Igår fick jag ett mejl med en fråga från en av alla oss som bildade Attac Sverige för snart åtta år sedan.
- Varför talar ingen om Tobinskatten?
Eftersom det offentliga minnet är kort börjar jag med
Detta har hänt
1997 härjade Asienkrisen.
I le Monde diplomatique skriver då tidningens chefredaktör att ”Globaliseringen av kapitalet håller på att försätta folket i ett tillstånd av allmän otrygghet. Den kringgår och ignorerar nationerna som instanser för för demokrati och garanter för det allmännas bästa.”
Sedan skrev han:
”Varför inte skapa den världsomfattande medborgarrättsrörelsen Attac, för införandet av Tobinskatten till förmån för medborgarna? I samarbete mellan fackförbund, kulturföreningar, sociala rörelser och miljöorganisationer skulle den kunna fungera som en fenomenal medborgerlig påtryckningsgrupp”
Tidningens ledare gav upphov till en folkstorm och franska Attac bildades. I flera andra länder följde vi efter. Attac Sverige bildades i ABF-huset i Stockholm på nyåret 2001. Alla fick inte plats. Långa köer bildades på Sveavägen utanför. I talarstolen där inne stod dåvarande handelsministern Leif Pagrotsky (s)och välkomnade den nya organisationen.
Attac ingår i den globala rörelsen för rättvisa och demokrati. Rörelsen samlas under ett stort NEJ till en värld där nationella regeringar och globala institutioner bortom medborgarnas insyn och demokratisk kontroll lägger världen till rätta efter storföretagens intressen. Rörelsen säger i stället JA till att En annan värld är möjlig – en värld där inte minst de skenande finansspekulationerna har hejdats.
Och Tobinskatten var alltså ett konkret och symboliskt förslag ur denna snabbt växande folkrörelse. Tobinskatten hamnade på den politiska agendan. Riksdagens finansutskott ordnade ett offentligt utskottsförhör. Klas Eklund ryckte ut från SEB och sågade förslaget med sedvanlig pedagogisk bravur
Och vem talar i dag om Attac och Tobinskatten?
P3-nyheterna i Sveriges Radio igår talade om Attac i två minuter och Niklas Olin fick faktiskt litet medhåll från ekonomiprofessor Lars Calmfors.
En geolog från Uppsala som sitter i riksdagen för Vänsterpartiet tar upp Tobinskatten när han frågar finansminister Anders Borg vad denne tänker göra ”för att säkerställa det demokratiska inflytandet och kontrollen över finanskapitalet?”
Och redan den 29 september frågade faktiskt Gotlands Tidningar ”Är det dags för en Tobinskatt?” .
För att inte tala om Sarpsborgs Arbeiderblad som tio dagar tidigare publicerade en artikel under rubriken Attac mot finanskrisen
Men allvarligt talat
både Tobinskatten och Attac befinner sig i detta förvirringens mörkler långt från ljuset under gatlyktan där de stora massmedierna söker efter sanningen hos dem som ställt till med eländet. Vi kan alltså fortsätta att tänka tämligen ostört i maktens skugga.
Min egen första tanke om Tobinskatten när den nu förs på tal är att den faktiskt riktade sig mot valutahandeln. Och den kris vi nu är mitt uppe i är väl inte orsakad av valutahandel?
Jag mejlar min fråga till Lars Pålsson Syll, professor på Malmö Högskola, som talade om Tobinskatten när jag var på Attacs och LO:s gemensamma sommarläger på Brunnsviks folkhögskola 2003. Svaret kommer snabbt:
tobin fick sin ide från keynes,
som i General Theory talade
om en skatt på finansiella transaktioner. idag är det en sådan keynesskatt som behövs. dagens kris har inget med valutaspekulation att göra.
beste hilsen,
lars
I ett andra mejl får jag veta att han också skrivit om saken på Newsmill. Jag citerar:
”Men vad kan man då göra för att minimera risken för framtida kriser? Finansmarknadens aktörer genererar kostnader som de inte själva står för. När vår tids främste nationalekonom, John Maynard Keynes, efter börskraschen 1929 förespråkade införandet av en allmän finansmarknadsskatt var det för att han menade att marknaden då får stå för de kostnader som dess instabilitet, obalanser och störningar ger upphov till. De som i sin vinsthunger är beredda att ta onödiga risker och varaktigt skada samhällsekonomi måste själva vara med och betala notan. Det svider. Och det ska det göra om läxan ska läras.
Jag tror att vi måste inse att vi inte både kan ha tårtan och äta den. Så länge vi har en ekonomi med oreglerade finansiella marknader kommer vi också att få dras med periodiskt återkommande kriser. Det innebär inte att vi bara ska sitta med armarna i kors och vänta på att ovädret drar vidare. En Keynesskatt på finansmarknaden, skärpta regleringar och ökad transparens kan aktivt bidra till att på sikt minska riskerna för kostsamma finansiella systemkriser. ”
Kanske ska man ta en titt i Keynes gamla bibel? Ja, det får bli ännu ett besök på biblioteket. I förbifarten lånar jag också Kenneth Hermeles ”Det Globala Kasinot - och dess kritiker från Keynes till Tobin”.
Och i kväll träffas vi i Attac Stockholm. Det känns bra.
14 oktober 2008
10 oktober 2008
Låt oss tala om skuggsystemet!
I början av veckan lärde jag mig att det finns något som kallas centralbankernas bank. Den ägs av 50 centralbanker, däribland den svenska. Den har så att säga en viss tyngd.
I sin senaste årsrapport, från den 30 juni, säger den att tillståndet i världens finanscentra är värre än någonsin efter andra världskriget. Ok, det har vi förstått. Men så kommer det: En av orsakerna till detta kristillstånd är något man kallar the shadow banking system.
Det låter nästan litet poetiskt, men lägg märke till att det här är inte retorik. Begreppet avser något som i högsta grad existerar. I det engelska språket är begreppet etablerat. The shadow banking system är institutioner som är en del av bankvärlden men som ändå inte är banker. Det betyder att de inte regleras som banker och inte har samma inbyggda säkringar som banker. De verkar bortom demokratin och är givetvis ett hot mot demokratin.
Centralbankernas bank skriver nu i sin årsrapport, översatt till väldigt ren svenska, att detta shadow banking system har varit så förbannat påhittigt att ingen jävel längre kan förstå sig på det.
Centralbankernas bank säger också, fortfarande översatt till väldigt ren svenska, att man inte för sitt liv kan förstå hur detta shadow banking system har kunnat få skena iväg på det här viset och svämma över alla bräddar utan att en enda politiker ställt sig upp och ropat hallå men för helvete!
Men tyvärr skriver inte centralbankernas bank på ren svenska. Det gör, uppriktigt sagt, nästan ingen av dem som ”analyserar” den pågående krisen. Nu har jag i flera dagar brottats med en text som Anton på Attac Sveriges diskussionslista tipsat om. Det var den texten som gjorde att jag hamnade i årsrapporten från centralbankernas bank och upptäckte att det finns något mycket viktigt och farligt som heter the shadow banking system och som inte ens har ett svenskt namn. Jag ska försöka slita vidare med den där texten och alla skumma gränder som den leder mig in i.
Men det kommer att ta tid. De främmande orden reser sig som en mur framför mig. Jag väljer ut tre av dem och mejlar Klas Eklund på SEB för att få hjälp med översättningen. En timme senare kommer svaret. Klas Eklund känner förstås till existensen av the shadow banking system. Han skriver att han brukar kalla det för skuggsystemet och sedan förklara vad han menar.
Låt gå för det, tänker jag. Låt oss tala om skuggsystemet och låt oss göra det på ett sådant sätt att vi förstår vad vi talar om.
Sedan googlar jag skuggsystemet och får sju svar. De flesta handlar om annat än finanskriser fast ett av dem länkar i alla fall till ett dokument från den svenska Riksbanken. Det är en nyskriven text med rubriken Likviditetsrisk i banksystemet. Inte precis på den renaste svenska. Det är en hel del tal om värdepapperisering och principal-agent-problem, om SIV:ar och ABCP-marknad. Men vid ett tillfälle i den 13 sidor långa texten dyker plötsligt ordet skuggsystemet upp. Utan förvarning och helt naturligt. Typ: "det där skuggsystemet, ni vet".
Inte fan vet vi. Men saken måste utredas.
I sin senaste årsrapport, från den 30 juni, säger den att tillståndet i världens finanscentra är värre än någonsin efter andra världskriget. Ok, det har vi förstått. Men så kommer det: En av orsakerna till detta kristillstånd är något man kallar the shadow banking system.
Det låter nästan litet poetiskt, men lägg märke till att det här är inte retorik. Begreppet avser något som i högsta grad existerar. I det engelska språket är begreppet etablerat. The shadow banking system är institutioner som är en del av bankvärlden men som ändå inte är banker. Det betyder att de inte regleras som banker och inte har samma inbyggda säkringar som banker. De verkar bortom demokratin och är givetvis ett hot mot demokratin.
Centralbankernas bank skriver nu i sin årsrapport, översatt till väldigt ren svenska, att detta shadow banking system har varit så förbannat påhittigt att ingen jävel längre kan förstå sig på det.
Centralbankernas bank säger också, fortfarande översatt till väldigt ren svenska, att man inte för sitt liv kan förstå hur detta shadow banking system har kunnat få skena iväg på det här viset och svämma över alla bräddar utan att en enda politiker ställt sig upp och ropat hallå men för helvete!
Men tyvärr skriver inte centralbankernas bank på ren svenska. Det gör, uppriktigt sagt, nästan ingen av dem som ”analyserar” den pågående krisen. Nu har jag i flera dagar brottats med en text som Anton på Attac Sveriges diskussionslista tipsat om. Det var den texten som gjorde att jag hamnade i årsrapporten från centralbankernas bank och upptäckte att det finns något mycket viktigt och farligt som heter the shadow banking system och som inte ens har ett svenskt namn. Jag ska försöka slita vidare med den där texten och alla skumma gränder som den leder mig in i.
Men det kommer att ta tid. De främmande orden reser sig som en mur framför mig. Jag väljer ut tre av dem och mejlar Klas Eklund på SEB för att få hjälp med översättningen. En timme senare kommer svaret. Klas Eklund känner förstås till existensen av the shadow banking system. Han skriver att han brukar kalla det för skuggsystemet och sedan förklara vad han menar.
Låt gå för det, tänker jag. Låt oss tala om skuggsystemet och låt oss göra det på ett sådant sätt att vi förstår vad vi talar om.
Sedan googlar jag skuggsystemet och får sju svar. De flesta handlar om annat än finanskriser fast ett av dem länkar i alla fall till ett dokument från den svenska Riksbanken. Det är en nyskriven text med rubriken Likviditetsrisk i banksystemet. Inte precis på den renaste svenska. Det är en hel del tal om värdepapperisering och principal-agent-problem, om SIV:ar och ABCP-marknad. Men vid ett tillfälle i den 13 sidor långa texten dyker plötsligt ordet skuggsystemet upp. Utan förvarning och helt naturligt. Typ: "det där skuggsystemet, ni vet".
Inte fan vet vi. Men saken måste utredas.
06 oktober 2008
Samtidigt, på en annan plats i landet
Medan de fyra meriterade ekonomerna står i ABF-huset och talar om finanskrisen står en annan man i ett annat hus och säger att det dom diskuterar bara är ett fenomen.
Det är min vän som rapporterar. Han var i Kulturhuset i Järna och lyssnade på Nicanor Perlas.
Krisen, säger Perlas, gör att alla misstag och svagheter i systemet kan observeras av alla.
Den är som ett himlafenomen som syns över hela klotet. Vi släpper allt vi har för händer och stirrar som förhäxade. Det är som i Nils Ferlins dikt Den stora kometen:
Först blev det ganska tyst i byn:
Förnekade kometen
bevisade sin plats i skyn
för hela menigheten!
Sedan springer alla journalisterna omkring, pekar mot himlen och frågar och frågar. Det blir inte särskilt bra och resultatet kritiseras mycket riktigt både i programmet Publicerat och dess granne Medierna. Förvirringen sprider sig.
Undra på det, menar Nicanor Perlas. Vi måste ju se vad som ligger bakom fenomenet.
Första gången jag läser min väns beskrivning av Perlas djupdykning i Järna kör jag fast. Jag är för trött och har väl tittat för mycket på TV. Men idag tar jag, trots alla börsrasen, ledigt från de vanliga makroekonomerna och gör en ny nedstigning i Nicanor Perlas undre värld. Nu går det bättre. Trots att jag inte var på plats tycker jag att jag kan rekonstruera den tankemodell som Perlas ritade upp med krita på tavlan i Järna.
Det är som att vända Marx upp och ner.
Hos Perlas är det inte produktionen och produktionsförhållandena som är basen. I stället är det vår medvetenhet. Utmärkande för denna medvetenhet är idag att den är dualistisk."Här är jag - Där är världen". Det är ett medvetande som klyver det som är helt och säger oss: "Naturen och livet är som en maskin, och vi är ingenjörerna som ska få tag i ritningen och ratta det hela." Sedan går det som det går.
Slutsatsen är att det är på den här nivån, längst ner under ytan, som vi måste börja ifall vi ska finna några lösningar. "Vi måste tillägna oss ett helt annat slags medvetenhet."
Och hur gör vi det?
Tillför andligt kapital, svarar Perlas.
Och vad är det, frågar någon.
En kombination av IQ och moralisk intelligens, blir svaret - och min vän anar en glimt i Perlas öga.
Men Herregud, kanske blogg-läsaren tänker vid det här laget. "Vad har det här med banker att göra?"
Faktum är att det är en bank som har bjudit hit Nicanor Perlas från Filippinerna för att högtidlighålla sin 10-årsdag. Banken heter Ekobanken och är en yngre släkting till JAK-banken . Och Nicanor Perlas talar förvisso en del om lån och banker också. Jag citerar ur min väns rapport:
"200 miljoner människor är mikrofinansierade idag, vilket inte räknas in i ländernas BNP. Mikrofinansieringsbankerna är en framgång och exempel på hur man kan bygga en strategisk support för civilsamhället. Vad ska bankernas överskott användas till? Ja, något som inte har med banken att göra utan med framtiden och samhället, var Perlas svar utifrån den icke-dualistiska tanken. Vad är då strategin bakom mikrobankerna förutom fattigdomsbekämpning? Work together, sa Perlas. När basen är stabil, integrera bankerna. Vad gör vi med den inhumana teknologin? frågade någon annan.Work together, sa Perlas."
I Järna var de flesta deltagarna personer från antroposofiska verksamheter, men aktiva i landsbygdsprojekt, biodynamik, Agenda 21 med mera. Oerhört kunniga och omvärldsorienterade. De som samlades i ABF-huset förra veckan var också kunniga och omvärldsorienterade. Tro inte något annat.
Men nog kan man tala om skilda världar. Kommer de någonsin att mötas?
Det är min vän som rapporterar. Han var i Kulturhuset i Järna och lyssnade på Nicanor Perlas.
Krisen, säger Perlas, gör att alla misstag och svagheter i systemet kan observeras av alla.
Den är som ett himlafenomen som syns över hela klotet. Vi släpper allt vi har för händer och stirrar som förhäxade. Det är som i Nils Ferlins dikt Den stora kometen:
Först blev det ganska tyst i byn:
Förnekade kometen
bevisade sin plats i skyn
för hela menigheten!
Sedan springer alla journalisterna omkring, pekar mot himlen och frågar och frågar. Det blir inte särskilt bra och resultatet kritiseras mycket riktigt både i programmet Publicerat och dess granne Medierna. Förvirringen sprider sig.
Undra på det, menar Nicanor Perlas. Vi måste ju se vad som ligger bakom fenomenet.
Första gången jag läser min väns beskrivning av Perlas djupdykning i Järna kör jag fast. Jag är för trött och har väl tittat för mycket på TV. Men idag tar jag, trots alla börsrasen, ledigt från de vanliga makroekonomerna och gör en ny nedstigning i Nicanor Perlas undre värld. Nu går det bättre. Trots att jag inte var på plats tycker jag att jag kan rekonstruera den tankemodell som Perlas ritade upp med krita på tavlan i Järna.
Det är som att vända Marx upp och ner.
Hos Perlas är det inte produktionen och produktionsförhållandena som är basen. I stället är det vår medvetenhet. Utmärkande för denna medvetenhet är idag att den är dualistisk."Här är jag - Där är världen". Det är ett medvetande som klyver det som är helt och säger oss: "Naturen och livet är som en maskin, och vi är ingenjörerna som ska få tag i ritningen och ratta det hela." Sedan går det som det går.
Slutsatsen är att det är på den här nivån, längst ner under ytan, som vi måste börja ifall vi ska finna några lösningar. "Vi måste tillägna oss ett helt annat slags medvetenhet."
Och hur gör vi det?
Tillför andligt kapital, svarar Perlas.
Och vad är det, frågar någon.
En kombination av IQ och moralisk intelligens, blir svaret - och min vän anar en glimt i Perlas öga.
Men Herregud, kanske blogg-läsaren tänker vid det här laget. "Vad har det här med banker att göra?"
Faktum är att det är en bank som har bjudit hit Nicanor Perlas från Filippinerna för att högtidlighålla sin 10-årsdag. Banken heter Ekobanken och är en yngre släkting till JAK-banken . Och Nicanor Perlas talar förvisso en del om lån och banker också. Jag citerar ur min väns rapport:
"200 miljoner människor är mikrofinansierade idag, vilket inte räknas in i ländernas BNP. Mikrofinansieringsbankerna är en framgång och exempel på hur man kan bygga en strategisk support för civilsamhället. Vad ska bankernas överskott användas till? Ja, något som inte har med banken att göra utan med framtiden och samhället, var Perlas svar utifrån den icke-dualistiska tanken. Vad är då strategin bakom mikrobankerna förutom fattigdomsbekämpning? Work together, sa Perlas. När basen är stabil, integrera bankerna. Vad gör vi med den inhumana teknologin? frågade någon annan.Work together, sa Perlas."
I Järna var de flesta deltagarna personer från antroposofiska verksamheter, men aktiva i landsbygdsprojekt, biodynamik, Agenda 21 med mera. Oerhört kunniga och omvärldsorienterade. De som samlades i ABF-huset förra veckan var också kunniga och omvärldsorienterade. Tro inte något annat.
Men nog kan man tala om skilda världar. Kommer de någonsin att mötas?
04 oktober 2008
Krisen i SR:s Konflikt: "Lika viktigt som 1989"
I flera timmar har jag suttit vid det där köksbordet som Amy Goodman talar om - där all världens medier finns och där det talas om viktiga saker.
Runt mitt globala köksbord, den här förmiddagen, handlar det om finanskrisen (som förresten snart borde kallas något annat - men mer om det en annan gång).
Jag börjar med Mikael Olsson i Sveriges Radios Konflikt . Ingen gör bättre Public Service-program på svenska än han och hans redaktion. Det allra bästa är att han har förstått att han inte har begripit. Lugnt fiskar han med sina frågor hos alla dem som vet en massa. Efter en timme rundar han av med att påminna oss om att det här var bara början på en diskussion. Mycket riktigt sitter vi där med fler frågetecken än när programmet startade.
Mikael Olsson var liksom jag på krisdiskussionen i ABF-huset i onsdags och han började dagens program med ett par viktiga saker som sas då. Ett: Det är inte en diskussion om girighet vi behöver utan en diskussion om ekonomiska system och finanspolitik. Två: Bolånen i USA är inte det som förklarar krisen (även om de förstås har betydelse).
Sedan blev det bl a ett samtal med Johan Norberg, känd från Timbro och Cato Institute, och Örjan Appelquist , känd - av mig och många av mina fränder - som pionjär i Attac Sverige med Tobinskatten och finanssfären som specialitet. Samtalet - och ett reportage från Wall street - visade förvisso att det tar tid att vidga diskussionen från girighets- och bolånefrågorna. Först efter en trekvart kunde Örjan Appelquist komma loss och ta upp det grundproblem som så pedagogiskt diskuterades fram i ABF-huset i onsdags.
Nämligen, med Örjan Appelquists ord:
- Det går inte att förstå den amerikanska finanskrisen utan att reflektera över USAs förhållande till omvärlden. Det är den som är bakgrunden till att det har kunnat bli en så dramatisk utveckling. USA har som enda land kunnat importera mycket mera (40 procent) varor än man kunnat exportera. Dom har samtidigt haft gigantiska budgetunderskott och konsumenterna har lånat till sina inköp, inte bara till sina husförvärv. Allt detta har bara varit möjligt för att andra länder har öst in 400...500...600... nu är det 750 miljarder dollar årligen i det amerikanska systemet. Nu är USAs statsskuld uppe i 9600 miljarder dollar. Detta är naturligtvis inte hållbart i längden. USA kommer att tvingas till en mycket stor och plågsam anpassning av sina levnadsomständigheter. Och naturligtvis blir det mycket stora konsekvenser också för andra länder.
Och de politiska konsekvenserna? .
- Det är klart att de också blir enorma. Vi är ännu bara i början av en mycket djupgående process. Jag skulle vilja säga att det vi nu ser är lika viktigt som 1989. Murens fall innebar att den första av de två supermakterna efter andra världskriget fick sin dominans bruten. Tysklands finansminister Steinbrück sa häromveckan att nu är USAs tid som global finansiell supermakt över. Det är alldeles riktigt. USAs möjligheter att styra är drastiskt förändrade. Vi går mot en multipolär värld, vi går mot en regionalisering.
Så långt Konflikt i Sveriges Radio. Jag avrundar med länkar till några andra röster vid mediernas globala köksbord.
Howard Zinn: Från imperium till demokrati
Johan Ehrenberg: Rädda inte bankerna - rädda löntagarna
Chalmers Johnsson: Pengarna finns. vi använder dem till krig
Michael Moore: Så här grejar vi Wall Street-soppan
Robert Fisk: Bush räddar Wall street men låter sina soldater dö i Irak
Casino Crash - en ny, lovande blog lanserad av TNI - Transnational Institute
Runt mitt globala köksbord, den här förmiddagen, handlar det om finanskrisen (som förresten snart borde kallas något annat - men mer om det en annan gång).
Jag börjar med Mikael Olsson i Sveriges Radios Konflikt . Ingen gör bättre Public Service-program på svenska än han och hans redaktion. Det allra bästa är att han har förstått att han inte har begripit. Lugnt fiskar han med sina frågor hos alla dem som vet en massa. Efter en timme rundar han av med att påminna oss om att det här var bara början på en diskussion. Mycket riktigt sitter vi där med fler frågetecken än när programmet startade.
Mikael Olsson var liksom jag på krisdiskussionen i ABF-huset i onsdags och han började dagens program med ett par viktiga saker som sas då. Ett: Det är inte en diskussion om girighet vi behöver utan en diskussion om ekonomiska system och finanspolitik. Två: Bolånen i USA är inte det som förklarar krisen (även om de förstås har betydelse).
Sedan blev det bl a ett samtal med Johan Norberg, känd från Timbro och Cato Institute, och Örjan Appelquist , känd - av mig och många av mina fränder - som pionjär i Attac Sverige med Tobinskatten och finanssfären som specialitet. Samtalet - och ett reportage från Wall street - visade förvisso att det tar tid att vidga diskussionen från girighets- och bolånefrågorna. Först efter en trekvart kunde Örjan Appelquist komma loss och ta upp det grundproblem som så pedagogiskt diskuterades fram i ABF-huset i onsdags.
Nämligen, med Örjan Appelquists ord:
- Det går inte att förstå den amerikanska finanskrisen utan att reflektera över USAs förhållande till omvärlden. Det är den som är bakgrunden till att det har kunnat bli en så dramatisk utveckling. USA har som enda land kunnat importera mycket mera (40 procent) varor än man kunnat exportera. Dom har samtidigt haft gigantiska budgetunderskott och konsumenterna har lånat till sina inköp, inte bara till sina husförvärv. Allt detta har bara varit möjligt för att andra länder har öst in 400...500...600... nu är det 750 miljarder dollar årligen i det amerikanska systemet. Nu är USAs statsskuld uppe i 9600 miljarder dollar. Detta är naturligtvis inte hållbart i längden. USA kommer att tvingas till en mycket stor och plågsam anpassning av sina levnadsomständigheter. Och naturligtvis blir det mycket stora konsekvenser också för andra länder.
Och de politiska konsekvenserna? .
- Det är klart att de också blir enorma. Vi är ännu bara i början av en mycket djupgående process. Jag skulle vilja säga att det vi nu ser är lika viktigt som 1989. Murens fall innebar att den första av de två supermakterna efter andra världskriget fick sin dominans bruten. Tysklands finansminister Steinbrück sa häromveckan att nu är USAs tid som global finansiell supermakt över. Det är alldeles riktigt. USAs möjligheter att styra är drastiskt förändrade. Vi går mot en multipolär värld, vi går mot en regionalisering.
Så långt Konflikt i Sveriges Radio. Jag avrundar med länkar till några andra röster vid mediernas globala köksbord.
Howard Zinn: Från imperium till demokrati
Johan Ehrenberg: Rädda inte bankerna - rädda löntagarna
Chalmers Johnsson: Pengarna finns. vi använder dem till krig
Michael Moore: Så här grejar vi Wall Street-soppan
Robert Fisk: Bush räddar Wall street men låter sina soldater dö i Irak
Casino Crash - en ny, lovande blog lanserad av TNI - Transnational Institute
03 oktober 2008
Amy Goodman har fått alternativa nobelpriset
Jag är glad över att Amy Goodman har fått Alternativa Nobelpriset
Hon är en fantastisk journalist och DemocracyNow, där hon arbetar, är ett fantastiskt nyhetsprogram som vi kan höra och se på nätet varje vardag. Ja, till och med läsa, eftersom större delen av programmets innehåll snabbt skrivs ner och läggs ut som text på nätet. DemocracyNow är det största offentliga mediesamarbetet i USA. Programmet sänds förutom på webben över 750 Public Service-stationer.
Sydsvenskan ringde upp Amy Goodman.
Hur det är att arbeta som journalist i USA just nu?
Just nu värre än någonsin. Upplägget med att bädda in journalister gäller nu inte bara vid krigsrapportering utan även på hemmaplan. Häromveckan greps jag själv av polis när jag rapporterade från protester vid republikanernas konvent. När jag släpptes begav jag mig till polisens presskonferens och frågade polischefen hur han tyckte att vi journalister skulle arbeta. Och han svarade "inbäddade med polisens insatsstyrka". Det är skandalöst.
Vad borde vara journalisternas roll?
Det gäller att ta reda på vem som påverkas, både här och utomlands - vem som fängslats, vem som försvunnit. Berätta deras historier tills de kan berätta dem själva - det är vår uppgift. Journalister måste vara ute lika mycket på gatorna som inne i kongressalarna.
Hur känner du inför att få Right Livelihood-priset?
Jag är hedrad. Jag hoppas att det är ett budskap till journalister att granska fritt och blicka ut internationellt - världen är global. Jag ser media som ett stort köksbord världen över som vi alla sitter och diskuterar aktuella frågor kring. Krig och fred, liv och död - allt mindre än det är ovärdigt ett demokratiskt samhälle.
Hur det gick till när Amy Goodman och 40 andra journalister arresterades under Republikanernas konvent kan man se på YouTube. Två veckor efter konventet lades målet ner. Läs Amy Goodmans kommentar här
Länkar till några av Amy Goodmans senaste program:
Joseph Stiglitz intervjuas om finanskrisen
Robert Fisk om presidentvalet, Irak, Pakistan, Afghanistan och Israel-Palestina
Naomi Klein: "Nu gäller det att göra motstånd mot Wall Street's Chockdoktrin"
Hon är en fantastisk journalist och DemocracyNow, där hon arbetar, är ett fantastiskt nyhetsprogram som vi kan höra och se på nätet varje vardag. Ja, till och med läsa, eftersom större delen av programmets innehåll snabbt skrivs ner och läggs ut som text på nätet. DemocracyNow är det största offentliga mediesamarbetet i USA. Programmet sänds förutom på webben över 750 Public Service-stationer.
Sydsvenskan ringde upp Amy Goodman.
Hur det är att arbeta som journalist i USA just nu?
Just nu värre än någonsin. Upplägget med att bädda in journalister gäller nu inte bara vid krigsrapportering utan även på hemmaplan. Häromveckan greps jag själv av polis när jag rapporterade från protester vid republikanernas konvent. När jag släpptes begav jag mig till polisens presskonferens och frågade polischefen hur han tyckte att vi journalister skulle arbeta. Och han svarade "inbäddade med polisens insatsstyrka". Det är skandalöst.
Vad borde vara journalisternas roll?
Det gäller att ta reda på vem som påverkas, både här och utomlands - vem som fängslats, vem som försvunnit. Berätta deras historier tills de kan berätta dem själva - det är vår uppgift. Journalister måste vara ute lika mycket på gatorna som inne i kongressalarna.
Hur känner du inför att få Right Livelihood-priset?
Jag är hedrad. Jag hoppas att det är ett budskap till journalister att granska fritt och blicka ut internationellt - världen är global. Jag ser media som ett stort köksbord världen över som vi alla sitter och diskuterar aktuella frågor kring. Krig och fred, liv och död - allt mindre än det är ovärdigt ett demokratiskt samhälle.
Hur det gick till när Amy Goodman och 40 andra journalister arresterades under Republikanernas konvent kan man se på YouTube. Två veckor efter konventet lades målet ner. Läs Amy Goodmans kommentar här
Länkar till några av Amy Goodmans senaste program:
Joseph Stiglitz intervjuas om finanskrisen
Robert Fisk om presidentvalet, Irak, Pakistan, Afghanistan och Israel-Palestina
Naomi Klein: "Nu gäller det att göra motstånd mot Wall Street's Chockdoktrin"
02 oktober 2008
Finanskris. Chock. Vänstersväng?
Det var mycket folk i Sandlersalen i ABF-huset igår.
Fyra tunga herrar skulle diskutera finanskrisen (sex kvinnliga makroekonomer hade tackat nej). Det var två fackliga chefsekonomer, Dan Andersson (LO) och Roland Spånt (f d i TCO), f d finansministern Erik Åsbrink, som numera bl a är styrelseordförande i tjänstepensionsföretaget Alecta , Handelshögskolan och Försäkringskassan, samt en fritänkare som alltid varit sin egen uppdragsgivare, Stefan de Vylder.
De hade förvisso fått en löjlig rubrik: ”Finanskrisen – dödskyss till nyliberalismen?” Naomi Klein, som tydligen känt på sig att den där frågan skulle valsa runt på klotet, kommenterade den för säkerhets skull för mer än en vecka sedan: ”Whatever the events of this week mean, nobody should believe the overblown claims that the market crisis signals the death of "free market" ideology.” Det hindrade inte moderatorn, Boa Ruthström, att avslutningsvis försöka tvinga deltagarna att svara ja eller nej på frågan om dödskyssen. Erik Åsbrink svarade till och med ja med viss tvekan. Dan Andersson, som vägrade säga ja eller nej, lät förstå att det åtminstone kunde handla om en dödskyss åt en borgerlig finansminister och möjligen en kommande socialdemokratisk.
Men det var en bra diskussion. Jag kände mig folkbildad och fick mycket att fundera på. Och jag var som sagt inte ensam. Vi var till sist tre attacare som stod i entrén ut mot Sveavägen och eftersnackade i en trekvart.
Och nu har det gått ett dygn.
Man kan naturligtvis göra ett i och för sig korrekt referat och sortera diskussionen realpolitiskt som Håkan Bengtsson gör i Dagens Arena. Han har satt rubriken ”Räkna inte med Anders Borg”.
Men det räcker ju inte. För vem menar att man i stället kan räkna med Thomas Östros? Knappast någon ansvarsfull tänkare och säkert inte Håkan heller. Sanningen är att vi står här utan att ha någon alls att räkna med. Offentlighetens idédebatt är en magnifik ordbubbla som spricker varje dag i eftertankens kranka blekhet.
Också i den meningen var det en bra diskussion i Sandlersalen igår. Debattörerna pumpade inte upp några pratbubblor, snarare punkterade de en hel del. Och skulle jag sätta en rubrik på stämningen som den lämnat efter sig, ett dygn senare, så blir det något riktigt mörkt, i stil med
Situationen är otäck
Nu gäller det att inte bli rädd
Den korta ingressen lyder sedan: Världspolisen är utfattig och maktberusad och raglar omkring som en drucken elefant i en porslinsbutik. Han skräms och han skriker: Gör som jag säger, och gör det senast på fredag!
Krisdebattörerna igår var helt överens på den punkten: USAs underskott, både i statens budget och i utrikeshandeln, har passerat alla rimlighetens gränser. Men IMF, som råkar ligga i Washington, har annat att göra. Med Dan Anderssons ord: De jagar parkeringsböter medan bankrånen pågår som mest längre ner på gatan. Och regeringarna jorden runt tiger eller tittar bort, såväl när det gäller krigsförbrytelser i Irak, Afghanistan och Pakistan som den sanslösa ekonomiska politiken som ska hålla börserna på gott humör och ge ny skjuts åt konsumtionen.
Stefan de Vylder var mest pessimistisk av de fyra på podiet. "USA kan inte hålla på så här hur länge som helst." Han kunde omöjligt se hur ett ekonomiskt sammanbrott skulle kunna undvikas – och om så sker, det var alla överens om, kommer ingen att gå fri.
Vi är med andra ord i precis det läge där det kan inträffa som Naomi Klein beskriver i sin bok Chockdoktrinen. Och panelen bekräftade detta (utan att ha Klein som kompass, även om hennes bok nämndes ett par gånger): Risken är stor för all sköns extremism och populism. Erik Åsbrink fann det motiverat att lågmält erinra om Europas 1930-tal.
Men det finns anledning att påminna om att en skakad värld också kan komma ut ur kriser med en vänstersväng. Titta på New Deal, det missade Naomi Klein, sa Roland Spånt. Huruvida hon verkligen gjorde det får vi diskutera en annan gång – på vägen ut ur Sandlersalen menade Ordfronts ordförande, Stefan Carlén, att den som hävdar något sådant inte kan ha läst Chockdoktrinen.
Det viktiga är hursomhelst att vi inte har att göra med naturlagar. Vad som sker nu beror på styrkeförhållandena, sa Stefan de Vylder, som var den ende som pekade på vikten av liv och rörelser på gator, torg och i folkrörelser. Som Stefan sagt i andra sammanhang: Det handlar om en kombination av mycket kunskap och många fötter.
Med andra ord något i stil med vad Naomi Klein formulerade i sin artikel när hon påminner möjligheten av just en sådan vänstersväng ut ur krisen – som dock ”inte kommer att inträffa utan en väldig offentlig press på politikerna i denna avgörande tid. Och inte ett artigt lobbande utan ett återvändande till gatorna och det slags direkt agerande som inledde New Deal på 1930-talet.”
Om kunskap och fötter i rörelse talade Åsa, Jens och jag ett bra tag där vi stod i ABF-husets entré när Sandlersalen åter låg tom. Åsa var besviken. Hon tyckte de här ”tunga” ekonomerna var renons på långsiktiga och radikala svar. Var är deras 20-punktsprogram? Idag har Åsa och jag skickat ett par korta mejl till varandra. Vi är ganska överens. Vi kan nog inte räkna med några andra. Vi får försöka räkna med oss själva.
Fyra tunga herrar skulle diskutera finanskrisen (sex kvinnliga makroekonomer hade tackat nej). Det var två fackliga chefsekonomer, Dan Andersson (LO) och Roland Spånt (f d i TCO), f d finansministern Erik Åsbrink, som numera bl a är styrelseordförande i tjänstepensionsföretaget Alecta , Handelshögskolan och Försäkringskassan, samt en fritänkare som alltid varit sin egen uppdragsgivare, Stefan de Vylder.
De hade förvisso fått en löjlig rubrik: ”Finanskrisen – dödskyss till nyliberalismen?” Naomi Klein, som tydligen känt på sig att den där frågan skulle valsa runt på klotet, kommenterade den för säkerhets skull för mer än en vecka sedan: ”Whatever the events of this week mean, nobody should believe the overblown claims that the market crisis signals the death of "free market" ideology.” Det hindrade inte moderatorn, Boa Ruthström, att avslutningsvis försöka tvinga deltagarna att svara ja eller nej på frågan om dödskyssen. Erik Åsbrink svarade till och med ja med viss tvekan. Dan Andersson, som vägrade säga ja eller nej, lät förstå att det åtminstone kunde handla om en dödskyss åt en borgerlig finansminister och möjligen en kommande socialdemokratisk.
Men det var en bra diskussion. Jag kände mig folkbildad och fick mycket att fundera på. Och jag var som sagt inte ensam. Vi var till sist tre attacare som stod i entrén ut mot Sveavägen och eftersnackade i en trekvart.
Och nu har det gått ett dygn.
Man kan naturligtvis göra ett i och för sig korrekt referat och sortera diskussionen realpolitiskt som Håkan Bengtsson gör i Dagens Arena. Han har satt rubriken ”Räkna inte med Anders Borg”.
Men det räcker ju inte. För vem menar att man i stället kan räkna med Thomas Östros? Knappast någon ansvarsfull tänkare och säkert inte Håkan heller. Sanningen är att vi står här utan att ha någon alls att räkna med. Offentlighetens idédebatt är en magnifik ordbubbla som spricker varje dag i eftertankens kranka blekhet.
Också i den meningen var det en bra diskussion i Sandlersalen igår. Debattörerna pumpade inte upp några pratbubblor, snarare punkterade de en hel del. Och skulle jag sätta en rubrik på stämningen som den lämnat efter sig, ett dygn senare, så blir det något riktigt mörkt, i stil med
Situationen är otäck
Nu gäller det att inte bli rädd
Den korta ingressen lyder sedan: Världspolisen är utfattig och maktberusad och raglar omkring som en drucken elefant i en porslinsbutik. Han skräms och han skriker: Gör som jag säger, och gör det senast på fredag!
Krisdebattörerna igår var helt överens på den punkten: USAs underskott, både i statens budget och i utrikeshandeln, har passerat alla rimlighetens gränser. Men IMF, som råkar ligga i Washington, har annat att göra. Med Dan Anderssons ord: De jagar parkeringsböter medan bankrånen pågår som mest längre ner på gatan. Och regeringarna jorden runt tiger eller tittar bort, såväl när det gäller krigsförbrytelser i Irak, Afghanistan och Pakistan som den sanslösa ekonomiska politiken som ska hålla börserna på gott humör och ge ny skjuts åt konsumtionen.
Stefan de Vylder var mest pessimistisk av de fyra på podiet. "USA kan inte hålla på så här hur länge som helst." Han kunde omöjligt se hur ett ekonomiskt sammanbrott skulle kunna undvikas – och om så sker, det var alla överens om, kommer ingen att gå fri.
Vi är med andra ord i precis det läge där det kan inträffa som Naomi Klein beskriver i sin bok Chockdoktrinen. Och panelen bekräftade detta (utan att ha Klein som kompass, även om hennes bok nämndes ett par gånger): Risken är stor för all sköns extremism och populism. Erik Åsbrink fann det motiverat att lågmält erinra om Europas 1930-tal.
Men det finns anledning att påminna om att en skakad värld också kan komma ut ur kriser med en vänstersväng. Titta på New Deal, det missade Naomi Klein, sa Roland Spånt. Huruvida hon verkligen gjorde det får vi diskutera en annan gång – på vägen ut ur Sandlersalen menade Ordfronts ordförande, Stefan Carlén, att den som hävdar något sådant inte kan ha läst Chockdoktrinen.
Det viktiga är hursomhelst att vi inte har att göra med naturlagar. Vad som sker nu beror på styrkeförhållandena, sa Stefan de Vylder, som var den ende som pekade på vikten av liv och rörelser på gator, torg och i folkrörelser. Som Stefan sagt i andra sammanhang: Det handlar om en kombination av mycket kunskap och många fötter.
Med andra ord något i stil med vad Naomi Klein formulerade i sin artikel när hon påminner möjligheten av just en sådan vänstersväng ut ur krisen – som dock ”inte kommer att inträffa utan en väldig offentlig press på politikerna i denna avgörande tid. Och inte ett artigt lobbande utan ett återvändande till gatorna och det slags direkt agerande som inledde New Deal på 1930-talet.”
Om kunskap och fötter i rörelse talade Åsa, Jens och jag ett bra tag där vi stod i ABF-husets entré när Sandlersalen åter låg tom. Åsa var besviken. Hon tyckte de här ”tunga” ekonomerna var renons på långsiktiga och radikala svar. Var är deras 20-punktsprogram? Idag har Åsa och jag skickat ett par korta mejl till varandra. Vi är ganska överens. Vi kan nog inte räkna med några andra. Vi får försöka räkna med oss själva.
01 oktober 2008
Nu har ESF anmält Dagens Nyheter
Igår blev Dagens Nyheter anmäld till Pressombudsmannen av ESF.
Ännu så länge inga spår av saken i DN eller andra mainstream-medier.
Men Fria tidningen har lyckats intervjua DNs avgående politiske chefredaktör Niklas Ekdal. I sina försök att försvara Hanne Kjöllers påstående att "Reclaimarnas ’gatufest’ var ingen lagskyddad politisk sammankomst." trasslar Ekdal in sig i samma ologiska resonemang som ledarsidans tillfälligt ansvarige Johannes Åhman tidigare gjort. Petter Larsson har tidigare punkterat denna del av DNs försvar på sin blogg.
Ännu så länge inga spår av saken i DN eller andra mainstream-medier.
Men Fria tidningen har lyckats intervjua DNs avgående politiske chefredaktör Niklas Ekdal. I sina försök att försvara Hanne Kjöllers påstående att "Reclaimarnas ’gatufest’ var ingen lagskyddad politisk sammankomst." trasslar Ekdal in sig i samma ologiska resonemang som ledarsidans tillfälligt ansvarige Johannes Åhman tidigare gjort. Petter Larsson har tidigare punkterat denna del av DNs försvar på sin blogg.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)