C H Hermansson och finanskrisen

Det blev köbildning utanför Riksdagens ledamotshus igår eftermiddag när alla skulle få sina brickor och slussas igenom vakten. Vänsterpartiets riksdagsgrupp och CMS hade bjudit in till diskussion om finanskrisen. I panelen satt C H Hermansson, Dan Andersson och Stefan de Vylder. Diskussionen leddes av Aron Etzler, chefredaktör på Flamman, som valde att börja diskussionen med att ställa den fråga som ofta tappas bort när vänstern samlas till intelligent kritik av kapitalismen. Med andra ord: Vad bör göras?

Det blev två och en halv timmes diskussion nonstop, utan bensträckare och förfriskningar. Jag väljer ett av spåren, det som den nu 90-årige förre Vpk-ordföranden skissade. Ungefär så här:

- Hilferding skrev ju sin bok Finanskapitalet i början på förra seklet och pekade på hur bankkapital och industrikapital gick samman. Det som sedan hänt är att finanskapitalet har blivit mäktigare och nu lösgjort sig från den verkliga ekonomin. Finanskapitalet producerar inga nyttigheter. Vilket inte hindrade Mats Odell att i dagens riksdagsdebatt säga att finanssektorn är den kanske mest välfärdsskapande sektorn. Och den mannen ska tala om värdegrund!

- Men en allians mot det destruktiva finanskapitalets härjningar borde vara möjlig. En allians mellan småföretagare, industri- och handelskapitalister och löntagare. Och tillsätt en kommission! Ge den två uppgifter. Dels att utröna hur man ska kunna skruva ner de orimliga finansiella mål som styr storföretagen under kvartalskapitalismen. Förre riksbanksdirektören Thomas Franzéns analys är bra att utgå ifrån även om hans tro på att företagsvärlden själv ska kunna åstadkomma en grovsanering låter som en illusion. Kommissionen bör också föreslå förbud mot de mest destruktiva finansiella instrumenten, t ex Hedgefonderna.

C H Hermansson kryddade sitt resonemang med ett minne från en annan kristid, troligen på 1940-talet (jag missade det exakta året):

- Ernst Wigforss var finansminister på den tiden och han samlade folk från alla partier, från storfinansen och bankerna och från akademierna. Där var Bertil Ohlin och en av de gamla Wallenbergarna och den gamle Browald…. Och så fick jag vara med på ett hörn, ung och oerfaren. Det var en märklig upplevelse, till exempel att få erkännsamma ord av Bertil Ohlin. Och så var det Dag Hammarsköld, den gången statssekreterare, som var nyckelpersonen i samtalen och som höll i pennan – och till sist åstadkom ett dokument med hyggligt keynesiansk prägel som alla kunde ställa upp på.

Det var tydligt att det där var något som tilltalade Dan Andersson, LOs chefsekonom, ty när samtalsledaren Aron Etzler avrundade diskussionen med att begära ett handlingsprogram på tre punkter dök Hermansson och finanskris-kommissionen upp på nytt. Och Dan Andersson tänkte högt, typ:

- Vi skulle behöva en Hammarsköld…. En tjänsteman av den gamla skolan med stor integritet…. Jag ser mig omkring..... men nej, jag ser ingen Hammarsköld idag….

Det är nog värre än så, tänker jag litet senare. Inte ens en återuppstånden Hammarsköld skulle kunna sitta med Odell, Sahlin, Jonung och Calmfors och Swedbank och Klas Eklund och någon amerikan från Volvo och föra ett rationellt samtal som resulterade i ett keynesianskt dokument.

Och i eftertankens kranka blekhet måste jag erkänna att trots att de där två och en halvtimmarna i Riksdagens ledamotshus var väldigt trevliga (och jag tror att de flesta av alla dem som fyllde salen håller med om det) så finns det absolut inget trevligt i det politiska läget. Det är bara att plocka fram det gamla Gramsci-citatet och inse att vårt intellekt inte ger oss något hopp men att det är vår förbannade skyldighet att ändå handla med optimism. ”Du har inte en chans – ta den!”

Än en gång är det några ord från igår ur den luttrade C H Hermanssons mun som dyker upp i mitt huvud.

- Nu gäller det att förbereda sig. Efter segervalet 2010 måste vi veta vad vi ska göra.

Man skulle ju till att börja med kunna efterlysa den där hammarsköldska processunderlättaren (som det väl skulle heta på nutida management-svenska) för ett något mindre omöjligt jobb: att vara sekreterare i ett folkrörelsarbete med sikte på ett krisprogram för en rödgrön vänster. Det fanns något i luften i gårdagens diskussion som gav näring åt sådana förhoppningar.

Till att börja med gäller det att få ordning på den diskussion som inte är så lätt att hänga med i – den om utgiftstak, budgetbalans-funtamentalism och Lars Ohlys politiska ensamhet.