredje land vara förbjudna.” (EUF artikel 63:1) - min markering med fetstil.

”Liberaliseringen av de bank- och försäkringstjänster som är förbundna med kapitalrörelser ska genomföras parallellt med liberaliseringen av rörligheten för kapital. (EUF artikel 58.2) - min fetstil, liberalisering betyder i praktiken avreglering, min anm.

Detta är så magstarkt att jag ägnar det en särskild bloggning. Den finns här.

Enligt Dagens Nyheter markerade gårdagens möte i Washington början på en ny era i världsekonomin. Vad tidningen syftar på är att G7 och G8 nu en smula motvilligt har blivit G20. ”Från och med nu handlar det inte längre om "västvärlden mot resten". Nu är det i stället representanter för vacklande västekonomier som möter många av sina forna kolonier som nu blivit starka tillväxtekonomier.”

Det må så vara. Men det finns de som siktar högre och menar att “det är dags att sluta se den globala ekonomin som en privat besittning för några exklusiva klubbar… det här är ett jobb för G192.” Och därför har detta G192 utsett en särskild arbetsgrupp under ledning av ekonomipristagaren Joseph Stiglitz som ska utarbeta analyser och rekommendationer med anledning av finanskrisen.

G192?

Det är FNs Generalförsamling. Och personen som uttalar sig kritiskt mot privata klubbar typ G20 är Generalförsamlingens ordförande, Miguel d'Escoto Brockmann, som under hela 1980-talet var Nicaraguas president. Det finns mycket att läsa om hans initiativ till en demokratisk genomlysning av den globala finanskrisen – inte i svenska medier, vad jag vet, men litet varstans på Internet. Börja till exempel här

Men kritiken mot gårdagens G20-möte har inte bara uttryckts i FNs Generalförsamling utan också så här:

Men i sanningens namn har det inte varit många demonstranter ute på gator och torg. Det finns visserligen kritiska uttalanden som samlat många undertecknare men den globala rörelsen för demokrati och rättvisa, som jag själv känner mig delaktig i, har haft svårt att hänga med i svängarna. Om detta G20-möte hade ägt rum för knappt ett decennium sedan hade det sett annorlunda ut - minns Seattle, Prag och Göteborg....!

Ja, vad är det för en tid vi lever i? En del talar om nyliberalismens totala triumf och andra om en "vänstervåg utan en vänster" . Flera bud?

Brev till sex riksdagsmän (s) om Lissabon-fördraget

Öppet brev inför torsdagens omröstning i riksdagen om Lissabonfördraget

Åkersberga 14 november 2008

Till
Leif Pagrotsky
Bo Bernhardsson
Börje Vestlund
Peter Hultqvist
Morgan Johansson
Claes-Göran Brandin

Jag har under eftermiddagen försökt sätta mig in i de förutsättningar som gäller inför riksdagens behandling av Lissabonfördraget. Av tidningsuppgifter framgår att du är kritisk till den socialdemokratiska riksdagsgrppens beslut att rösta ja till fördraget.

Min fråga till dig är enkel och viktig: Hur kommer du att rösta?

Både LO-ledningen och den socialdemokratiska partiledningen har argumenterat som om enda alternativet till att rösta ja är att rösta nej till fördraget. Men naturligtvis måste det också finnas möjligheter till en lösning som tillgodoser LO-kongressens uttalande i juni i år om att avvakta utredningen om Lavaldomen och som skapar det rådrum som också en del av er har argumenterat för offentligt. Jag tolkar Vänsterpartiets begäran om en vilandeförklaring som en sådan möjlighet.

Jag har också förstått att det har stor betydelse om du lägger ner din röst eller röstar på ett alternativ till ja.

Jag har valt att skriva detta som ett öppet brev eftersom svaret på min fråga har stort allmänt intresse och en öppen diskussion med er har ett väsentligt demokratiskt värde. Jag har lagt ut det på min blogg ”Under ytan – närmare rörelserna”. Du är välkommen med ditt svar antingen som en kommentar på bloggen eller i ett mejl direkt till mig. I det förra fallet är adressen www.larsingemar.blogspot.com I det senare fallet är adressen larsingemar@gmail.com

Lasse Karlsson
Bl a aktiv i Attac Stockholm
-----
Hittills har jag fått ett svar från Bo Bernhardsson som skriver:

Hej!
Jag kommer att avstå, d v s lägga ner min röst.
Kravet på vilandeförklaring förändrar ingenting. Det man kan göra, om en sjättedel av ledamöterna kräver det är att återremittera förslaget till KU, men där finns en kompakt majoritet för att driva igenom fördraget.
MVH
Bo Bernhardsson
---
Kommentar

De sex riksdagsledamöter jag vänder mig till är socialdemokrater. Deras e-adresser är borje.vestlund@riksdagen.se, leif.pagrotsky@riksdagen.se, bo.bernhardsson@riksdagen.se, peter.hultqvist@riksdagen.se, morgan.johansson@riksdagen.se, claes-goran.brandin@riksdagen.se

Vänsterpartiets förslag till vilandeförklaring kan man läsa om här.

Brevet finns också på nätet som Google-dokument här

Olja och politik - men inga pratbubblor

I fyra dagar har jag varit i hälarna på Issam Al-Chalabi. Det har varit en stark upplevelse som jag kan tacka kämparna i IrakSolidaritet för.

Det började med deras stora seminarium i ABF-huset i Stockholm i söndags. Det fortsatte med ett möte hos Utrikespolitiska institutet i måndags med bl a ett antal pensionerade ambassadörer. I tisdags förmiddag intervjuade jag honom i ett par timmar i ett hotell på Kungsholmen. På kvällen andades jag ut medan Al-Chalabi föreläste och diskuterade på Stockholms universitet. Igår gästade han Uppsala universitet där professorerna Hedda Ekerwald och Kjell Aleklett hälsade honom välkommen i den stora välfyllda Siegbahn-salen i Ångströmslaboratoriet.

Issam Al-Chalabi är ingenjör i grunden, utbildad i London. Han gick sedan den långa vägen, först genom Iraks nationella oljebolag och senare genom oljeministeriet. 1987 såg han på TV att han blivit utnämnd till oljeminister. Tre år senare förstod han, genom samma kanal, att han avskedats av Saddam Hussein, som då hade invaderat Kuweit. Sedan dess har Al-Chalabi levat i exil i Jordanien.

Det var en märklig känsla, igår eftermiddag i Uppsala universitet, att tillsammans med en massa unga studerande, i ett seminarium med naturvetenskapliga förtecken, få höra enkla sanningar som aldrig kommer att uttalas av Sveriges utrikesminister:

Irak är ett ockuperat land.

Dess styre och lagar saknar legitmitet enligt internationell rätt.

USA skulle aldrig ha varit där om det inte hade varit för Iraks olja.

Det handlade inte om politisk agitation. Det var en sakframställning som besvarades med intresserade frågor och till sist mycket starka applåder. Ty, som Al-Chalabi säger: man kan inte tala om Irak utan att tala om olja, inte om olja utan att tala om Irak. Och inte om något av detta utan att tala om politik. ”Men jag är ingen politiker. I am an oil man.”

På Utrikespolitiska Institutet fick han tillfälle att klargöra detta med litet andra ord på en fråga från en pensionerad svensk ambassadör. Det är väl en allmän uppfattning att USA är där på grund av oljan, sa den före detta diplomaten, och frågade sedan ”Men varför köper dom den inte i stället för att starta krig?”

Olja är ingen vara vilken som helst, svarade al-Chalabi tålmodigt. Den är politik på högsta nivå.

Och, tänker jag, det är därför världen nu plågas under Carter-doktrinen. Den som USAs president, innan han fick Nobels fredspris, uttalade i sitt State of Union-tal 1980, året efter Sovjets invasion av Afghanistan och Khomeinis revolution i Iran. Den som säger följande: USA ska använda ”alla nödvändiga medel, inklusive militär makt” för att säkra oljeflödet från Persiska viken till USA och ”varje försök från någon utomstående (min kursivering) att få kontroll över Persiska viken kommer att betraktas som ett angrepp på USAs vitala intressen.”

Men hur ska vi få slut på dessa krig, hur vill du beskriva vägen till fred? frågade Kjell Aleklett och för ett ögonblick såg den sympatiske professorn ut som ”en riktigt naiv svensk”.

Issam Al-Jalabi vände sig mot Kjell Aleklett, såg honom i ögonen och log. Sedan öppnade han sin kavaj och kände på vänster kavajficka. Ingenting där. Sedan kände han på höger kavajficka. Ingenting där heller.

Det var hela svaret och alla förstod. Oljemannen som inte är en politiker gillar inte pratbubblor. Det kändes som om åhörarna hade stor respekt för detta.

Barak Obama och frihandelns gåtor

Att Barak Ombama är en handelspolitisk gåta förstår jag när jag läser en artikel i Financial Times.

Artikelförfattaren lyfter fram en passus i boken ”Att våga hoppas”, där Obama skriver om ett möte med Bob Rubin, som var Bill Clintons finansminister och en ivrig "frihandels-anhängare": ”Det var svårt att förneka Rubins fundamentala insikt. Vi kan försöka att sakta ner globaliseringen, men vi kan inte hejda den. USAs ekonomi är nu så integrerad med resten av världen att det är svårt att föreställa sig en effektiv protektionistisk regim - för att inte tala om att genomföra den.”

Så ska en ”free trader” tala!

Men så har Obama inte röstat i Kongressen och så har han inte låtit under valkampanjen, säger de "frihandelns försvarare" som nu oroas. Under kampanjen har Obama pekat på handelspolitiken som ett av de inslag i Bushs politik där medelklassen svikits. Han har lovat att omförhandla NAFTA (North American Free Trade Agreement), att förändra balansen i handeln med Kina och att förstärka administrationens verktyg för att motverka "orättvis handel". Också hans stab har låtit så: ”Inget beslut om att öppna nya marknader är aktuellt förrän den ekonomiska politik som syftar till att gynna medelklassen är på plats. Till exempel skattereformer, hälsovård och stimulanspaket.”

Men det som oroar ”frihandelsvännerna” är just det som AFL-CIO ser fram emot. AFL-CIO är en av USAs största fackföreningar och man stödde Obamas kampanj. ”Jag tror det blir en stor förändring ” (av USAs handelspolitik), säger Thea Lee, policychef hos fackföreningen.

Men handelsexperterna i Washington tycks, enligt Financial Times, snarare tro på ”business as usual”. En time-out för frihandeln under Obamas administration innebär helt enkelt att man fortsätter den linje som den demokratiska majoriteten i Kongressen redan tvingat fram, så som att vägra att gå vidare med de mest skadliga aspekterna i Bushs handelspolitik, t ex handelsavtal med Syd-Korea och Colombia. ”Ganska snart kan Mr Obama komma att engagera sig för för en framgångsrik avslutning på WTO-förhandlingarna i den s k Doha-rundan.”

Det är som vanligt, tänker jag. Frihandel kan betyda allt och ingenting.

Vad frihandel betyder för maktberusade neokonservativa framgick när USA ockuperade Irak. ”Frihet är den allsmäktiges gåva till varje man och kvinna i denna värld”, sa George W. Bush, ”och som den största makten här på jorden har vi en skyldighet att hjälpa till att sprida den.” Vad detta innebar, översatt till fri handel, visade USA när man, i strid med internationell rätt, och utan att behöva störas av demokrati och folkrörelser, skrev om Iraks ekonomiska lagar. Så här nämligen, med professor David Harveys ord:

• Fullständig privatisering av offentligt ägda företag.

• Fullständig rätt för utländska företag att äga företag i Irak, att plocka hem vinster som man gjort i Irak och att kontrollera irakiska banker.

• Förbud mot inhemskt stöd till Iraks egna företag.

• Bort med nästan alla tullar och andra "handelshinder".

De nya lagar som Irak påtvingades gällde all verksamhet – bara oljan undantogs (det var för känsligt). Dessutom förbjöds strejker och rätten att bilda fackföreningar försvårades. En regressiv skatt (platt-skatt) infördes.

Men fackföreningsrörelsen i USA tänker förstås på något helt annat när den vill att Obama ska motverka ”frihandel”. Man är rädd för att förlora jobb därför att företagen i USA inte kan konkurrera med utländska företag, till exempel i Kina.

Inte heller Bush har för övrigt varit okänslig för det fackliga trycket. Han är, som så många andra, frihandelsvän bara när det passar hans intressen. När han 2002 kände sig tvungen att blidka stålverksarbetarna tvekade han inte att orsaka vad dåvarande handelsministern Leif Pagrotsky kallade handelskrig. Så småningom fick Bush slå till reträtt sedan WTO hade fastslagit att USA brutit mot ingångna ”frihandelsavtal”.

PS. Inte oväntat tillhör Sveriges handelsminister Ewa Björling dem som är oroliga för att Barak Obama inte ska vara tillräckligt frihandelsvänlig. Idag säger hon i Svenska Dagbladet: "Sverige är väldigt handelsberoende och därför är det viktigt att USA har en frihandelsvänlig president. Obama har inte varit tydlig hittills, och jag är ganska orolig över den retorik som han visar upp. Mitt tips till Obama är: Välj McCain som handelsminister."

Magisk realism blir politisk och juridisk

För andra gången på kort tid stöter jag på Ecuadors nya konstitution som med stor majoritet godkändes i en folkomröstning i september. Först var det Tomas Brytting i Tankar för dagen i P1 och sedan var det Kalle Holmkvist i Aftonbladet. Medan den senare pekar på konstitutionens välbekanta politiska teman – som upprört storföretagarna och den moralkonservativa högern – pekar den förre på att lagstiftarna i Ecuador tagit ett kliv förbi FNs mänskliga rättigheter. De har nämligen fört in rättigheterna för en alldeles särskild kvinnlig gestalt. Hon heter Pachamama.

Konstitutionen slår fast regeringens skyldighet ”att förhindra att arter utplånas, att ekosystem förstörs eller att naturliga kretslopp permanent förändras." Men det verkligt radikala, för att inte säga revolutionerande, menar Tomas Brytting, är motiveringen. I den nya grundlagen står det nämligen:

Pachamama har en rätt att existera och förbli, att vidmakthålla och återskapa sina centrala kretslopp.

Ja, dessa latinamerikanska grundlagar, folkomröstningar och folkrörelser!

Först var det Uruguay där 60 procent av de röstande 2004 uttalade sig för ett tillägg till konstitutionen som förklarar att “Vatten är en livsnödvändig naturresurs. Tillgång till dricksvatten och sanitära anordningar utgör grundläggande mänskliga rättigheter” och därför ska “den offentliga hanteringen av vattenresurserna grundas på uthållighet och medborgarnas deltagande”.

Så var det Colombia där tusen människor för någon månad sedan marscherade till Nationella Registret i Bogota för att överlämna mer än två miljoner namnunderskrifter som stöder kravet på en folkomröstning om vatten.

Vid The Third Americas Social Forum i Guatemala för några veckor sedan (vem har hört talas om det i dessa tider när alla medier intresserar sig för Amerika?) anades än en gång Pachamamas existens när en av ledargestalterna i den ecuadorianska ursprungsbefolkningen, Blanca Chancoso, förklarade att ”Vatten är ingen vara, vatten är liv. Vi säger också att inte heller jord är en vara, jord är liv. Jorden är vår mor och vår moder är ingen vara.”

Och Bolivia förstås!

I april förra året hade jag förmånen att vistas i Oscar Olivieras kölvatten när han besökte Sverige som Attacs gäst. Oscar är en legend inom globaliseringsrörelsen för sina insatser som folklig ledare i vattenstriderna i Cochambamba i april 2000 då regeringen tvingades till reträtt och det USamerikanska Bechtels dotterbolag kastades ut ur landet. Denne skomakare och fackföreningsman var utomordentligt rationell i västerländsk mening samtidigt som han säkert uppfattade också Patchamama som en realitet. Inte heller Oscar Olivera tyckte att vatten är enbart en mänsklig rättighet – snarare något heligt så som livet självt.

Länge har magisk realism varit ett självklart begrepp på tidningarnas kultursidor när man talat om latinamerikanska författare som Gabriel Garcia Marquez. "Magisk realism vill via naturen, historien och de inhemska myterna nå de djupt liggande skikten av verkligheten", skriver Nationalencyklopedin. Nu kanske denna magiska realism är på väg att bli också en politisk och juridisk realitet. Snart, säger Tomas Brytting, ”kan ecuadorianska domstolar väcka åtal mot oljeindustrin för brott mot den gudomliga fruktbarheten”.

Nåja. Grundlagar i all ära men vad betyder de när det kommer till kritan? Oscar Olivera tror nog snarare att då handlar det mera om vad som händer på gator och torg än vad som sker i rättsapparaten.

Och nog är det konstigt att vi i Sverige, där kärleken till naturen är så påtaglig, faktiskt verkar mena att Bruttonationalprodukten är mera helig än Pachamama? Jag minns vad som hände när Timbro-mannen Fredrik Segerfeldt läste den indiska fysikern och globaliseringsaktivisten Vandana Shivas bok Krig om vattnet där hon pekar på människors förhållande till vattnet i hennes hemland. Han avfärdade henne som helt ointressant. Hon var ju ”i sin flummiga nyandlighet (eller om det nu är traditionell andlighet) allmänt utvecklingsfientlig.”

Jag tror inte att Fredrik Segerfeldt har förstått att det är länge sedan utvecklingen gick framåt.