Kampen går (inget) vidare

Ett av mitt livs största politiska nederlag led jag den 23 mars 1980. Det var då svenska folket röstade om kärnkraften och en mycket stor majoritet av väljarna, 77,8 procent, sa att de ville avveckla den. Jag var en av dem och jag var inte glad. Varför? För att jag befann mig i ett mycket tvivelaktigt sällskap.

En majoritet av dem som ville avveckla kärnkraften ville nämligen göra det med förnuft. Det var så socialdemokraterna och LO marknadsförde Linje 2 som var deras sabotage mot omröstningen genom att förhindra att den blev ett val mellan ja och nej. Då, i mars 1980, var tio kärnkraftverk klara. Nu fortsatte utbyggnaden av ytterligare två. I Forsmark jublade man.

Linje 3, som ville avveckla kärnkraften på 10 år, försökte dämpa besvikelsen under valvakan genom att dela ut ett nytt kampanjmärke. Det fina solmärket skulle ersättas av ett nytt som visade att vi minsann inte gett slaget förlorat. "Vi är ett träd med djupa, djupa rötter/ Aldrig, aldrig ger vi upp".

Men kampen gick inget vidare. Det visade sig nämligen med tiden att mitt sällskap i Linje 3 också var tvivelaktigt. Där var förstås först och främst en massa centerpartister. Men vid min sida, bland kärnkraftmotståndarna i den nationella styrelsen för Linje 3, satt också ordföranden i Kristdemokraternas Ungdomsförbund. Han hette Mats Odell och gjorde under rubriken Vännen Olofsson har fel offentlig avbön i Svenska Dagbladet 2005.

Men nu har som bekant vännen Olofsson inte längre fel. Hennes bedrägeri i kärnkraftfrågan är ett sabotage mot demokratin som är fullt i klass med det som socialdemokraterna ägnade sig åt när de skapade Linje 2. Jag trodde faktiskt inte att hon skulle kunna genomföra det. När hon den 4 februari samlade partiets riksdagsgrupp till hemligt möte för att vinna dess tystnad och lojalitet frågade Ekot i Sveriges Radio riksdagsledamoten Sven Bergström vad han tyckte när han var på väg in för att smaka på partipiskan:

- Det ska inte bli några nya reaktorer i gamla skal. Vi ser tillräckligt mycket av det elände man har i Finland med fördyrade kostnader och många års förseningar. Och den nya administrationen i USA med Obama i spetsen satsar kraftfullt på vind och sol. Inte ett knyst om kärnkraft.***

Alltså inga nya kärnkraftverk? undrade reportern en gång till.

- Nej, det hör verkligen forntiden till, svarade Bergström.

Bravo, Sven, tänkte jag. Nu blir det ett herrans liv i Centerpartiet.

Men det blev det alltså inte. När Maud Olofsson framträdde inför partiets 400 kommunalpolitiker någon dag senare var det bara någon enstaka förtroendevald som stack ut hakan. Skamlöst förklarade partiledaren att det är så här det går till i förhandlingar. Det är bråttom och man kan inte jämt gå tillbaka och fråga. Man måste visa ledarskap och ta beslut på egen hand. Miljöminister Andreas Carlgren var inte mycket sämre när han helt frankt sa att det skulle ha blivit ett helt annat beslut om man tillämpat en demokratisk ordning i partiet. Och på Sveriges radios hemsida kom kvittot på att manipulatörerna haft framgång:

Maud Olofsson hyllades av partiet
En rörd Maud Olofsson fick idag stående ovationer vid Centerpartiets kommundagar i Visby. 95 procent av energuppgörelsen är enligt Maud Olofsson centerpolitiska energimål och ”kärnkraften får vi leva med ett tag till”.

Jag känner hur en trettio år gammal sorg väcks till liv. Högervindarna är verkligen starka. Dessvärre är de också förnyelsebara. Men uthålliga? Nej!

PS.

*** Tyvärr har Sven Bergström fel om Obamas energiprogram. Obama kallar sig kärnkrafts-agnostiker och i hans ekonomiska stimulansprogram får kärnkraftkapitalet en hel del dollar. Se här.