Nödlån och nödlögn

Vice riksbankschef Lars Nyberg kom för sent till LOs kunskapsseminarium om finanskrisen igår. Det var en sak han måste ordna först. Det var Carnegie som behövde låna en miljard.

Men Nyberg var lugn hela vägen från banken och när han kom fram till katedern i LO-huset log han och var trevlig och sa att det var inget särskilt med den där miljarden. Carnegie är solitt och Riksbanken har fått goda säkerheter för lånet.

Samtidigt öppnade dom posten borta hos Carnegie och hittade ett brev från Finansinspektionen. Problemet var att Carnegie möjligen hade brutit mot reglementet. Bankirfirman (eller banken, som det mest står i tidningen) hade bundit sig för att låna ut en miljard till en finansman som heter Maths O Sundquist. Reglerna säger att ett lån till en enskild kund inte får överstiga 25 procent av kapitalbasen. I Carnegies fall är kapitalbasen drygt 1,6 miljarder. Alltså skulle Sundquist få låna max 400 miljoner.

Att det var så illa med lånet till Sundquist visste vi inte, sa Carnegies styrelseordförande Anders Fällman, när det hela exploderade och värdet på Carnegies aktier störtdök mitt under LOs kunskapsseminarium. En som däremot kanske visste det var förre VDn Anders Onarheim som 29 september lämnade Carnegies ledningsgrupp och under sommaren passade på att sälja 150 000 av sina aktier i företaget när kursen var mycket bättre och han själv var registrerad som insider. Fast till Svenska Dagbladet säger han förstås han att han, precis som styrelsen, inte hade en aning om hur det stod till med Sundquist-lånet.

Men vice riksbankschefen tycker alltså att Carnegie är ett välskött bolag och dessutom har han ju ordnat goda säkerheter för Riksbankens lån. Han sa inte vad den goda säkerheten hette. Men i medierna kan vi läsa att den består av ett dotterbolag till Carnegie.

Men tänk om Carnegie behöver ännu mer pengar, frågade en journalist igår. Det är inte aktuellt, blev svaret. Något sådant hade vice riksbankschefen inte hört talas om.

Ett dygn senare har vi alla hört talas om det. Det solida Carnegie har kommit på att dom behöver låna fem miljarder av riksbanken i stället för en.

Nu får det räcka. Jag hoppar över allt det där från det senaste året: olaglig optionshandel, Ekobrottsmyndighetens förundersökning och razzia hos Carnegie, Finansinspektionens hårda dom med maximalt skadestånd på 50 miljoner kronor och VDs omedelbara tack och adjö med 180 miljoner i ersättning och sedan byte av hela styrelsen. Och så det där med Mats Odells kompetenta kompisar från Carnegie som jobbade på finansdepartementet "som rådgivare i statens utförsäljningsaffärer".

Ja, det där blir alldeles för mycket för en enda bloggning.

Men jag måste ändå berätta att jag hör två röster i mitt huvud medan jag betraktar den leende och trevlige riksbankschefen på LOs kunskapsseminarium.

Den ena rösten tillhör Carl Bildt och är från augusti 1992. Han var landets statsminister och den borgerliga regeringen var samlad i Harpsund. Det var många i landet som oroade sig för en annalkande ekonomisk kris och senare samma höst skulle riksbankschefen höja räntan till 500 procent. Men statsministern kände ingen oro. Denne dementiernas mästare sa följande:

- Den oron är ju mycket spekulativ i den meningen att det är en rubrik här och en rubrik där i en tidning, det är mycket semesterspekulationer av semestervikarier. Vi har lagt upp en plan och vi fullföljer den.

Den andra rösten i mitt huvud tillhör Bo Lundgren, Bildt-regeringens biträdande finansminister. Också han var alltså i Harpsund i augusti 1992. 16 år senare, sommaren 2008, kommenterar han Bildts uttalande så här.

- Vi visste ju mycket mer men man går ju inte gärna ut och säger att ja, vi har ett stort problem, här kommer det att gå åt helsicke. Ungefär som jag skulle gå ut och säga snart kommer svenska banksystemet att hotas av ett sammanbrott. Det skulle ju ha fått en del konsekvenser.

Det är ju inte precis lugnande information men det kan vara bra att veta: När sanningen är som hetast får vi inte höra den. Kanske kan en riksbankschef tycka att en investmentbank på fallrepet har blivit en lekstuga för girigbukar. Men det kommer han inte att säga. Möjligen i memoarerna en vacker dag, men inte så länge han har betalt för att hålla oss lugna.