En av eldsjälarna bakom initiativet var Jonathan Feldman som hämtade sin trippel från Barry Commoner som hade stort inflytande i den framväxande miljörörelsen också i Sverige, bl a med boken Cirkeln sluter sig från 1972. Commoner talade om miljökrisen, energibristen och nedgången i ekonomin. Talet om A New Green Deal leder förstås tankarna till Roosevelt och USA:s 30-talskris men Feldman hade också letat fram en bok av Bjarne Braatoy som menade att Socialdemokraternas och Bondeförbundets krispolitik i spåren på Kreuger-kraschen var början till "Sweden's New Deal".Det är många som talar i de här termerna just nu. I den plattform som nu publicerats inför den stora marschen i London 28 mars inför G20-mötet 2 april kräver man till exempel "massiva investeringar i en ny grön giv". I höstas skrev jag om Susan Georges Schumacher-föreläsning där hon talade om "en grön keynesianism" för att råda bot på de sammanfallande kriserna. Hon påminde om den snabba och framgångsrika omställning av USAs ekonomi under andra världskriget som hon hade tydliga minnen av från sin barndom.
Men Susan Georges trippel ser litet annorlunda ut än den som finns på affischerna från Institutionen för Ekonomisk historia. Så här, närmare bestämt:
Susan George har alltså fört samman energi- och klimatfrågorna under den ekologiska krisen och avser förstås också realekonomins kris med finanskrisen. Men dessutom talar hon om ytterligare en kris, nämligen den sociala. Hennes kanske viktigaste perspektiv gäller global solidaritet och hon menar att den pågående globaliseringen skapar orimliga klyftor mellan topp och botten, något som i sin tur leder till en legitimitetskris.Till detta kommer en helt annan dimension som är avgörande för Susan George och hela den globala rättviserörelsen men som överhuvudtaget inte fanns på dagordningen i den gångna veckans konferens i Stockholm. Den gäller makten. Hur ska denna oerhörda förändring gå till? Vilka sociala krafter ska genomdriva den?
För den diskussionen behöver vi en annan trippel:
Litet tillspetsat kan man säga att den outtalade förutsättningen för resonemangen i den gångna veckans konferens var att "vi" har ett tufft jobb framför oss och att "vi" förhoppningsvis ska resonera oss fram till hur den beska medicinen ska se ut. Och sedan återstår det svåra, att få "dom andra" att svälja den. Ungefär så här med andra ord:
Det där tror inte Susan George på. Inte Naomi Klein heller:Folk talar om behovet av ett grönt New Deal och jämför den här tidpunkten med det tidiga 1930-talet och det är riktigt. Men det som fick Roosevelt att ta de här riskerna och vara så där djärv var att han var under enorm press underifrån från gräsrotsrörelser. Utan detta är Obama under ett oerhört tryck att inte chockera systemet. (Här)Och:
... den populära uppfattningen var att Roosevelt hittade på New Deal-politiken på grund av sin liberala inriktning. Men Kleins version är att New deal-politiken förespråkades av Roosevelt därför att han visste att om denna reformpolitik inte antogs skulle det ha blivit revolution. Arbetarrörelsen i Förenta Staterna var så stor och så välorganiserad att den skrämde det politiska etablissemanget så att de valde New Deal som ett sätt att hindra allvarliga sociala omvälvningar. Klein tror att vi behöver lära av den här historien och inte vänta på att politiker ska göra förändringar. I stället tryckte hon på att vi måste bygga rörelser för att kräva förändringar. (Här)Då blir bilden i stället denna:
Medierna struntade i universitetets Grönt kontrakt-konferens. Enda undantaget som jag sett är Sverker Lenas i Dagens Nyheter och han tänker i liknande banor som Naomi Klein och Susan George. I en stor artikel med rubriken Klimatkrig har han pekat på de politiska motsättningar som aktualiseras av klimatförändringarna och en kolumn där han kommenterar själva konferensen har rubriken Klimatpolitik måste byggas underifrån. Jag citerar:Luciano Astudillo (S) föreställde sig att ett grönt kontrakt kan skapas genom att man sätter sig ner med alla branscher och ”kommer överens”. Vinn-vinn. Inrikesflyget och åkeribranschen, Vattenfalls kolkraftverk och näringslivslobbyns klimatskeptiker – kanske kan alla skriva gröna kontrakt med varandra?Detta gröna Moment 22, som Lenas kallar det, vill han lösa med hjälp av gröna demokratifonder:Problemet är att 30-talets nya giv ofta uppfattas som ett slags skänk från ovan från den upplyste president Roosevelt. I själva verket var new deal en uppgörelse som tvingades fram av en strejkande och starkt mobiliserande vänster.
Den organiseringen och förhandlingspositionen har inte dagens miljörörelse. Det gör att politiker förgäves inväntar ett folkligt tryck, medan folket väntar på grönt ledarskap.
Därifrån skulle sociala rörelser som förankrar klimatfrågan på medborgarnivå kunna söka ekonomiskt stöd. Det kan handla exempelvis om miljö- och klimatorganisationer, kyrkliga initiativ, lokala fackklubbar eller transition towns-rörelser (som anpassar samhällen till klimatförändringar och oljebrist). Där skapas redan delaktighet i och engagemang för ett grönt och bättre samhälle på gräsrotsnivå. I slutändan är det också där som klimatpolitiken måste bottna.Alltså skattefinansierade och bidragsberoende sociala rörelser som driver fram ett grönt New deal underifrån? Jag vill så gärna tro på idén men känner att jag faktiskt inte gör det. Fler förslag?
5 kommentarer:
Hej Lasse, vi sågs på linje3 tiden!
Vad vi behöver nu är en folkrörelse för att rädda miljön -men inte en "skattefinansierad och bidragsberoende". En folkrörelse uppstår först när ett stort antal människor upplever en situation som livshotande - typ nykterhets - rörelsen, arbetarrörelsen. Hur når vi dit? med hjälp av massmedia, torgmöten, studieförbund, it-nätverk? vad mer? Eva Paulsson
Klokt skrivet. Vi hade på Museion i Göteborg en serie föreläsningar på tema Hardt/Negris Imperiet och Multitud. Mycket diskussioner om just vad som idag kan forma det politiska subjekt som bär en radikal förändring. Problemet med att tro att arbetarrörelsen ska axla det ansvaret är att den ju skördat vinster på samma konsumistiska samhällssystem som gjort Wallenberg och grabbarna miljardärer. Har svårt att se en Stefan Löwén i spetsen för den gröna gräsrotsrörelse som krävs. Tror mer på den unga internet-generation som går in och ut ur nätverk allteftersom intresse väcks.
/Lars-Olof Karlsson
Att bygga en folkrörelse handlar om att arbeta kollektivt. Ägna sig åt att individuellt skriva en blogg utan koppling till ett kollektiv engagemang eller tilltro till ungdomen kommunikation med hjälp av teknik skapar inga sociala kollektiv. Jag kommer just från ett globalt nätverksmöte för att genomföra aktioner i samband med klimattoppmötet. Dä'r fanns en hel del unga aktivister som man kan se som folk som går ut och in ur nätverk men som faktiskt också bygger upp en egen politisk kultur som är allmänpolitisk och inte indelade enligt medelklassen professionaliseringsintressen i "miljörörelse", "fredsrörelse", "solidarietsrörelse" etc. Men den avgörande politiska kraften på mötet var massorganisationena från tredje världen. Där fanns Jubilee Sotuh men inte Jubiell 2000, där fanns CUT från Brasilien men inte LO eller någon fackförening överhvudtaget från Nord, där fanns ITUC Latinamerika men inte ITUC globalt (ITUC är internaionella fackföreningsitnernationalen). Sedan fanns där Jordens Vänner från Danmark och andra länder i Europa samt Internationellt och Frie Bönder, Via Campesina i Danmark. Att dessa extremt olika politiska kulturer, massorganisationer i syd som sannerligen är långt bort från idealisering av ungdomars internetanvändande och radikala direkt aktions aktivister hittar varandra beror av politiska orsaker, inte internet. De enda solciala kraft som är beredd att sätta den globala folkmajoritetens itnrtessen främst är dessa ungdomar, ibland lite grand också Jordens Vänner och Via Campesina både i Nord och globalt. En central klass i sammanhanget är bönderna. Man kan beskriva det som sker som uppbygget av en klassallians. Jag misstänker att det på 1930-talet fanns också bonderörelser som protesterade och inte bara arbetarklass. Jag har mycket svårt att tro att de kallade sig gräsrotsrörelser utan tror att de uppfattade sig som historiska subjkt och inte gräsrötter dörner som ägnar sig åt att ååverka politiekrna däruppe som är den bild som gör gräsrotsbegreppet så populärt hos politker och intelektuella som inte vill ställa solidariskt i kollektivet och kämpa tillsammans utan snarare ser sig som kommentatorer. Tur att vi har klassrörelser i tredje världen som förmår skapa allianser, snart lär vi behöva det här också.
Grundproblemet, enligt Lasse och kommentatorerna, är alltså bristen på kampvilja hos de breda folklagren. Det kvittar om vi skyller detta på bristande organisering hos klass- eller gräsrotsrörelserna, eller de borgerliga övre skiktens ovilja att svara upp på ett tryck underifrån. Realism har blivit att finna sig i rådande (miss)förhållanden och det är precis vad vi gör. Vi är realister som i vårt tänkande utgår från den vanliga bilden av ett hierarkiskt samhälle där några är över och andra under. ”Vi” är ett litet fåtal som i den teoretiska debatten står bredvid och försöker åstadkomma rörelse i det vertikala. Eller vända på kuttingen i bästa fall.
Varför tänker vi så, och hur låser det vårt tänkande? Lasses sista bild (Kleins) är den intressanta. Där förhåller sig tre likvärdiga fält cirkulärt till varandra. Jag lever i civilsamhället, men kan gå in i den politiska sektorn som förtroendevald eller aktiv på olika maktnivåer. På jobbet befinner jag mig kanske i den ekonomiska cirkeln – med eller utan makt. Poängen är kommunikationen mellan sektorerna och deras likvärdiga vikt och tyngd. Bilden innehåller ett annorlunda tänkande, ett medvetande som kan ge en självkänsla, som i sin tur får folk att ta del och agera. Kraven blir självklara utifrån var de kommer ifrån, och de blir lika berättigade. Det värker fram en sorts jämlikhet ur medvetandet om var i samhället jag befinner mig och hur och varför jag påverkar. Gräsrötternas sektor är civilsamhället och här är de inte under eller utanför utan en maktfaktor bland de andra – med rättigheter och ansvar. Slut på det reducerade tillståndet som enbart konsument.
Susan Georges trippel kan läggas över Kleins. Finanskrisen utspelas i den ekonomiska maktsektorn, den sociala krisen i den politiska och den ekologiska i civilsamhället. Alla berör varandra, alla ger konsekvenser i de andra sektorerna. Ingenting står för sig själv.
Det här resonemanget löser inte klimatkrisen, och leder väl inte till en snabbare process än en hierarkisk omvälvning. Det handlar om utveckling av ett nytt medvetande med bättre förankring och en klarare realism. Jag tror den hör bättre hemma i 2000-talets upplösta strukturer än i 1900-talets klasstrukturer. Därmed inte sagt att klasserna har upphört, men det är med dem som med dagens trådlösa nätverk, det är svårt att ta på dem och se var ledningar och gränser går. / Bosse Jansson
Riktiga marxister bryr sig inte om "miljofragor" som egentligen bara ar faniga hippiebekymmer. Nu ar ju jag sjalv iofs anarko-kapitalist men ni maste val inse att det har handlar inte om miljon som sadan, utan om att oka statens makt over manniskorna?
En folkrorelse som verkligen ar vard sitt namn, precis som en religion, bor kunna sta pa egna ben och vara oberoende av staten; bygga pa frivillighet och samarbete. Om man tar pengar fran andra som inte vill deltaga i rorelsen(indirekt genom statens skatter) eller med svard och vald tvingar folk att konvertera till en religion, sa handlar det om folkfortryck, vilket i iaf mina ogon inte ar speciellt beundransvart.
Skicka en kommentar