Lördag i London med rödgrön radikalism

Jag har nyss kommit in på mitt hotellrum. Paraplyet i handen, kall om fötterna och allmänt blåfrusen. Put People First, den första stora manifestationen mot nästa veckas G20-möte här i London, är över. Var det bra? Ja, det var det. Det var mycket bra.

Folk började samlas nere vid Themsen, på Victoria Embankment, vid 11-tiden och en timme senare startade marschen. Halv tre inleddes "rallyt" i Hyde Park som var demonstrationens slutpunkt. När detta möte hade pågått en och en halv timme och en rad talare framträtt hade hela demonstrationståget ännu inte kommit fram. Polisen uppskattar antalet deltagare till 35.000. Hela dagen har präglats av gott humör. Ett slags munter upprorsstämning trots dåligt väder och den allvarliga politiska bakgrunden. Guardian levererade snabbt ett bra referat och Ekot i Sveriges Radio bevakade på plats. Söker man på Put People First på Youtube får man också en del bra napp.

Dagens demonstration hade en väldigt tydlig inrikespolitisk profil - salvorna som avlossades mot Gordon Brown var många och skarpa. Men samtidigt hör den helt klart hemma i de tio senaste årens serie av manifestationer och aktioner för global rättvisa. Min egen erfarenhet av dessa demonstrationer är mycket begränsad men jag är övertygad om att dagens mobilisering var i bästa mening mera rödgrön än sina föregångare. Klimathotet och finanskrisen har gjort det närmast självklart att förena försvaret för ekosystemen med en radikal och konkret kritik av kapitalismen.

Detta framgick inte minst när Susan George tog scenen i besittning på Hyde Park. Hon är enastående i sin förmåga att förena politisk retorik och intellektuell analys - sedan hon framfört hälsningar till mötet från Attac i 16 olika länder (där Attac Sverige också ingick) klarade hon av att på fyra minuter göra en snabbversion av sitt "program" för en grön keynesianism: de sociala, ekologiska och ekonomiska kriserna hör samman - låt oss nu använda finanskrisen till att ta itu med samtliga. Börja med bankerna: de är våra och de ska användas till det människor behöver för att leva ett gott liv. En global välfärd kräver också internationell beskattning och så förstås adjöss med skatteparadisen. Det var en fröjd att känna hur folk följde hennes tankegångar och gång på gång applåderade hennes slutsatser. Överhuvudtaget var pärlbandet av korta anföranden i Hyde Park mycket väl genomfört. Tekniken fungerade, folk lyssnade hela tiden och trots regnskurarna ledsnade vi inte.

När jag tidigare på dagen stod nere vid Themsen och följde demonstrationståget från början till slut häpnade jag också över det stora inslaget av fackföreningar från hela landet. Samtidigt var det i dessa avdelningar, där det fanns gott om klassiska fackliga standar från säkert hundra år tillbaka i tiden, ett myller av småplakat som krävde t ex Climate Justice! och Ut ur Irak och Afghanistan! Jag tror att brittiska LOs generalsekreterare, Brendan Barber, har rätt när han hävdar i Guardian att det aldrig tidigare funnits en så bred koalition som gått samman med ett direkt budskap till världens ledare.

Men räcker det att ställa krav på dagens politiska ledare? Naturligtvis inte. Därför betonades gång på gång, inte minst av mötesledaren, Tony Robinson (eller här!) att vi själva måste vara alternativet. Så jobbigt är det! "Så åk nu hem, sov gott i natt - och i morgon: organisering! Vi har en lång strid framför oss och den ska vi vinna!"