Universitetet stängs. Alternativa toppmötet hemlöst.

Jag hade tänkt mig en lugn kväll. Inte blogga, gå till Tavernan längre ner på gatan och och efter en god middag lägga mig tidigt. Så blev det inte.

Morgondagen är späckad med arrangemang i det kritiska civilsamhälle där jag känner mig hemma. Höjdpunkten skulle bli Alternative Summit på University of East London. Bland talarna finns en gammal labourminister (Tony Benn), en tidigare borgmästare i London (Ken Livingstone) och en av mina politiska favoritförfattare (Tariq Ali). Plus en radda professorer, konstnärer och ett par parlamentsledamöter. Syftet är att under fem timmar tända en diskussion om global rättvisa - diskussioner som är osannolika på själva G20-mötet. Arrangemanget stöttas av The University and College Union, landets största fackförening för universitetspersonal och dess generalsekreterare skall inledningstala.

Men när jag kollar programmet för att planera min laddade morgondag ser jag att något har hänt. Ledningen stänger universitet. Guardian har skrivit en ganska flat artikel om saken men på det alternativa toppmötets hemsida finns hela programmet kvar - fast nu placerat under ett militant budskap. Där säger man att "arrangörer och talare är överens om att arrangemanget ska genomföras som planerat" och allmänheten uppmanas att förena sig med akademiker, fackliga företrädare och talare "in the occupation of the university" för att den fria diskussionen ska bli av som det var tänkt. "Trots att New Labour gjort vad dom kunnat för att ge företagen kontroll över vårt utbildningssystem är University of East London liksom många andra universitet runt om i landet stolt över sin intellektuella självständighet och yttrandefrihet. Sedan trappas ordvalet upp ytterligare och texten avslutas med "We are the people. We are the power." På Internet ligger också en protestlista som just nu har 2189 undertecknare. Det har blivit 100 nya namn sedan jag började skriva det här

Ledningen motiverar stängningen av universitet med säkerhetsskäl (det ligger inte långt från Excel Center där G20-ledarna möts) och att det som från början var tänkt som en akademisk övning ändrat karaktär i och med att man bjudit in aktivister från olika aktioner kring och mot G20. Det handlar förstås om G20 Meltdown där en professor från universitet deltagit och uttryckt sig hotfullt i medierna varrefter han fått sparken.

Det handlar säkert också om klimataktivisterna som planerar att hastigt och lustigt göra om innerstaden till en Climate Camp.

Och möjligen är man också oroad för antikrigsdemonstrationerna som anordnas både under onsdagen och torsdagen.

Idag har jag annars varit massmedial och förekommit radion både en och två gånger, fått min rapport från i lördags publicerad i Dala-Demokraten och till sist också intervjuats av Sydsvenskan. Och hela tiden har jag sagt att jag är säker på att allt tal om att det ligger fruktan i luften för att demonstrationerna ska urarta är spekulationer utan grund.

Hoppas jag får rätt. Och nu går jag i alla fall till grekerna i Tavernan längre ner på gatan.

G20: Utkastet till slutdokument sprids

Alla förstår att statscheferna på sina toppmöten inte sitter och plitar på vad de ska säga. Tvärtom är det mesta nedskrivet i förväg. Det var alltså ingen överraskning att ett utkast till slutkommunikén från torsdagens möte här i London redan vid midnatt ramlade in i min e-postlåda.

Financial Times hade haft tillgång till det redan igår kväll. Det är intressant att se hur kommunikéns formuleringar sedan förändras och förvanskas när de vandrar ut och in mellan tidningsredaktionerna (de riktiga medierna, som en mossig Jan Guillou kallade dem i TV-programmet Babel för en tid sedan). I kommunikén står det att "vårt mål är att (åtgärderna) ska göra det möjligt för den globala ekonomin att expandera med (x) mot slutet av 2010". Financial Times återger detta korrekt och tar med x-et som är tänkt att bli en siffra på torsdag. Men när TT-Tidningarnas Telegrambyrå förmedlar detta till svenska medier har målsättningen blivit en tro....

Ledarna i G20 - gruppen för världens största ekonomier - tror att världsekonomin vänder uppåt igen till slutet av 2010. Det framgår av ett utkast till slutdokument från Londonmötet som Financial Times tagit del av.

... för att sedan, när det blir dags för rubriksättning i till exempel Norra Västerbotten och Dagens Nyheter och Upsala nya tidning förvandlas till ett faktum:

G20: I slutet av 2010 vänder det

Jag hinner för övrigt knappt börja läsa i detta utkast till slutkommuniké förrän ordet kremlologi dyker upp i min hjärna. Det betecknar ju, med Wikipedias ord, konsten att utifrån ett mycket tunt underlag gissa sig till vad som rör sig i de innersta politiska kretsarna i Sovjetunionens ledning. Det är inte mycket lättare att tränga igenom de ordmassor som skickas ut från G20-gänget och behovet av ett slags finanskrisens kremlologer är påtagligt. Därför är till exempel Kenneth Hermele en viktig person. Om ett par timmar presenterar han och Forum Syd en rykande aktuell skrift, G20:s blinda fläck - hur drabbar krisen de fattiga och klimatet? i Kulturhuset i Stockholm.

När jag läser hans text påminns jag om att Hermele är en bra och besvärlig pedagog - besvärlig på det viset att han stör varje lyssnare och läsare som är ute efter enkla lösningar och tre paroller att sätta på kylskåpsdörren. Ingenting blir egentligen lättare av att lyssna på honom. Men om man verkligen vill förstå det som pågår får man energi av honom.

Men denna energi, som man behöver för att sortera i allt som sägs inför G20, är ju trots allt begränsad, och de flesta medborgare lägger tyvärr sin energi på annat. När jag passade TVn i hotellets foajé efter frukosten var den stora nyheten hos Sky News att inrikesminister Jaqui Smiths make använt skattemedel för att se pornografiska filmer i deras hem. Det stod till och med "Jackie Smith överskuggar de politiska ledarnas G20-möte" i texten nedtill i rutan. Hon verkar sitta löst. Det smakar mera Toblerone än AMF-fonder.

Men jag lämnar den brittiske inrikesministerns åt sitt öde. Det gäller som sagt att hushålla med energin. Strax går jag på en vederkvickande promenad i Kensington Gardens. Men jag packar förstås ner några dokument i väskan - förutom Hermeles skrift och utkastet till G20s slutdokument blir det

• Attac Europas kommuniké från i höstas, Nu är det dags - Låt oss stänga det finansiella kasinot,i Attac-medlemmen Åsa Wohlins svenska version i punktform. Här!
  

• Rapporten från FNs egen kriskommission, tillsatt av Generalförsamlingen (vem har hört talas om den? - tydligen ingen ekonomijournalist....) plus ordföranden Joseph Stiglitz eget inlägg om rapporten.

Dagsformen får avgöra hur mycket jag får lust att läsa och smälta. Kanske blir det inte så mycket. Jag har tänkt ta tåget till Cambridge också, för att lyssna på Mary Lou Malig från Focus on the Global South. Hon var en av de vassaste talarna i Hyde park i lördags - texten finns här! I kväll talar hon på ett offentligt möte som ordnas av World Development Movement.

Lördag i London med rödgrön radikalism

Jag har nyss kommit in på mitt hotellrum. Paraplyet i handen, kall om fötterna och allmänt blåfrusen. Put People First, den första stora manifestationen mot nästa veckas G20-möte här i London, är över. Var det bra? Ja, det var det. Det var mycket bra.

Folk började samlas nere vid Themsen, på Victoria Embankment, vid 11-tiden och en timme senare startade marschen. Halv tre inleddes "rallyt" i Hyde Park som var demonstrationens slutpunkt. När detta möte hade pågått en och en halv timme och en rad talare framträtt hade hela demonstrationståget ännu inte kommit fram. Polisen uppskattar antalet deltagare till 35.000. Hela dagen har präglats av gott humör. Ett slags munter upprorsstämning trots dåligt väder och den allvarliga politiska bakgrunden. Guardian levererade snabbt ett bra referat och Ekot i Sveriges Radio bevakade på plats. Söker man på Put People First på Youtube får man också en del bra napp.

Dagens demonstration hade en väldigt tydlig inrikespolitisk profil - salvorna som avlossades mot Gordon Brown var många och skarpa. Men samtidigt hör den helt klart hemma i de tio senaste årens serie av manifestationer och aktioner för global rättvisa. Min egen erfarenhet av dessa demonstrationer är mycket begränsad men jag är övertygad om att dagens mobilisering var i bästa mening mera rödgrön än sina föregångare. Klimathotet och finanskrisen har gjort det närmast självklart att förena försvaret för ekosystemen med en radikal och konkret kritik av kapitalismen.

Detta framgick inte minst när Susan George tog scenen i besittning på Hyde Park. Hon är enastående i sin förmåga att förena politisk retorik och intellektuell analys - sedan hon framfört hälsningar till mötet från Attac i 16 olika länder (där Attac Sverige också ingick) klarade hon av att på fyra minuter göra en snabbversion av sitt "program" för en grön keynesianism: de sociala, ekologiska och ekonomiska kriserna hör samman - låt oss nu använda finanskrisen till att ta itu med samtliga. Börja med bankerna: de är våra och de ska användas till det människor behöver för att leva ett gott liv. En global välfärd kräver också internationell beskattning och så förstås adjöss med skatteparadisen. Det var en fröjd att känna hur folk följde hennes tankegångar och gång på gång applåderade hennes slutsatser. Överhuvudtaget var pärlbandet av korta anföranden i Hyde Park mycket väl genomfört. Tekniken fungerade, folk lyssnade hela tiden och trots regnskurarna ledsnade vi inte.

När jag tidigare på dagen stod nere vid Themsen och följde demonstrationståget från början till slut häpnade jag också över det stora inslaget av fackföreningar från hela landet. Samtidigt var det i dessa avdelningar, där det fanns gott om klassiska fackliga standar från säkert hundra år tillbaka i tiden, ett myller av småplakat som krävde t ex Climate Justice! och Ut ur Irak och Afghanistan! Jag tror att brittiska LOs generalsekreterare, Brendan Barber, har rätt när han hävdar i Guardian att det aldrig tidigare funnits en så bred koalition som gått samman med ett direkt budskap till världens ledare.

Men räcker det att ställa krav på dagens politiska ledare? Naturligtvis inte. Därför betonades gång på gång, inte minst av mötesledaren, Tony Robinson (eller här!) att vi själva måste vara alternativet. Så jobbigt är det! "Så åk nu hem, sov gott i natt - och i morgon: organisering! Vi har en lång strid framför oss och den ska vi vinna!"

Konsultens råd till Londons bankirer: Klä er som folk!

Sovvagnskonduktören väcker mig kvart i sex. En halvtimme senare sitter jag på Starbucks i Kölns centralstation och bläddrar i Süddeutsche Zeitung. Det är en stor och respekterad tidning, ett riktigt gammelmedium skulle många bloggare säga. Den har kvar det gamla, stora morgontidningsformatet som numera är övergivet i Sverige. Liten rubrikstil, sparsamt med bilder (som är bra) och mycket text. Jag tycker den ser läcker ut.

Sedan försöker jag väcka liv i min skoltyska och hittar snart en intervju med en läkare och psykiater som dessutom är professor i Führung und Organisation. Reportern undrar hur tyskarna mår och varför de inte är ute på gatorna och demonstrerar nu när det är kris.

Tyskarna mår bra, svarar professorn, konsumtionen fortsatter att vara hög. Handeln söker efter försäljare och den här Abwrackprämien har förlett många människor att unna sig en ny bil och erfarenheten visar att sådant gör en på gott humör. Och för övrigt demonstrerar folk när de känner att det kan ge resultat men man demonstrerar inte mot vädret eller naturkatastrofer.

Men reportern är envis och ställer flera frågor. Varför demonstrerar man inte mot företagsledare som avskedar folk och mot finansdirektörerna och deras feta bonusar? I artikeln intill får jag en förklaring till tidningens intresse för tuffare tag. Den har rubriken "Geiselhaft und Guillotine" och där kan man läsa att 20 av toppcheferna i Londons bankvärld har anlitat den välkända (i deras kretsar alltså) amerikanska säkerhets- och underrättelsetjänsten Kroll Security Consulting Group och fått rådet att inte se ut som bankdirektörer. Inga loggor på väskorna! Klä er som vanligt folk! Ledig klädsel är annars tillåten i den här världen enbart på fredagar.

Oron i London är inte tagen ur luften, fortsätter Süddeutsche Zeitung och nämner demonstrationerna som äger rum i London med början i morgon med anledning av G20-mötet 2 april. Men framför allt pekar man på att den man som gett girigheten ett ansikte i England, Sir Fred Goodwin, fått sin Mercedes angripen utanför sitt hus av okända stenkastare. I ett mejl från avsändaren bankbossesarecriminals@mail.com meddelas att detta bara var början. I Frankrike har dessutom några chefer vid ett par olika företag, som ägs av 3M respektive Sony och som planerar uppsägningar, blivit tagna som gisslan av de anställda och släppts ut först sedan de gått med på att börja förhandla.

De franska exemplen på ett slags facklig direkt aktion tycks inte ha varit våldsamma men det är klart att många, också jag, funderar på vilka konfrontationer som kommer att äga rum på Londons gator den kommande veckan. Bakom morgondagens demonstration Put the People First står en mycket bred koalition där också NGOs som respekteras av samällets eliter ingår. Arrangörerna berättar att de har blivit nerringda av journalister som vill veta "vad som kommer att hända" och har på sin hemsida skrivit "Tro inte på allt ni ser i medierna!" Och nästan allt som skrivs om manifestationerna handlar faktiskt om tänkbara våldsamheter. Några exempel:

• City firms prepare staff for G20 riots. Här!
• Biggest police operation for a decade to be launched at G20 summit in London. Här!
• G20 summit: Fears that anarchists plan to hijack march Här!

PS apropå professorn och det nöjda tyska folket: Attac Tyskland är den mest vitala medlemmen i Attac-familjen och fick häromdagen självaste Die Zeit att gå i taket för Attacarnas tilltag att aproducera en fejkad Die Zeit somhandlar om krisen. Det är ett innehållsrikt nummer som bl a innehåller en favorit i repris: Trailern med bankmannen som försöker förföra nya kunder trots att han har tappat brallorna. Och dessutom anordnar Attac Tyskland G20-demonstrationer tillsammans med fackföreningsrörelsen i både Frankfurt och Berlin. Se för övrigt Attac Sveriges pressmeddelande här.

På väg mot London: Skatteparadisen (1)

Innan jag somnade igår kväll bestämde jag mig för att jag ska använda första etappen av min tågresa till London till att lära mig litet mer om skatteparadisen. Sedan drömde jag hela natten om hur jag diskuterade skatteparadis med Johan Sanne, en av ledamöterna i Attac Sveriges Gemensamma Arbetsgrupp. Det berodde förstås på att han igår skickade mig ett mejl som lät förstå att självaste Världsbanken nu ska reda ut saken.

Ja, så har det blivit: "Alla" talar om skatteparadisen och tycker att de är förfärliga. Igår i Svenska Dagbladet hette det till exempel att Gordon Brown siktar mot fyra globala genombrott under G20-mötet och att ett av dem lyder:"Det första övergripande ingreppet mot skatteparadisen."

Och för bara någon vecka sedan överraskade DN med en åttaspaltig rubrik om riskkapitalister som gömmer undan pengar i en storleksordning som får gänget med bonusdirektörer att verka som rena farmarlaget. På Ekonomidelens förstasida publicerade DN fyra jättestora bilder på namngivna karlar - det enda som saknades var rubriken WANTED! Inuti fanns dessutom en stor pedagogisk bild av hela flödet (avloppet, kanske är ett bättre ord) och gissa om våra pensionspengar är inblandade. Tyvärr är de inlagda texterna på nätet inte lika effektfulla som uppslagen i papperstidningen.

Mina självstudier här på tåget inledde jag med att kolla senaste nytt hos det förträffliga TJN Tax Justice network - nätverket för en rättvis beskattning. De försåg mig genast med två "goda" nyheter.

Den ena handlade om en rapport som för första gången kartlägger omfattningen av de största multinationella företagens dotterbolag i olika skatteparadis. Det hade börjat med en tidigare undersökning i USA som visade att 83 av de 100 mest vinstrika multinationella bolagen i USA år 2007 hade dotterbolag i skatteparadis eller under sekretessbelagda regelverk (secrecy jurisdictions*)

Nu har TJN tillsammans med Alternatives Économique i Frankrike och SOMO i Nederländerna gjort en motsvarande undersökning av 97 av de största företagen i Storbritannien, Nederländerna och Frankrike. Alla utom ett hade dotterföretag i skatteparadis eller under andra sekretessbelagda regimer. I både USA och de europeiska länderna är det bankerna som har överlägset flest mörklagda dotterföretag. Listan toppas av Citigroup (USA), Barclays (England), Paribas (Frankrike) och ING (Nederländernba).

TJN gör bland annat följande kommentarer:

• Det har varit mycket svårt att få fram dessa uppgifter, särskilt i England, men det har aldrig tidigare varit möjligt.
  

• Resultatet bekräftar vilka enorma kunskaper om världens ekonomi som vi saknar.
  

• Denna kunskap kan bli tillgänglig för oss om företagen tvingas redovisa globala bokslut "land för land" med uppgifter om vilka dotterföretag som är verksamma i vilka länder och vilka vinster och förluster verksamheten genererat.
  

• Denna "land för land"-redovisning, som föreslagits av Action Aid, Christian Aid m fl, kan också avslöja omfattningen av det kapital som utvecklingsländerna går miste om genom den nuvarande ordningen. Christian Aid uppskattar beloppet till 160 miljarder dollar.
  

Genomläsningen av TJNs rapport för tankarna till den bild av banksystemet som växte fram när jag, en smula drabbad av hybris, i början av hösten trodde att jag var på väg att förstå "det hela". Den övergripande bilden, själva löpsedeln som så att säga skulle sälja in mina nya insikter om finanssystemet hos läsarna, hade tre ingredienser:

1: Den vanliga banken. Den kan vi besöka och ibland träffa människor i. Där finns det oftast vanliga pengar. Verksamheten är någorlunda reglerad.

2: Skuggsystemet. Det opererar så att säga bakom ryggen på den (oftast) vänliga personalen på den vanliga banken. Numera känner nästan alla till skuggsystemet men ingen förstår sig riktigt på det, än mindre kan någon styra eller kontrollera det. Regleringen är minst sagt bristfällig.

3: Skatteparadisen. Se ovan och nedan.

Den viktiga insikten, tyckte jag, var att förstå att de här tre systemen ingår i ett gemensamt omlopp, det så kallade finanssystemet, som den oefterhärmlige Mats Odell stått i riksdagen och kallat vårt samhälles mest produktiva.

Sedan, när det lackade mot jul, måste jag ha fått annat att tänka på. Jag fortsatte i alla fall inte mina bankstudier. Men jag minns hur LO-ekonomen Dan Andersson, i den första krisdiskussionen någon månad före sin pensionering, öppnade sitt inlägg med typ: "Vi behöver inte en moraldiskussion där Anders Borg säger att folk är giriga. I stället behöver vi inse vad som är fel i det globala ekonomiska systemet." Men vi vet alla, inte minst Dan Anderssons dåvarande chef Wanja Lundby-Vedin, vad som sedan hände.

I början av det här inlägget skrev jag att Tax Justice Network hade två pinfärska och "goda nyheter". Till den andra får jag återkomma. Tåget är redan i Alvesta.

* platser som avsiktligt skapar regleringar som i första hand ska kunna utnyttjas av dem som inte bor där och som underminerar lagstiftning och regleringar som gäller i "skatteflyktingarnas" egna hemländer. Det hela backas upp av lagstiftning som gör det omöjligt att identifiera dem som från utsidan utnyttjar det regelverk som tillrättalagts för dem.

Walden Bello om G20: Ska ni verkligen köpa en begagnad bil av den mannen?

En av de mest intressanta och radikala rösterna i det globaliseringskritiska civilsamhället tillhör Walden Bello. Han är professor i sociologi och aktivist, hemmahörande i Filippinerna. Han är ett av de tunga namnen i Focus on the Global South, en organisation som han var med om att grunda 1995 och som framför allt är verksam i Thailand, Filippinerna och Indien. Organisationen samarbetar med Chulalongkorn University, ett av Thailands mest prestigefyllda universitet, med målet att motverka den företagsstyrda globaliseringen, nyliberalismen och militariseringen. Walden Bello fick Alternativa Nobelpriset 2003 och har flera gånger framträtt i Sverige med Olof Palmes Internationella Center som värd.

I förra veckan diskuterade han det kommande G20-mötet i London med Gert-Jan Koopman som är direktör för Generaldirektoratet Näringsliv i EU-kommissionen. Mötet ordnades i Bryssel av TNI och kan ses på nätet.

Det får mig att tänka på konfrontativ dialog. Detta uttryck användes flitigt av det nyfödda Attac inför EUs toppmöte i Göteborg 2001 men begravdes sedan mer eller mindre i det som kom att heta Göteborgskravallerna. Denna dialog var tänkt som ett pedagogiskt och politiskt instrument som inte skulle dölja motsättningar i pratbubblor och osund enighet utan i stället göra dem tydliga och mobilisera människor för radikala alternativ. En annan värld är möjlig! Men i stället har vi sedan länge en situation där makten och dess kritiker talar i skilda rum och sällan eller aldrig möter varandra. Men när Bello och Koopman nu faktiskt satt i samma rum möttes för en gångs skull två röster från skilda politiska världar och vi får en chans att syna den avgrund som skiljer dem åt. Ordföranden under mötet, Guardian-journalisten David Gow, var också tydligt upplivad av det som hände. I sin tidning skrev han om en "Krisdiskussion som spred ett ljus genom dimman".

Bello återanvände i diskussionen den fråga som en gång ställdes om Richard Nixon: Vill ni verkligen köpa en begagnad bil av den här mannen?

Mannen i det här fallet är vad Bello med en ordlek som anspelar på IMF (Internationella Valutafonden) kallar för FMI (Failed Multilateral Institutions). I detta sällskap pekar han särskilt ut G20 som bildades efter Asienkrisen 1997 för att komma till rätta med kriserna i ekonomin men som svalde storföretagens mantra om att marknaden reglerar bäst sig själv. Andra FMI som Bello pekar på är FSF (Financial Stability Forum), Baselkommittén, WTO med dess havererade Doharunda och så naturligtvis IMF med dess "närmast feodala maktstruktur". G20 är en informell maktgruppering som representerar dem som skapat den nuvarande krisen och den saknar legitimitet inför världens befolkning. Bello jämför med Bretton-Woods där 44 länder deltog under pågående krig och där man lade stor vikt vid legitimiteten och det formella, inklusive kopplingen till det framväxande FN. Att man under en dag i London med G20 (som ibland tycks likna en valkampanj för Gordon Brown) ska kunna uträtta det man i Bretton Woods åstadkom på 31 dagar är för Bello en absurd idé. Han vill se en regelrätt utlyst FN-session som tar sig an kriserna.

Och den begagnade bilen som dessa FMI försöker sälja till oss? Det är, menar Bello, den gamla vanliga globaliseringen, det vill säga en neoliberal ekonomi som vidgar fattigdomsklyftor, skapar sociala och ekologiska kriser och bara förvärrar klimathotet. Hans analys grundas i övertygelsen om att den rika världens ekonomier vid 1970-talets mitt gick in i en överproduktionskris efter en exempellöst lång period av hög tillväxt. Man letade efter nödutgångar och satsade på globalisering, nyliberalism och produktion av fiktiva finansiella värden - med dagens alla kriser som följd. Och nu vill krisens konstruktörer att vi ska färdas vidare med det här livsfarliga åket - bara dom har fått fixa till det här problemet med smörjoljan. Man reducerar alltså, i Bellos ögon, de olika kriserna till en fråga om att bättre reglera det finansiella systemets mekanismer.

Hur reagerade då Gert-Jan Koopman, direktoriatdirektören från EU-kommissionen, på Walden Bellos kritik?

Koopman menade att han kunde instämma i mycket men att Bellos frågor till stor del var långsiktiga och att de akuta (historiskt unikt allvarliga!) problemen måste prioriteras. Han ville också korrigera bilden av EU som han menade var alltför negativ och hänvisade till Kommissionens kommunikation 4 mars om ekonomisk återhämtning (som finns på svenska här). Men tidvis blev avgrunden mellan debattörerna mycket tydlig, t ex när det gäller den så kallade frihandeln och inställningen till Doha-rundan eller när Bello till och med ifrågasatte den heliga tillväxten: Vad som måste ske är en radikal minskning av konsumtionen och de europeiska politiska politikerna måste ha modet (vilket de inte haft hittills) att säga att man skapar en stor medelklass som ägnar sig åt överkonsumtion. Nationella program måste skapas som begränsar konsumtionen då det gäller transporter, energi och industriell tillverkning och som ändrar fördelningen av konsumtionen så att den blir moraliskt försvarbar.

I en intervju längst ner på sidan (det femte filmklippet) gör Bello en mycket intressant betraktelse över diskussionen med Koopman och han beskriver den faktiskt som en ganska lyckad konfrontativ dialog: "Vi försökte göra en helhetsanalys och vi möttes av ett försök att fragmentisera den och jag tror att de närvarande uppfattade detta mycket väl."

G20: Det drar ihop sig!

På bordet bredvid mig ligger en packe tågbiljetter. Efter en del velande har jag bestämt mig för att åka till London i samband med G20-mötet. Jag kallar det politisk semester. Jag tycker det är något som också en pensionär kan unna sig. Men säkert blir det mycket övertidsarbete.

Hittills har jag spanat in en liten del av det som kanske väntar mig.

• Lördag kl.11.30 är det samling vid Victoria Embankment längs Themsen för det nationella demonstrationståget Put the People First! Marchen går till Hyde Park där det blir "a great mass rally". Musik och underhållning. Talar gör bl a Susan George från Attac, ordföranden i ITUC (fackföreningsrörelsens globala samorganisation) och generalsekretearen i brittiska LO.
  

• En ekumenisk gudstjänst hålls i Central Hall, Westminister kl 11 på lördagen. Ett antal katolska kyrkoledare har uttalat sitt stöd för Put the People First! och kommer att ansluta sig till marschen.
  

• 30 mars kl. 19.30 talar Mary Lou Malig på ett offentligt möte med World Develpment Movement i Cambridge. Hon kommer från Focus on the Global South. Rubriken är "Vem tjänar på EUs handelsavtal?"
  

• 1 april klockan tolv ordnar G20 Meltdown en karneval i själva Odjurets mage: Bank of England.
  

• Exakt kl 12.30 1 april inleds en Klimat Camping under parollen "Bailouts funkar inte på naturen!"
  

• Samma dag kl. 16 startar det alternativa toppmötet på Dockland Campus vid University of East London och håller på i fem timmar.
  

• 2 april, dagen för det officiella G20-mötet, inleds med att Apokalypsens Fyra Ryttare bankar på dörrarna till de hotell där toppmötets deltagare bor. Det är Den röda hästen mot kriget, Den gröna hästen mot Klimatkaos, Silverhästen mot finansiella rövare och Den svarta hästen mot skiften och inhägnad av jord till minne av The Diggers

Det kommer mera....

Ett helvete i taget. Klimathotet och finanskrisen.

I torsdags var jag på två seminarier om klimatet.

På förmiddagen ställdes frågan "Vem ska betala?" när Göran Eklöfs rapport Klimatnotan presenterades i Kulturhuset i Stockholm. Bakom rapporten står Diakonia, Forum Syd, Kooperation utan gränser och Naturskyddsföreningen

På kvällen presenterade Klas Eklund sin bok Vårt klimat på Fores (en marknadsentusiastisk tankesmedja som gärna döljer att den är finansierad av Centerpartiet).

Liksom i förbigående nämndes vid ett par tillfällen den pågående finanskrisen och depressionen. Emma Lindberg från Naturskyddsföreningen ställde en fråga om den och Klas Eklund (som deltog i båda seminarierna) svarade kortfattat att finanskrisen splittrade diskussionen och politiken. Nu får politikerna först och främst ägna sig åt den ekonomiska krisen. Typ: Vi får ta ett helvetet i taget. Jag tror inte att Klas Eklund tycker att det är bra. Men han är, som det heter, realist. "Det är så här det fungerar." Och i rättvisans namn: i sin bok skriver han att en lågkonjunktur kan vara ett gyllene tillfälle att genomföra klimatinvesteringar som på sikt ändå måste till.

Men i sin bok skriver Eklund också:

"Finanskrisen beror på en kombination av dålig översyn och alltför lättsinnig utlåning. Klimatkrisen har andra orsaker."

Det höll inte Björn Elmbrant med om när han kommenterade Eklunds bok hos Fores. Han menade att de båda kriserna uppvisar stora likheter. "I båda fallen handlar det om att köra så det ryker."

Själv tänker jag förstås på Susan George och hennes gröna keynesianism som jag redan skrivit om flera gånger. Hon kopplar verkligen ihop de olika kriserna och vill ta ett gemensamt grepp om dem. Samma ambitioner finns hos Institutionen för ekonomisk historia på Stockholms universitet som ordnade konferensen om Ett nytt grönt kontrakt för ett par veckor sedan. Där kunde man höra optimister (ännu så länge mindre "realistiska" än Eklund) som sa: Har ni tänkt på att den här gången talar man om att lösa de olika kriserna med en gemensam strategi!

Och jag tänker på Pär Rådström som sa något om att en intellektuell person är en som kan tänka på två olika saker samtidigt utan bryta ihop. Eller, när han var på ett mera ironiskt humör: "Var sak på sin plats och skridskorna i isskåpet".

Grönt kontrakt - utan makt?

I veckan som gick bjöd institutionen för Ekonomisk historia vid Stockholms universitet in till två långa dagsverken om "trippelkrisen". Syftet var att inspirera till En ny grön giv - A New Green Deal. Det var många paneler och föreläsningar och det var gratis och öppet för allmänheten. Ett utomordentligt initiativ. Så här såg bilden på affischerna ut.

En av eldsjälarna bakom initiativet var Jonathan Feldman som hämtade sin trippel från Barry Commoner som hade stort inflytande i den framväxande miljörörelsen också i Sverige, bl a med boken Cirkeln sluter sig från 1972. Commoner talade om miljökrisen, energibristen och nedgången i ekonomin. Talet om A New Green Deal leder förstås tankarna till Roosevelt och USA:s 30-talskris men Feldman hade också letat fram en bok av Bjarne Braatoy som menade att Socialdemokraternas och Bondeförbundets krispolitik i spåren på Kreuger-kraschen var början till "Sweden's New Deal".

Det är många som talar i de här termerna just nu. I den plattform som nu publicerats inför den stora marschen i London 28 mars inför G20-mötet 2 april kräver man till exempel "massiva investeringar i en ny grön giv". I höstas skrev jag om Susan Georges Schumacher-föreläsning där hon talade om "en grön keynesianism" för att råda bot på de sammanfallande kriserna. Hon påminde om den snabba och framgångsrika omställning av USAs ekonomi under andra världskriget som hon hade tydliga minnen av från sin barndom.

Men Susan Georges trippel ser litet annorlunda ut än den som finns på affischerna från Institutionen för Ekonomisk historia. Så här, närmare bestämt:
Susan George har alltså fört samman energi- och klimatfrågorna under den ekologiska krisen och avser förstås också realekonomins kris med finanskrisen. Men dessutom talar hon om ytterligare en kris, nämligen den sociala. Hennes kanske viktigaste perspektiv gäller global solidaritet och hon menar att den pågående globaliseringen skapar orimliga klyftor mellan topp och botten, något som i sin tur leder till en legitimitetskris.

Till detta kommer en helt annan dimension som är avgörande för Susan George och hela den globala rättviserörelsen men som överhuvudtaget inte fanns på dagordningen i den gångna veckans konferens i Stockholm. Den gäller makten. Hur ska denna oerhörda förändring gå till? Vilka sociala krafter ska genomdriva den?

För den diskussionen behöver vi en annan trippel:

Litet tillspetsat kan man säga att den outtalade förutsättningen för resonemangen i den gångna veckans konferens var att "vi" har ett tufft jobb framför oss och att "vi" förhoppningsvis ska resonera oss fram till hur den beska medicinen ska se ut. Och sedan återstår det svåra, att få "dom andra" att svälja den. Ungefär så här med andra ord:
Det där tror inte Susan George på. Inte Naomi Klein heller:

Folk talar om behovet av ett grönt New Deal och jämför den här tidpunkten med det tidiga 1930-talet och det är riktigt. Men det som fick Roosevelt att ta de här riskerna och vara så där djärv var att han var under enorm press underifrån från gräsrotsrörelser. Utan detta är Obama under ett oerhört tryck att inte chockera systemet. (Här)

Och:

... den populära uppfattningen var att Roosevelt hittade på New Deal-politiken på grund av sin liberala inriktning. Men Kleins version är att New deal-politiken förespråkades av Roosevelt därför att han visste att om denna reformpolitik inte antogs skulle det ha blivit revolution. Arbetarrörelsen i Förenta Staterna var så stor och så välorganiserad att den skrämde det politiska etablissemanget så att de valde New Deal som ett sätt att hindra allvarliga sociala omvälvningar. Klein tror att vi behöver lära av den här historien och inte vänta på att politiker ska göra förändringar. I stället tryckte hon på att vi måste bygga rörelser för att kräva förändringar. (Här)

Då blir bilden i stället denna:
Medierna struntade i universitetets Grönt kontrakt-konferens. Enda undantaget som jag sett är Sverker Lenas i Dagens Nyheter och han tänker i liknande banor som Naomi Klein och Susan George. I en stor artikel med rubriken Klimatkrig har han pekat på de politiska motsättningar som aktualiseras av klimatförändringarna och en kolumn där han kommenterar själva konferensen har rubriken Klimatpolitik måste byggas underifrån. Jag citerar:

Luciano Astudillo (S) föreställde sig att ett grönt kontrakt kan skapas genom att man sätter sig ner med alla branscher och ”kommer överens”. Vinn-vinn. Inrikesflyget och åkeribranschen, Vattenfalls kolkraftverk och näringslivslobbyns klimatskeptiker – kanske kan alla skriva gröna kontrakt med varandra?

Problemet är att 30-talets nya giv ofta uppfattas som ett slags skänk från ovan från den upplyste president Roosevelt. I själva verket var new deal en uppgörelse som tvingades fram av en strejkande och starkt mobiliserande vänster.

Den organiseringen och förhandlingspositionen har inte dagens miljörörelse. Det gör att politiker förgäves inväntar ett folkligt tryck, medan folket väntar på grönt ledarskap.

Detta gröna Moment 22, som Lenas kallar det, vill han lösa med hjälp av gröna demokratifonder:

Därifrån skulle sociala rörelser som förankrar klimatfrågan på medborgarnivå kunna söka ekonomiskt stöd. Det kan handla exempelvis om miljö- och klimatorganisationer, kyrkliga initiativ, lokala fackklubbar eller transition towns-rörelser (som anpassar samhällen till klimatförändringar och oljebrist). Där skapas redan delaktighet i och engagemang för ett grönt och bättre samhälle på gräsrotsnivå. I slutändan är det också där som klimatpolitiken måste bottna.

Alltså skattefinansierade och bidragsberoende sociala rörelser som driver fram ett grönt New deal underifrån? Jag vill så gärna tro på idén men känner att jag faktiskt inte gör det. Fler förslag?

Det här var inte roligt!

Det är Svenska Dagbladet som serverar nyheten till frukosten idag: Ett privat företag har lagt upp 50.000 kronor för att Stockholms stadsbibliotekarie Inga Lundén ska stänga biblioteket så att företaget ska kunna ordna en sluten tillställning där. Och det gör hon! Ty, som kulturdirektör Britt Svedberg säger: "Rotundan är ju en väldigt attraktiv lokal." Hon vill samarbeta med näringslivet för att öka intäkterna.

Däremot är det tydligen inte så viktigt att samarbeta med personalen. De fick inget veta. Mellanchefen som hade det tvivelaktiga nöjet att informera de anställda hade sagt något i stil med att hon var tveksam men att det här var värt att pröva. "Vad är det som ska prövas?", undrade en av de anställda som jag talade med när jag var där idag. Bra fråga. Han hade, precis som jag, "tappat hakan" när han fick veta vad ledningen hade bestämt.

Det socialdemokratiska oppositionsrådet Roger Mogert tycks däremot inte ha tappat hakan. Han är visserligen kritisk men säger att "det här är inget han vill se satt i system". Vad är det för skillnad på det och på folkpartistiska kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedts ord om "att hyra ut måste dock vara ett undantag"? Svenska Dagbladet har också frågat de ansvariga i Göteborg och Stockholm och de har dessbättre inget till övers för påhittet i Stockholm.

"Stockholm blir alltmer privatiserat" skriver Vänsterpartiets oppositionsråd Ann-Margarethe Livh i en kommentar. Visst. Det är ju så det är. Den här lilla alarmerande händelsen ingår i ett mycket större elände. Tro inte att nyliberalerna har gett upp. Hög tid för bibliotekens vänner att bjuda motstånd. Exempelvis genom att förena sig med kämparna i Gemensam Välfärd.


PS. En annan viktig artikel om Stockholms bibliotek kunde man läsa i Svenska Dagbladet för knappt en månad sedan: Biblioteken blir fler men personalen minskar.

Då var det Nixon, nu är det Bush

Ett av de mest dramatiska ögonblicken i filmen Frost/Nixon är när David Frost i den sista av de fyra tvåtimmars-tagningarna frågar:

- Säger ni verkligen att Presidenten kan göra något som är olagligt?

Nixon svarar:

- Jag säger att när Presidenten gör det är det inte olagligt.

Dödstystnad följer. Sedan säger Frost: Förlåt?

I filmen framställs den här sekvensen som en vändpunkt. Frost, denne playboy och underhållare på dekis, har till sist brutit igenom Nixons svada och fått honom att inför TV-kameran säga det som alla vet: Han satte sig över lagarna och menade att han kunde strunta i demokratin och det amerikanska folket.

Det är också en vändpunkt för hela Frosts intervjuprojekt som dittills pekat mot ekonomiskt och journalistiskt fiasko. Avklädningen av presidenten blir ett av de mest uppmärksammade programmen i USAs TV-historia. Demokratins mest avgörande fråga ställs inför hela folket och presidenten visar sitt förakt för konstituionen och väljarna.

Sedan igår ligger på det amerikanska justitiedepartementets hemsida nio dokument som innehåller Nixons budskap i Bush-administrationens tappning. Google News länkar till över 1000 medier i USA som uppmärksammar dessa "Bush memos" som Obama-administrationen offentliggjort. I sin ingress skriver New York Times:

- De hemliga legala möjligheter som Bushadministrationens jurister utfärdade efter 11 september-attentaten innefattade försäkringar om att presidenten kunde använda nationens militär inom USA och sådana razzior kunde genomföras utan att ha bemyndigats med rätt till rannsakan.

Svenska Google Nyheter länkar när jag skriver detta till en enda svensk tidning som uppmärksammar de offentliggjorda dokumenten. Svenska Dagbladet skriver under rubriken Vita Huset ville övervaka hela befolkningen

Bush-administrationen bröt medvetet mot konstitutionen och ansåg att regeringen efter terrorattackerna den 11 september varken behövde ta hänsyn till internationella avtal eller den egna grundlagen. Det visar nya dokument som nu offentliggjorts.

Naturligtvis finns det en del kommentarer på olika bloggar. Jag har en känsla av att de som är mest vakna är de som är aktivast i kritiken av det framväxande svenska övervakningssamhället. Lina och Johan skriver till exempel

Samtidigt som vi ser detta, arbetar vår egen regering aktivt för ett större övervakande av medborgarnas liv genom Lissabonfördraget, FRA, IPRED och nu snart ACTA.

Och Pär Ström på Timbro skriver:

Grundlagen, Geneve-konventionen, yttrandefrihet, tryckfrihet och telefonhemlighet. Det är några av de saker som Vita Husets jurister skriftligt rekommenderade förre amerikanske presidenten George Walker Bush att strunta i.

Ett av de mest upprörande inslagen i Nixon-skandalen var att hans efterträdare som president, Gerald Ford, gav Nixon fri lejd genom en amnesti. Frågan, när David Frost fick sin vilda idé om att intervjua Nixon, var vem som skulle ta hem spelet. Skulle Frost ge USA den rättegång som Ford hade satt stopp för eller skulle Nixon kunna reparera sitt anseende genom sin förmåga att manipulera medier och journalister?

Och hur ska det gå för Bush?

Det fanns en rörelse i USA för att genom en rättsprocess avsätta Bush, movement to impeach, som tidvis hade stöd hos uppemot hälften av befolkningen. Demokratiske kongressledamoten Dennis Kucinich tog upp frågan i Kongressen som med 251 röster mot 166 skickade den vidare till Utskottet för rättsfrågor. Sedan hände ingenting.

Obama har upprepade gånger fått frågan om George W. Bush ska ställas inför rätta. Han har ibland svarat litet undvikande, i stil med att "framtiden är viktigare än historien". Och någon ny David Frost har inte synts till. Däremot meddelade Aftonbladet för någon vecka sedan att George W. Bush den här månaden ska resa ut i världen runt för att hålla föredrag i Kanada, Asien, Europa - men inte i USA.