Svininfluensa, nyliberalism och Djurens rätt

I Democracy Now! hör jag att en geografiprofessor, Robert Wallace, menar att svininfluensan egentligen borde heta NAFTA-influensan. NAFTA är ett handelsavtal som bär Bill Clintons signatur och omfattar USA, Kanada och Mexiko. Wallace´poäng är att avtalet i nyliberal anda ger fri lejd åt de multinationella bolagens svinfabriker samtidigt som de små producenterna slås ut. Också Världsbankens och IMFs strukturanpassnings-program har hjälpt till. "Alltsedan 1980-talet har Mexiko varit föremål för inskränkningar i infrastrukturen för djur och hälsa som dikterats av IMF".

Wallace understryker alltså det självklara att det inte är svinen som skapar den miljö där patogenen H1N1, det sjukdomslastrandet viruset, uppstår:

De organiserade sig inte i samhällen med tusentals svin med försämrat immunförsvar. De valde inte på konstlad väg ut den genetiska variation som kan ha bidragit till att sänka hastigheten för överföringen av de farligaste virusstammarna. De skapade inte besättningar som är som getton längs industrier med tusentals fjäderfän. De skeppar inte sig själva hundratals mil med tåg, lastbilar eller flygplan. Naturen har inte gett grisar vingar. Ansvaret måste sökas i de beslut vi människor fattade för att organisera dem på det här sättet. Och när vi säger "vi" låt oss då vara klara över att vi menar hur jordbruksindustrin (agribusiness) har organiserat svin och fjäderfän.

Inte oväntat tänker den renlärige nyliberalen Johan Norberg tvärtom. Även om svinfluensan är otäck, skriver han i Expressen, så är "frihandelsmotståndarnas" medicin något ännu värre. Norberg skriver att globaliseringen naturligtvis skapar nya problem men att den också underlättar deras lösning - han exemplifierar med "historien om SARS".

På DN Debatt får Wallace´ synsätt visst stöd av "två av landets främsta experter på influensavirus, professor Björn Olsen och infektionsläkare Christian Ehrenborg". De skriver bl a att "oavsett vilket virus vi diskuterar, fågelinfluensa eller svininfluensa, är det två sidor av samma mynt, en effekt av vår djurhållning sedan århundraden." Deras resonemang uppskattas av bloggaren Per Anders Svärd som summerar:

Alltså, viruset är framgångsrikt eftersom det finns så stora populationer av de djur det specialiserat sig på att angripa. Dessutom hålls dessa djur ofta i trånga utrymmen vilket underlättar spridning av virus och andra mikroorganisemer. Lägg därtill att djurfabrikerna kommer att fungera som de ultimata träningslägren för bakterier som försöker bli resistenta mot antibiotika, så inser vi snart att hälsoriskerna även för människor växer för varje dag.

Däremot, menar Svärd, ger virusexperterna prov på en blind fläck i sitt tänkande. De ser nämligen problemet bara från produktionens synpunkt. Det är den som ska kontrolleras och övervakas. Men konsumtionen då? Svärd skriver:

Köttätandet behandlas med andra ord som en konstant, som något man bara tar för givet och som inte går att ändra på. Samtidigt ställer köttnormen upp krav på oss som skulle vara fullkomligt orimliga i andra sammanhang, till exempel att vi alla ska ta enorma hälsorisker för att rädda djurproduktsindustrierna - industrier som orsakar ett omätbart lidande och vilkas vinster i allmänhet inte gynnar några andra än ett litet fåtal företags- och aktieägare. Dessutom ska vi tvingas betala för att finansiera omfattande kontroller av problem som inte borde finnas till att börja med.

Efter finanskrisen?

I OBS, den långlivade fria rösten i Sveriges Radios P1, pågår en debattserie på temat "Efter finanskrisen - politiken och ideologierna". Häromdagen var det Petter Larssons tur att ta till orda. Han börjar med att peka på alla de krisrapporter som strömmar in från olika länder och citerar Göran Greider som i ett tidigare inlägg sagt att "nu urskiljs åter frågor om makt, ägande och klass genom den liberala demokratins dimbildningar".

Man hade kunnat hoppas, fortsätter Petter Larsson, att dessa gemensamman insikter om vän och fiende, dessa likadana kamper, skulle kunna driva fram en mera omfattande systemförändring. Men till det krävs en bärare av vreden. Fackföreningsrörelsen är till exempel alltför försvagad för att klara den uppgiften, menar han, och fortsätter:

De mer nydanande idéerna har på senare år i stället kommit från den globala rättviserörelsens organisationer. Men det är en splittrad rörelse med mycket små resurser. När några av dess mest självklara teman nu faktiskt genomdrivs, t ex hårdare tag mot skatteparadisen och lättnader i Internationella valutafondens krav på sina låntagarländer, så är frågan om rörelsen har kraft att driva på för mer. Jag tvivlar på det men hoppas förstås att jag har fel.

På tisdag i nästa vecka ska jag tala om de här frågorna tillsammans med Johan Berggren från Ordfront och Daniel Berg från Institutionen för Ekonomisk historia på Stockholms universitet. Det sker i den östgötska filialen av den globala rörelse som Petter Larsson talar om, hos Östergötlands Sociala Forum i Norrköping. Jag delar Petter Larssons uppfattning om att vår rörelse har bra idéer men saknar den organisatoriska styrka som behövs för att bära dem in i offentlighetens centrum. Det får mig att tänka på en man som en gång inte heller hade någon organisatorisk styrka bakom sig men som hade desto sämre idéer. Jag ska återkomma till honom. Han hette Milton Friedman.

Men för dagen ägnar jag mig åt Susan Georges idéer. Här finns en utskrift (på svenska) av hennes bejublade tal i Hyde Park efter den stora demonstrationen i London 28 mars, inför G20-mötet i London. Kan också avlyssnas på You Tube. Här.

"Kapitalismen är död, leve IMF!"

Svenska Dagbladet skriver idag att den kris som inneburit "slutet för den oreglerade råa kapitalismen" inneburit en "pånyttfödelse" för Internationella valutafonden, IMF, som senast vid G20-mötet i London 2 april lovades 750 miljarder dollar till krisbekämpning. De som menar att just IMF mer än de flesta frambringat denna "oreglerade råa kapitalism" tycker naturligtvis att detta litet grand är som att utse Usama bin Laden till att leda kriget mot terrorismen. Lyssna till exempel på Noam Chomsky här.

Tvivelsutan har IMF ändrat sin retorik men många, till exempel TWN - Third World Network och CEPR - Center for Economic and Policy Research, har påtalat att IMF i stort sett är sig likt i sitt praktiska handlande. Därför var det naturligtvis intressant att lyssna till tongångarna på IMFs vårmöte som hölls i Washington den gångna helgen.

Bästa guiden som jag har hittat hittills är Forum Syd och deras utsände medarbetare, Attac-medlemmen Sven Elander. Inför helgens möte gjorde Forum Syd en genomgång av läget och formulerade en del egna rekommendationer. Sven Elander rapporterade sedan dag för dag från mötet:

• Bara två procent av krispaketetet till de fattigaste (23 april) Här.
• Pengar till de fattigaste i fara (25 april) Här.
• IMF lättar på kraven efter påtryckningar (25 april) Här.

Den som vill tränga djupare in i IMFs och Världsbankens vårmöten kan t ex studera Bretton Woods-projektets rapporter och analyser. Här.

UD om ACTA

På fredag är det möte med Utrikesdepartementets referensgrupp för extern handelspolitik. På dagordningen står bland annat ACTA. Inför mötet har man sänt ut en "rapport" om ACTA. Originalet är på engelska här och den inofficiella svenska översättningen här.

EON planerar - Vi demonstrerar!

Idag kan tidningen Barometern berätta att EON Kärnkraft AB redan är i gång med planerna för ett nytt kärnkraftverk. Det berättade bolagets VD Per Lindell när han besökte Oskarshamn. Redan under nästa mandatperiod kan det bli aktuellt att ansöka om tillstånd att ersätta nuvarande Oskarshamn 1 med ett nytt och fyra gånger kraftfullare verk.

Alltså är det viktigt, för alla som har möjlighet, att gå till Mynttorget i Stockholm kl 12.30 på lördag, 25 april, för att demonstrera. Talarlistan är imponerande - särskilt roligt är det förstås att en centerpartistisk riksdagsledamot ställer upp:

• Solveig Ternström, skådespelare, riksdagsledamot för Centerpartiet: Värna kommande generationer!

• Eva Moberg, författare

• Nalin Pekgul, ordförande Sveriges Socialdemokratiska Kvinnoförbund.

• Maria Wetterstrand, språkrör Miljöpartiet. Maria Ferm, språkrör Grön Ungdom.

• Wiwi-Anne Johansson, riksdagsledamot Vänsterpartiet.

• Olov Holmstrand, f. prof. i hydrogeologi, Chalmers: Om uranbrytningens risker.

• Nils Axel Mörner, geolog, f.d. Stockholms universitet: Om minst hundratusen års slutförvaring, med istid, jordbävningar och tsunami.

• Birgit Lindberg, miljökämpe från Arvidsjaur: Förstör inte Sverige med uranbrytning!

• Carina Gustavsson, Tidaholm: Urbefolkningar förgiftas av uranbrytning.

• Anita Lilburn, Aktionsgruppen mot Radioaktiv krigföring: Varje ton atombränsle Sverige importerar har orsakat 5 ton avfallsuran, giftigt som kvicksilver. Det används i ammunition, sprids i Irak& Afghanistan
  

Det är Folkkampanjen mot Kärnkraft och Kärnvapen som arrangerar. Stödarrangörer är Fältbiologerna, Kvinnor för Fred, Framtiden i Våra Händer, ARK/mot uranammunition, Sveriges Socialdemokratiska Kvinnoförbund, Sveriges Kristna Socialdemokrater, Miljöpartiet/Grön Ungdom, Vänsterpartiet/Ung Vänster, Klimax Stockholm, Milkas, m.fl.
Demonstrationen övergår i samvaro med soppa och fika, underhållning, anföranden och diskussioner i Adolf Fredriks kyrkas församlingslokaler. Läs i flygbladet!

Dölj allt

Obama och Irak

Halv sju i morgon kväll ordnas ett viktigt möte av Iraksolidaritet i ABF-huset i Stockholm. Rubriken är "Obama och Irak - Är Irak på väg mot fred och demokrati?" Mattias Cederholm, historiker från Lund och ett levande bibliotek när det gäller kunskap om kriget och ockupationen, ska föreläsa. Jag gissar att hans svar på frågan i mötets rubrik är ett bestämt nej. Själv skrev jag för ett tag sedan om optimism och skepsis när det gäller Obamas deklarationer och innebörden av SOFA-avtalet (Status of Forces Agreement) som förhandlades fram med Irak under George W. Bushs sista dagar vid makten. Artikeln har rubriken "Dragkampen om Iraks olja" och finns i tidskriften Brännpunkt och här.

Det är annars slående hur de progressiva i USA och vänstern överhuvudtaget fortfarande är väldigt försiktiga i sin kritik av Barack Obama. När den globaliseringskritiska rörelsen under G20-mötet i London sköt skarpt mot de politiska ledarna gjordes undantag för Obama. Och inte ens Noam Chomsky går särskilt hårt fram när han intervjuas av Amy Goodman i Democracy Now - Chomsky har hittills mera skjutit in sig på presidentens val av ministrar och rådgivare. Obama är en demokrat i mittfåran och har egentligen aldrig utgett sig för något annat, säger Chomsky, som menar att det har varit otänkbart för Obama att göra en Paul Krugman eller en Joseph Stiglitz till ansvariga för regeringens ekonomiska politik.

Men stämningen i Obama-fan-land är inte den bästa, skriver Naomi Klein i Guardian. Det är en artikel om hopp och hoppets baksmälla (hopeover, inte hangover) och risken med att hoppas i stället för att ställa krav. Hon får mig att tänka på en scen i Brechts pjäs Galileo där Galileis hoppfulla anhängare sitter och väntar på att Galilei ska komma tillbaka från inkvisitionens domstol där han förhörs om sina vetenskapliga upptäckter. "Ve det folk som saknar hjältar!", säger Galileis unga fans. "Ve det folk som behöver hjältar!", replikerar Galilei som kommer in genom dörren efter att ha vikt sig för påvemakten.

I slutet av sin artikel funderar Naomi Klein över varifrån folks hopp egentligen kommer. Hon kollar i den legendariske journalisten Studs Terkels bok Hope Dies Last och hittar snart ett svar: "Hopp har aldrig sipprat ner. Det har alltid sprungit upp." Och så avslutar hon sin ordlista med begrepp som ska guida de Obama-hoppfulla med att döpa om gräsrötterna till hopprötter (vilket olyckligtvis på svenska rimmar med sopprötter). På engelska:

Hoperoots. Sample sentence: "It's time to stop waiting for hope to be handed down, and start pushing it up, from the hoperoots."

ATTAC synar ACTA

På torsdag klockan sex bjuder Attac Stockholm in till ett möte om ACTA. Amelia Andersdotter, Attac-medlem från Lund och andra namn på Piratpartiets lista i valet till Europaparlamentet, kommer att informera.

ACTA betyder Anti Counterfaiting Trade Agreement och är tänkt att bli ett internationellt antipiratavtal som ska förhindra varumärkesintrång och brott mot upphovsmannarätten. När jag först hörde talas om det tänkte jag: Det här har jag varit med om förut. Än en gång samlas de rika ländernas ledare, stänger dörren om sig och försöker få till ett handelsavtal som passar deras egna intressen. Och än en gång läcker uppgifter om deras förehavanden ut på Internet och en del ministrar får det hett om öronen och försöker värja sig med undanflykter och halvlögner.

Förra gången var det MAI-avtalet - Multilateral Agreement on Investment. Det skulle bli ett investeringsvtal som skulle ge de rika ländernas storföretag fritt fram i andra länder och garanteras att de inte skulle behöva störas av medborgarnas demokratiska ambitioner att med egna lagar forma sina och företagens villkor. Till slut kastade Frankrike in handsken och hela projektet havererade. Det var 1998. Sedan dess har EU förgäves slitit med att få till stånd ett investeringsavtal i de pågående WTO-förhandlingarna.

Den här gången, när det gäller ACTA, var det Japan som lade ett förslag i rikemansklubben G8 2005 och efter olika turer kom de sekretessbelagda förhandlingarna i gång förra året. Drivande uppges USA, Japan, Schweiz, EU och Kanada vara. Övriga deltagare är Australien, Marocko, Syd-Korea, Nya Zeeland, Singapore och Mexiko. Sverige har en observatörsplats. Enligt riksdagsledamoten Max Andersson (Mp) har också "Hundratals amerikanska storföretag fått status som officiella observatörer och har insyn och tillgång till förhandlingarna. Det gäller företag som IBM, Time Warner och Pfizer."

I februari i år började det läcka ut uppgifter. Olika hotbilder har spridits: Läkemedel till fattiga människor kan stoppas. Tullen kan kontrollera resenärers bagage och undersöka mp3-spelare och datorer. Internetoperatörer kan åläggas skyldigheter att se till att upphovsrätten efterlevs på Internet. ACTA kommer att kräva lagändringar och det betyder att riksdagen ställs inför fullbordat faktum när avtalet presenteras.

Som ett brev på posten kom kraven från organisationer, politiker och bloggare att hemlighetsmakeriet ska upphöra. Publiciteten och debatten är omfattande. Svenska regeringen säger att man driver kravet på öppenhet och att EU också gör det. Men andra länder håller emot. Barack Obama har meddelat att han behåller hemligstämpeln med hänvisning till den nationella säkerheten. Störst öppenhet har Kanadas regering visat. De har haft en genomgång och diskussion med "civilsamhället" och deras PowerPointPresentation ligger på nätet. När svenska UDs referensgrupp för extern handelspolitik sammanträder på fredag är ACTA en av punkterna på dagordningen. Attac kommer att vara med på mötet.

I den svenska debatten har kritikerna nästan uteslutande talat om hoten mot den personliga friheten och integriteten och risken för att Internet kontrolleras och teknikutvecklingen hämmas. Intressant nog ser man det inte (med undantag för en att-sats i Miljöpartiets riksdagsmotion) som en fråga där de rika länderna i nord försöker befästa sitt övertag gentemot länderna i syd. Denna aspekt är central för den kandensiske juridikprofessorn Michael Geist, som är en av de främsta auktoriteterna när det gäller ACTA.

Är ACTA det nya WIPO? frågar Geist. Hans resonemang bygger på att de kanadensiska förhandlarna öppet har medgivit att motivet bakom ACTA (förutom problemet med piratversioner och piratkopiering) är att man inte gillar arbetet med en utvecklingsagenda i WIPO, som är det FN-organ som bildades för snart 40 år sedan för att lösa problem inom immaterialrätten genom multilaterala överenskommelser. Geist pekar på det märkliga förhållandet att ACTA-förhandlarna omfattar varken de länder som brukar betraktas som källan till problemet (Kina, Ryssland) eller som offer för det (Afrika när det gäller medicin). Han menar att de rika länderna vill arbeta fram ACTA-avtalet utan andra länders medverkan för att sedan etablera det som en global standard genom bilaterala och regionala avtal. Geist har tydligen gett upp hoppet om att skjuta ACTA i sank för att i stället satsa på WIPO. Han menar att u-länderna står inför valet att antingen hamna vid sidan om och bli helt utan inflytande eller att ställa krav på att utvidga förhandlingsgruppen. Alltså skapa ett slags G20 genom att länder som Brasilien, Argentina, Chile, Indien, Egypten, Sydafrika, Kina och Ryssland deltar på lika villkor. Hur som helst kan vi än en gång - som senast efter G20-mötet i London - konstatera att FN är den stora förloraren.

Det kan också vara på sin plats att notera att ACTA-förhandlare gett uttryck för ambitionen att få ett avtal som går längre än ett redan redan existerande multilateralt handelsavtal om immaterialrätt, nämligen TRIPS, som ingår i WTO. Det är ett hårt kritiserat avtal och många, också liberaler, har undrat vad ett sådant avtal har med frihandel att göra. För sju år sedan kunde man läsa en artikel om TRIPS på Expressens ledarsida som hade rubriken: Slopa WTOs patentregler. Bra idéer ska stjälas.

Här följer nu ett urval av den svenska diskussionen om ACTA.

• Förslaget om ACTA måste ut på remiss. Debattinlägg i Svenska Dagbladet av Erik Josefsson (kandidat, V, till Europaparlamentet), Karl Sigfrid (riksdagsledamot, M) Erik Laakso (socialdemokratisk debattör) Erik Hultin centerpartiet (CenterUppropet.se). Replik från EU-kommissionens talesman i handelsfrågor Peter Power samt replik på repliken.

• Regler för Internet blir fråga för Acta-avtalet. Dagens Nyheter

• Näringsutskottet värnar hemlighetsmakeri. Dagens Nyheter

• Vi jobbar hårt för öppenhet om ACTA-avtalet. Newsmill. Av borgerliga ledamöterna i Näringsutskottet Karin Pilsäter, ordförande (FP), Björn Hamilton (M), Jan Andersson, (C), Mikael Oscarsson (KD)

• Nya ACTA-dokument motsäger uppgifter från riksdagspolitiker. Dagens Nyheter.

• Kritiken växer mot nytt patentavtal. Forum Syd.

• ACTA befaras stoppa läkemedel åt fattiga. Arbetaren.
  

• Riksdagsmotion (M) med Karl Sigfrid som första namn
  

• Riksdagsmotion (Mp) med Max Andersson som första namn
  

• Europaparlamentets resolution den 18 december 2008 om varumärkesförfalskningens inverkan på den internationella handeln

Eftertankar från G20

Under påskdagarna har jag varvat stunderna i solen med att försöka sortera alla intryck från G20-mötet i London. Våra vanligaste medier ägnar sig nu, efter sitt uppflammande, ytliga och våldfixerade G20-intresse, åt andra saker. Men på Internet hopar sig kunniga och nyanserade utvärderingar. I morgon träffas vi i Attac Stockholm för ett eftersnack och jag har samlat en del av mina intryck i en globaliseringskritisk text med rubriken G20-mötet: Global makt utan legitimitet. Den finns här.

Här kommer länkar till några andra utvärderingar som finns på nätet.

• Forum Syds extra nyhetsbrev om G20-mötet.
• Bretton Woods Project: G20 ‘trillion’ dollar magic trick - Reforms remain house of cards
• Richard Murphy, Tax Research UK: What we got. (Plus många ytterligare inlägg på hans blogg.)
• World Development Movement: G20 outcome – 'a bitter pill for the world’s poor' says banned World Development Movement
• Oxfam: What happened at G20? Initial Analysis of the Lonndon Summit
  
• Eurodad: Some progress on governance and finance, but a long way to go

Döden i London 2005 och 2009

Det sägs att lögnen hinner jorden runt innan sanningen fått på sig stövlarna. Men det tog bara en vecka innan lögnerna kring Ian Tomlinsons tragiska slut började flagna.

Till en början hade vi alla fritt tillträde till platsen framför Bank of England förra onsdagen. Men omkring 12.30 spärrades alla utfartsvägar. Jag frågade en polis varför vi inte fick gå därifrån. "Här är ju lugnt." Ja, svarade han, "men det är inte lugnt på andra håll i stan." Det var inte sant. I min Mp3-spelare rapporterade BBC London att det var lugnt på stan.

Denna polisstrategi att hindra människor både från att komma och gå, kallad kettling, innebar naturligtvis en provokation. Vid 16-tiden krossades ett par fönster till Bank of Scotland men på de flesta andra ställen inom avspärrningen var det lugnt. På sina håll dansade och sjöng folk. Halv fem hävdes avspärrningarna på ett par gator och de flesta av oss lämnade området.

Någon gång efter klockan sju kommer en hemlös tidningsförsäljare förbi. Han är på väg till sitt härbärge. Fem i halv åtta kollapsar han och ambulans tillkallas. Han är död vid ankomsten till sjukhuset. I de första rapporterna från Reuter, vidarebefordrade av bl a Dagens Nyheter, heter det att demonstranterna hindrade polisen från att hjälpa Tomlinson när han fallit omkull.

Det finns ett organ, IPCC, som ska utreda klagomål mot polisens arbete. IPCC överlät själva utredningen till polisen. Man meddelade efter en första läkarundersökning att Tomlinson dött en naturlig död.

Men igår offentliggjorde Guardian en video inspelad av en amerikansk fondmäklare som var närvarande under protesterna vid Bank of England. Den visar hur Tomlinson går med händerna i fickorna när han slås ner bakifrån av en polis. Han ligger på marken men försöker resa sig. Tre andra poliser står och tittar på utan att hjälpa honom. Senare (varför så sent?) offentliggörs en filmsnutt från Channel 4 som styrker den första videoversionen.

En störtflod av publicitetet och andra aktiviteter följer. Scotlands Yards chef och Londons borgmästare blir tvungna att uttala oro över vad de ser på sina TV-skärmar. Det "självständiga" övervakningsorganet IPCC ändrar sig och bestämmer sig nu för att koppla bort polisen och inleda en egen regelrätt brottsutredning. Förre borgmästaren i London, Ken Livingstone, säger att det hela kan sluta med att polisen åtalas för vållande till annans död. Wikipedias sidor om Death of Ian Tomlinson bara växer.

Brittiska medier har redan påmint om den otäcka parallellen med vad som hände i London 22 juli 2005. Då var det G8 i Skottland som Tony Blair och Gordon Brown var på väg att göra till en personlig PR-succé. De försökte, alls inte utan framgång, att lansera sig som Afrikas nya bästa vänner som George Monbiot skrev i Guardian. Nu skulle de fattiga länderna befrias från sina skulder. Sveriges finansminister Pär Nuder bar samma Vita band om handleden som ärkebiskopen och många Attac-medlemmar. Makten backades upp av Bono och Bob Geldof (numera Sir) samlade massorna framför TV-mottagarnas utsändning av Live 8. Naturligtvis var det Tony Blairs förhoppning att folk skulle glömma hans skändliga roll i Irak-kriget. Men under G8-konferensens näst sista dag briserade terroristernas bomber i Londons tunnelbanor. Blair påmindes om sitt krig mot terrorismen och fick lämna hotellet i Skottland för att åka till huvudstaden. Och dagen därpå sköt polisen en oskyldig man från Brasilien, Jean Charles de Menezes, till döds vid tunnelbanestationen Stockwell.

Också den gången började det med att det "oberoende" IPCC friade polisen. Men också då vittrade lögnen i London sönder och anklagelserna arbetade sig uppåt i makthierarkierna. Det blev rättegångar (och nya frikännanden) och krav på att högste polischefen i London, Sir Ian Blair skulle avgå. Det blev diplomatiska störningar på högsta nivå mellan Brasilien och England och idag, efter de avslöjande videofilmerna om polisens övergrepp på Ian Tomlinson, skriver de brittiska tidningarna åter om London i juli 2005. I Times publiceras en kondoleans från Jean Charles de Menezes Family Campaign: "Varje påstående om att man har lärt läxan av Jean's död är nu allvarligt ifrågasatt."

Jag hade inte tänkt ägna skärtorsdagen åt döden i London. Men Svenska Dagbladets artikel i morse om de avslöjande videofilmerna gjorde det angeläget. Dagens Nyheters nätupplaga publicerade en text i morse, Yelah lade ut nyheten redan igår och Ekot har en text på sin hemsida. Annars är det tunt från svenska mediers sida.

Däremot skrev och talade alla massmedier om demonstranternas våld före G20 mötet. Som George Monbiot skrev var det en grupp som i veckor före toppmötet laddade för våldsamma sammanstötningar - och det var inte demonstranterna, det var polisen. Säkerhetskonsulter tjänade grova pengar på att råda bankfolk att ta på sig gympadojor och jeans för att inte bli antastade. Men jag har inte sett någonting alls om våldsamma övergrepp mot medborgare från demonstranternas sida (skadegörelse är trots allt något annat än våld mot människor). Det är något av en historiens ironi att det otäckaste våld som vi kunnat bevittna utfördes av polis och filmades av en bankman.

Carl Bildt saknar något på bilden

Under rubriken "Sverige utanför rikemansklubben" läser jag i Sydsvenskan att Carl Bildt är irriterad över att Sverige inte fick vara med i gänget på bilden. Men där har han väl fel? Sverige är ju representerad av tredje mannen från höger i översta raden. Han heter Mirak Topolanek. I alla fall har jag alltid fått höra att Sverige genom att gå med i EU visserligen förlorade sin möjlighet att ha en egen plats vid bordet i internationella sammanhang men å andra sidan blir vi desto starkare genom att vi ingår i det mäktiga EU-kollektivet.

Men jag har förstås också alltid tänkt att det där är struntprat och i bl a WTO-sammanhang har jag kunnat se hur Norge (men inte Sverige) har kunnat föra en politik som var självklar svensk politik förr i världen. Och nu tycks också Carl Bildt förstå att EU-entusiasternas resonemang inte håller när det kommer till kritan. "Vi arbetar nu för att få en fast representation vid nästa möte, säger Bildt till Sydsvenskan."

Att det där starka och eniga EU är nonsens i dessa kristider framgår också av att de stora solospelarna under G20 i London var Englands, Tysklands och Frankrikes statschefer som naturligtvis inte hade en tanke på att låta sig företrädas av det europeiska ordförandeskapet.

Carl Bildt tycks vara nöjd med G20 som global regering om bara Sverige får vara med. Det är inte jag och många andra i den globala rättviserörelsen. Jag har talat om G20s brist på legitimitet i P1-morgon och P4 Väst och i Sydsvenskan och jag har kritiserats för det av ledarskribenter i Sydsvenskan och Borås Tidning (som också publicerat en kritisk replik av Johan Sanne.)

Det tycks vara en utbredd uppfattning bland ledare och ledarskribenter att demokrati på global nivå är för krångligt och att det är bättre att de mäktigaste får bestämma. Jag medger att det här är en knivig fråga och att G20 säkert skulle få beröm i framtidens historieböcker om de visar sig vara de rätta männen (inklusive de två kvinnorna) att lösa världens kriser. Inget tyder emellertid på det.

Till G20s bristande förmåga som krislösare återkommer jag säkert. Till dess rekommenderar jag Jan Öbergs analytiska text, Reality Show för Realpolitiker. Det är en kommentar som vibrerar av vanmakt, ursinne och förtvivlan över maktens skådespel och dess medlöpande mediemaskineri. Bland annat menar han att G20-ledarna, med viss reservation för Barack Obama, utmärks av "en fundamental brist på nyskapande tänkande, nya teorier och en helhetlig förståelse som gör det möjligt för dem att se det som pågår som ett knippe samtidiga kriser på vårt gemensamma klot."

Gordon Brown dikterar, medierna repeterar

Siffror som meddelas vid slutet av internationella toppmöten behöver granskas noggrant, skriver Financial Times dagen efter G20-mötet i London. "Särskilt gäller det dem som den brittiske premiärministern Gordon Brown presenterar." Tidningen menar att han föregås av ett rykte om att blåsa upp siffror, presentera gamla nyheter som nya och "räkna dubbelt".

Brown nämnde två stora siffror vid sin presskonferens. Den ena, 5000 miljarder dollar, avsåg G20-staternas upplåning och kallades "den största finansiella stimulans som världen någonsin skådat". Den andra, 1100 miljarder dollar, avsåg nya pengar "i ett program för att återskapa krediter, arbeten och tillväxt".

De 5000 miljarderna dollar är alltså tidigare beslut som tagits före G20-mötet. Någon ny stimulans annonserades inte i London vilket åtminstone Brown och Obama hade hoppats på. Siffran är långt under den som IMF uppskattat som erforderlig, skriver Financial Times. Det är också oklart hur den har räknats fram. Brittiska finansdepartementet har uppgett att siffran är den sammanlagda ökningen i staternas upplåning under åren 2008, 2009 och 2010 jämfört med 2007 års nivå.

Och hur är det med "de nya 1100 miljarderna"? Financial Times går igenom de olika posterna och summerar: "De nya åtagandena tycks snarare vara under 100 miljarder dollar än 1100 miljarder och större delen av beloppet var på väg utan beslut på G20s toppmöte." (Detaljer här.)

De svenska medierna struntade fullständigt i Financial Times insikt att det är viktigt att granska vad makten säger när den har haft sina möten. Studio Ett i torsdags gästades av Ekots ekonomikommentator som skulle förklara vad G20-mötet kommit fram till och vad det betydde. Problemet var bara att han inte hade hunnit läsa slutkommunikén. I stället fick han använda det som den belåtne Gordon Brown ville att vi skulle höra. Sveriges Radio blev alltså den brittiske premiärministerns egen lilla högtalare. Och så har det i stort sett fortsatt. I Aktuellt och i Rapport (de båda programmen ligger kvar på nätet t o m 9 april), Tidningarnas Telegrambyrå, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet .... (Studio Ett spottade upp sig i fredags när bl a Stefan de Vylder intervjuades om IMF och Björn Wessberg, professor i skatterätt, om skatteparadisen)

Financial Times egen konspirationsteori (så kallas ju många goda hypoteser innan de blir bekräftade som sanningsenliga) är att Gordon Brown och hans kolleger satsade på att redovisa stora siffror för att därigenom dölja allt som man inte uträttade och som det råder oenighet om. I så fall får man säga att de lyckades. Som det stora hålet i G20s kommuniké pekar Financial Times för sin del ut frånvaron av ett nytt och bindande åtagande om specifika verktyg för att få bort alla dåliga och riskabla tillgångar ("toxic assets") ur banksystemet.

G20-mötets kraftlösa kommentar till de pågående WTO-förhandlingarna är en annan viktig sak som försvann i berusningen över Gordons Browns sifferexercis. Doha-rundan inleddes 2001 och skulle vara klar i januari 2005. Gång på gång har den havererat och på det ena toppmötet efter det andra har ledarna för världens mäktigaste nationer sagt att nu ska man sätta fart på Doha-rundan. Och efter varje toppmöte har WTO-direktören Pascal Lamy försökt se glad ut och kavlat upp ärmarna - varefter WTO kört fast i nya dödlägen. När G20 möttes i Washington i november sa man att ett ramavtal för WTO-förhandlingarna skulle vara klart före årsskiftet. Ingenting hände då heller. G20 i London satte inte ens ut ett nytt slutdatum för Doharundan. Financial Times intervjuar den svenske nyliberalen Fredrik Erixon som säger att "Om de inte hade nämnt Doha i kommunikén hade de medgett att rundan är död, så de har en tyst överenskommelse om att göra ett åtagande som inte förpliktigar till något." Det låter trovärdigt.

Granskningen i Financial Times av Gordon Browns miljardbubbla är tankeväckande. Jag kan tänka mig att vi kommer till flera intressanta nyanseringar av mediernas förenklingar om vi synar andra frågor som nämnts i rapporterna från London. I mina öron låter det till exempel väldigt slarvigt att säga att G20-mötet beslutat att "stänga skatteparadisen" (SVT Aktuellt) eller att man ska införa ”nya regler för löner och bonusar på en global nivå" (TT). Och vad kommer löftet att se över och reglera Hedgefonderna att innebära i praktiken?

Sådana frågor skulle vi kunna få svar på i svenska medier om redaktionerna började granska kommunikéerna från världens mäktigaste ledare åtminstone hälften så ambitiöst som de kollar Susanna Kallurs stressfakturer eller Charlotte Perellis känslor för Melodifestivalen.

G20 i London: Vad var det som hände?

Dessbättre har ingen journalist bett mig säga något vettigt om G20-mötet. Det var på vippen igår, när Studio Ett i Sveriges radio sökte mig. Men vi fick kontakt först när det var sent. I stället fick Björn Henriksson, som bor i London och liksom jag "försökte demonstrera" i onsdags, den otacksamma uppgiften. Han befinner sig troligen i ungefär samma tankevärld som jag men en avgrund skilde honom från de andra i programmen. Till exempel sekreteraren i regeringens globaliseringsråd, Pontus Braunerhjelm. Denne såg inga som helst problem med "globaliseringen" och menade att miljön, som var Björn Henrikssons hjärtefråga, bara mådde bra av tillväxt (med en liten reservation för koldioxidutsläppen). G20 hade bara en eftermiddag på sig, sa radions ekonomikommentator Christer Hillbom. "Klimatet ska det ju bli ett särskilt möte om i Köpenhamn i december."

George Monbiot väntar däremot inte till december. Denne oerhört seriöse klimatdebattör med eget utrymme i Guardian friskade på med en saftig satir över G20:s kommuniké.

"Vi, ledarna av G20, kommer att använda varenda cent som vi inte äger för att rädda bolagens kapitalism från dess motsägelser och få tillbaka världsekonomin på den icke uthålliga tillväxtens väg. Vi har redan använt biljoner av dollar för att gå i borgen för bankerna så att de kan återvända till sina funktioner att skinna de fattiga och förstöra jordens levande system. Nu ska vi sätta fart på 1.1 biljon dollar till. Som en sedelärande bestraffning för sin långa meritlista över skapade kriser ska vi ge IMF och Världsbanken ännu mera pengar. De här aktionerna är den största mobilisering av resurser för att stödja finansflödena i modern tid.

Men oj - det glömde vi nästan. Vi måste ha med något om miljön. Vi har inga direkta planer ännu, men vi ska fundera ut något på vägen."

De stora medierna tycks huvudsakligen vara sysselsatta med att vilja veta vad världens mäktiga tyckte om sin egen prestation. Svaret är, ungefär som i Povel Ramels skrytvals: "Det här är det bästa vi någonsin gjort, det är djävligt, djävligt bra."

Gordon Brown sa efter mötet att nu är Washington Concensus över. Det stod inte i kommunikén, det är naturligtvis inte särskilt sant och det var förstås mest tänkt som ett inlägg i den brittiska inrikespolitiken. Jag tänker på vad Benedict Southworth, ledare för World Development Movement, sa om G20-ledarna när vi åkte hem från ett möte om EUs skandalösa handelspolitik i Cambridge i onsdags. "Dom har inte en susning om vad dom ska göra. Dom är helt enkelt rädda." I så fall döljer dom sin rädsla bra - en gammal otrevlig manlig specialitet.

Benedict var en av de handplockade personer som skulle blogga inifrån G20-mötet igår. Allting var ordnat när beskedet kom från Downing Street 10 om att hans tillstånd var indraget. Samma sak drabbade John Hilary, ledaren för War on Want, en annan av de organisationer som tillsammans med bl a Attac ingår i nätverket S2B - Seattle to Brussels. Det är svårt att inte ställa sig frågan varför förbuden drabbat just dessa organisationer, som tillhör de tuffaste kritikerna av den brittiska regeringens politik.

En som däremot fick blogga var Richard Murphy från TJN och han var riktigt nöjd. Jag säger det utan ironi. Tax Justice Network, där han är aktiv, har all min respekt och jag använder deras kunskaper så ofta jag hinner. Skatteparadisen är ju den fråga där vi globaliseringskritiker har störst anledning att känna en viss tillfredsställelse. Frågan har, som Murphy skriver, "varit död i åtta år. Det är den inte längre." Attacs svenska sammandrag av Murphys blogg finns här.

Nu ska jag åka tåg i över ett dygn. Det passar mig utmärkt. Då blir det reflexion och rekreation. Men inte resignation. Det verkar som om mina Attac-vänner i Sverige också känner i uppiggade av veckans händelser i London trots alla mörka perspektiv. Jag har redan blivit uppvaktad av Gith i Norrköping och Johan i Stockholm som har Attac-möten på gång. Det ser jag framemot.

London bakom rubrikerna

Framför Bank of England finns en refug som är som en liten halvö. Där sitter Wellington staty på sin häst och dit leder minst åtta gator i ett stjärnliknande mönster. Jag går över en av gatorna och strax står jag bredvid bakbenen på Wellingtons häst. Intill mig utför en liten dansgrupp ett sensuellt buddistinspirerat dansnummer nonstop och en gammal man står och spelar fiol. Här är vanligt folk och journalister och en hel del plakatbärande enmansdemonstrationer. Några av de senare har svarta kostymer och kallar sig antiprotestanter och är där för att försvara den fria marknaden. "Den har ju varit alldeles för mycket reglerad, det är därför vi har den här krisen." De tycker att de som demonstrerar på gatorna leder marschen mot fascismen. Jag frågar om de är rädda för att sticka ut som kapitalismkramare. "Nej, varför det? Vi har ju yttrandefrihet, och det har de där anarkisterna också." En man står bredvid mig och säger att de där svartklädda nyliberalerna har fått allt om bakfoten. Jag håller med och tillägger att atmosfären här är väldigt vänlig. Javisst, svarar han. "Det är den alltid. Det brukar bli någon incident, en del vill alltid skapa sådana bilder för medierna. Men på det hela taget brukar det vara lugnt och trevligt." Det finns en hel del poliser också, med gula västar. De verkar också lugna och trevliga.

Solen skiner på oss. Klockan är elva och i örat hör jag BBC London meddela att apokalypsens fyra ryttare är beredda att ge sig av med sina följen från sina olika utgångspunkter. Det är de som anför denna G20 Meltdown, ett slags politisk installation med bibliska förtecken. "Jesus drev månglarna ut ur templet, hjälp oss att göra det samma", står det på flygbladet jag fick på demonstrationen förra lördagen. Snart kommer den första ryttaren, det är den röda som rider mot kriget, i täten för ett demonstrationståg. Folk jublar. De andra ryttarna anländer undan för undan med sina respektive demonstrationståg. Nu är det massor av folk här och medryckande musik ljuder från centralbankens trappa. Ett mycket litet svart block försöker göra en rush men lugnas ner av poliserna. Då och då stiger ett vrål ur massan när något händer. På radion hör jag senare att ett fönster på Bank of Scotland har krossats. Där fick medierna sin bild, tänker jag. Förbannade idiotiska fönsterkrossare!

Framemot halv ett börjar det bli ganska lugnt. Jag tänker gå bort till Bishopsgate, en stor gata mitt i centrun, där klimataktivisterna har aviserat att de ska "reclaim the street" och bygga upp en Climate Camp. Gåtfulla instruktioner har lämnats på internet. Folk uppmanas ta med tält och gärna öva i förväg och ta tid på det de ska göra. Exakt 12.30 ska man göra "swoopen".

Det är då jag förstår vad de vänliga poliserna har gjort. De har hälsat alla välkomna till platsen framför banken. Fri lejd! Varsågod och sätt dig på Wellingtons häst om du önskar. Känn dig som hemma. Ty härifrån tänker vi inte släppa ut dig! Jag är en av de första som upptäcker att varenda tillfartsväg är blockerad av poliskedjor. Till en början pekar poliserna på en gata i riktning mot en annan gata. "Där kommer du ut." Men det är inte sant. Det finns ingen väg ut. Vi är effektivt inringade.

Det utbryter diskussioner med poliserna om rättsläget. "Det här är ett frihetsberövande i strid med allmän lag." Professor Chris Knight, som anses som hjärnan bakom G20 Meltodown och avskedats från sitt universitet tidigare i veckan, står plötsligt bredvid mig och vädjar till poliserna om att få komma ut. Han ser skrämmande ut som en Halloween-gestalt med målat ansikte och svart slängkappa, massor av sorgflor och hög hatt. Han kräver att få tala med en ansvarig och arbetar sig tre-fyra steg uppåt i hierarkin. Men ingenting hjälper. Han får nobben. En läkare med cykel visar legitimation och släpps däremot igenom. Knight blir förbannad och ropar att han för fan också är doktor, professor till och med! Men inte heller det hjälper.

Ett par timmar går. Det tipsas om att polisen på en av gatorna kommer att släppa ut oss en efter en. Jag går dit. Det är stor trängsel och en del ilskna utfall mot polisen stöttas av applåder. Men också av och till litet småprat och humoristiska inlägg. Mitt eget absolut största och växande problem är att jag behöver en toalett. Jag försöker avancera fram mot poliskedjan, kommer till sist längst fram. Men det är inte sant att dom släpper ut någon. Många försöker men alla får nej. Jag petar försynt på en av poliserna och pekar på området bakom honom.

- Har ni någon toalett där?

- Nej.

- Vad gör jag då?

- Gå tillbaka en bit och pissa längs väggen där borta.

- I Sverige är det ett brott.

- Det är det här också. Men där borta finns ingen polis.

En timme går. Jag är på väg att följa polisens råd när en av gatorna plötsligt öppnas och jag kan lösa mitt problem på Cannon streets tunnelbanestation. Då är klockan halv fem.

Polisfällan gjorde att jag missade den stora demonstrationen från amerikanska ambassaden som Stop the War-koalitionen anordnade. I stället går jag nu till Bishopgate för att se hur det har gått för klimataktivisterna. I en rondell på väg dit möter jag återigen professor Knight som återförenats med apokalypsens fyra ryttare och en mindre grupp av anhängare. De travar lugnt på mitt i körbanan och folk på trottoarerna rycker fram sina kameror. Sedan möter mig en stor och hjärtevärmande överraskning: Klimataktivisterna har lyckats erövra flera hundra meter av den stora Bishopgate. Det sjuder av Peace, Love and Understanding i luften - plus motstånd mot Fossil Fools och Klimatorättvisor som drabbar dem mest som har minst skuld. På flera ställen sitter folk i ring på gatan och håller seminarier om den globala uppvärmningen och hur den ska hejdas.

Men hur i all världen har de lyckats åstadkomma detta? En sak är deras minutiösa planering och geniala organisering men de har väl ändå inte kunnat flytta på poliserna? I ena ändan av Campingen ser jag några unga människor som bär västar som det står Legal Observer på. Jag talar med en av dem och han bekräftar att det råder en annan kultur här än bland de aktivister som organiserade G20 Meltdown vid Bank of England. Han talar om något som låter som den Göteborgsmodell som prövades och misslyckades under EUs toppmöte 2001, alltså ett slags uppgörelse mellan aktivister och polisen som bygger på ömsesidigt förtroende. Fast i det här fallet inofficiellt och off the record. Denne Legal Observer berättar att man bland annat har stöd av en del liberaldemokratiska parlamentsledamöter. Men han vet inte, och ingen annan i campingen vet, hur länge poliserna tänker nöja sig med att stå vid sina fordon och titta på. Kanske har de skridit till verket medan jag skriver detta.

När jag stod vid Wellingtons häst kom en ung man och delade ut inbjudningar till Alternative Summit vid University of East London. Igår bloggade jag om att universitetsledningen beslutat stänga hela universitetet för att förhindra arrangemanget. Men lärare och elever svarade att de i alla fall skulle genomföra det som planerats.

Alltså satt jag vid sextiden på pendeln österut från London. På vägen upp till Dockland Campus stod en polisbil och några poliser i gula västar strövade omkring och såg vilsna ut. Framme vid själva universitetsbyggnaden stod en folksamling som leddes av gissa vem? Naturligtvis professor Knight, fortfarande i full mundering men nu hade han lämnat de apokalyptiska ryttarna bakom sig. När jag kom fram fick den anarkistiske professorn telefon. När han knäppt av sa han: Nu ska vi gå och ge Tony Benn ett varmt välkomnande!

Tony Benn är en legend inom den brittiska vänstern, tidigare minister och parlamentsledamot i många år.Nu är han 84 år gammal och kommer varmt leende emot oss. Några minuter senare, när någon fått fram en batteridriven megafon, inleder han denna Alternative Summit som alltså krympt till ett utomhusmöte med en skara entusiaster som slår sig ner på gården. Det är en fin kväll och alla är knäpp tysta när Benn inleder med att fråga "vad är det för ett universitetet som stänger sina dörrar för att förhindra en diskussion om krisens orsakar vid en historisk tidpunkt som denna?" Sedan följer en kort appell där han förklarar varför det är så viktigt att tänka och diskutera och att inte misstro sin egen förmåga och han talar med en sådan auktoritet att säkert ingen av oss kunde undgå att känna sig betydelsefull. Sedan följde en rad talare - akademiker, aktivister och artister. Efter ett par timmar började jag frysa och drog mig tillbaka mot pendeltåget. Poliserna hade ledsnat och åkt hem.

------

Några länkar till mediebevakningen:

George Monbiot i Guardian: G20 protests: Riot police, or rioting police?

DN: Demonstrant dog under G20-protest

Aftonbladet: En död i Londons ursinniga upplopp

Aftonbladet: Glassplittret ligger som ett budskap

Svenska Dagbladet: Demonstrant dog under G20-möte

Ekot Sveriges Radio: Stora frågor och starka känslor i London