17 oktober 2008

Rörelsen?

Jag hajar till när jag ser rubriken i Aftonbladets: ”Göran Greider om rörelsens förfall”.

Det står alltså rörelsen. Visserligen inte med stor bokstav, men dock i bestämd form singularis. Som om det bara finns en enda och som om alla läsare av Aftonbladets föryngrade kultursida vet vilken denna enda rörelse är.

Det är länge sedan jag använde ordet på det sättet. På den tiden stod jag på rörelsens lönelista och mina arbetskamrater på LO-skolan i Åkers Runö var garanterat s-märkta. Där fanns flera sådana ord, i bestämd form singularis. Partiet var förstås ett annat och likaså arbetarrörelsen, ett ord som i denna speciella dialekt betydde den av socialdemokraterna kontrollerade familjen av organisationer. Dessutom talade vi om den enda vägen, förstås, men det var Kalle Bildts ord, liksom den rödgröna röran.

Långt innan jag pensionerades från LO-sammanhanget var det omöjligt för mig att använda ordet ”rörelsen” utan att ha citationstecken kring det. Samma sak med ”arbetarrörelsen”. Jag började allt oftare säga att ”arbetarrörelsen” inte längre bestod av arbetare och att den för övrigt inte rörde på sig.

Men nu tillbaka till Göran Greider i Aftonbladet. För rätt ska vara rätt. Det är nämligen kultursidans rubriksättare som formulerar sig på det sättet. Läser man artikeln visar det sig att den egentligen handlar om pluralis snarare än singularis.

Vad Greider skriver om är fackföreningsrörelsen. Visserligen fortfarande bestämd form singularis, men Olle Sahlströms bok, som Greider uppskattande skriver om, är uppenbarligen en viktig och intressant resa in i en europeisk mångfald av facklig organisering (och brist på organisering). Även om jag, efter att läst artikeln i Aftonbladet, inte riktigt har klart för mig om fackföreningar typ SAC och TCO självklart inkluderas i berättelsen.

När jag själv talar om rörelserna, som i underrubriken till den här bloggen, tänker jag ofta på uttrycket ”en rörelse av rörelser”, som myntades av Naomi Klein och som Olle Sahlström också använde när han 2006 rapporterade från European Social Forum i Aten. Inte alls oväntat, ty Olle har under sitt liv, precis som jag själv, rört sig ut och in i tidens rörelser. Ibland frustrerad, ibland med munter energi.

Första gången vi möttes var han en exemplarisk aktivist i Folkkampanjen mot Kärnkraft för snart 30 år sedan – han befann sig då i vänstern (som minst sagt var ett problem för rörelsen) medan jag var en rörelsens dissident – och vi var på samma taverna den där kvällen i maj 2006 när den mäktiga ESF-demonstrationen i Aten nyss hade avslutats och ett gäng svenskar började fantisera om ett kommande ESF i Sverige – det som mot alla odds blev verklighet i Malmö för en månad sedan.

I själva verket tillhör både Olle Sahlström och Ingemar Lindberg, en annan före detta LO-ombudsman, dem som drömmer om en förening av ”de gamla och de nya rörelserna” och som använder sin penna för att efter förmåga påverka utvecklingen i den riktningen. De är gudskelov inte ensamma om den drömmen. Jag när den själv på sparlåga medan andra verkligen är uppfyllda av den. Jag tänker särskilt på Gunilla Andersson, Attacare och eldsjäl bakom Gemensam Välfärd och en av dem som gav järnet under ESF i Malmö. Jag tar mig friheten att länka till hennes engagerade hälsning från Malmö – den ger en vink om vad som händer ute i Europa i rörelsernas rörelse.

Nu undrar jag bara var jag träffar Olle nästa gång. Senast vi möttes stod vi på Medborgarplatsen i Stockholm och talade engagerat och entusiastiskt om den vietnamesiske buddisten Thich Nhat Hanh.

1 kommentar:

Anonym sa...

GRÖN RÖRELSE – ÄVEN IFRÅGA OM EKONOMI?

Med förra veckans tumult om röd-grönt samarbete ringande i öronen åkte jag på Miljöpartiets extrakongress i Göteborg. Jag företog mig att utföra ett litet test.

Om nu Peter Eriksson gett sig den på att mobba ut (v) från allt samarbete inför nästa val, då måste väl Mp ha något eget att komma med – inte minst när det gäller den aktuella ekonomiska krisen? Vänsterpartiet borde ju annars vara bra på att täcka den kanten.

Jag hade tacksamt mottagit Attac Stockholms redogörelse för vad som borde gälla framöver, så att krisen inte upprepas. Nästa steg var att skriva ihop en att-sats som borde ingå i Mp:s valplattform, med de viktigaste punkterna med: Politisk kontroll över EU:s centralbank, förbjud hedge-fonder, med mera. Förutom att lämna in den, begärde jag ordet och argumenterade för den från talarstolen. Fick faktiskt en del applåder, liksom beröm i efterhand av ett par erfarna miljöpartister.

Naturligtvis kom detta inte med i valplattformen, trots att denna tilläts svälla ut med dussinet att-satser. Roland von Malmborg menade att detta är typiskt; inte ens efter Tjernobyl förmådde 1986 års kongress ta in den världshändelsen i dagordningen. Jag kände igen gamla vindar från den tiden jag var yngre och med om liknande saker i (s).

Men tyvärr rör sig väl också Mp alltmer i sicksack, eller inte alls. Positivt: under kongressen talade Karl Schlüter om Vattenfalls brunkolshärjningar i Tyskland, något jag bevakat i över 20 år. En fin artikel därom kom i måndagens SvD.

I söndagens Göteborgs-Posten däremot, får Peter Eriksson frågan om hur det går med Mp:s krav på avveckling av EN kärnkraftsreaktor efter 2010, om man får regeringsmakten (enligt folkomröstningen skulle ALLA vara avvecklade detta årtal). Vad skulle Mp:s medlemmar säga, om (s) säger nej, om det inte blir något alls? ”Det beror väl på hur man förklarar det,” svarar PE enligt GP. Politiskt rävspel att vänta.

Positivt (igen) var kongressdeltagarnas krav och beslut om skärpning av klimatpolitiken: 80% utsläppsminskning till 2020. Men återigen – inte minst min egen odyssé som grön i USA under det här seklets första år säger mig: Om de ekonomiska makthavarna får härja fritt (vilket väl Mp:s ledning vill, då?) – är de flesta andra krav ett slag i luften.

När kapitalets fantom slår till – då står Miljöpartiet stilla.

Erik Eriksson