På väg mot London: Skatteparadisen (1)

Innan jag somnade igår kväll bestämde jag mig för att jag ska använda första etappen av min tågresa till London till att lära mig litet mer om skatteparadisen. Sedan drömde jag hela natten om hur jag diskuterade skatteparadis med Johan Sanne, en av ledamöterna i Attac Sveriges Gemensamma Arbetsgrupp. Det berodde förstås på att han igår skickade mig ett mejl som lät förstå att självaste Världsbanken nu ska reda ut saken.

Ja, så har det blivit: "Alla" talar om skatteparadisen och tycker att de är förfärliga. Igår i Svenska Dagbladet hette det till exempel att Gordon Brown siktar mot fyra globala genombrott under G20-mötet och att ett av dem lyder:"Det första övergripande ingreppet mot skatteparadisen."

Och för bara någon vecka sedan överraskade DN med en åttaspaltig rubrik om riskkapitalister som gömmer undan pengar i en storleksordning som får gänget med bonusdirektörer att verka som rena farmarlaget. På Ekonomidelens förstasida publicerade DN fyra jättestora bilder på namngivna karlar - det enda som saknades var rubriken WANTED! Inuti fanns dessutom en stor pedagogisk bild av hela flödet (avloppet, kanske är ett bättre ord) och gissa om våra pensionspengar är inblandade. Tyvärr är de inlagda texterna på nätet inte lika effektfulla som uppslagen i papperstidningen.

Mina självstudier här på tåget inledde jag med att kolla senaste nytt hos det förträffliga TJN Tax Justice network - nätverket för en rättvis beskattning. De försåg mig genast med två "goda" nyheter.

Den ena handlade om en rapport som för första gången kartlägger omfattningen av de största multinationella företagens dotterbolag i olika skatteparadis. Det hade börjat med en tidigare undersökning i USA som visade att 83 av de 100 mest vinstrika multinationella bolagen i USA år 2007 hade dotterbolag i skatteparadis eller under sekretessbelagda regelverk (secrecy jurisdictions*)

Nu har TJN tillsammans med Alternatives Économique i Frankrike och SOMO i Nederländerna gjort en motsvarande undersökning av 97 av de största företagen i Storbritannien, Nederländerna och Frankrike. Alla utom ett hade dotterföretag i skatteparadis eller under andra sekretessbelagda regimer. I både USA och de europeiska länderna är det bankerna som har överlägset flest mörklagda dotterföretag. Listan toppas av Citigroup (USA), Barclays (England), Paribas (Frankrike) och ING (Nederländernba).

TJN gör bland annat följande kommentarer:

• Det har varit mycket svårt att få fram dessa uppgifter, särskilt i England, men det har aldrig tidigare varit möjligt.
  

• Resultatet bekräftar vilka enorma kunskaper om världens ekonomi som vi saknar.
  

• Denna kunskap kan bli tillgänglig för oss om företagen tvingas redovisa globala bokslut "land för land" med uppgifter om vilka dotterföretag som är verksamma i vilka länder och vilka vinster och förluster verksamheten genererat.
  

• Denna "land för land"-redovisning, som föreslagits av Action Aid, Christian Aid m fl, kan också avslöja omfattningen av det kapital som utvecklingsländerna går miste om genom den nuvarande ordningen. Christian Aid uppskattar beloppet till 160 miljarder dollar.
  

Genomläsningen av TJNs rapport för tankarna till den bild av banksystemet som växte fram när jag, en smula drabbad av hybris, i början av hösten trodde att jag var på väg att förstå "det hela". Den övergripande bilden, själva löpsedeln som så att säga skulle sälja in mina nya insikter om finanssystemet hos läsarna, hade tre ingredienser:

1: Den vanliga banken. Den kan vi besöka och ibland träffa människor i. Där finns det oftast vanliga pengar. Verksamheten är någorlunda reglerad.

2: Skuggsystemet. Det opererar så att säga bakom ryggen på den (oftast) vänliga personalen på den vanliga banken. Numera känner nästan alla till skuggsystemet men ingen förstår sig riktigt på det, än mindre kan någon styra eller kontrollera det. Regleringen är minst sagt bristfällig.

3: Skatteparadisen. Se ovan och nedan.

Den viktiga insikten, tyckte jag, var att förstå att de här tre systemen ingår i ett gemensamt omlopp, det så kallade finanssystemet, som den oefterhärmlige Mats Odell stått i riksdagen och kallat vårt samhälles mest produktiva.

Sedan, när det lackade mot jul, måste jag ha fått annat att tänka på. Jag fortsatte i alla fall inte mina bankstudier. Men jag minns hur LO-ekonomen Dan Andersson, i den första krisdiskussionen någon månad före sin pensionering, öppnade sitt inlägg med typ: "Vi behöver inte en moraldiskussion där Anders Borg säger att folk är giriga. I stället behöver vi inse vad som är fel i det globala ekonomiska systemet." Men vi vet alla, inte minst Dan Anderssons dåvarande chef Wanja Lundby-Vedin, vad som sedan hände.

I början av det här inlägget skrev jag att Tax Justice Network hade två pinfärska och "goda nyheter". Till den andra får jag återkomma. Tåget är redan i Alvesta.

* platser som avsiktligt skapar regleringar som i första hand ska kunna utnyttjas av dem som inte bor där och som underminerar lagstiftning och regleringar som gäller i "skatteflyktingarnas" egna hemländer. Det hela backas upp av lagstiftning som gör det omöjligt att identifiera dem som från utsidan utnyttjar det regelverk som tillrättalagts för dem.