Utan tvivel är man inte klok

Det fanns en tid när Tage Danielsson levde och skickade ut tankar från roten, till exempel den som jag satt som rubrik på det här inlägget. Det var den tid när man kunde läsa honom varje vecka i tidningen Arbetaren som då var något av en spjutspets i kärnkraftmotståndet.

Nu är den tid då Arbetaren skriver att kärnkraften ska avvecklas med förnuft. Jag ska försöka att inte ironisera över detta utan ägna mig åt klokt tvivel och läsa den inte helt glasklara ledaren ett par gånger till. Men mina spontana känslor var tvivelsutan att det är tråkigt att de tongivande klimataktivisterna i Arbetaren, liksom organisationen Klimataktion i sin idémässiga plattform, inte har kommit fram till att ett avståndstagande från svensk kärnkraftsutbyggnad hör hemma också i det politiska arbetet med att avvärja klimathoten. Jag har i alla fall hittills varit övertygad om att elöverskottet från kärnkraften har blockerat, och fortsättningsvis kommer att blockera, en kraftfull utveckling av de förnyelsebara energislagen. Frånvaron av en betydande hemmamarknad är säkert en del av förklaringen till att svensk vindkraftindustri ligger på efterkälken jämfört med Danmark och Tyskland som professor Staffan Laestadius på KTH berättade i P1-morgon 19 februari. Och i dagens faktaspäckade inlägg i Miljöaktuellt skriver de båda forskarna Göran Sidén och Jonny Hylander från Högskolan i Halmstad under rubriken "Satsa på förnybar energi i stället för kärnkraft" bl a:

Vindkraften ger oss idag ett stort exportöverskott. Vi har misslyckats med att skapa en livskraftig industri för tillverkning av vindkraftverk, sannolikt pga. den svaga hemmamarknaden, men vi är en stor underleverantör. Vi säljer t. ex. kullager från SKF, vingmaterial från Diab, gjutgods från Guldsmedshyttan, torn från Malmö och Kristinehamn mm. Vindkraft är en svensk exportsuccé.

Idag har jag också fått ögonen på det senaste pressmeddelandet från Folkkampanjen mot Kärnkraft och Kärnvapen. När jag läser det, och när jag läser artikeln som forskarna i Halmstad skrivit, verkar allting så enkelt. Det är ju självklart att vi ska avveckla kärnkraften! Hur kan någon vara emot det?

Men, som sagt: Utan tvivel är man inte klok. Inte bara Arbetaren utan också Miljöaktuellt och Folkkampanjens pressmeddelande bör läsas ett par gånger om och med kritisk blick.

Näringslivets känsla för grönt

I förra veckan citerade jag vad Johan Galtung sade i en föreläsning som han höll i januari: "Jag har en fruktansvärt misstanke. Det är att vi om några år kommer att utsättas för en kärnkraftspropaganda som vi aldrig sett maken till. De är väl organiserade och vet hur man bär sig åt."

Då hade jag inte förstått hur hårt "de" redan har satsat. Dess bättre har Helle Klein skrivit bra om Nätverket Framtidens Energi både här och här (liksom Resumé som tyvärr inte lagt ut sina artiklar på nätet). Det är Svenskt Näringsliv som finansierar och man har fått med sig både IF Metall och en del kända socialdemokrater, t ex den förre SSU-ordföranden Niklas Nordström, som är anställd på PR-byrån Prime, som bl a jobbar åt kärnkraftlobbyn. Däremot har Elektrikerförbundet och SEKO meddelat att de lämnat sällskapet eftersom de förstått att de höll på att pryda fasaden till en illa dold kärnkraftkampanj. Tonen på nätet är hård. L-O Pettersson (socialdemokrat, tidigare fackförbundsbyråkrat och numera konsult) har redan skrivit om Helle Kleins förlorade heder.

Tyvärr hann Nätverket locka in ABF Stockholm i ett samarbete innan dess chef Göran Eriksson riktigt förstod vad det handlade om. När jag talade med Göran i fredags försökte han inte heller dölja att han tyckte att det nog hade räckt om ABF nöjt sig med att hyra ut lokalen. Han hade också försökt balansera programmet genom att Mikael Karlsson från Naturskyddsföreningen också bjudits in. Moderator blir Carl Tham. Han satt som Folkpartist i kampanjledningen för Linje 2, kärnkraftvännernas trojanska häst under folkomröstningen. Vad han tycker och tänker om kärnkraften idag vet jag inte.

Till mötet i ABF-huset har kärnkraftlobbarna flugit över Patrick Moore från andra sidan Atlanten. Han tillhör en kategori som är särskilt välkommen hos Nätverket Framtidens Energi: Kärnkraftmotståndare som bytt sida. (På en av sina hemsidor toppar Nätverket t ex med Agneta Dreber, tidigare ledande företrädare för Stockholmspartiet, numera VD för Livsmedelsföretagen.) Moore brukar presenteras som en av grundarna för Greenpeace. Han har redan fått en stor artikel publicerad i Upsala Nya Tidning under rubriken Kärnkraften viktigast för klimatet. Han har också gett sitt stöd åt Obamas satsning på kärnkraft i en debatt i Democracy Now!

Jag noterar också att ABF och Kärnkraftlobbyn har var sitt namn på sitt samarrangemang. Hos ABF heter det Hur grön är kärnkraften? Hos Nätverket för Framtidens Energi (som dessutom plockat bort Naturskyddsföreningens ordförande ur sitt program) heter det Hur grön är miljörörelsen?

Som brukligt är bland lobbande kampanjare döljer sig Nätverket Framtidens Energi bakom många ansikten. Till exempel det här och det här och det här.

---

Uppdatering: Helle Kleins inlägg handlar bl a om hur opinionsundersökningar görs och tolkas. Bl a kritiseras Dagens Nyheter. Kritiken uppmärksammades av Medierna i Sveriges Radios Program 1 21 februari. Helle Klein fortsätter debatten i sin blogg.

Statsmakt till salu. En gammal historia.

Boken vid min sida börjar så här.

Den 29 maj 2007 meddelade Sveriges Radios text-tv att den borgerliga regeringen beslutat lägga ned en utredning om privatiseringarna inom sjukvården vilken hade beställts av den tidigare socialdemokratiska ministären. Utredningens slutsatser pekade på att politikernas vision av att privatiseringen skulle komma att gynna ett småskaligt företagande hade kommit helt på skam. Den "avknoppning" av vårdcentraler och andra mindre enheter som var tänkt att förvandla de anställda till egna småföretagare hade i stället resulterat i att ett fåtal storföretag med övervägande utländska ägare tagit över branschen. Därmed hade dessa också försäkrat sig om betydande inkomster via den svenska statens skattemedel.

Några rader längre ner fortsätter författaren:

Det här är en bok om den privatiseringsvåg som svepte över det svenska riket under 1620-talet. Statliga tillgångar som gruvor, skeppsvarv, verkstäder och kungsgårdar arrenderades ut till kapitalstarka privatpersoner vilka gavs möjlighet att driva verksamheten vidare för sin egen vinning. Men privatiseringarna stannade inte där: även skatteuppbörd, tullar och andra statliga inkomster fördes över i privata händer som ett led i försöken att effektivisera den statliga sektorn.

Boken heter Statsmakt till salu och författaren Mats Hallberg är fil dr i historia. I sin uppskattande recension i Svenska Dagbladet i måndags skriver Håkan Arvidsson bl a:

Mats Hallenbergs bok är intressant på flera sätt, men kanske i synnerhet eftersom han tar det för en historiker djärva greppet att jämföra dåtid och nutid. I ett avslutande kapitel diskuterar han dagens privatiseringsvåg i ljuset av 1600-talets erfarenheter.

Hallenberg är naturligtvis medveten om de grundläggande skillnaderna mellan nu och då. 1600-talets svenska stat var en militärstat, vilket inte ens med bästa vilja kan sägas om dagens svenska samhälle. Det är en välfärdsstat som levererar ett stort utbud av nyttigheter till medborgarna. Det innebär givetvis en betydande skillnad.

Men när det kommer till kritan är den helt grundläggande uppgiften en och densamma, nämligen att ge skydd åt medborgarna även om dagens beskydd handlar mer om social trygghet, om skola, vård och omsorg.

Ytterst sett är emellertid maktproblemet detsamma. Medborgarna betalar sina skatter i övertygelsen om att de skall få något tillbaka, att de för sina dyrt förvärvade slantar får sjukvård, utbildning och en pension de kan leva på. Blir det för många mellanhänder uppstår misstanken att man betalar för andras berikande och den misstanken är svår att skingra, eftersom makthavarna genom mellanhänderna avhänder sig den omedelbara kontakten med medborgarna.

Den gången var det Gustav II Adolf som var privatiseringsivrare. Axel Oxenstierna var inte glad åt det hela. Men, skriver Arvidsson

Bondemissnöjet spred sig i bygderna och blev så småningom så stort att Oxenstiernas återhållsamma linje framstod som mer förnuftig och mot slutet av 1630-talet avvecklades privatiseringspolitiken definitivt inom skatteuppbörden.

Ett nytt grönt kontrakt för Sverige?

Jag har anmält mig till den här tvådagars-konferensen på Stockholms universitet 9 - 10 mars. Det går fortfarande (fram till 27 februari) att göra det men arrangörerna har meddelat att det inte är så värst många platser kvar. Kolla här.

När jag ser ordet trippelkris och ser den där figuren tänker jag på Susan Georges Schumacher-föreläsning som jag tidigare skrivit om. Där sa hon bl a

Problemet är att i vår värld har saker och ting kopplats samman på ett så olycksbringade vis att människors villkor förvärras och planeten skadas på ett ohjälpligt sätt. Detta yttrar sig nu i tre samtidiga kriser: den sociala - med en oacceptabelt utbredd fattigdom och en lika oacceptabel koncentration av rikedom –, den finansiella och den ekologiska – med global uppvärmning och klimatförändringar.

Jag misstänker att konferensen på Stockholms universitet inte har samma politiskt radikala utgångspunkter som Susan George - jag är till exempel pessimistisk nog att tro att "ekonomi" i mars-konferensen skjuter in sig mera på tillväxtproblem än på världens fattigdom och välfärdsklyftor. Hoppas jag har fel! Listan på föreläsare innehåller i alla fall många intressanta namn. t ex Johan Ehrenberg, Christer Sanne (som skrivit Keynes barnbarn), Isa Lövin (som skrivit Tyst hav) och Göran Bryntze och Karin Smith Svensson (två kärnkraftmotståndare av rang).

Här några citat ur programpresentationen.

• Kan ett nytt grönt kontrakt för Sverige ta oss ur den ekonomiska krisen samtidigt som landets energi- och miljöproblem får en mer hållbar lösning?
  

• Ett nytt grönt kontrakt skulle kunna baseras på flera tänkbara ingredienser, till exempel en ny politik för innovationer och införande av ”grön” teknik, skapandet av en för miljön gynnsam upphandlingspolitik och nytänkande i form av miljökostnader för beräkning av tillväxt.

• Det första blocket (som hålls förmiddag och tidig eftermiddag dag 1) syftar till att kartlägga den rådande krisens orsaker och omfattning.
  

• Det andra blocket (eftermiddag och senare plenum under dag 1) kommer att diskutera och analysera hur vi kan ta oss ur krisen och hur ett nytt grönt kontrakt skulle kunna skapas.
  

• Konferensens tredje och sista block (dag2) kommer att ägnas åt att diskutera hur ett sådant grönt kontrakt skulle kunna implementeras.

Klimathot och kärnkraftpropaganda

Har börjat göra dagliga promenader medan jag lyssnar på föreläsningar av Johan Galtung. Internet och mp3-spelare är en fantastisk kombination. För en månad sedan talade han under rubriken Six World Conflicts In Search Of Solutions på London School of Economics and Political Science. Ute i skogen i förmiddags blev jag stående och spetsade öronen när han sa följande:

- Jag tillhör inte dem som är övertygade om att den globala uppvärmningen helt har åstadkommits av människor. Det pågår en process med smältande glaciärer som startade efter istiderna för tusen och åter tusen år sedan. Om det beror på jordens rotation eller ökad fusionsaktivitet i solens kärna är frågor som är värda att diskuteras. När haven värms upp frigörs koldioxid - det är inte bara så att haven värms upp när människor producerar koldioxid. Det kan vara fråga om ett ömsesidigt orsakssamband.

- När jag frågar specialister hur mycket av uppvärmningen som orsakas av människor och hur mycket som är naturhistoria varierar svaren på frågan om människans bidrag från 99 procent till 3 procent. Dessa människor kallar sig vetenskapsmän. Om svaren varierat mellan 52 och 55 procent hade jag kunnat acceptera det. Men om vi inom socialvetenskapen hade arbetat med sådana variabler hade vi antagligen med rätta dömts ut. Gott folk - vi är utsatta för något slags humbug på det här området. Dess sanna väsen vet jag inte och jag vill inte på något vis bagatellisera problemet. Jag säger inte heller att om det visar sig att människan är orsaken till enbart toppen på det sjunkande isberget - att vi då inte ska göra något. Jag vill bara veta sanningen.

- Men jag har en fruktansvärt misstanke. Det är att vi om några år kommer att utsättas för en kärnkraftspropaganda som vi aldrig sett maken till. De är väl organiserade och vet hur de ska bära sig åt. Läs vad Al Gore skrev som vicepresident! Ni kan själva ta reda på det. Det är mycket intressant.

Det råkade dessutom vara så att jag före Galtung-föreläsningen hade lyssnat på en intervju med en person som arbetat i Al Gores närhet. Det var fysikprofessorn Edgar Moniz som var biträdande energiminister i Clinton-administrationen. Intervjun med Moniz gjordes 2006 med anledning av en stor satsning på kärnkraftfrågan i Scientific American. Artikeln introducerades så här: "En trefaldig ökning av kärnkraften skulle kunna bidra betydligt till att avvärja klimatförändringarna genom att undvika utsläpp av en till två miljarder ton kol om året." Det gick inte att ta miste på vad den förre Clintonministerns hjärta klappade för.

Nu ska jag försöka syna Al Gore. Johan Galtungs konspirationsteorier finns det anledning att ta på allvar. 1980 sa han att Sovjetunionen skulle falla samman inom tio år.

Kampen går (inget) vidare

Ett av mitt livs största politiska nederlag led jag den 23 mars 1980. Det var då svenska folket röstade om kärnkraften och en mycket stor majoritet av väljarna, 77,8 procent, sa att de ville avveckla den. Jag var en av dem och jag var inte glad. Varför? För att jag befann mig i ett mycket tvivelaktigt sällskap.

En majoritet av dem som ville avveckla kärnkraften ville nämligen göra det med förnuft. Det var så socialdemokraterna och LO marknadsförde Linje 2 som var deras sabotage mot omröstningen genom att förhindra att den blev ett val mellan ja och nej. Då, i mars 1980, var tio kärnkraftverk klara. Nu fortsatte utbyggnaden av ytterligare två. I Forsmark jublade man.

Linje 3, som ville avveckla kärnkraften på 10 år, försökte dämpa besvikelsen under valvakan genom att dela ut ett nytt kampanjmärke. Det fina solmärket skulle ersättas av ett nytt som visade att vi minsann inte gett slaget förlorat. "Vi är ett träd med djupa, djupa rötter/ Aldrig, aldrig ger vi upp".

Men kampen gick inget vidare. Det visade sig nämligen med tiden att mitt sällskap i Linje 3 också var tvivelaktigt. Där var förstås först och främst en massa centerpartister. Men vid min sida, bland kärnkraftmotståndarna i den nationella styrelsen för Linje 3, satt också ordföranden i Kristdemokraternas Ungdomsförbund. Han hette Mats Odell och gjorde under rubriken Vännen Olofsson har fel offentlig avbön i Svenska Dagbladet 2005.

Men nu har som bekant vännen Olofsson inte längre fel. Hennes bedrägeri i kärnkraftfrågan är ett sabotage mot demokratin som är fullt i klass med det som socialdemokraterna ägnade sig åt när de skapade Linje 2. Jag trodde faktiskt inte att hon skulle kunna genomföra det. När hon den 4 februari samlade partiets riksdagsgrupp till hemligt möte för att vinna dess tystnad och lojalitet frågade Ekot i Sveriges Radio riksdagsledamoten Sven Bergström vad han tyckte när han var på väg in för att smaka på partipiskan:

- Det ska inte bli några nya reaktorer i gamla skal. Vi ser tillräckligt mycket av det elände man har i Finland med fördyrade kostnader och många års förseningar. Och den nya administrationen i USA med Obama i spetsen satsar kraftfullt på vind och sol. Inte ett knyst om kärnkraft.***

Alltså inga nya kärnkraftverk? undrade reportern en gång till.

- Nej, det hör verkligen forntiden till, svarade Bergström.

Bravo, Sven, tänkte jag. Nu blir det ett herrans liv i Centerpartiet.

Men det blev det alltså inte. När Maud Olofsson framträdde inför partiets 400 kommunalpolitiker någon dag senare var det bara någon enstaka förtroendevald som stack ut hakan. Skamlöst förklarade partiledaren att det är så här det går till i förhandlingar. Det är bråttom och man kan inte jämt gå tillbaka och fråga. Man måste visa ledarskap och ta beslut på egen hand. Miljöminister Andreas Carlgren var inte mycket sämre när han helt frankt sa att det skulle ha blivit ett helt annat beslut om man tillämpat en demokratisk ordning i partiet. Och på Sveriges radios hemsida kom kvittot på att manipulatörerna haft framgång:

Maud Olofsson hyllades av partiet
En rörd Maud Olofsson fick idag stående ovationer vid Centerpartiets kommundagar i Visby. 95 procent av energuppgörelsen är enligt Maud Olofsson centerpolitiska energimål och ”kärnkraften får vi leva med ett tag till”.

Jag känner hur en trettio år gammal sorg väcks till liv. Högervindarna är verkligen starka. Dessvärre är de också förnyelsebara. Men uthålliga? Nej!

PS.

*** Tyvärr har Sven Bergström fel om Obamas energiprogram. Obama kallar sig kärnkrafts-agnostiker och i hans ekonomiska stimulansprogram får kärnkraftkapitalet en hel del dollar. Se här.

"Du kan väl ta ett återfall?"

Min vän L har en nykter samhällssyn, mycket tack vare att han studerar Boulevardpressen varje vecka. Boulevardpressen är det som en annan av mina vänner, JE (som har en om möjligt ännu nyktrare samhällssyn), med ett sammanfattande namn brukar beteckna Arbetaren, Flamman, ETC, Internationalen, Folket i Bild och Fria tidningen.

Det är länge sedan JE gick över till Svenska Dagbladet men min vän L kämpar fortfarande med sitt DN-beroende. "Jag fick ett återfall i veckan", erkände han när vi träffades i lördags. För en tid sedan hade han och hans sambo sagt upp prenumerationen. Men nu hade en försäljare från DN ringt och fått honom att tacka ja till en månads komma-tillbaka-till-DN-prenumeration. Sedan hade det blivit familjeråd där hemma och han förstod snart sitt eget bästa. Alltså avbeställde han DN. Den nya prenumerationen kom att vara en dag.

- Man får inte återfall, sa jag, som har en del bekanta som är aktiva inom Anonyma Alkoholister. "Återfallen tar man."

Sedan pratade vi om allt mellan himmel och jord. Jag kom att nämna Anonyma Socialister. L kände inte till dem och jag sa att det är så det ska funka. Det är en underjordisk rörelse.

Ändå kunde jag inte låta bli att prata om Bosse Ringholm och socialiseringen av bankerna. Jag uttryckte en förhoppning om att Bosse Ringholm skulle dyka upp på nästa möte med Anonyma Socialister och erkänna att han frestats av finanskrisen att till nästa partikongress skriva en motion om att socialisera de svenska bankerna.

Det jag skriver om Ringholm är baserat på en sann historia. Den utspelades, för att citera en riktig insider

"på den tiden då Studentförbundet och SSU ville socialisera bankväsendet. Det var ytterst nära att detta också blev den socialdemokratiska partikongressens beslut."

Sedan talade L och jag återigen om allt mellan himmel och jord. L ville veta när jag tänkte skriva något på min blogg. Det är ju evigheter sedan jag gjorde det.

- Frågan kan inte besvaras, sa jag. Den är existentiell.

- Du kan väl ta ett återfall, sa L.

Och varför inte? Sedan kan jag väl ta upp saken nästa gång vi träffas i Anonyma Narcissister.