Walden Bello om G20: Ska ni verkligen köpa en begagnad bil av den mannen?

En av de mest intressanta och radikala rösterna i det globaliseringskritiska civilsamhället tillhör Walden Bello. Han är professor i sociologi och aktivist, hemmahörande i Filippinerna. Han är ett av de tunga namnen i Focus on the Global South, en organisation som han var med om att grunda 1995 och som framför allt är verksam i Thailand, Filippinerna och Indien. Organisationen samarbetar med Chulalongkorn University, ett av Thailands mest prestigefyllda universitet, med målet att motverka den företagsstyrda globaliseringen, nyliberalismen och militariseringen. Walden Bello fick Alternativa Nobelpriset 2003 och har flera gånger framträtt i Sverige med Olof Palmes Internationella Center som värd.

I förra veckan diskuterade han det kommande G20-mötet i London med Gert-Jan Koopman som är direktör för Generaldirektoratet Näringsliv i EU-kommissionen. Mötet ordnades i Bryssel av TNI och kan ses på nätet.

Det får mig att tänka på konfrontativ dialog. Detta uttryck användes flitigt av det nyfödda Attac inför EUs toppmöte i Göteborg 2001 men begravdes sedan mer eller mindre i det som kom att heta Göteborgskravallerna. Denna dialog var tänkt som ett pedagogiskt och politiskt instrument som inte skulle dölja motsättningar i pratbubblor och osund enighet utan i stället göra dem tydliga och mobilisera människor för radikala alternativ. En annan värld är möjlig! Men i stället har vi sedan länge en situation där makten och dess kritiker talar i skilda rum och sällan eller aldrig möter varandra. Men när Bello och Koopman nu faktiskt satt i samma rum möttes för en gångs skull två röster från skilda politiska världar och vi får en chans att syna den avgrund som skiljer dem åt. Ordföranden under mötet, Guardian-journalisten David Gow, var också tydligt upplivad av det som hände. I sin tidning skrev han om en "Krisdiskussion som spred ett ljus genom dimman".

Bello återanvände i diskussionen den fråga som en gång ställdes om Richard Nixon: Vill ni verkligen köpa en begagnad bil av den här mannen?

Mannen i det här fallet är vad Bello med en ordlek som anspelar på IMF (Internationella Valutafonden) kallar för FMI (Failed Multilateral Institutions). I detta sällskap pekar han särskilt ut G20 som bildades efter Asienkrisen 1997 för att komma till rätta med kriserna i ekonomin men som svalde storföretagens mantra om att marknaden reglerar bäst sig själv. Andra FMI som Bello pekar på är FSF (Financial Stability Forum), Baselkommittén, WTO med dess havererade Doharunda och så naturligtvis IMF med dess "närmast feodala maktstruktur". G20 är en informell maktgruppering som representerar dem som skapat den nuvarande krisen och den saknar legitimitet inför världens befolkning. Bello jämför med Bretton-Woods där 44 länder deltog under pågående krig och där man lade stor vikt vid legitimiteten och det formella, inklusive kopplingen till det framväxande FN. Att man under en dag i London med G20 (som ibland tycks likna en valkampanj för Gordon Brown) ska kunna uträtta det man i Bretton Woods åstadkom på 31 dagar är för Bello en absurd idé. Han vill se en regelrätt utlyst FN-session som tar sig an kriserna.

Och den begagnade bilen som dessa FMI försöker sälja till oss? Det är, menar Bello, den gamla vanliga globaliseringen, det vill säga en neoliberal ekonomi som vidgar fattigdomsklyftor, skapar sociala och ekologiska kriser och bara förvärrar klimathotet. Hans analys grundas i övertygelsen om att den rika världens ekonomier vid 1970-talets mitt gick in i en överproduktionskris efter en exempellöst lång period av hög tillväxt. Man letade efter nödutgångar och satsade på globalisering, nyliberalism och produktion av fiktiva finansiella värden - med dagens alla kriser som följd. Och nu vill krisens konstruktörer att vi ska färdas vidare med det här livsfarliga åket - bara dom har fått fixa till det här problemet med smörjoljan. Man reducerar alltså, i Bellos ögon, de olika kriserna till en fråga om att bättre reglera det finansiella systemets mekanismer.

Hur reagerade då Gert-Jan Koopman, direktoriatdirektören från EU-kommissionen, på Walden Bellos kritik?

Koopman menade att han kunde instämma i mycket men att Bellos frågor till stor del var långsiktiga och att de akuta (historiskt unikt allvarliga!) problemen måste prioriteras. Han ville också korrigera bilden av EU som han menade var alltför negativ och hänvisade till Kommissionens kommunikation 4 mars om ekonomisk återhämtning (som finns på svenska här). Men tidvis blev avgrunden mellan debattörerna mycket tydlig, t ex när det gäller den så kallade frihandeln och inställningen till Doha-rundan eller när Bello till och med ifrågasatte den heliga tillväxten: Vad som måste ske är en radikal minskning av konsumtionen och de europeiska politiska politikerna måste ha modet (vilket de inte haft hittills) att säga att man skapar en stor medelklass som ägnar sig åt överkonsumtion. Nationella program måste skapas som begränsar konsumtionen då det gäller transporter, energi och industriell tillverkning och som ändrar fördelningen av konsumtionen så att den blir moraliskt försvarbar.

I en intervju längst ner på sidan (det femte filmklippet) gör Bello en mycket intressant betraktelse över diskussionen med Koopman och han beskriver den faktiskt som en ganska lyckad konfrontativ dialog: "Vi försökte göra en helhetsanalys och vi möttes av ett försök att fragmentisera den och jag tror att de närvarande uppfattade detta mycket väl."