TT och Vattenfall vilseleder

Det känns nödvändigt att lägga sig till med dårens berömda envishet.

I dag läser jag ett TT-telegram i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet där Vattenfalls VD Lars Josefsson intervjuas. Reportern och Josefsson tycks vara överens om att regeringen i vintras sa ja till kärnkraften och att en kärnkraftutbyggnad därmed skulle vara tillåten i Sverige. Antingen vet de inte att det är riksdagens sak att besluta om saken eller så tycker de att riksdagen är ett ointressant transportkompani - tankar som moderaten Ann Mari Pålsson uttryckte när hon för kort tid sedan lämnade riksdagen och som också oroar de centerpartistiska kärnkraftmotståndarna Solveig Ternström och Eva Selin Lindgren. På deras gemensamma blogg skriver Eva Selin under rubriken "Det är fler ledamöter som tvekar om demokratin i riksdagen".

TT-telegrammet fick mig att än en gång försöka förklara vad som hände och inte hände i riksdagen i förra veckan när regeringens energiproposition behandlades. Det blev alltså följande brev till TT:

Hej!

I ett TT-telegram, publicerat i bl a DN och SvD idag, sägs det att "regeringen i vintras sade ja till att bygga nya kärnkraft".

Detta bidrar tyvärr till att öka förvirringen och okunskapen beräffande en eventuell svensk kärnkraftutbyggnad.

För det första är det riksdagen, inte regeringen, som kan säga ja till till nya kärnkraftverk.

För det andra har regeringen ännu inte föreslagit riksdagen att säga ja. I den stora energiproposition som behandlades i riksdagen i förra veckan meddelade regeringen att frågan om att avskaffa avvecklingslagen och ta bort kärntekniklagens förbud mot att bygga kärnkraftverk ska utredas och att förslag kommer längre fram. En proposition om kärnkraften väntas våren 2010.

Det enda förslag beträffande kärnkraften som riksdagen behandlade var en reservation från oppositionen som i sammanfattning löd

" Vi anser i likhet med vad som sägs i motion 2008/09:N15 (s, v, mp) att kärnkraften ska fasas ut med hänsyn till sysselsättningen och välfärden och i den takt kärnkraftselen kan ersättas med el från förnybara källor samt genom energieffektivisering. Vi motsätter oss således regeringens förslag att ta bort avvecklingslagen och förbudet mot nybyggnation i kärntekniklagen. Vidare anser vi att uranbrytning inte ska förekomma i Sverige. Vi vill också att regeringen ska verka för att kärnkraften ska betala sina fulla avfallskostnader och för ett obegränsat skadeståndsansvar för kärnkraftsolyckor."

Detta förslag från oppositionen röstades ner med 155 röster mot 148. En centerpartist, Solveig Ternström, röstade för oppositionens förslag. Men det finns fler kärnkraftmotståndare i oppositionspartierna. Två av dem, Sven Bergström och Eva Selin Lindgren (som höll ett kärnkraftkritiskt anförande under debatten i riksdagen), har i ett pressmeddelande förklarat varför de röstat med riksdagsmajoriteten. Pressmeddelandet kan läsas här

Vattenfalls VD betraktar tydligen kärnkraftfrågan som avgjord. Han är inte ensam. Branschorganisationen Svensk Energi och dess direktör Sven Jansson har i en vilseledande kommentar på organisationens hemsida felaktigt meddelat att riksdagen fattat ett "positivt" beslut om kärnkraften. Jag har bloggat om detta här Åtminstone en av riksdagsledamöterna, moderaten Christian Holm, har på sin blogg låtit förstå att han tror att han deltagit i ett riksdagsbeslut om att godkänna en kärnkraftutbyggnad. Vilket alltså inte är fallet. Jag har bloggat om saken här.

Det är svårt att befria sig från intrycket att kärnkraftindustrin och kärnkraftanhängarna lever som om kärnkraftfrågan är avgjord fastän riksdagen ännu inte tagit ställning till något förslag från regeringen. I april kunde t ex Barometern berätta att EON Kärnkraft AB redan är i gång med planerna för ett nytt kärnkraftverk i Oskarshamn. Jag har bloggat om detta här.

Detta förakt för demokratin blir än allvarligare om medierna inte ger korrekta upplysningar. Jag har till exempel inte någonstans i press, radio eller TV sett ett ord om riksdagens behandling av regeringens stora energiproposition.

Med vänliga hälsningar
Lasse Karlsson
Medlem i Folkkampanjen mot Kärnkraft och Kärnvapen

PS.
Moderate riksdagsledamoten Christian Holm har nu korrigerat texten på sin blogg och hemsida efter påpekanden av Johan Swahnoch mig. Rubriken har ändrats från "Nu får kärnkraften byggas ut" till "Kan kärnkraften byggas ut?". Svensk Energi, däremot, har inte korrigerat sitt pressmeddelande.

Läs även andra bloggares åsikter om kärnkraft

Nu står oljebolagen vid Iraks gränser

"Jag trodde inte att USA invaderade Irak för oljans skull", skriver idag Independents Patrick Cockburn, en ansedd mainstream-journalist med Irak som ett av sina specialområden. Sedan fortsätter han:

"29 och 30 juni kommer Iraks regering att godkänna kontrakt som ger utländska oljebolag en central roll i produktionen av olja från Iraks sex "super-giant" oljefält de kommande 20 till 25 åren. Som av en tillfällighet är 30 juni också den dag då de sista amerikanska trupperna lämnar Iraks städer*. Just den dag när Irak får större fysisk auktoritet över sitt territorium överlåter den ett mått av sin kontroll över de oljefält som landets framtid helt och hållet är beroende av."

Men man ska vara försiktig med att protokollföra historien innan den har ägt rum. Motståndet mot de kontrakt som Cockburn talar om är utbrett och har den senaste veckan trappats upp.

• För det första menar många auktoriteter (bland annat den tidigare oljeministern Issam al-Jalabi, som jag intervjuade i november förra året) att dessa kontrakt skulle vara ett brott mot oljelagen från 1967 som fortfarande gäller och som föreskriver att varje avsteg från statlig kontroll och produktion ska godkännas i parlamentet. Den nya oljelag som behandlades inom regeringen för mer än två år sedan har ännu inte behandlats av parlamentet. Orsaken är oenighet inom regeringen och att denna inte törs lita på att parlamentet godkänner förslaget som saknar stöd hos allmänheten som betraktar oljan som en nationalegendom som ska kontrolleras av irakierna själva. Situationen kompliceras av att den omdiskuterade nya oljelagen måste kompletteras av ytterligare tre lagar. En avser fördelningen av oljevinsterna inom Irak, en annan hur Oljeministeriet ska omorganiseras till att bli en regleringsfunktion och en tredje hur det nationella oljeföretaget, INOC, ska överta uppgifter från Oljeministeriet. De två senare lagarna har ännu inte översänts till parlamentet.

• För det andra är oppositionen stark inom Iraks egen oljeindustri. Fayad al-Nema, direktören för South Oil Company, som lyder under Iraks oljedepartement och producerar det mesta av Iraks råolja, sa för några dagar sedan att de kontrakt som diskuteras kommer att bakbinda landets ekonomi. al-Nema utsågs till chef för bolaget så sent som för en månad sedan och har ansetts vara lojal mot oljeminister Hussain al-Shahristani som ansvarar för kontrakten. Andra källor uppger att han nu har avskedats. Kritik mot de planerade kontrakten har också uttalats av chefsingenjören vid South Oil Company, Mahmoud Abbas, som organiserat en namninsamling med protester från bolagets ingenjörer. Redan har ett hundratal skrivit under säger han till Reuters.
  

• För det tredje finns ett starkt missnöje mot oljeminister Hussain al-Shahristani i det irakiska parlamentet. 140 ledamöter har undertecknat ett krav på att al-Shahristani ska komma till parlamentet och förklara sig. Ledamöterna har sinsemellan olika motiv. Den officiella förklaringen är framförallt missnöje med produktionen och underhållet i oljesektorn. Trots att mer än sex år har gått sedan USA invaderade Irak är produktionsnivån lägre än den var före kriget. Till detta kommer kritiken mot oljeministerns förhandlingar om nya oljekontrakt och slutligen föreligger misstankar om korruption inom oljedepartementet. Man kan inte utesluta att frågan om misstroendeförklaring mot ministern väcks i parlamenteet; dessutom finns rykten om att premiärminister Maliki har planer på att avsätta oljeministern

Historisk bakgrund: USA
Det är egendomligt att "Irak-kännaren" Patrick Cockburn i dagens artikel i Independent påstår att han inte trodde att oljan var ett starkt motiv bakom USAs invasion av Irak 2003. Saken är nämligen väl dokumenterad.

Hösten 2002 började man på USAs utrikesdepartement planera hur det hela rent praktiskt skulle gå till när den militära invasionen väl hade genomförts och Irak blivit ett ockuperat land. Bland deltagarna var höga chefer i USA:s oljeindustri och Ibrahim Bahr al-Uloum som fått sin utbildning i USA och under några månader 2003 skulle bli ockupationsmaktens oljeminister i Irak. Men redan ett och ett halvt år tidigare, alltså före 11 september-attentatet, hade man lagt grunden vid hemliga möten med vicepresident Dick Cheneys ”Energy Task Force” och brett ut kartor över Irak oljefält framför representanter för Exxon, Shell och BP. Kongressledamoten Dennis J. Kucinich skrädde inte orden när han talade om detta i USAs Representanthus i juni 2008: ”Både Bush-administrationen och oljebolagens tjänstemän som deltog i dessa möten borde förklaras kriminella som ansvariga för ett illegalt krig och för att tvinga till sig Iraks olja.”

Men USAs aggressiva och folkrättsvidriga syn på oljan i Mellanöstern går mycket längre tillbaka i tiden än den senaste Bushadm inistrationen. En viktig hållpunkt är den s k Carter-doktrinen. I sitt State of the Union-tal 1980 förklarade den dåvarande presidenten Jimmie Carter att »alla nödvändiga medel, inklusive militär makt« skulle användas för att säkra oljeflödet från Persiska viken till USA. Från USA:s imperieperspektiv var logiken enkel. USA:s egen oljeproduktion hade 1970 passerat sin kulmen, och landets utlandsberoende var uppenbart. Men två tredjedelar av världens kända oljetillgångar ligger i området runt Persiska viken där USA inte hade någon kontroll. Tvärtom var OPEC på väg att visa sina geopolitiska muskler. Oljepriset sköt i höjden och 1973 beslutade OPEC om oljeembargo mot USA som svar på Nixonadministrationens Israelpolitik. Så kom 1979 med Sovjets invasion i Afghanistan och Khomeinis islamistiska revolution i Iran. Detta var omöjligt att acceptera för USA:s president. I kongresstalet lät Jimmy Carter förstå att »varje försök från någon utomstående att få kontroll över Persiska viken kommer att betraktas som ett angrepp på USA:s vitala intressen« och alltså legitimera militärt våld från USA:s sida. I sina memoarer skrev Jimmy Carter ett par år senare att många amerikaner »djupt ogillade att några ökenstater kunde göra som dom ville med världens största nation«.

Hur förhåller sig nu president Barack Obama till detta?

Michael Klare, professor vid New Hampshire-universitet i frågor rörande fred och internationell säkerhet tog upp saken i en lång artikel i början av 2009. Där skrev han att det visserligen skulle vara ”enormt lugnande” om man kunde dra slutsatsen att Obamas presidentskap innebär slutet på USAs inblandning i regionens krig om oljan. Men, fortsätter han, det finns inga skäl att tro något sådant. Obama har, trots sitt tal om truppernas tillbakadragande och utvecklingen av alternativ energi för att minska beroendet av olja från Mellanöstern, inte tagit avstånd från Carter-doktrinen och dess underliggande premisser. Snarare har Barack Obama fortsatt i de gamla hjulspåren. Han har talat om behovet av att bevara en kraftig militär närvaro i området och om nödvändigheten att med våld skydda USAs intressen där – även om han inte preciserat vilka dessa intressen är. Klare pekar bl a på hur väl Obamas uttalanden om Iran passar in i den traditionella amerikanska geopolitiska doktrinen och han visar med siffror hur denna politik faktiskt har misslyckats med att uppnå de uttalade målen – en trygg och ökande försörjning med olja från Mellanöstern. Tvärtom har denna politik bäddat för USAs ekonomiska kris och astronomiska underskott samtidigt som den säkrat vanvettiga vinster åt oljebolagen och det militärindustriella komplexet.

Till detta kan vi lägga Obamas stöd för George W. Bushs illegitima press på Iraks regering att införa en ny oljelag som främjar de utländska oljebolagens intressen. Kravet på en sådan irakisk lag var ett av de ”benchmarks” som ingick i det förslag som Bush i början av 2007 lade fram för att finansiera Irak-krigets fortsättning och som han, trots Demokraternas dominans i Kongressen efter framgångarna i mellanårsvalet 2006, lyckades trumfa igenom. Obama röstade nej till finansieringen men han godkände uttryckligen presidentens ”benchmarks”, inklusive kravet på ny oljelag. Att signalen verkligen gick fram till Irak framgår av vad Associated Press skrev någon månad senare: ”Iraks premiärminister Nouri al-Maliki fruktar att USA kommer att torpedera hans regering om inte parlamentet godkänner den nya oljelagen före juni månads utgång.”

--------------

* Anmärkning: Detta betyder inte att USAs ockupation av Irak upphör. saken är betydligt mer komplicerad.

Läs även andra bloggares åsikter om iraks olja

Moderaten som inte visste vad han gjorde

Igår undrade jag här på bloggen: "Vem vet vad riksdagen beslutade om kärnkraften?" Jag visade då att direktören för Svensk Energi inte visste det. Nu vet vi att åtminstone en av riksdagsmännen som tog beslutet inte heller visste vad riksdagen beslutade. På sin blogg skriver nämligen moderaten Christian Holm:

Nu har vi just röstat ja till att tillåta utbyggnad av kärnkraften i Sverige.

Tror han alltså. Som Johan Swahn påpekar i en kommentar på Holms blogg är det fel. Sanningen är att

Riksdagen röstade ja till:
a) mål för andelen förnybar energi,
b) mål för andelen förnybar energi i transportsektorn,
c) mål för energieffektivisering till 2020,
d) vägledande mål för energieffektivisering till 2010 och 2016
En speciell kärnkraftsproposition kommer våren 2010.

Christian Holm kan tacka socialdemokratiska Värmlands Folkblad för att han får sprida sina villfarelser på nätet. Folkbladet bör ta chansen att bli den första tidningen som sprider korrekt information om riksdagens energibeslut.

Vem vet vad riksdagen beslutade om kärnkraften?

Det har nu gått två dagar sedan riksdagen diskuterade kärnkraften och en dag sedan ledamöterna voterade om den. Inte i något massmedium har man kunnat se eller höra vad som hände.

Däremot har nästan varje massmedium meddelat att man kan bli tagen av polisen om man bär den farliga tröjan på riksdagens åhörarläktare. Det är den på bilden med solen på. Ewa Larsson (till vänster) har fått löpa gatlopp i massmedierna medan vi andra sex som också omhändertogs av polisen och delgavs misstanke om brott har sluppit lindrigare undan.

Men tänk om någon medborgare till äventyrs vill veta vad riksdagen faktiskt beslutade om kärnkraften igår? Och tänk om denne medborgare går till Google Nyheter. Vad får hon eller han då se?

För det första, naturligtvis, en massa om Ewa Larsson och den farliga tröjan.

Och sedan ett ynka pressmeddelande om riksdagsbehandlingen. Det kommer från något som kallar sig Svensk Energi och där visar en direktör vid namn Kjell Jansson att han inte har fattat vad riksdagen beslutade om. Han säger nämligen:

– Under alla förhållanden är det mycket glädjande att riksdagen igår fattade beslut om att möjliggöra att ersätta dagens kärnkraftreaktorer med nya.

Men så var det inte. Idag och i morgon, precis som igår, gäller Kärntekniklagens förbud mot uppförande av kärnkraftverk i Sverige och Avvecklingslagen är inte avskaffad. Regeringen vill visserligen avskaffa både Avvecklingslagen och Kärntekniklagens förbud men de förslagen har vi inte sett ännu. Utredningar ska göras och nya propositioner skrivas innan riksdagen kan fatta (eller avstyrka) det beslut som direktör Jansson inbillar sig blev taget igår.

Det fanns bara ett förslag om kärnkraften på riksdagens bord igår och det var oppositionens gemensamma reservation. I sammanfattning lyder det:

Vi anser i likhet med vad som sägs i motion 2008/09:N15 (s, v, mp) att kärnkraften ska fasas ut med hänsyn till sysselsättningen och välfärden och i den takt kärnkraftselen kan ersättas med el från förnybara källor samt genom energieffektivisering. Vi motsätter oss således regeringens förslag att ta bort avvecklingslagen och förbudet mot nybyggnation i kärntekniklagen. Vidare anser vi att uranbrytning inte ska förekomma i Sverige. Vi vill också att regeringen ska verka för att kärnkraften ska betala sina fulla avfallskostnader och för ett obegränsat skadeståndsansvar för kärnkraftsolyckor.

Detta förslag från oppositionen röstades ner med 155 röster mot 148. Något förslag till beslut om kärnkraften från regeringen fanns alltså inte.

Nu undrar jag förstås, för det första, om direkt Janssons desinformation kommer att få spridning i massmedierna och om något massmedium till sist tänker informera en smula sanningsenligt om riksdagens kärnkraftdebatt. I så fall rekommenderar jag mina tidigare inlägg här på bloggen:

• Kärnkraften: Riksdagen röstar, partipiskan viner. Här.

• Maud Olofsson och kärnkraften: "Vi tjabbar om litet småsaker" Här.

• Kärnkraftsvotering slutade med polisingripande i riksdagen. Här.
  

Kärnkraftsvotering slutade med polisingripande i Sveriges Riksdag

Kvart i tre gick vi in genom allmänhetens entré i riksdagshuset. Vi kroppvisiterades, fick ryggsäckarna röntgade och uppmanades att ta av oss jackorna och lägga dem i förvaringsskåpen. Därvid blottades våra vackra soltröjor.

I väntan på voteringen

Vänliga vakter anvisade oss plats på åhörarläktaren. Allt som allt var vi sju stycken varav fem med soltröjor.Klockan tre började voteringarna. Så småningom blev det dags för besluten om energipolitiken. På punkten om kärnkraften gällde det att antingen rösta nej och lägga sin röst på oppositionens Reservation 6 (det vill säga yrkandet på att behålla Avvecklingslagen och Kärntekniklagens förbud mot uppförandet av nya kärnkraftverk) eller rösta ja och lägga sin röst på Näringsutskottets förslag att avslå reservationen. Så här blev det

Voteringen

Utskottet stöddes av 87 m, 25 c, 25 fp, 18 kd och reservationen av 112 s, 1 c, 18 v, 17 mp. En ledamot, Solveig Ternström (centerpartist), var alltså "olydig" och röstade mot sitt parti.

Vad betyder nu detta för en framtida kärnkraftutbyggnad? Ingenting! Avvecklingslagen är kvar och förbudet mot nya kärnkraftverk i kärntekniklagen är också kvar. Regeringen vill visserligen avskaffa både avvecklingslagen och förbudet i kärntekniklagen men det tänker dom återkomma till senare. Detta är bakgrunden till att de båda centerpartistiska kärnkraftmotståndarna Sven Bergström och Eva Selin Lindgren ansåg sig kunna rösta för utskottets förslag. De har utvecklat detta i ett pressmeddelande som finns här.

När voteringen var klar reste vi oss och var på väg att lämna åhörarläktaren. Vakterna uppmanade oss då att sitta ner. Strax efteråt tillsades vi att lämna åhörarläktaren och fördes in i ett särskilt rum. En av vakterna meddelade att vi hade begått ett lagbrott i form av olaglig opinionsyttring. "Polislagen 13. Men vi ska vara snälla och ni får lov att lämna huset."

Strax efteråt kom kontraorder från Riksdagens säkerhetschef. Vi skulle hållas kvar. Polis hade tillkallats.

I väntan på polisen

Det dröjde innan polisen kom men när dom kom var dom sju stycken i full mundering. Nu var vi omhändertagna. Våra personuppgifter antecknades och var och en av oss fick genomgå ett förhör. Erkände vi brottet? Det slutade med att vi alla delgavs misstanke om störande av allmän förrättning. Till sist släpptes vi och klockan fem var vi tillbaka i friheten utanför Riksdagshuset.

Hur ska man se på en sådan här händelse? Vi reagerade väldigt olika. En del av oss tyckte det var mycket obehagligt. Själv hade jag svårt att ta det riktigt på allvar. Jag har viss förståelse för min vän som nyss mejlade: "Om det du varit med om i eftermiddag utspelat sig i Grönköping hade antagligen Veckobladet kommit ut med extranummer och tidningens vänsterkryss haft rubriken "Rådigt ingripande av hr polis Paulus Bergström".

Dagens Nyheter, däremot, såg ut så här i sitt vänsterkryss fram på kvällen

Jag har dåligt samvete för den där artikeln ( och för Aftonbladets och Expressens och Kvällspostens) eftersom det var jag som stod för tipset och eftersom Ewa Larsson blev så utsatt och helt förståeligt tog illa vid sig. Samtidigt var det förstås viktigt att det som hänt kom till allmänhetens kännedom. Att det aldrig kan bli som man tänkt sig!

Maud Olofsson och kärnkraften: "Vi tjabbar om lite småsaker"

Tack vare de fantastiska riksdagsstenograferna kan vi redan nu ta del av hela den energipolitiska debatten i riksdagen igår. Finns här.

Den som satte lågvattenmärket för diskussionen var näringsminister Maud Olofsson när hon sa att det var "en ganska stor enighet i riskdagens kammare om de här frågorna även om vi tjabbar om lite småsaker." När hon fick frågan av miljöpartisten Per Bolund om kärnkraften numera var en småsak för Centerpartiet försökte hon klara reträtten genom att säga att hon egentligen bara berömt sina meningsmotståndarna: "När jag säger att vi tjabbar om småsaker är det mer ett uttryck för att jag också tycker att oppositionen är ambitiös."

En centerpartist som däremot lyfte diskussionen om kärnkraften var Eva Selin. Hon inledde sitt inlägg så här:

Jag vill först deklarera att jag, liksom många andra här i kammaren, är kritisk till den skrivning om kärnkraften som finns i propositionen och i näringsutskottets betänkande. Jag anser att den är ensidig och inte beaktar risken för kärnvapenspridning genom driften av kärnkraftverken. Kärnreaktorerna ger ju upphov till nytt kärnvapenmaterial, i första hand plutonium, vilket vi fick en påminnelse om häromdagen när Nordkorea officiellt deklarerade att de sprängt en plutoniumbomb och ämnar använda all plutonium i det utbrända kärnavfallet till bomber. Vad en stat kan göra kan också illegala grupper som kommer över materialet göra, och vi vet att plutonium är en vara som stjäls och smugglas. För mig känns det mycket olustigt att vi i Sverige i dag har plutonium i våra reaktorer och lagringsplatser som kan ge upphov till tusentals atombomber. Att denna fråga över huvud taget inte diskuteras beror tydligen på att den väcker för mycket ångest. Min känsla av frustration delas av stora delar av Centerpartiets gräsrötter jämte freds- och miljörörelserna.

Eva Selin pekade också på att

Ett av de stora problemen i det underlag som vi fått i propositionen och utskottets skrivning är att inte den pågående och kommande prövningen av kärnavfallets långsiktiga lagring och säkerställande har inväntats. Hur kan man öppna för en eventuell utbyggnad av kärnkraften innan man visat hur man kan lösa de problem den genererar? Man har betraktat ett flerdimensionellt och komplext problem ur den enda synpunkten att det rör sig om trygghet för energiförsörjningen i nuläget.

Hennes avslutning var kraftfull och klargörande:

Herr talman! Jag har här i riksdagen saknat debatter om och belysning av problematiken med kärnkraftens koppling till kärnvapenspridningen. Den unga generationen, under 30 år, verkar i stort sett okunnig om kopplingen mellan kärnkraft och kärnvapen. Och kärnkraftsindustrin och dess politiska representanter har under lång tid undanhållit denna verkligt obekväma sanning. I stället har man beskrivit kärnkraften som klimatvänlig och kanske rent av förnybar. Men den uranbrytning som föregår tillverkningen av kärnbränsle är varken klimatvänlig eller förnybar, vilket också många svenska kommuner och medborgare fått erfara. Att förorda kärnkraft med motiveringen att den på något sätt skulle vara miljövänlig är därför grovt vilseledande.

Som jag läser utskottets betänkande tar vi i dag inte ställning till kärnkraftens framtid. Regeringen har aviserat att man efter utredningar avser att återkomma till riksdagen i denna fråga. Inför detta vill jag betona att regeringen på allvar måste ta tag i frågan om kärnvapenspridning och utarbeta en ny lagstiftning som både klarlägger ansvaret för att kärnavfallet inte orsakar miljöskador och tydliggör det ekonomiska och praktiska ansvaret för att det klyvbara materialet i kärnavfallet bevakas både manuellt och elektroniskt under dessa mycket långa tider. Därför anser jag att en ny lagstiftning behövs, men den kan inte bygga på det ensidiga synsätt som presenteras i propositionen. Man måste inkludera spridningsriskerna.

Vi vanliga medborgare är fullt medvetna om att tillvaron rymmer flera risker samtidigt. Vi har nu, som jag ser det, ett brett stöd för att ersätta kärnkraften med de verkligt förnybara energislagen och lära oss att arbeta på naturens villkor. Därför stöder jag regeringens proposition på de punkter som gäller energieffektivisering och utveckling av nya, gröna alternativa energikällor.

Hela Eva Selin Lindgrens anförande finns här. Av protokollet framgår att Solveig Ternström (c) instämde i det. I övrigt bemöttes det med största möjliga tystnad.

Riksdagsdebatten handlade förstås om många andra aspekter på energin och kärnkraften. Till dem vill jag återkomma. Nu ska jag in till Riksdagshuset. Om tre timmar är det votering.

Kärnkraften: Riksdagen röstar, partipiskan viner.

I februari i år slutade Centerpartiet att vara kärnkraftmotståndare och gjorde gemensam sak med de andra regeringspartierna. I morgon föreslår Näringsutskottets majoritet att riksdagen ska bekräfta sveket. Då voterar man om den stora energipolitiska propositionen där regeringen lovar att snart återkomma med förslag om att Avvecklingslagen ska avskaffas och att förbudet mot att bygga nya kärnkraftverk tas bort ur Kärntekniklagen.

Oppositionspartierna har en gemensam motion där man yrkar på att Avvecklingslagen ska fortsätta att gälla och att inga nya kärnkraft verk ska byggas. Jag är säker på att åtskilliga centerpartister kommer att må dåligt om de böjer sig för partipiskan och röstar för att kärnkraftmoståndet ska avvecklas. Rimligen borde en del kristdemokrater också känna byxångest inför voteringen - partiet var ett av dem som ingick i Folkkampanjen mot kärnkraft vid folkomröstningen 1980.

Hur många olydiga kommer vi att få se när voteringen äger rum i morgon? Åtminstone två vågar jag hoppas. De centerpartistiska riksdagsledamöterna Solveig Ternström och Eva Selin har till och med döpt sin blogg till just detta: olydiga. Där finns bl a Ternströms frimodiga anförande mot kärnkraft som hon höll på Sergels torg 25 april i år.

I god tid före omröstningen klockan tre i morgon eftermiddag, tisdag den 16 juni, kommer jag att infinna mig utanför riksdagshuset för att ge en liten uppmuntran åt allianspartiernas olydiga - en aktion som eldsjälen Roland von Malmborg i Follkkampanjen mot Kärnkraft i all hast bjudit in till. Kom om du kan! Rolands inbjudan och giftiga argumentering finns här.

Det är ingen slump att jag själv har starka känslor för olydiga kärnkraftmotståndare. Nyligen berättade Miljömagasinet i ett helt mittuppslag historien om hur min arbetsgivare LO gav mig yrkesförbud när jag accepterade att sitta i ledningen för Folkkampanjen mot kärnkraft. Det är trettio år sedan - på den tiden var Wanja Lundby-Wedin undersköterska och demonstrerade också mot kärnkraften. Här finns artikeln ur Miljömagasinet (som också innehåller Liten uppmuntran till mig från Tage Danielsson i form av en dikt i tidningen Arbetaren.)

Vid min sida i styrelsen för kärnkraftmotståndet i Linje 3 satt Börje Hörnlund som Centerpartiets representant. Han var riksdagsledamot då, senare blev han arbetsmarknadsminister och så småningom landshövding i Västernorrland. Idag är han förtvivlad över Maud Olofssons sätt att leda Centerpartiet. Jag avslutar med det han skrev på DN Debatt för en månad sedan:

För några månader sedan fick Maud Olofsson frågan från en radiojournalist om hur Centern skulle ställa sig i kärnkraftsfrågan. Svaret blev ”Jag har inte bestämt mig”. Att över huvud taget hantera Fälldins och Centerrörelsens 1970- och 80-talsfråga som en jagfråga är skandalöst. Hanteringen av kärnkraftsfrågan är det i särklass mest odemokratiska agerandet i partiets 99-åriga historia. Riksdagsgruppen kallades kvällen före presskonferensen och tvingades ta ett beslut som mycket väl hade kunnat vänta till Centerstämman i början av maj. Det visar att man förlorat all känsla för folkrörelsen.

PS.
Av dagens riksdagsdebatt om energipolitiken har jag hittills inte sett ett spår i mainstream-medierna. Men snabbprotokollet från hela riksdagsdebatten 15 juni finns nu på nätet. Här!

Hermele, Norberg och finanskrisen

Många hade i tisdags kväll sökt sig till boxningsklubben Linneas gamla träningslokaler, numera Tvålpalatset, vid Mariatorget i Stockholm. Det var match om finanskrisen mellan Kenneth Hermele och Johan Norberg. Vänligt och kunnigt, stora åsiktsskillnader men inga slag under bältet. DN-journalisten Nathalie Besèr ledde mötet och Forum Syd arrangerade. Nedan ett utförligt referat av tillställningen. Jag blir mer subjektiv på slutet. En ljudfil med hela mötet finns här.

Norberg

Johan Norberg inledde med ett minireferat av sin bok En perfekt storm för att ge en bakgrund till krisen. Bokens titel är en metafor, hämtad från meteorologin: ett antal oväder samverkar på ett katastrofalt sätt med oförutsebar ödeläggelse som följd. Norberg menade att man såg början på krisen 2005 när ett antal TV-bolag i USA började producera dokusåpor som följde hur folk köpte högbelånade hus, putsade upp dem litet och sedan sålde dem till ännu mycket högre priser. Det var effektiv marknadsföring av husbubblan och tron på evigt stigande huspriser. Samtidigt exploderade värdepapperiseringen på lånemarknaden, "egentligen en sund idé om riskspridning". Till detta kom ett batteri av åtgärder från staten, både under demokratiska och republikanska presidenter, till exempel regleringar som föreskrev att en stor del av lånen skulle ges till låginkomsttagare. Ett annat oväder byggdes upp genom Federal Reserve-chefen Alan Greenspans "välmenande" lågräntepolitik. Till saken hörde också de snabbväxande asiatiska ekonomiernas sparande som gjorde det möjligt för bl a USA att konsumera (och föra krig - min anmärkning) på kredit - en strategi som berodde på att bl a Kina hade tagit "alltför starka lärdomar" av Asienkrisen för tio år sedan. "Alla" hoppade på det här bubbeltåget, påhejade av kreditvärderingsinstituten som gav höga betyg åt ohållbara finansiella aktiviteter.

Det mest problematiska med finansmarknaden, menade Norberg, är att man vant sig, både genom uttalade och underförstådda löften, att man inom finanssektorn kan spela hur högt som helst "i goda tider" och sedan lita på att skattebetalarna får träda in och ta förlusterna när det går dåligt. "Så länge man har den inställningen kommer man att ta helt galna risker...."

"Det enda sättet att tänka framåt, tror jag, det är att vi säger att det som behövs för att framtidens finansmarknader ska fungera, det är en rejäl osäkerhet. Att man på finansmarknaden ska spela med samma typ av regler på som i det vanliga näringslivet, det vill säga att om man tar dåliga beslut och galna risker får man ta konsekvenserna: då förlorar aktieägarna sina pengar, då åker ledningarna ut, då försätts företagen i konkurs. Om inte den otryggheten finns, då blir det farligt.

...men detta kommer knappast att hända. Idag är väl alla medvetna om om att det som orsakade krisen var för låga räntor, för hög belåning, för stor skuldsättning. Men det råder lika stor enighet om att man ska lösa krisen med ännu lägre räntor, ännu större belåning, ännu större underskott. Så länge det perspektivet dominerar så kommer vi att se mera sådana här kriser i framtiden....Många säger idag att det finns en risk för att det blir sämre innan det blir bättre med världsekonomin. Jag tror tvärtom. Jag tror det finns en risk att det blir bättre innan det blir sämre igen därför att vi nu upprepar många av misstag som skapade krisen. Och bevis 1A är fortfarande Stockholms bostadsmarknad."

Hermele

När det blev Hermeles tur noterade han påpassligt att Norberg i sin inledning sa att man kunde se början på krisen 2005 - men att Norbergs rapport till Globaliseringsrådet 2007 var en jublande hyllning till den reellt existerande globaliseringen och att rapporten inte andades något om ens möjligheten av ett frö till en kommande kris. Norberg replikerade att den rapporten gällde den levnadsstandardsutveckling som redan skapats genom "globaliseringen" och inte handlade om framtiden.

- Var jag för optimistisk? Nej, jag menar fortfarande att globaliseringen är det mest positiva som någonsin har hänt i mänsklighetens historia för att lyfta människors levnadsstandard. De senaste 25 åren har mer än 50.000 människor lämnat extrem fattigdom varje dag. Det vi ser nu är en avglobalisering, det är därför det går så dåligt.

Och Hermele:

- Jag sitter här och räknar, kanske jag räknar fel, men 50.000 människor om dagen i ett år får jag till 17 miljoner (mera exakt 18,25 miljoner - min anmärkning). Det är ju imponerande eftersom det pågår år efter år. Men Världsbankens siffror är också imponerande, de säger att 350 miljoner människor på grund av den här krisen har hamnat i fattigdom igen.

När Hermele fortsatte sin inledning pekade han på fyra lärdomar som man bör dra av den nuvarande krisen:

• Pengar är inte vilken vara som helst och finansmarknaden är inte vilken marknad som helst.
  
• Denna lärdom gjorde man på 1930-talet och därför finns det en mycket stark historia som säger oss att politik är viktigt. De som argumenterar som Johan Norberg gör har ett stort ansvar eftersom en politik som föds ur sådana tankar kan bli mycket negativ, som vi sett.Det är en väldigt stor skillnad om man har en finansiell marknad som expanderat som den nu har gjort. Jag såg häromdagen en siffra som sa att vinsterna i den finansiella sektorn i USA stod för 40 procent av vinsterna i hela näringslivet. Det låter helt absurt. Ett annat exempel på behovet av regleringar är bankernas kapitaltäckningsggrad, det vill säga vilken säkerhet som bankerna måste ha för sin utlåning. I USA gick den ner från 10 procent till under 1 procent. Det vill säga att tidigare kunde bankerna låna ut 9 eller 10 gånger sitt eget kapital, men så småningom kunde man låna ut 99 eller 100 gånger sitt kapital. Det fanns ingen säkerhet alls och detta har naturligtvis stor betydelse för hur omfattande krisen blir.
• Det har funnits ganska liten vilja - bl a hos Johan Norberg - att se riskerna med globaliseringen och att den faktiskt kan leda till sin motsats. Ett exempel är en ökande grad av protektionism, vi ser nu en tendens till att enskilda länder försöker lösa krisen på andra länders bekostnad - så var det också på 30-talet. En annan sak är att främlingsfientliga partier nu får vatten på sin kvarn och kan argumentera mera för att kasta ut invandrare och emigrantarbetare. Dessa partier har ju under ganska lång tid haft ett medflyt i många länder och nu också i Sverige. Risken för nationalism och rentav fascistoida tendenser är också ett skäl för att globaliseringen måste balanseras och styras.
• "Kriser kan vara bra". Ett exempel är att G20 efterträtt G8 som politiskt forum för diskussion av världsekonomin. Dessa länder, har FNs generalsekrterare Ban Ki-moon sagt, representerar 80 procent av allting - människor, ekonomi - och det är ett framsteg även om många länder fortfarande står utanför. Ett annat exempel är att det händer saker med skatteparadisen även om det är oklart vilken roll de har spelat för krisens framväxt. En viss transparens inleddes när USA efter 11 september svängde och sa att skatteparadis kan användas för att tvätta terroristpengar.
  

Sedan ställde Hermele frågan. "Vad behöver vi se framöver - särskilt i ett Sydperspektiv?"

- Vi behöver nya institutioner som är bättre lämpade att tillgodose Syds intressen. Vad vi hittills har sett är ett oerhört uppsving för Internationella Valutafonden. Eller rättare: en återkomst - för fonden var ju nere på knä för ett par år sedan och det fanns hopp om att den skulle återgå till sin kärnverksamhet från 1944. Nu är dom hur lyckliga som helst och man bara öser pengar över dem.

- En ny institution som behövs är ett regelverk för att hantera en framtida skuldkris. G20 påstår att IMF ska stärkas med 1000 miljarder dollar och även om bara en mindre del, kanske 50 miljarder, kommer att lånas ut till fattiga länder får vi räkna med att det leder till en ny skuldkris. Det är då viktigt att den inte hanteras av Världsbanken och IMF så att de bestämmer de fattiga ländernas politik.

- Och det finns ett institutionellt nytänkande - men inte i G20. Däremot i en parallell process inom FN som Generalförsamlingens ordförande tagit initiativ till. En expertkommission under Joseph Stiglitz har lagt fram en rad förslag som ska diskuteras i New York 1 - 3 juni. Där finns idéer om ett ekonomiskt säkerhetsråd och om andra ganska små institutioner, till exempel för att kontrollera finansiella produkter, dvs ett slags varudeklaration, och för att värdera länders kreditvärdighet i stället för de värderingsbolag som misslyckats. Den kanske roligaste tanken är att inrätta ett slags ekonompanel i stil med FNs klimatpanel - kanske med Stiglitz som ordförande....

Till sist summerade Hermele:

- Jag tycker inte att det är som Johan säger att det man ska lära sig av den här krisen är att man inte ska ha några regelverk bara för att det tidigare har funnits så många dåliga regelverk. Jag tycker att din bok andas det: Ju mindre man gör desto bättre. Jag håller med om att krisen skapades av väldigt mycket dålig politik men slutsatsen är ju inte att vi inte ska ha någon politik utan att vi ska bra politik och jyssta regelverk. Och här finns alltså en del lärdomar att dra som detta med bankernas säkerhet vid utlåning och det som kallas kontracykliskhet, det vill säga att man ska gasa och bromsa vid rätt tillfälle i konjunkturcykeln och inte tvärtom. Likaså detta med comprehensiveness, det vill säga att politiken ska vara heltäckande. Den kreativitet som finanssektorn gjort sig skyldig till har gjort att en hel del hamnat utanför böckerna, utanför redovisningen och utanför där kraven på säkerhet finns. En del länder har inte accepterat denna verksamhet utanför bokföringen och Paul Krugman har uttryckt saken bra: Allting som ska räddas som en bank när det smäller till ska också regleras som en bank.

Panelens diskussion

Sedan bjöd Natalie Besèr in till närkamp om regleringar. Behövs de?

I den här sekvensen tycker jag att Norberg var svag när Hermele upprepade sin tes att dåliga regelverk ska ersättas med bra regelverk och inte leda till slutsatsen "bort med regelverken". Hermele menade till exempel att man mycket väl kunde skydda låntagarna, t ex med insättningsgarantier, samtidigt som man låter bankens ledning och ägare ta konsekvenserna av sitt ansvarslösa risktagande. Norbergs rädsla för banker som inte är privatägda lyste igenom när han beskrev sin motvilja mot vad han kallade romantiseringen av staten och politiken. Han pekade på risken för alltför kortsiktiga politiska beslut och på hur svårt eller rentav omöjligt det är att förutse konsekvenserna av olika ingripanden i marknaden. Vid ett tillfälle i diskussionen sammanfattade Hermele tesen i Johan Norbergs bok (som han också berömde för dess pedagogiska beakrivning av finansiella produkter, det bästa han läst i den vägen - det handlar ju om svåra saker som inte ens bankmän alltid begriper) som att krisen har väckt liv i en frukansvärd hotbild. Nämligen att 70-talet ska komma tillbaka med en andra våg av framtidstroende vänstermänniskor. Ja, sa Norberg, det stämmer - det är jag rädd för.

Nesèrs nästa fråga gällde de internationella institutionerna. Ska de ha mer eller mindre makt?

Mindre, sa Norberg litet tveksamt, och förde ett resonemang om att det inte är bra med en standardiserad modell för utveckling. Jag tyckte inte heller att Carl Bildt hade rätt när han talade om den enda vägens politik, lade Hermele till och beskrev sin skepsis inför IMF där direktören låter som en Keynesian (och kanske är det) medan tjänstemännen tycks hålla på som vanligt när de bestämmer villkoren, "conditionalities", när krisande länder beviljas lån.

Och hur ska det gå för Syd? Blir de förlorare igen, undrade Nesèr.

De fattiga är alltid de största förlorarna, svarade Norberg. Det är för att de inte är integrerade i den globala ekonomin. Men han återkom till sin tillit till den pågående globaliseringen - det ligger i dess natur att välståndet ökar och sprids, på lång sikt är han optimistisk. Hermele ville "dela upp Syd", han trodde att de stora, växande ekonomierna i Syd kommer att klara sig hyggligt. Inte så mycket talar heller för att det blir ett avbräck i biståndet till Syd. Han såg allvarligare på att det kan bli en mycket stor nedgång i de belopp som emigrantarbetare skickar till sina hemländer, i många fall tvingas de återvända till arbetslöshet.

Publikfrågor

Till sist var det dags för några frågor från publiken. Den första gällde utvecklingen i länderna söder om Sahara. Vad gör vi med dem? Hermele menade att utvecklingen de senaste åren varit ganska positiv, åtminstone om man ser till genomsnittet. Men bilden är mycket splittrad. Det finns samhällen som kollapsat, "failed states". En del länder får det mycket svårt med sjunkande råvarupriser och emigrantpengar, på en del håll är korruptionen utbredd. Norberg pekade på olika "Kina-experiment" i en del afrikanska länder, de är på gott och ont . Det handlar inte bara om den kinesiska statens aktiviteter, man kan i en del länder stöta på företagsamma kinesiska backpackers som är ute och söker affärsmöjligheter.

Sedan tog Peter Söderbaum till orda, han är verksam inom Ekologisk ekonomi på Mälardalens Högskola:

- Här har inte nämnts, överhuvudtaget, miljöfrågorna på allvar, eller hållbar utveckling. Hållbar utveckling är ett försök att koppla ihop det finansiella med miljön och social utveckling, alltså fattigdomsfrågorna. Jag tycker att man borde ha med sig det breda perspektivet på något sätt. När man funderar på vad som kan göras nämner Kenneth nya institutioner och en sak som är angeläget att få till stånd är pluralism inom nationalekonomin. Inom i stort sett hela världen är det en teori och dess syn på människor och företag och marknader som är helt dominerande. Och varför är detta viktigt? Jo, för att varje teori också är en ideologi och då kan vi inte bete oss så här i ett samhälle som påstår sig vara demokratiskt. Den neoklassiska teorin underlättar för institutioner som Timbro och Cato därför att det finns en stor likhet mellan nyliberalismen och.... (här avbröts Söderbaum av ordföranden: "Hade du någon fråga eller?")

Hermele bekräftade att det inom många rörelser efterfrågas en sådan diskussion som Söderbaum är ute efter. Man talar på en hel del håll om en "New Green Deal och på Financial Times hemsida har man försökt mäta det gröna innehållet i olika länders räddningspaket - listan toppas av Sydkorea. "Att jag inte talat om en grön ekonomi beror på att jag inte tror att detta är en kris som stimulerar en sådan här utveckling. Det handlar, som jag var inne på när jag talade om IMF, snarare om en återkomst för traditionellt tillväxttänkande.Det gäller att få igång hjulen igen och det finns inte så mycket utrymme för ett grönt tänkande - även om det skulle vara möjligt, med bättre styrsystem, mera framförhållning och bättre visioner."

Jag håller med, sa Johan Norberg och fortsatte:

- Vad den här krisen bevisar är att välstånd är kompis med miljötänkande. Ty så fort folk tvingas kämpa för sina jobb och får snäva marginaler så kommer de bort från ekologiskt tänkande. Det bästa som kan hända för att vi ska få ett uppsving för miljötänkandet är att vi känner oss trygga ekonomiskt. Det är innovationer och ny teknik som är lösningen. Laboratorierockar snarare än tagelskjortor. Plus en globalisering som sprider dessa framsteg snabbare.

Norberg höll däremot med om att det finns anledning att kritisera nationalekonomisk teori. Många missgrepp inom institutioner, företag och banker beror på en övertro på modeller som är ett slags missbruk av neoklassisk teori.

Sedan kom turen till Lars Rutger Solstråle:

- Jag är väl antagligen en förfärlig människa för jag vill tala i klartext. Men det är nog bäst så. Jag har ju talat med folk som sitter i Bilderberggruppen, med Carl Bildt och Urban Ahlin, ja, inte med Wallenbergarna... Dom sitter i styrgruppen där och sköter nationernas politik och så har vi en riksdag som avlövats all makt och som avhånas, den här gången av Gunnar Wetterberg Hur kommer det här sig? Vad har det för samband med denna ruttna världsekonomi? Vem ska vi ställa till svars för att komma närmast källan? Ska vi rikta oss till de här tretton bankfamiljerna som äger penningutgivningsrätten eller ska vi låta dem ställa till ett världskrig mellan Österlandet och Västerlandet? Mellan Kina som vill ha betalt för sina pengar och USA som inte kan ta ansvar för dessa transnationella bankirerna?

Ja, frågade sig Hermele, vem ligger egentligen bakom den här dåliga politiken? Då bör man förstås titta bortom dem som formulerar politiken - det finns ju skikt världen över som systematiskt gynnas av den. Men man kan också se på direkta felgrepp som politikerna är ansvariga för. Och i Sverige kan man då se att borgare och socialdemokrater fört i stort sett samma politik alltsedan 1982.

Visst kan man ställa bankfamiljerna till svars, menade Norberg. Har dom gjort misstag ska de få ta konsekvenserna. Men: Frågarens perspektiv är farligt. Man ska inte leta syndabockar. Det är därför min bok heter En perfekt storm. Det var så många olika saker som bidrog. Och underrubriken är "Hur staten, kapitalet, du och jag sänkte världsekonomin." Norberg vill att vi ska titta oss själva i spegeln och se vår egen skuld.

Den sista frågeställaren var Bibi Danielsson. Hon pekade på de arbetsvillkor som råder i Kina med bl a "svältlöner", och hur Kinas överskott och sparande finansierar västländernas, framför allt USAs, konsumtion (och krig - återigen min anmärkning). Det här kan väl inte fortsätta hur länge som helst?

Jag uppfattade detta som två frågor: Hur ska det gå för Kina? Och: Hur ska det gå för väst om man inte kan låna sig till "välstånd"? Svaren handlade dock bara om Kina.

Norberg började med att säga att det är farligt att tala om svältlöner eftersom Kina är ett land som har tagit sig från svält med just dessa löner. Men han medgav att bilden är blandad och i vissa avseenden djupt otillfredsställande."Det politiska systemet ska vi bara inte tala om. Men det är det största lyft ur mänsklig fattigdom som världen någonsin skådat." Och Hermele menade att Kina kan komma att klara sig hyggligt om de nu satsar på mera mera nationellt organiserad efterfrågan. Däremot handlar det inte om någon grön utveckling eftersom kolkraft är den viktigaste energikällan i industrialiseringen.

Till sist

Det här var en bra kväll med smak av Kunskapskanalen och jag tror att de flesta som var där tyckte det. Sven Elander och de andra på Forum Syd ska verkligen ha stort tack för arrangemanget, liksom panelen. Vi var säkert många som tyckte att en del klarnade. Jag förstår att det uppstod en del givande eftersnack också.

Sedan är det denne Norberg. Han är ett provocerande fenomen som jag av och till har följt sedan han bland annat tack vare oss i Attac-rörelsen fick en rejäl skjuts i sin internationella mediekarriär som globaliseringskramare och världskapitalismens försvarare. Flera månader innan Attac Sverige överhuvudtaget existerade hade Johan Norberg och hans vänner bildat motattack.nu, ett ideologiskt spökskepp på nätet som lanserades efter en lyckad kapning av DN Debatt 26 september 2000. Rubriken löd "Stoppa huliganerna!" och där buntades Attac ihop med bl a Jean Marie Le Pen, Jörg Haider, Pia Kjaersgaard och AFA. Drivande i tilltaget, som fick med sig ett antal politiker och kändistyckare, alltifrån Alf Svensson och Göran Skytte till Stigbjörn Ljunggren och Karin Pilsäter, var Norbergs Timbro-kompis Mauricio Rojas. DN-journalisten Ingrid Carlberg har i en artikel i Publicistklubbens årsbok 2002 beskrivit hur det gick till.

Naturligtvis är Norberg intelligent och duktig och på sitt sätt en bra pedagog och retoriker. Som Hermele sa är En perfekt storm läsvärd. Men för mig är Norberg framförallt en tokliberal och det är ett stort problem vi inte har en offentlighet som förmår att skilja en vettig liberalism från en verklighetsfrämmande och cynisk. Själv har Johan Norberg tydligen inget intresse för en sådan distinktion. I diskussionen i tisdags kväll sa han att han aldrig förstått vad en nyliberal är för något. "Jag uppfattar det mest som ett invektiv". Det må så vara, sa Kenneth Hermele, att en del av oss använder det som ett skällsord. Men det har ett innehåll också, och så pekade han på den viktiga skillnaden mellan en socialliberal och nyliberal. Många i publiken tyckte uppenbarligen, till skillnad från Norberg, att det var ett viktigt påpekande.

---
Se också Dagens Nyheters kommentar här och Johan Norbergs här.

Det våras för klimatindustriella komplexet

Bild från Polyp

På initiativ av danska regeringen samlas idag ledare från världens storföretag, anförda av mäktiga lobbyorganisationer och insvepta i FN-flaggan. Det hela kallas World Business Summit on Climate Change och ska på tisdag utmynna i Copenhagen Call, ett slags bolagens önskelista som av danska regeringen utlovats en gräddfil till förhandlarna vid FNs klimatmöte i Köpenhamn i december.

Vi tar det från början.

Vid ett möte i oktober 2007 lade den danska regeringen fram idén om en global konferens med företagsvärlden i syfte att "anta en klimatdeklaration riktad till regeringscheferna". En sådan deklaration, menade regeringen, kunde bl a innehålla en uppmaning till "en ambitiös överenskommelse om klimatet" och ett uttalande från företagsledarna "om aktivt stöd och egenansvar" från företagarvärlden. För att ett sådant ställningstagande skulle få effekt var det nödvändigt "att skapa ett brett stöd från inflytelserika globala företagsledare och bolag".

Statsminister Anders Fogh Rasmussen, flera andra ministrar och många ambassadörer och tjänstemän lade ner sin själ i projektet och fick till exempel FNs generalsekreterare Ban Ki-moon att ställa upp och ge världsorganisationens legitimitet åt denna bolagens sammankomst. Rent formellt sköttes det hela av Copenhagen Climate Council som stöttades av danska storföretag och samarbetade med tankesmedjan Mandag Morgen och som gång på gång betonade att de arbetade på danska regeringens uppdrag. Man var mycket framgångsrik i arbetet med att få följande globala organisationer att förena sig med danskarna i en koalition som ställde sig bakom World Business Summit on Climate Change:

• UN Global Compact
• Combat Climate Change (bildat på initativ av bl a Vattenfall)
• World Economic Forum Climate Change Initiative
• World Business Council for Sustainable Development (WBCSD) Dess VD är svensken Björn Stigson som bl a sagt: ”Idén att vi i de rika länderna frivilligt skulle minska vår förbrukning av energi och råvaror för att ge de fattiga på jorden större utrymme - den är naiv......Vi måste hålla oss till verkligheten. Vi kan inte plötsligt försöka stoppa utvecklingen och säga: Nu ska vi fördela resurserna rättvist på jorden.” Läs mer här.
  

Under dessa organisatoriska paraplyn hittar vi Shell, BP, Vattenfall, TOTAL, IATA (de internationella flyglinjernas sammanslutning), World Steel Association, SAS och Norska Hydro som alla säkert är intresserade av att pryda sin fasad med en grön profil. Ett annat slående exempel är Duke Energy, en av de viktigaste deltagarna från USA, som arbetar hårt för att få de amerikanska konsumenterna att tro att kol kan bli en ren teknologi.

Den danska regeringens kanske viktigaste lockbete för att få storföretagen till Köpenhamn är två slutna sammankomster, Prepcoms, mot slutet av World Business Summit. Det ena leds av den danske miljöministern, det andra av statsministern. Här förs en "strukturerad dialog" (som planlagts av tankesmedjan Mandag morgen) med deltagande av ett urval av företagsledare och regeringsrepresentanter från USA, Indien, Kina, Brasilien, Sydafrika och Mexiko. Betydelsefullt är säkert också att danska regeringen lovat att se till att slutdokumentet från företagsledarnas konferens ska tillställas chefsförhandlarna vid Köpenhamn-mötet i december. Statstjänstemän har varit involverade i arbetet med företagsledarnas slutdokument så att det får en sådan form att det blir användbart i FNs klimatförhandlingarna.

En vänlig tolkning av den danska regeringens initiativ är att den vill få den internationella företagarvärlden att medverka till en ambitiös överenskommelse om klimatet vid FN-mötet i december och bidra till att också de tveksamma nationerna ställer upp. Är detta trovärdigt?

Nej, säger två röster med helt skilda utgångspunkter.

• I sin rapport från Corporate European Observatory säger Kenneth Haar att den danska regeringen har öppnat dörrarna till FNs Köpenhamnmöte på ett sätt som bolagslobbyn inte vågat drömma om. Oavsett Danmarks avsikter finns det inget i regeringens upplägg som unerlättar en effektiv överenskommelse. Det som förenar lobbyisterna från företagarvärlden är att de inte är inriktade på snabb handling på kort sikt (vilket är nödvändigt), att de inte prioriterar förnyelsebar energi, att de litar till oprövad teknologi(t ex för rening och förvaring av kolavfall, en teknik som inte ens dess anhängare tror kan användas före år 2020) och att de tror på marknadslösningar (t ex den mycket ifrågasatta handeln med utsläppsrätter). Summa summarum enligt Kennet Haar: Det liknar en allvarlig politisk blunder att tro att företag som BP, Shell och Vattenfall ska övertyga motspänstiga regeringar om en "ambitiös" uppgörelse.

• Klimatskeptikern Björn Lomberg ogillar World Business Summit i Köpenhamn av en helt annan anledning. I en artikel i Wall Street Journal menar han att nu ställer företagsledarna in sig hos politiker och vetenskapsmän för att utföra ett gammalt välkänt trick: utnyttja lagar för att fylla sina egna fickor med pengar. Omotiverade regleringar omvandlar medborgarnas skatter till företagsvinster i "den gröna industrin" - han pekar bl a på att världens största tillverkare av vindkraftturbiner, danska Vestas, är medlem i Copenhagen Climate Council och att Al Gore, som hållit ett stort tal i Köpenhamn idag, har egna ekonomiska intressen i den gröna industrin. Det handlar om så kallad rent-seeking. Lomberg påminner om president Eisenhowers berömda varning för det militärindustriella komplexet och menar att det vi ser i Köpenhamn de här dagarna är det framväxande klimatindustriella komplexet i full verksamhet.

När jag nu lägger ut den här texten på min blogg har Al Gore nyss avslutat sitt tal för företagsledarna i Köpenhamn. Man kan läsa om det i internationella medier men ännu syns inga tecken på att svenska journalister intresserar sig för det som pågår.

Möte med Bengt Nerman

Vårsolen är härlig och det kryllar av folk i parker och på kaféer. Men alla är inte ute i det vackra vädret. En del av oss sitter mitt på blanka eftermiddagen inne i mörkret på Zita, "biografen för oberoende film" mitt i Stockholm.

Där framme står Ingela Romare och berättar att ibland är det som att några änglar tar henne i nackskinnet och säger: "Nu ska du göra det här!" Så var det förra våren. Det var därför hon ringde till Bengt Nerman på Blidö och frågade om hon fick komma och filma några samtal med honom. Det fick hon och resultatet blev tre filmer som hon samlat under rubriken "Möte med Bengt Nerman".

Bengt Nerman har haft stor betydelse för Ingela Romare i mer än 35 år. "Han är en av våra viktigaste röster. Han talar om allt. Om livet och döden. Om att skapa och att vara människa. Om samhället och existensen."

Men ingenstans i de mäktigas offentlighet hörs Bengt Nerman. Det beror inte på att han är 87 år - han var livs levande på Zita igår och fortsatte att tala klartext live när filmerna visats och ljuset tänts. Nej, att ni inte hör eller ser honom i mediernas "dramafabriker" (ett av de ord som han skapat och använder som kritiskt verktyg) beror på att han helt enkelt inte passar in där. Han liksom funkar inte i maskineriet.

Desto bättre går det när Ingela Romare dyker upp som en autonom filmare, villig att lyssna och förstå. Den första filmen handlar om "Dikterna och den skapande processen". En av höjdpunkterna i den är när Bengt Nerman introducerar och läser en dikt från 1964 som börjar så här:

På detta djävliga kafé i Vallentuna
känner jag mig ganska glad
Det är ett ställe dit folk kommer i kaffepausen
läser tidningar, pratar femmilen
klämmer ner 25 öre i jukeboxen
De bryr sig inte om mig
fast jag sitter med mitt skrivblock
En tapet med Venedig är inramad på väggen
svängdörren bredvid vickar
och det slamrar från köket
Varför måste det vara annorlunda?

Två år tidigare hade Bengt Nerman skrivit vad han brukar kalla en "skandalsuccé". Den hette Demokratins kultursyn och fick både ABF och kultureliten att flyga i taket. Det var just det där med "måste det vara annorlunda?" som var så känsligt. Att våga säga typ "måste arbetarna verkligen lyftas av den där Kulturen, antingen de vill de eller inte, och knuffas uppför bildningstrappan så att de slutar läsa Sigge Stark och lär sig att njuta av Harry Martinsson?"

Det här temat, att acceptera situationen sådan den är och själv välja sin väg från den punkt där man faktiskt befinner sig - och inte utsättas för auktoritära idealister som tvingar på en verklighetsfrämmande drömmar - är centralt också i den andra av Ingela Romares filmen som fått titeln "Samhället och Existensen". Under det här temat samlas större delen av Bengt Nermans författarskap, det som bibliotekarierna kallar facklitteratur men som i allra högsta grad är människolitteratur. Gång på gång utgår han från sin uppväxt

i sviterna av den ryska revolutionen, i ett ovanligt hem, lika kommunistiskt som borgerligt med oerhörda ideal och drömmar om sanning och frihet. Ideal som självklart också blev mina..... Det var en värld av klyvnad och dubbla budskap. Man skulle lära sig se, men inte sig själv. Sanningen var ledstjärnan men detta gällde inte i familjen, bara utåt. Människovärdet var det högsta av alla värden, men hemma fanns inget människovärde. Det var inget fel på den goda viljan - den fanns till övermått. Men ingen såg, i denna kommunistiska drömvärld, att ingenting gick ihop. Efteråt har jag förstått att detta var att leva i en existentiell lögn. (Ur Nermans bok Den offentliga lögnen från 1997.)

Men när Bengt Nerman var 34 år gammal brast lögnbubblan. "Jag fick släppa taget i allt jag hade för händer och börja från början. Eller rättare: världen öppnade sig för mig och jag föll." Det han med tiden lärde sig var att man inte kan se samhället om man inte står på en egen existens. Som lektor på Journalisthögskolan försökte han därför lära studenterna att de skulle känna sin egen stjärt på stolen de satt på när de skrev om världen de levde i. Men det var fel tid och fel plats för sådana idéer. I stället segrade den lögn som säger att massmedierna har ett uppdrag att spegla världen utan att finnas i den. Bengt Nerman fortsatte att vara en levande människa som stod på sin egen existens men tillvaron på Journalisthögskolan blev till sist omöjlig. När han i arbetet försökte påminna om tankarna bakom Journalisthögskolans tillkomst fick han höra av yngre lärare: "Kom igen nu, Benke, det är nuet som gäller. Historia är historia."

Ingela Romares tredje film om Bengt Nerman heter "Till frågan om Guds hand eller Att stå skälvande invid skapelsens tå". Det är en underbar berättelse, fylld av värme och humor, som tar sin utgångspunkt i något som heter Svenska Kyrkans bekännelsearbete. Det var en grupp som bestod av sju teologer och präster. "Och så jag som inte ens var medlem i Svenska Kyrkan." Men i gruppen fanns en präst och psalmförfattare som hette Lars-Åke Lundberg som ville att Bengt Nerman skulle vara med. Det där med medlemskapet var inget problem. "Och det var en av de mest spännande saker jag varit med om."

Jag ska inte förstöra Bengts Nermans berättelse om Guds hand genom att försöka återge den, bara nämna att denna hand faktiskt inte sitter på en arm, och dessutom tillägga att den där skapelsens tå, som också nämns i filmens rubrik, härrör från författaren Walter Ljungkvist. Om Ljungkvists författarskap skrev Bengt Nerman sin doktorsavhandling, "Den skapande processen : en studie i Walter Ljungquists diktarmetod" (1976). De båda umgicks under många år. "Walter Ljungquist var antroposof men vi talade bara om allt annat. I hans böcker finns ingen Gud, bara skapelsen."

Ingela Romares "Möte med Bengt Nerman" har nyligen blivit färdig. Nu väntar jag bara på att Sveriges Television tar beslutet att sända de tre filmerna. Men redan nu kan man köpa den på DVD direkt av skaparen. (Då ingår också Bengt Nermans essä "Till frågan om Guds hand.")

Svininfluensa, nyliberalism och Djurens rätt

I Democracy Now! hör jag att en geografiprofessor, Robert Wallace, menar att svininfluensan egentligen borde heta NAFTA-influensan. NAFTA är ett handelsavtal som bär Bill Clintons signatur och omfattar USA, Kanada och Mexiko. Wallace´poäng är att avtalet i nyliberal anda ger fri lejd åt de multinationella bolagens svinfabriker samtidigt som de små producenterna slås ut. Också Världsbankens och IMFs strukturanpassnings-program har hjälpt till. "Alltsedan 1980-talet har Mexiko varit föremål för inskränkningar i infrastrukturen för djur och hälsa som dikterats av IMF".

Wallace understryker alltså det självklara att det inte är svinen som skapar den miljö där patogenen H1N1, det sjukdomslastrandet viruset, uppstår:

De organiserade sig inte i samhällen med tusentals svin med försämrat immunförsvar. De valde inte på konstlad väg ut den genetiska variation som kan ha bidragit till att sänka hastigheten för överföringen av de farligaste virusstammarna. De skapade inte besättningar som är som getton längs industrier med tusentals fjäderfän. De skeppar inte sig själva hundratals mil med tåg, lastbilar eller flygplan. Naturen har inte gett grisar vingar. Ansvaret måste sökas i de beslut vi människor fattade för att organisera dem på det här sättet. Och när vi säger "vi" låt oss då vara klara över att vi menar hur jordbruksindustrin (agribusiness) har organiserat svin och fjäderfän.

Inte oväntat tänker den renlärige nyliberalen Johan Norberg tvärtom. Även om svinfluensan är otäck, skriver han i Expressen, så är "frihandelsmotståndarnas" medicin något ännu värre. Norberg skriver att globaliseringen naturligtvis skapar nya problem men att den också underlättar deras lösning - han exemplifierar med "historien om SARS".

På DN Debatt får Wallace´ synsätt visst stöd av "två av landets främsta experter på influensavirus, professor Björn Olsen och infektionsläkare Christian Ehrenborg". De skriver bl a att "oavsett vilket virus vi diskuterar, fågelinfluensa eller svininfluensa, är det två sidor av samma mynt, en effekt av vår djurhållning sedan århundraden." Deras resonemang uppskattas av bloggaren Per Anders Svärd som summerar:

Alltså, viruset är framgångsrikt eftersom det finns så stora populationer av de djur det specialiserat sig på att angripa. Dessutom hålls dessa djur ofta i trånga utrymmen vilket underlättar spridning av virus och andra mikroorganisemer. Lägg därtill att djurfabrikerna kommer att fungera som de ultimata träningslägren för bakterier som försöker bli resistenta mot antibiotika, så inser vi snart att hälsoriskerna även för människor växer för varje dag.

Däremot, menar Svärd, ger virusexperterna prov på en blind fläck i sitt tänkande. De ser nämligen problemet bara från produktionens synpunkt. Det är den som ska kontrolleras och övervakas. Men konsumtionen då? Svärd skriver:

Köttätandet behandlas med andra ord som en konstant, som något man bara tar för givet och som inte går att ändra på. Samtidigt ställer köttnormen upp krav på oss som skulle vara fullkomligt orimliga i andra sammanhang, till exempel att vi alla ska ta enorma hälsorisker för att rädda djurproduktsindustrierna - industrier som orsakar ett omätbart lidande och vilkas vinster i allmänhet inte gynnar några andra än ett litet fåtal företags- och aktieägare. Dessutom ska vi tvingas betala för att finansiera omfattande kontroller av problem som inte borde finnas till att börja med.

Efter finanskrisen?

I OBS, den långlivade fria rösten i Sveriges Radios P1, pågår en debattserie på temat "Efter finanskrisen - politiken och ideologierna". Häromdagen var det Petter Larssons tur att ta till orda. Han börjar med att peka på alla de krisrapporter som strömmar in från olika länder och citerar Göran Greider som i ett tidigare inlägg sagt att "nu urskiljs åter frågor om makt, ägande och klass genom den liberala demokratins dimbildningar".

Man hade kunnat hoppas, fortsätter Petter Larsson, att dessa gemensamman insikter om vän och fiende, dessa likadana kamper, skulle kunna driva fram en mera omfattande systemförändring. Men till det krävs en bärare av vreden. Fackföreningsrörelsen är till exempel alltför försvagad för att klara den uppgiften, menar han, och fortsätter:

De mer nydanande idéerna har på senare år i stället kommit från den globala rättviserörelsens organisationer. Men det är en splittrad rörelse med mycket små resurser. När några av dess mest självklara teman nu faktiskt genomdrivs, t ex hårdare tag mot skatteparadisen och lättnader i Internationella valutafondens krav på sina låntagarländer, så är frågan om rörelsen har kraft att driva på för mer. Jag tvivlar på det men hoppas förstås att jag har fel.

På tisdag i nästa vecka ska jag tala om de här frågorna tillsammans med Johan Berggren från Ordfront och Daniel Berg från Institutionen för Ekonomisk historia på Stockholms universitet. Det sker i den östgötska filialen av den globala rörelse som Petter Larsson talar om, hos Östergötlands Sociala Forum i Norrköping. Jag delar Petter Larssons uppfattning om att vår rörelse har bra idéer men saknar den organisatoriska styrka som behövs för att bära dem in i offentlighetens centrum. Det får mig att tänka på en man som en gång inte heller hade någon organisatorisk styrka bakom sig men som hade desto sämre idéer. Jag ska återkomma till honom. Han hette Milton Friedman.

Men för dagen ägnar jag mig åt Susan Georges idéer. Här finns en utskrift (på svenska) av hennes bejublade tal i Hyde Park efter den stora demonstrationen i London 28 mars, inför G20-mötet i London. Kan också avlyssnas på You Tube. Här.

"Kapitalismen är död, leve IMF!"

Svenska Dagbladet skriver idag att den kris som inneburit "slutet för den oreglerade råa kapitalismen" inneburit en "pånyttfödelse" för Internationella valutafonden, IMF, som senast vid G20-mötet i London 2 april lovades 750 miljarder dollar till krisbekämpning. De som menar att just IMF mer än de flesta frambringat denna "oreglerade råa kapitalism" tycker naturligtvis att detta litet grand är som att utse Usama bin Laden till att leda kriget mot terrorismen. Lyssna till exempel på Noam Chomsky här.

Tvivelsutan har IMF ändrat sin retorik men många, till exempel TWN - Third World Network och CEPR - Center for Economic and Policy Research, har påtalat att IMF i stort sett är sig likt i sitt praktiska handlande. Därför var det naturligtvis intressant att lyssna till tongångarna på IMFs vårmöte som hölls i Washington den gångna helgen.

Bästa guiden som jag har hittat hittills är Forum Syd och deras utsände medarbetare, Attac-medlemmen Sven Elander. Inför helgens möte gjorde Forum Syd en genomgång av läget och formulerade en del egna rekommendationer. Sven Elander rapporterade sedan dag för dag från mötet:

• Bara två procent av krispaketetet till de fattigaste (23 april) Här.
• Pengar till de fattigaste i fara (25 april) Här.
• IMF lättar på kraven efter påtryckningar (25 april) Här.

Den som vill tränga djupare in i IMFs och Världsbankens vårmöten kan t ex studera Bretton Woods-projektets rapporter och analyser. Här.

UD om ACTA

På fredag är det möte med Utrikesdepartementets referensgrupp för extern handelspolitik. På dagordningen står bland annat ACTA. Inför mötet har man sänt ut en "rapport" om ACTA. Originalet är på engelska här och den inofficiella svenska översättningen här.

EON planerar - Vi demonstrerar!

Idag kan tidningen Barometern berätta att EON Kärnkraft AB redan är i gång med planerna för ett nytt kärnkraftverk. Det berättade bolagets VD Per Lindell när han besökte Oskarshamn. Redan under nästa mandatperiod kan det bli aktuellt att ansöka om tillstånd att ersätta nuvarande Oskarshamn 1 med ett nytt och fyra gånger kraftfullare verk.

Alltså är det viktigt, för alla som har möjlighet, att gå till Mynttorget i Stockholm kl 12.30 på lördag, 25 april, för att demonstrera. Talarlistan är imponerande - särskilt roligt är det förstås att en centerpartistisk riksdagsledamot ställer upp:

• Solveig Ternström, skådespelare, riksdagsledamot för Centerpartiet: Värna kommande generationer!

• Eva Moberg, författare

• Nalin Pekgul, ordförande Sveriges Socialdemokratiska Kvinnoförbund.

• Maria Wetterstrand, språkrör Miljöpartiet. Maria Ferm, språkrör Grön Ungdom.

• Wiwi-Anne Johansson, riksdagsledamot Vänsterpartiet.

• Olov Holmstrand, f. prof. i hydrogeologi, Chalmers: Om uranbrytningens risker.

• Nils Axel Mörner, geolog, f.d. Stockholms universitet: Om minst hundratusen års slutförvaring, med istid, jordbävningar och tsunami.

• Birgit Lindberg, miljökämpe från Arvidsjaur: Förstör inte Sverige med uranbrytning!

• Carina Gustavsson, Tidaholm: Urbefolkningar förgiftas av uranbrytning.

• Anita Lilburn, Aktionsgruppen mot Radioaktiv krigföring: Varje ton atombränsle Sverige importerar har orsakat 5 ton avfallsuran, giftigt som kvicksilver. Det används i ammunition, sprids i Irak& Afghanistan
  

Det är Folkkampanjen mot Kärnkraft och Kärnvapen som arrangerar. Stödarrangörer är Fältbiologerna, Kvinnor för Fred, Framtiden i Våra Händer, ARK/mot uranammunition, Sveriges Socialdemokratiska Kvinnoförbund, Sveriges Kristna Socialdemokrater, Miljöpartiet/Grön Ungdom, Vänsterpartiet/Ung Vänster, Klimax Stockholm, Milkas, m.fl.
Demonstrationen övergår i samvaro med soppa och fika, underhållning, anföranden och diskussioner i Adolf Fredriks kyrkas församlingslokaler. Läs i flygbladet!

Dölj allt

Obama och Irak

Halv sju i morgon kväll ordnas ett viktigt möte av Iraksolidaritet i ABF-huset i Stockholm. Rubriken är "Obama och Irak - Är Irak på väg mot fred och demokrati?" Mattias Cederholm, historiker från Lund och ett levande bibliotek när det gäller kunskap om kriget och ockupationen, ska föreläsa. Jag gissar att hans svar på frågan i mötets rubrik är ett bestämt nej. Själv skrev jag för ett tag sedan om optimism och skepsis när det gäller Obamas deklarationer och innebörden av SOFA-avtalet (Status of Forces Agreement) som förhandlades fram med Irak under George W. Bushs sista dagar vid makten. Artikeln har rubriken "Dragkampen om Iraks olja" och finns i tidskriften Brännpunkt och här.

Det är annars slående hur de progressiva i USA och vänstern överhuvudtaget fortfarande är väldigt försiktiga i sin kritik av Barack Obama. När den globaliseringskritiska rörelsen under G20-mötet i London sköt skarpt mot de politiska ledarna gjordes undantag för Obama. Och inte ens Noam Chomsky går särskilt hårt fram när han intervjuas av Amy Goodman i Democracy Now - Chomsky har hittills mera skjutit in sig på presidentens val av ministrar och rådgivare. Obama är en demokrat i mittfåran och har egentligen aldrig utgett sig för något annat, säger Chomsky, som menar att det har varit otänkbart för Obama att göra en Paul Krugman eller en Joseph Stiglitz till ansvariga för regeringens ekonomiska politik.

Men stämningen i Obama-fan-land är inte den bästa, skriver Naomi Klein i Guardian. Det är en artikel om hopp och hoppets baksmälla (hopeover, inte hangover) och risken med att hoppas i stället för att ställa krav. Hon får mig att tänka på en scen i Brechts pjäs Galileo där Galileis hoppfulla anhängare sitter och väntar på att Galilei ska komma tillbaka från inkvisitionens domstol där han förhörs om sina vetenskapliga upptäckter. "Ve det folk som saknar hjältar!", säger Galileis unga fans. "Ve det folk som behöver hjältar!", replikerar Galilei som kommer in genom dörren efter att ha vikt sig för påvemakten.

I slutet av sin artikel funderar Naomi Klein över varifrån folks hopp egentligen kommer. Hon kollar i den legendariske journalisten Studs Terkels bok Hope Dies Last och hittar snart ett svar: "Hopp har aldrig sipprat ner. Det har alltid sprungit upp." Och så avslutar hon sin ordlista med begrepp som ska guida de Obama-hoppfulla med att döpa om gräsrötterna till hopprötter (vilket olyckligtvis på svenska rimmar med sopprötter). På engelska:

Hoperoots. Sample sentence: "It's time to stop waiting for hope to be handed down, and start pushing it up, from the hoperoots."

ATTAC synar ACTA

På torsdag klockan sex bjuder Attac Stockholm in till ett möte om ACTA. Amelia Andersdotter, Attac-medlem från Lund och andra namn på Piratpartiets lista i valet till Europaparlamentet, kommer att informera.

ACTA betyder Anti Counterfaiting Trade Agreement och är tänkt att bli ett internationellt antipiratavtal som ska förhindra varumärkesintrång och brott mot upphovsmannarätten. När jag först hörde talas om det tänkte jag: Det här har jag varit med om förut. Än en gång samlas de rika ländernas ledare, stänger dörren om sig och försöker få till ett handelsavtal som passar deras egna intressen. Och än en gång läcker uppgifter om deras förehavanden ut på Internet och en del ministrar får det hett om öronen och försöker värja sig med undanflykter och halvlögner.

Förra gången var det MAI-avtalet - Multilateral Agreement on Investment. Det skulle bli ett investeringsvtal som skulle ge de rika ländernas storföretag fritt fram i andra länder och garanteras att de inte skulle behöva störas av medborgarnas demokratiska ambitioner att med egna lagar forma sina och företagens villkor. Till slut kastade Frankrike in handsken och hela projektet havererade. Det var 1998. Sedan dess har EU förgäves slitit med att få till stånd ett investeringsavtal i de pågående WTO-förhandlingarna.

Den här gången, när det gäller ACTA, var det Japan som lade ett förslag i rikemansklubben G8 2005 och efter olika turer kom de sekretessbelagda förhandlingarna i gång förra året. Drivande uppges USA, Japan, Schweiz, EU och Kanada vara. Övriga deltagare är Australien, Marocko, Syd-Korea, Nya Zeeland, Singapore och Mexiko. Sverige har en observatörsplats. Enligt riksdagsledamoten Max Andersson (Mp) har också "Hundratals amerikanska storföretag fått status som officiella observatörer och har insyn och tillgång till förhandlingarna. Det gäller företag som IBM, Time Warner och Pfizer."

I februari i år började det läcka ut uppgifter. Olika hotbilder har spridits: Läkemedel till fattiga människor kan stoppas. Tullen kan kontrollera resenärers bagage och undersöka mp3-spelare och datorer. Internetoperatörer kan åläggas skyldigheter att se till att upphovsrätten efterlevs på Internet. ACTA kommer att kräva lagändringar och det betyder att riksdagen ställs inför fullbordat faktum när avtalet presenteras.

Som ett brev på posten kom kraven från organisationer, politiker och bloggare att hemlighetsmakeriet ska upphöra. Publiciteten och debatten är omfattande. Svenska regeringen säger att man driver kravet på öppenhet och att EU också gör det. Men andra länder håller emot. Barack Obama har meddelat att han behåller hemligstämpeln med hänvisning till den nationella säkerheten. Störst öppenhet har Kanadas regering visat. De har haft en genomgång och diskussion med "civilsamhället" och deras PowerPointPresentation ligger på nätet. När svenska UDs referensgrupp för extern handelspolitik sammanträder på fredag är ACTA en av punkterna på dagordningen. Attac kommer att vara med på mötet.

I den svenska debatten har kritikerna nästan uteslutande talat om hoten mot den personliga friheten och integriteten och risken för att Internet kontrolleras och teknikutvecklingen hämmas. Intressant nog ser man det inte (med undantag för en att-sats i Miljöpartiets riksdagsmotion) som en fråga där de rika länderna i nord försöker befästa sitt övertag gentemot länderna i syd. Denna aspekt är central för den kandensiske juridikprofessorn Michael Geist, som är en av de främsta auktoriteterna när det gäller ACTA.

Är ACTA det nya WIPO? frågar Geist. Hans resonemang bygger på att de kanadensiska förhandlarna öppet har medgivit att motivet bakom ACTA (förutom problemet med piratversioner och piratkopiering) är att man inte gillar arbetet med en utvecklingsagenda i WIPO, som är det FN-organ som bildades för snart 40 år sedan för att lösa problem inom immaterialrätten genom multilaterala överenskommelser. Geist pekar på det märkliga förhållandet att ACTA-förhandlarna omfattar varken de länder som brukar betraktas som källan till problemet (Kina, Ryssland) eller som offer för det (Afrika när det gäller medicin). Han menar att de rika länderna vill arbeta fram ACTA-avtalet utan andra länders medverkan för att sedan etablera det som en global standard genom bilaterala och regionala avtal. Geist har tydligen gett upp hoppet om att skjuta ACTA i sank för att i stället satsa på WIPO. Han menar att u-länderna står inför valet att antingen hamna vid sidan om och bli helt utan inflytande eller att ställa krav på att utvidga förhandlingsgruppen. Alltså skapa ett slags G20 genom att länder som Brasilien, Argentina, Chile, Indien, Egypten, Sydafrika, Kina och Ryssland deltar på lika villkor. Hur som helst kan vi än en gång - som senast efter G20-mötet i London - konstatera att FN är den stora förloraren.

Det kan också vara på sin plats att notera att ACTA-förhandlare gett uttryck för ambitionen att få ett avtal som går längre än ett redan redan existerande multilateralt handelsavtal om immaterialrätt, nämligen TRIPS, som ingår i WTO. Det är ett hårt kritiserat avtal och många, också liberaler, har undrat vad ett sådant avtal har med frihandel att göra. För sju år sedan kunde man läsa en artikel om TRIPS på Expressens ledarsida som hade rubriken: Slopa WTOs patentregler. Bra idéer ska stjälas.

Här följer nu ett urval av den svenska diskussionen om ACTA.

• Förslaget om ACTA måste ut på remiss. Debattinlägg i Svenska Dagbladet av Erik Josefsson (kandidat, V, till Europaparlamentet), Karl Sigfrid (riksdagsledamot, M) Erik Laakso (socialdemokratisk debattör) Erik Hultin centerpartiet (CenterUppropet.se). Replik från EU-kommissionens talesman i handelsfrågor Peter Power samt replik på repliken.

• Regler för Internet blir fråga för Acta-avtalet. Dagens Nyheter

• Näringsutskottet värnar hemlighetsmakeri. Dagens Nyheter

• Vi jobbar hårt för öppenhet om ACTA-avtalet. Newsmill. Av borgerliga ledamöterna i Näringsutskottet Karin Pilsäter, ordförande (FP), Björn Hamilton (M), Jan Andersson, (C), Mikael Oscarsson (KD)

• Nya ACTA-dokument motsäger uppgifter från riksdagspolitiker. Dagens Nyheter.

• Kritiken växer mot nytt patentavtal. Forum Syd.

• ACTA befaras stoppa läkemedel åt fattiga. Arbetaren.
  

• Riksdagsmotion (M) med Karl Sigfrid som första namn
  

• Riksdagsmotion (Mp) med Max Andersson som första namn
  

• Europaparlamentets resolution den 18 december 2008 om varumärkesförfalskningens inverkan på den internationella handeln