Iraks olja - Everybody knows

Alan Greenspan:

"I am saddened that it is politically inconvenient to acknowledge what everyone knows: The Iraq war is largely about oil"

(Ur Greenspans memoarer, The Age of Turbulence: Adventures in a new World, sidan 463)


Leonard Cohen:

Everybody knows that the war is over
Everybody knows the good guys lost
Everybody knows the fight was fixed
The poor stay poor, the rich get rich
Thats how it goes
Everybody knows

Everybody knows that the boat is leaking
Everybody knows that the captain lied

Everybody knows the deal is rotten
Old black joes still pickin cotton
For your ribbons and bows
And everybody knows

And everybody knows that the plague is coming
Everybody knows that its moving fast

Oh everybody knows, everybody knows
Thats how it goes
Everybody knows

Everybody knows

Iraks olja - Nya lagen till parlamentet

Jag ser fram emot seminariet som Irak Solidaritet anordnar i Stockholm nästa söndag. Särskilt intressant ska det bli att lyssna på Issam Al-Chalabi som var oljeminister i Irak 1987-1990.

I februari förra året godkände Iraks regering ett förslag till ny oljelag. Jag skrev om saken och gav en bakgrund i en artikel i Folket i Bild/Kulturfront. Det fanns de som då trodde att det bara skulle vara en formsak att få lagen godkänd i parlamentet.

Men det var fel. Lagen har skrivits om fyra gånger och har ännu inte riktigt landat i parlamentet. Det är inte helt lätt att följa turerna men följande bild framträder:

• I oktober i år överlämnades lagförslaget till parlamentets Olje- och gasutskott för behandling i parlamentet.

• I söndags meddelade Olje- och gasutskottet emellertid att lagförslaget inte kunde behandlas av parlamentet eftersom förslaget inte hade godkänts av hela regeringen och innehöll en del ändringar som Oljeministeriet infört.

• I tisdags träffades, enligt UPI.com, Olje- och gasutskottet och premiärministern Nouri al-Maliki för att avgöra ”lagförslagets fortsatta öde”
  

• Nu på morgonen läser jag att lagen trots allt kommer att behandlas av parlamentet. Iraq Oil Report skriver att det handlar om det förslag som förhandlades fram i februari 2007 med ändringar införda av Shoura Council. ”Fastän det finns mycket opposition mot de olika versionerna av oljelagen är det troligt att parlamentet önskar inleda den länge väntade debatten, som säkert kommer att leda till ytterligare förändringar av lagen.”
  

Motsättningarna kring förslaget till ny oljelag gäller framför allt två frågor: Den ena gäller privatiseringen av oljesektorn och marknadstillträdet för utländska bolag. Den andra gäller maktfördelningen, centralt och regionalt och mellan religiösa och etniska intressen. På senare tid har det skrivits åtskilligt, bl a i New York Times, om att maktstriden om oljan ökar spänningarna mellan kurderna i norr och centralregeringen.

Samtidigt pågår nu förhandlingar mellan USA och Irak om villkoren för ockupationsmaktens närvaro efter årets slut. FNs mandat, som legitimerat USAs närvaro i Irak, upphör att gälla vid årsskiftet och en ny överenskommelse är nödvändig. Också dessa förhandlingar går trögt – en inte alltför djärv gissning är att oljan spelar en stor roll bakom rubrikerna. Lyssna t ex på Pepe Escobar om USAs ”surge” i Irak och oljelagen: ”Om USA får den oljelag dom vill ha blir dom lyckliga, annars blir det inget tillbakadragande”.

C H Hermansson och finanskrisen

Det blev köbildning utanför Riksdagens ledamotshus igår eftermiddag när alla skulle få sina brickor och slussas igenom vakten. Vänsterpartiets riksdagsgrupp och CMS hade bjudit in till diskussion om finanskrisen. I panelen satt C H Hermansson, Dan Andersson och Stefan de Vylder. Diskussionen leddes av Aron Etzler, chefredaktör på Flamman, som valde att börja diskussionen med att ställa den fråga som ofta tappas bort när vänstern samlas till intelligent kritik av kapitalismen. Med andra ord: Vad bör göras?

Det blev två och en halv timmes diskussion nonstop, utan bensträckare och förfriskningar. Jag väljer ett av spåren, det som den nu 90-årige förre Vpk-ordföranden skissade. Ungefär så här:

- Hilferding skrev ju sin bok Finanskapitalet i början på förra seklet och pekade på hur bankkapital och industrikapital gick samman. Det som sedan hänt är att finanskapitalet har blivit mäktigare och nu lösgjort sig från den verkliga ekonomin. Finanskapitalet producerar inga nyttigheter. Vilket inte hindrade Mats Odell att i dagens riksdagsdebatt säga att finanssektorn är den kanske mest välfärdsskapande sektorn. Och den mannen ska tala om värdegrund!

- Men en allians mot det destruktiva finanskapitalets härjningar borde vara möjlig. En allians mellan småföretagare, industri- och handelskapitalister och löntagare. Och tillsätt en kommission! Ge den två uppgifter. Dels att utröna hur man ska kunna skruva ner de orimliga finansiella mål som styr storföretagen under kvartalskapitalismen. Förre riksbanksdirektören Thomas Franzéns analys är bra att utgå ifrån även om hans tro på att företagsvärlden själv ska kunna åstadkomma en grovsanering låter som en illusion. Kommissionen bör också föreslå förbud mot de mest destruktiva finansiella instrumenten, t ex Hedgefonderna.

C H Hermansson kryddade sitt resonemang med ett minne från en annan kristid, troligen på 1940-talet (jag missade det exakta året):

- Ernst Wigforss var finansminister på den tiden och han samlade folk från alla partier, från storfinansen och bankerna och från akademierna. Där var Bertil Ohlin och en av de gamla Wallenbergarna och den gamle Browald…. Och så fick jag vara med på ett hörn, ung och oerfaren. Det var en märklig upplevelse, till exempel att få erkännsamma ord av Bertil Ohlin. Och så var det Dag Hammarsköld, den gången statssekreterare, som var nyckelpersonen i samtalen och som höll i pennan – och till sist åstadkom ett dokument med hyggligt keynesiansk prägel som alla kunde ställa upp på.

Det var tydligt att det där var något som tilltalade Dan Andersson, LOs chefsekonom, ty när samtalsledaren Aron Etzler avrundade diskussionen med att begära ett handlingsprogram på tre punkter dök Hermansson och finanskris-kommissionen upp på nytt. Och Dan Andersson tänkte högt, typ:

- Vi skulle behöva en Hammarsköld…. En tjänsteman av den gamla skolan med stor integritet…. Jag ser mig omkring..... men nej, jag ser ingen Hammarsköld idag….

Det är nog värre än så, tänker jag litet senare. Inte ens en återuppstånden Hammarsköld skulle kunna sitta med Odell, Sahlin, Jonung och Calmfors och Swedbank och Klas Eklund och någon amerikan från Volvo och föra ett rationellt samtal som resulterade i ett keynesianskt dokument.

Och i eftertankens kranka blekhet måste jag erkänna att trots att de där två och en halvtimmarna i Riksdagens ledamotshus var väldigt trevliga (och jag tror att de flesta av alla dem som fyllde salen håller med om det) så finns det absolut inget trevligt i det politiska läget. Det är bara att plocka fram det gamla Gramsci-citatet och inse att vårt intellekt inte ger oss något hopp men att det är vår förbannade skyldighet att ändå handla med optimism. ”Du har inte en chans – ta den!”

Än en gång är det några ord från igår ur den luttrade C H Hermanssons mun som dyker upp i mitt huvud.

- Nu gäller det att förbereda sig. Efter segervalet 2010 måste vi veta vad vi ska göra.

Man skulle ju till att börja med kunna efterlysa den där hammarsköldska processunderlättaren (som det väl skulle heta på nutida management-svenska) för ett något mindre omöjligt jobb: att vara sekreterare i ett folkrörelsarbete med sikte på ett krisprogram för en rödgrön vänster. Det fanns något i luften i gårdagens diskussion som gav näring åt sådana förhoppningar.

Till att börja med gäller det att få ordning på den diskussion som inte är så lätt att hänga med i – den om utgiftstak, budgetbalans-funtamentalism och Lars Ohlys politiska ensamhet.

Nödlån och nödlögn

Vice riksbankschef Lars Nyberg kom för sent till LOs kunskapsseminarium om finanskrisen igår. Det var en sak han måste ordna först. Det var Carnegie som behövde låna en miljard.

Men Nyberg var lugn hela vägen från banken och när han kom fram till katedern i LO-huset log han och var trevlig och sa att det var inget särskilt med den där miljarden. Carnegie är solitt och Riksbanken har fått goda säkerheter för lånet.

Samtidigt öppnade dom posten borta hos Carnegie och hittade ett brev från Finansinspektionen. Problemet var att Carnegie möjligen hade brutit mot reglementet. Bankirfirman (eller banken, som det mest står i tidningen) hade bundit sig för att låna ut en miljard till en finansman som heter Maths O Sundquist. Reglerna säger att ett lån till en enskild kund inte får överstiga 25 procent av kapitalbasen. I Carnegies fall är kapitalbasen drygt 1,6 miljarder. Alltså skulle Sundquist få låna max 400 miljoner.

Att det var så illa med lånet till Sundquist visste vi inte, sa Carnegies styrelseordförande Anders Fällman, när det hela exploderade och värdet på Carnegies aktier störtdök mitt under LOs kunskapsseminarium. En som däremot kanske visste det var förre VDn Anders Onarheim som 29 september lämnade Carnegies ledningsgrupp och under sommaren passade på att sälja 150 000 av sina aktier i företaget när kursen var mycket bättre och han själv var registrerad som insider. Fast till Svenska Dagbladet säger han förstås han att han, precis som styrelsen, inte hade en aning om hur det stod till med Sundquist-lånet.

Men vice riksbankschefen tycker alltså att Carnegie är ett välskött bolag och dessutom har han ju ordnat goda säkerheter för Riksbankens lån. Han sa inte vad den goda säkerheten hette. Men i medierna kan vi läsa att den består av ett dotterbolag till Carnegie.

Men tänk om Carnegie behöver ännu mer pengar, frågade en journalist igår. Det är inte aktuellt, blev svaret. Något sådant hade vice riksbankschefen inte hört talas om.

Ett dygn senare har vi alla hört talas om det. Det solida Carnegie har kommit på att dom behöver låna fem miljarder av riksbanken i stället för en.

Nu får det räcka. Jag hoppar över allt det där från det senaste året: olaglig optionshandel, Ekobrottsmyndighetens förundersökning och razzia hos Carnegie, Finansinspektionens hårda dom med maximalt skadestånd på 50 miljoner kronor och VDs omedelbara tack och adjö med 180 miljoner i ersättning och sedan byte av hela styrelsen. Och så det där med Mats Odells kompetenta kompisar från Carnegie som jobbade på finansdepartementet "som rådgivare i statens utförsäljningsaffärer".

Ja, det där blir alldeles för mycket för en enda bloggning.

Men jag måste ändå berätta att jag hör två röster i mitt huvud medan jag betraktar den leende och trevlige riksbankschefen på LOs kunskapsseminarium.

Den ena rösten tillhör Carl Bildt och är från augusti 1992. Han var landets statsminister och den borgerliga regeringen var samlad i Harpsund. Det var många i landet som oroade sig för en annalkande ekonomisk kris och senare samma höst skulle riksbankschefen höja räntan till 500 procent. Men statsministern kände ingen oro. Denne dementiernas mästare sa följande:

- Den oron är ju mycket spekulativ i den meningen att det är en rubrik här och en rubrik där i en tidning, det är mycket semesterspekulationer av semestervikarier. Vi har lagt upp en plan och vi fullföljer den.

Den andra rösten i mitt huvud tillhör Bo Lundgren, Bildt-regeringens biträdande finansminister. Också han var alltså i Harpsund i augusti 1992. 16 år senare, sommaren 2008, kommenterar han Bildts uttalande så här.

- Vi visste ju mycket mer men man går ju inte gärna ut och säger att ja, vi har ett stort problem, här kommer det att gå åt helsicke. Ungefär som jag skulle gå ut och säga snart kommer svenska banksystemet att hotas av ett sammanbrott. Det skulle ju ha fått en del konsekvenser.

Det är ju inte precis lugnande information men det kan vara bra att veta: När sanningen är som hetast får vi inte höra den. Kanske kan en riksbankschef tycka att en investmentbank på fallrepet har blivit en lekstuga för girigbukar. Men det kommer han inte att säga. Möjligen i memoarerna en vacker dag, men inte så länge han har betalt för att hålla oss lugna.

Har Sarkozy, Obama och Attac något gemensamt?

Jag har just sett ett lysande Public Service-program som heter ”Borde skatteparadisen förbjudas?” Det sändes (på engelska) av France24 och finns här.

Det är lysande för att det är så pedagogiskt och vågar gå rakt på den fråga som svenska medier ännu inte ställt: Har skatteparadisen något med finanskrisen att göra?

Dessutom bjuder en av deltagarna på ett underhållande extranummer. Det är Daniel Mitchell, en kollega till Johan Norberg på det högerextrema Cato Institute, som drar ner brallorna på sig själv så det står härliga till. Han säger rakt ut att riksdagsbeslut om beskattning av medborgarna är ett rån, iscensatt av majoriteten, och därför gäller det att skydda rikt folk som försöker smita från skatten. Skatteparadisen, sa Mitchell, är mycket önskvärda och nyttiga för den internationella handeln och ekonomin. De är kort sagt en välsignelse. De folkvalda lagstiftarna i länder som Frankrike och Tyskland (för att inte tala om Skandinavien, som han inte nämner) är däremot i praktiken kriminella.

Utvecklingsekonomen Alex Cobham, verksam som policyansvarig hos Christian Aid, sa i programmet att skatteparadisen är ett allvarligt problem både för rika och, i synnerhet, för fattigare länder. De har i hög grad medverkat till de brister i information och regleringar som orsakat krisen genom att finansinstituten har kunnat expandera sin verksamhet bortom alla rimliga gränser. I Christian Aid har man dessutom kunnat konstatera att skatteparadisens bristande transparens har lett till att utvecklingsländerna berövas skatteinkomster i storleksordningen 160 miljarder dollar om året – mycket mera än de får i bistånd.

Programmet från France24 var säkert föranlett av den senaste veckans utspel på högsta nivå från Tyskland och Frankrike som vid ett OECD-möte föreslagit att Schweiz ska sättas upp på ”svarta listan” över skatteparadis. Schweiziske utrikesministern svarade med att kalla till sig Tysklands ambassadör i Bern för att uttala sitt ogillande. Dessutom har det varit hårda ordväxlingar mellan Frankrike och Luxemburg.

Vid ett tillfälle har franske presidenten och nuvarande EU-ordföranden Nicolas Sarkosy till och med gjort en koppling mellan de statliga räddningsaktionerna och skatteparadisen. I veckan skrev Dagens Industri:

President Nicolas Sarkozy tar nu tillfället i akt att uppmana till en ”omstöpning av det globala finanssystemet”. Han vill börja med just bankerna: ”Ingen bank som arbetar med statens pengar skall kunna arbeta i skatteparadis”.

Också i USA är frågan om skatteparadisen aktuell. Senast igår sa Barach Obama under valrörelsen att skatteparadisen ska stängas och tidigare har han stöttat ett lagförslag som kallas Stop Tax Haven Abuse Act

Det ska bli intressant att se om denna Attac-fråga kommer att ta sig in på mediernas agenda ”tack vare” finanskrisen. Hur som helst laddar Attac Sverige nu för ett seminarium som ligger rätt i tiden. 6 december i ABF-huset i Stockholm är rubriken ”Skatter i ett globalt perspektiv” Läs mera här.

PS. Tidningsklippet överst i den här bloggningen är hämtat ur tidskriften Fokus. Han som vill bevara skatteparadisen är finansmannen Tomas Fischer, för oss äldre mest känd som finansiär av Ebbe Carlsson-affären på 1980-talet.

Susan George: Stort kan vara vackert!

Susan George är en ledande intellektuell och aktivist i den globala rättviserörelsen. Hon har varit en av mina inspiratörer allt sedan jag första gången hörde henne på Forum Syds Fokus på Världshandel senhösten 2000. Ett år senare satt hon tillsammans med George Soros och Joseph Stiglitz på podiet i ett proppfullt konserthus i Stockholm. Någon dag senare blev hon intervjuad i Ekots Lördagsintervjun. Globaliseringsdebatten gick på högvarv – trots 11 september och Göteborgskravallerna.

För några veckor sedan höll Susan George en Schumacher-föreläsning i Bristol, England. E.F. Schumacher var ett av de stora namnen i 70-talets civilisations- och miljökritiska rörelser och han har gjort uttrycket ”Litet är vackert” bevingat. Hans bok med samma namn har av Times Literary Supplement utnämnts till en av de hundra mest inflytelserika efter andra världskriget. Det är möjligt att Susan George chockerade sin publik när hon i sin föreläsning till Schumachers minne sa att ”Stort kan också vara vackert – och just nu lever vi i en sådan tid.”

Hennes föreläsning hade rubriken ”Den globala ekonomins omvandling – Lösningar för en uthållig värld”. Manuskriptet skrevs i mitten av september när finanskrisen började galoppera. Det finns här – och det är väl värt att läsas.

Susan George börjar med att nämna Margaret Thatchers berömda uttalande att ”något sådant som samhälle finns inte”. I stället är det ju så, menar George, att allting hänger ihop. Problemet är att i vår värld har saker och ting kopplats samman på ett så olycksbringade sätt att människors villkor förvärras och planeten skadas på ett ohjälpligt sätt. Detta yttrar sig nu i tre samtidiga kriser: den sociala - med en oacceptabelt utbredd fattigdom och en lika oacceptabel koncentration av rikedom –, den finansiella och den ekologiska – med global uppvärmning och klimatförändringar.

De här problem är så gigantiska att miljövännernas välmenande råd dessvärre är helt otillräckliga. ”Jag är ledsen att säga det, men den tiden är förbi då vi bad människor byta sitt beteende och sina glödlampor.” Naturligtvis har jag inte något emot att människor gör så, fortsatte hon, och jag ställer upp på förslag om småskalighet och lokalsamhällen. Men ”vi behöver storskaliga lösningar, sofistikerade, industriella lösningar och ett jättelikt engagemang från världens regeringar för att minska utsläppet av växthusgaser tillräckligt för att rädda vår framtid.”

Så vad gör vi?

När Susan George besvarar den frågan svär hon också i den revolutionära vänsterns kyrka. De kriser vi nu är mitt uppe i måste lösas utan att kapitalismen avskaffas. ”Jag kan inte förstå hur ens de mest övertygade och beslutsamma människor skulle kunna kullkasta och ersätta kapitalismen tillräckligt snabbt för att genomföra de systemförändringar som är nödvändiga innan skenande klimatförändringar har oss helt i sitt grepp.” Dessutom, bildligt talat, vet ingen var Tsaren numera håller hus. Palatsrevolutionernas tid är förbi och kapitalismen har många centra. ”Så visst kan ni anklaga mig för att föreslå ett sätt att ge nytt liv åt kapitalismen – och jag kommer att erkänna mig skyldig.”

Sedan utvecklar hon ett resonemang om hur vi – ”människor överallt som inser att den trefaldiga krisen verkligen är här och att det är bråttom” – ska tas med regeringar och storbolag. Hon refererar till boken ”Undergång – civilisationernas uppgång eller fall” av Jared Diamond som menar att ett av flera gemensamma kännemärken för civilisationer som utplånats är att eliterna tillåtits att isolera sig och att ”vi” inte har något annat val än att nu närma oss människor som vi är högst oense med när det gäller ”stora frågor”.

Hon förespråkar med andra ord vad vi kan kalla en historisk kompromiss mellan folk, regeringar och företag. Och det gemensamma handlingsprogrammet? Svar: Typ en Keynesiansk strategi för krigsekonomier – men den här gången för att sluta fred med jorden.

Den här tesen bygger Susan George under med minnen från sin egen uppväxt. ”Jag föddes i USA 1934 och jag kommer mycket väl ihåg när landet på ett massivt sätt ändrades till en krigsekonomi och gummifabrikerna i min hemstad ställdes om för att producera för militären i stället för bilar och lastfordon till privata köpare. Med Keynesianism i stor skala tog vi oss ur depressionen. Och det enda medel hon kan tänka sig för att ”få loss världen ur ekonomisk ruin och socialt kaos är en ny Keynesianism, inte militär den här gången utan ekologisk: ett slag för massiva investeringar i energiomställning, ekovänlig industri, nya material, effektiva allmänna transporter, en grön byggnadsindustri och så vidare”

Och hur betalar vi kalaset?

Inte oväntat svarar den ledande Atttac-profilen Susan George att nu är det dags för global beskattning i olika former. Det handlar om en förfinad Tobinskatt och andra skatter på finansiella transaktioner, koldioxidskatt, kanske kilometerskatt på livsmedel. Det handlar om ekologiskt villkorade skuldavskrivningar till utvecklingsländer och krav på regleringar och transparens i bankvärlden – ett rimligt pris för skattebetalarnas räddningsaktioner. Globalt enhetliga bolagsskatter införs och vi säger adjö till skatteparadisen.

Det handlar inte om att ta ner månen, menar Susan George. Banker kan fortfarande hålla på med lån. Investeringar kommer att löna sig. En liten skatt på valutatransaktioner kommer inte att ruinera någon. Enhetliga bolagsskatter för storbolagen återför oss till en tid då företagen betalade skatt därför att de inte kunde smita från den.

Den globala finansskatten

Den senaste veckan har jag flera gånger skrivit om olika förslag att radikalt utvidga Tobinskatten. Idag har Mikael Böök, aktiv i Attac Finland, lagt ett mera preciserat förslag. Därmed dags också att öva in ett par nya förkortningar.

Det är mer nödvändigt än någonsin att beskatta och reglera finansiella transaktioner, skriver Mikael. Vi behöver en global skatt på finansiella transaktioner (FTT - Financial Transactions Taxation). FTT ska utgöra en skatt både på valutatransaktioner (CTT – Currency Transactions Tax eller Tobinskatt) och alla transaktioner av värdepapper.

Syftet med en sådan skatt skulle vara trefaldigt:

• Stabilisering och reglering av de globala finansflödena.
• Skapa fonder för finansiering av social och ekonomisk utveckling och offentliga tjänster.
• Göra det finansiella systemet transparent och därigenom främja en global demokratisering

De system som idag används för finansiella transaktioner och clearing är i hög grad centraliserade och datoriserade och måste ställas under demokratisk kontroll. Det är en nödvändig förutsättning för en ökad finansiell transparens, menar Mikael.

Det är djärvt och visionärt. Precis som hans underliggande tanke att Internet är mänsklighetens nya offentliga bibliotek. Så här lyder slutklämmen:

- Vägen framåt mot demokratiskt självstyre går via de sociala forumens ’open space’. Jag har lagt fram några tankar i detta ämne i en skrivelse om The Documentation of the Social Forum(s).

Ett fönster har öppnats – nu vädrar vi idéerna!

I förra veckan samlades 500 aktivister i Beijing till ”Asia Europe Peoples Forum”. Det är ännu ett exempel på hur civilsamhällets sociala rörelser ideligen strålar samman och tar nya tag. Den här gången var temat ”Social och ekologisk rättvisa”.

Naturligtvis präglades forumet av den pågående finanskrisen. Därför blev det också intensiva informella överläggningar på kvällarna. Resultatet blev ett dokument med rubriken ”Den globala ekonomiska krisen – en historisk möjlighet till omvandling".

Så här menar de som satt samman dokumentet:

Under de senaste decennierna, när det nyliberala paradigmet har präglat politik och debatt, har det hela tiden under ytan funnits motkrafter i forn av progressiva sociala rörelser. Här har det utvecklats kunskaper och tagits praktiska initiativ. Nu är den rådande ordningens anhängare tillfälligt på reträtten till följd av en ekonomisk kris som sammanfaller med kriser för klimatet, livsmedelsförsörjningen och energitillgången. Maktetablissemanget tvingas till och med att i en del fall tillgripa åtgärder som de kritiska motrörelserna länge har föreslagit. Under kort tid är det som att ett fönster öppnas. Då blir det lättare att föra ut och få gehör för handlingsalternativ som tar sikte på människornas och planetens välbefinnande.

Efter en kort beskrivning av ”fönstret som öppnats” följer så en rad av förslag. Det är som en dagordning för människor som vill mötas för att i handling kanalisera den kritiska energi som det nuvarande krisläget triggat igång. Sammanlagt 55 punkter har sorterats under rubrikerna Finanser, Skatter, Offentliga utgifter och investeringar, Internationell handel, Miljö, Jordbruk och industri.

Dokumentet finns här. Man är välkommen att kommentera och skriva under.

”Mats Odell är ett problem”

Citatet i rubriken är ordagrant hämtat ur Percy Nilegårds mun när han guidar oss i de skumraskvärldar som sorterar under Odells ministerportfölj. Säkert säger Percy något som en folkmajoritet i dag håller med om.

Men Percy har sina alldeles speciella skäl att ha ett horn i sidan på Odell.

Entreprenören Percy igen:

- Min affärsidé är genial. Jag säljer alltså saker som inte tillhör mig. Men nu har den där Mats Odell snott idén och sedan gick han omkring och skröt med den. Fast han skämdes såklart. Så han sa: Percy! Jag ska ge dig något mycket fint. Vin och sprit! Du ska få sälja ut Vin och Sprit!

Kolla fortsättningen på You Tube!

Och i Agenda igår kväll satt finansmarknadsministern ännu en gång och lät som en frikyrkopastor. Inte nog med att han tidigare utbrett sig om att vi behöver folkbildas så att vi inte låter oss luras av manipulatörerna i världens banksystem. Nu ska vi dessutom utsättas för moralisk upprustning så att vi blir bättre människor. Ja, vi tillsätter en värdekommission! säger han i ett försök att omfamna Thomas Östros som sitter bredvid och försiktigt värjer sig mot Odells marknadsföring av den kristna etiken.

Var kommer Mats Odell att sluta?

Jag minns när vi stod skuldra vid skuldra på barrikaderna 1980. Han var ordförande i Kristdemokraternas ungdomsförbund och vi skulle avveckla kärnkraften då. Men några år senare var det i stället Keynes som avvecklades. Odell blev minister och nu vill han förstås bygga ut kärnkraften..

Det sägs att goda kristna kommer till himlen. Men den mannen kan gå hur långt som helst.

Rörelsen?

Jag hajar till när jag ser rubriken i Aftonbladets: ”Göran Greider om rörelsens förfall”.

Det står alltså rörelsen. Visserligen inte med stor bokstav, men dock i bestämd form singularis. Som om det bara finns en enda och som om alla läsare av Aftonbladets föryngrade kultursida vet vilken denna enda rörelse är.

Det är länge sedan jag använde ordet på det sättet. På den tiden stod jag på rörelsens lönelista och mina arbetskamrater på LO-skolan i Åkers Runö var garanterat s-märkta. Där fanns flera sådana ord, i bestämd form singularis. Partiet var förstås ett annat och likaså arbetarrörelsen, ett ord som i denna speciella dialekt betydde den av socialdemokraterna kontrollerade familjen av organisationer. Dessutom talade vi om den enda vägen, förstås, men det var Kalle Bildts ord, liksom den rödgröna röran.

Långt innan jag pensionerades från LO-sammanhanget var det omöjligt för mig att använda ordet ”rörelsen” utan att ha citationstecken kring det. Samma sak med ”arbetarrörelsen”. Jag började allt oftare säga att ”arbetarrörelsen” inte längre bestod av arbetare och att den för övrigt inte rörde på sig.

Men nu tillbaka till Göran Greider i Aftonbladet. För rätt ska vara rätt. Det är nämligen kultursidans rubriksättare som formulerar sig på det sättet. Läser man artikeln visar det sig att den egentligen handlar om pluralis snarare än singularis.

Vad Greider skriver om är fackföreningsrörelsen. Visserligen fortfarande bestämd form singularis, men Olle Sahlströms bok, som Greider uppskattande skriver om, är uppenbarligen en viktig och intressant resa in i en europeisk mångfald av facklig organisering (och brist på organisering). Även om jag, efter att läst artikeln i Aftonbladet, inte riktigt har klart för mig om fackföreningar typ SAC och TCO självklart inkluderas i berättelsen.

När jag själv talar om rörelserna, som i underrubriken till den här bloggen, tänker jag ofta på uttrycket ”en rörelse av rörelser”, som myntades av Naomi Klein och som Olle Sahlström också använde när han 2006 rapporterade från European Social Forum i Aten. Inte alls oväntat, ty Olle har under sitt liv, precis som jag själv, rört sig ut och in i tidens rörelser. Ibland frustrerad, ibland med munter energi.

Första gången vi möttes var han en exemplarisk aktivist i Folkkampanjen mot Kärnkraft för snart 30 år sedan – han befann sig då i vänstern (som minst sagt var ett problem för rörelsen) medan jag var en rörelsens dissident – och vi var på samma taverna den där kvällen i maj 2006 när den mäktiga ESF-demonstrationen i Aten nyss hade avslutats och ett gäng svenskar började fantisera om ett kommande ESF i Sverige – det som mot alla odds blev verklighet i Malmö för en månad sedan.

I själva verket tillhör både Olle Sahlström och Ingemar Lindberg, en annan före detta LO-ombudsman, dem som drömmer om en förening av ”de gamla och de nya rörelserna” och som använder sin penna för att efter förmåga påverka utvecklingen i den riktningen. De är gudskelov inte ensamma om den drömmen. Jag när den själv på sparlåga medan andra verkligen är uppfyllda av den. Jag tänker särskilt på Gunilla Andersson, Attacare och eldsjäl bakom Gemensam Välfärd och en av dem som gav järnet under ESF i Malmö. Jag tar mig friheten att länka till hennes engagerade hälsning från Malmö – den ger en vink om vad som händer ute i Europa i rörelsernas rörelse.

Nu undrar jag bara var jag träffar Olle nästa gång. Senast vi möttes stod vi på Medborgarplatsen i Stockholm och talade engagerat och entusiastiskt om den vietnamesiske buddisten Thich Nhat Hanh.

Dags att stänga kasinot!

Jag har suttit i höstsolen på farstubron med sex tättskrivna A4-sidor. Rubriken lyder: Det är dags nu – låt oss stänga det globala kasinot. Det är Attac Europa som ger sin syn på den pågående krisen.

Det hamnar nog inte på många redaktionsbord hos de stora medierna. Och skulle det göra det blir det troligen inte läst. Det har liksom inte det rätta ”formatet” för den industriella nyhetsproduktionen men passar däremot alldeles förträffligt som underlag för en första träff i en studiecirkel om den krisande världsekonomin.

Det är roligt att det rör på sig i Attac. Vår träff på Charles Dickens i Stockholm igår kväll gjorde klart att saker kommer att hända framöver. Vi fick också en påminnelse om att Attac-rörelsen i andra länder är på hugget. Einar, som flyttat till Stockholm från Trondheim, kunde till exempel rapportera om stor aktivitet i Attac Norge.

En sak som vi diskuterade igår kväll var hur långt mittfåran i den offentliga ekonomidebatten har rört sig. Självklart har den flyttat sig i någon mening vänsterut och lämnat extrema nyliberaler som Johan Norberg ännu längre bort från reellt politiskt inflytande. Men jag inbillar mig inte att den nymornade regleringsivern i ekonomi-etablissemanget på något sätt har anammat Attacs syn på en demokratiskt kontrollerad ekonomi. Också Björn Elmbrant tycks mig optimistisk i överkant när han i Dagens Arena skriver att ”Nu är deras tid över. Nu väntar en era av politisk ekonomi.” och då syftar på dem som tror på en ren och vetenskaplig ekonomi.

De sex sidorna med Attac Europas uttalande om den finansiella krisen bekräftar tvärtom det stora avståndet mellan verkligt radikala ingrepp och de förslag som på allvar övervägs i medie- och politikeretablissemangets ekonomiska diskussion. Några smakprov ur Attacs uttalande:

• Ett av våra huvudmål är att bryta ner nyliberalismens pelare.

• FNs ska få ett centralt inflytande för att reglera och förändra det finansiella systemet. I motsvarande grad ska makt och inflytande tas ifrån Internationella Valutafonden och Världshandelsorganisationen WTO. (Man påminns om Ingvar Carlssons gamla idé om ett FNs ekonomiska säkerhetsråd som Pär Nuder skriver om idag).
  

• Finansmarknadernas makt ska brytas bl a genom en skatt på alla finansiella transfereringar. Det är en dramatisk utvidgning av Attac-rörelsens ursprungliga förslag om en Tobinskatt för valutaväxling. Det vill säga ett slags Keynes-skatt i linjer med vad jag skrev igår när jag citerade Lars Pålsson Syll.

• Räddningsplaner och stödpaket till finansvärlden ska villkoras strikt och de ska i första hand betalas av dem som har orsakat krisen och sitter på stora förmögenheter.

• De artiklar i EUs grunddokument som skriver fast nyliberalismen måste ändras. Ett exempel är Artikel 63 i det Lissabonfördrag som regeringen vill att den svenska riksdagen ska godkänna senare i höst (utan folkomröstning och diskussion i någon valrörelse). Där heter det att ”alla restriktioner för kapitalrörelser mellan medlemsstaterna samt mellan medlemsstater och tredje land vara förbjudna”.

• Den europeiska centralbanken ska kontrolleras demokratiskt och ändra sin penningpolitik.

• Bankvärlden och dess skuggsystem måste rensas upp och reformeras. ”Off balance sheets” som bär stor skuld till den nuvarande krisen ska förbjudas. En renässans krävs för de icke vinstdrivande banker med lokal förankring som hade stor betydelse under några decennier efter andra världskriget.

• Värderingsinstitut ska ska ställas under offentlig kontroll och stå fria från de institutioner som värderas. Värderingarna ska inte bara gälla finansiella värden utan också sociala och miljömässiga risker.

• Förbjud Hedge-fonder. Stoppa Private Equity-fonder . Financiella derivat ska bara få handlas på börsen och måste vara auktoriserade i stil med vad som gäller för läkemedel.
  

• Avveckla det ekonomiska inflytandet från Offshore Banking Centres och skatteparadis. Bara rika människor och institutionella investerare som vill dölja sina tillgångar för myndigheter, liksom maffian, terrorister, vapenhandlare och andra kriminella, behöver dessa institutioner.
  

Attac Sverige har också sänt ut ett pressmeddelande på svenska om Attac Europas uttalande. Ännu inga spår i medierna.

Tobinskatten 2.0 = Keynes-skatt?

Igår fick jag ett mejl med en fråga från en av alla oss som bildade Attac Sverige för snart åtta år sedan.

- Varför talar ingen om Tobinskatten?

Eftersom det offentliga minnet är kort börjar jag med

Detta har hänt

1997 härjade Asienkrisen.

I le Monde diplomatique skriver då tidningens chefredaktör att ”Globaliseringen av kapitalet håller på att försätta folket i ett tillstånd av allmän otrygghet. Den kringgår och ignorerar nationerna som instanser för för demokrati och garanter för det allmännas bästa.”

Sedan skrev han:

”Varför inte skapa den världsomfattande medborgarrättsrörelsen Attac, för införandet av Tobinskatten till förmån för medborgarna? I samarbete mellan fackförbund, kulturföreningar, sociala rörelser och miljöorganisationer skulle den kunna fungera som en fenomenal medborgerlig påtryckningsgrupp”

Tidningens ledare gav upphov till en folkstorm och franska Attac bildades. I flera andra länder följde vi efter. Attac Sverige bildades i ABF-huset i Stockholm på nyåret 2001. Alla fick inte plats. Långa köer bildades på Sveavägen utanför. I talarstolen där inne stod dåvarande handelsministern Leif Pagrotsky (s)och välkomnade den nya organisationen.

Attac ingår i den globala rörelsen för rättvisa och demokrati. Rörelsen samlas under ett stort NEJ till en värld där nationella regeringar och globala institutioner bortom medborgarnas insyn och demokratisk kontroll lägger världen till rätta efter storföretagens intressen. Rörelsen säger i stället JA till att En annan värld är möjlig – en värld där inte minst de skenande finansspekulationerna har hejdats.

Och Tobinskatten var alltså ett konkret och symboliskt förslag ur denna snabbt växande folkrörelse. Tobinskatten hamnade på den politiska agendan. Riksdagens finansutskott ordnade ett offentligt utskottsförhör. Klas Eklund ryckte ut från SEB och sågade förslaget med sedvanlig pedagogisk bravur

Och vem talar i dag om Attac och Tobinskatten?

P3-nyheterna i Sveriges Radio igår talade om Attac i två minuter och Niklas Olin fick faktiskt litet medhåll från ekonomiprofessor Lars Calmfors.

En geolog från Uppsala som sitter i riksdagen för Vänsterpartiet tar upp Tobinskatten när han frågar finansminister Anders Borg vad denne tänker göra ”för att säkerställa det demokratiska inflytandet och kontrollen över finanskapitalet?”

Och redan den 29 september frågade faktiskt Gotlands Tidningar ”Är det dags för en Tobinskatt?” .

För att inte tala om Sarpsborgs Arbeiderblad som tio dagar tidigare publicerade en artikel under rubriken Attac mot finanskrisen

Men allvarligt talat

både Tobinskatten och Attac befinner sig i detta förvirringens mörkler långt från ljuset under gatlyktan där de stora massmedierna söker efter sanningen hos dem som ställt till med eländet. Vi kan alltså fortsätta att tänka tämligen ostört i maktens skugga.

Min egen första tanke om Tobinskatten när den nu förs på tal är att den faktiskt riktade sig mot valutahandeln. Och den kris vi nu är mitt uppe i är väl inte orsakad av valutahandel?

Jag mejlar min fråga till Lars Pålsson Syll, professor på Malmö Högskola, som talade om Tobinskatten när jag var på Attacs och LO:s gemensamma sommarläger på Brunnsviks folkhögskola 2003. Svaret kommer snabbt:

tobin fick sin ide från keynes,
som i General Theory talade
om en skatt på finansiella transaktioner. idag är det en sådan keynesskatt som behövs. dagens kris har inget med valutaspekulation att göra.
beste hilsen,
lars

I ett andra mejl får jag veta att han också skrivit om saken på Newsmill. Jag citerar:

”Men vad kan man då göra för att minimera risken för framtida kriser? Finansmarknadens aktörer genererar kostnader som de inte själva står för. När vår tids främste nationalekonom, John Maynard Keynes, efter börskraschen 1929 förespråkade införandet av en allmän finansmarknadsskatt var det för att han menade att marknaden då får stå för de kostnader som dess instabilitet, obalanser och störningar ger upphov till. De som i sin vinsthunger är beredda att ta onödiga risker och varaktigt skada samhällsekonomi måste själva vara med och betala notan. Det svider. Och det ska det göra om läxan ska läras.
Jag tror att vi måste inse att vi inte både kan ha tårtan och äta den. Så länge vi har en ekonomi med oreglerade finansiella marknader kommer vi också att få dras med periodiskt återkommande kriser. Det innebär inte att vi bara ska sitta med armarna i kors och vänta på att ovädret drar vidare. En Keynesskatt på finansmarknaden, skärpta regleringar och ökad transparens kan aktivt bidra till att på sikt minska riskerna för kostsamma finansiella systemkriser. ”

Kanske ska man ta en titt i Keynes gamla bibel? Ja, det får bli ännu ett besök på biblioteket. I förbifarten lånar jag också Kenneth Hermeles ”Det Globala Kasinot - och dess kritiker från Keynes till Tobin”.

Och i kväll träffas vi i Attac Stockholm. Det känns bra.

Låt oss tala om skuggsystemet!

I början av veckan lärde jag mig att det finns något som kallas centralbankernas bank. Den ägs av 50 centralbanker, däribland den svenska. Den har så att säga en viss tyngd.

I sin senaste årsrapport, från den 30 juni, säger den att tillståndet i världens finanscentra är värre än någonsin efter andra världskriget. Ok, det har vi förstått. Men så kommer det: En av orsakerna till detta kristillstånd är något man kallar the shadow banking system.

Det låter nästan litet poetiskt, men lägg märke till att det här är inte retorik. Begreppet avser något som i högsta grad existerar. I det engelska språket är begreppet etablerat. The shadow banking system är institutioner som är en del av bankvärlden men som ändå inte är banker. Det betyder att de inte regleras som banker och inte har samma inbyggda säkringar som banker. De verkar bortom demokratin och är givetvis ett hot mot demokratin.

Centralbankernas bank skriver nu i sin årsrapport, översatt till väldigt ren svenska, att detta shadow banking system har varit så förbannat påhittigt att ingen jävel längre kan förstå sig på det.

Centralbankernas bank säger också, fortfarande översatt till väldigt ren svenska, att man inte för sitt liv kan förstå hur detta shadow banking system har kunnat få skena iväg på det här viset och svämma över alla bräddar utan att en enda politiker ställt sig upp och ropat hallå men för helvete!

Men tyvärr skriver inte centralbankernas bank på ren svenska. Det gör, uppriktigt sagt, nästan ingen av dem som ”analyserar” den pågående krisen. Nu har jag i flera dagar brottats med en text som Anton på Attac Sveriges diskussionslista tipsat om. Det var den texten som gjorde att jag hamnade i årsrapporten från centralbankernas bank och upptäckte att det finns något mycket viktigt och farligt som heter the shadow banking system och som inte ens har ett svenskt namn. Jag ska försöka slita vidare med den där texten och alla skumma gränder som den leder mig in i.

Men det kommer att ta tid. De främmande orden reser sig som en mur framför mig. Jag väljer ut tre av dem och mejlar Klas Eklund på SEB för att få hjälp med översättningen. En timme senare kommer svaret. Klas Eklund känner förstås till existensen av the shadow banking system. Han skriver att han brukar kalla det för skuggsystemet och sedan förklara vad han menar.

Låt gå för det, tänker jag. Låt oss tala om skuggsystemet och låt oss göra det på ett sådant sätt att vi förstår vad vi talar om.

Sedan googlar jag skuggsystemet och får sju svar. De flesta handlar om annat än finanskriser fast ett av dem länkar i alla fall till ett dokument från den svenska Riksbanken. Det är en nyskriven text med rubriken Likviditetsrisk i banksystemet. Inte precis på den renaste svenska. Det är en hel del tal om värdepapperisering och principal-agent-problem, om SIV:ar och ABCP-marknad. Men vid ett tillfälle i den 13 sidor långa texten dyker plötsligt ordet skuggsystemet upp. Utan förvarning och helt naturligt. Typ: "det där skuggsystemet, ni vet".

Inte fan vet vi. Men saken måste utredas.

Samtidigt, på en annan plats i landet

Medan de fyra meriterade ekonomerna står i ABF-huset och talar om finanskrisen står en annan man i ett annat hus och säger att det dom diskuterar bara är ett fenomen.

Det är min vän som rapporterar. Han var i Kulturhuset i Järna och lyssnade på Nicanor Perlas.

Krisen, säger Perlas, gör att alla misstag och svagheter i systemet kan observeras av alla.

Den är som ett himlafenomen som syns över hela klotet. Vi släpper allt vi har för händer och stirrar som förhäxade. Det är som i Nils Ferlins dikt Den stora kometen:

Först blev det ganska tyst i byn:
Förnekade kometen
bevisade sin plats i skyn
för hela menigheten!

Sedan springer alla journalisterna omkring, pekar mot himlen och frågar och frågar. Det blir inte särskilt bra och resultatet kritiseras mycket riktigt både i programmet Publicerat och dess granne Medierna. Förvirringen sprider sig.

Undra på det, menar Nicanor Perlas. Vi måste ju se vad som ligger bakom fenomenet.

Första gången jag läser min väns beskrivning av Perlas djupdykning i Järna kör jag fast. Jag är för trött och har väl tittat för mycket på TV. Men idag tar jag, trots alla börsrasen, ledigt från de vanliga makroekonomerna och gör en ny nedstigning i Nicanor Perlas undre värld. Nu går det bättre. Trots att jag inte var på plats tycker jag att jag kan rekonstruera den tankemodell som Perlas ritade upp med krita på tavlan i Järna.

Det är som att vända Marx upp och ner.

Hos Perlas är det inte produktionen och produktionsförhållandena som är basen. I stället är det vår medvetenhet. Utmärkande för denna medvetenhet är idag att den är dualistisk."Här är jag - Där är världen". Det är ett medvetande som klyver det som är helt och säger oss: "Naturen och livet är som en maskin, och vi är ingenjörerna som ska få tag i ritningen och ratta det hela." Sedan går det som det går.

Slutsatsen är att det är på den här nivån, längst ner under ytan, som vi måste börja ifall vi ska finna några lösningar. "Vi måste tillägna oss ett helt annat slags medvetenhet."

Och hur gör vi det?

Tillför andligt kapital, svarar Perlas.

Och vad är det, frågar någon.

En kombination av IQ och moralisk intelligens, blir svaret - och min vän anar en glimt i Perlas öga.

Men Herregud, kanske blogg-läsaren tänker vid det här laget. "Vad har det här med banker att göra?"

Faktum är att det är en bank som har bjudit hit Nicanor Perlas från Filippinerna för att högtidlighålla sin 10-årsdag. Banken heter Ekobanken och är en yngre släkting till JAK-banken . Och Nicanor Perlas talar förvisso en del om lån och banker också. Jag citerar ur min väns rapport:

"200 miljoner människor är mikrofinansierade idag, vilket inte räknas in i ländernas BNP. Mikrofinansieringsbankerna är en framgång och exempel på hur man kan bygga en strategisk support för civilsamhället. Vad ska bankernas överskott användas till? Ja, något som inte har med banken att göra utan med framtiden och samhället, var Perlas svar utifrån den icke-dualistiska tanken. Vad är då strategin bakom mikrobankerna förutom fattigdomsbekämpning? Work together, sa Perlas. När basen är stabil, integrera bankerna. Vad gör vi med den inhumana teknologin? frågade någon annan.Work together, sa Perlas."

I Järna var de flesta deltagarna personer från antroposofiska verksamheter, men aktiva i landsbygdsprojekt, biodynamik, Agenda 21 med mera. Oerhört kunniga och omvärldsorienterade. De som samlades i ABF-huset förra veckan var också kunniga och omvärldsorienterade. Tro inte något annat.

Men nog kan man tala om skilda världar. Kommer de någonsin att mötas?

Krisen i SR:s Konflikt: "Lika viktigt som 1989"

I flera timmar har jag suttit vid det där köksbordet som Amy Goodman talar om - där all världens medier finns och där det talas om viktiga saker.

Runt mitt globala köksbord, den här förmiddagen, handlar det om finanskrisen (som förresten snart borde kallas något annat - men mer om det en annan gång).

Jag börjar med Mikael Olsson i Sveriges Radios Konflikt . Ingen gör bättre Public Service-program på svenska än han och hans redaktion. Det allra bästa är att han har förstått att han inte har begripit. Lugnt fiskar han med sina frågor hos alla dem som vet en massa. Efter en timme rundar han av med att påminna oss om att det här var bara början på en diskussion. Mycket riktigt sitter vi där med fler frågetecken än när programmet startade.

Mikael Olsson var liksom jag på krisdiskussionen i ABF-huset i onsdags och han började dagens program med ett par viktiga saker som sas då. Ett: Det är inte en diskussion om girighet vi behöver utan en diskussion om ekonomiska system och finanspolitik. Två: Bolånen i USA är inte det som förklarar krisen (även om de förstås har betydelse).

Sedan blev det bl a ett samtal med Johan Norberg, känd från Timbro och Cato Institute, och Örjan Appelquist , känd - av mig och många av mina fränder - som pionjär i Attac Sverige med Tobinskatten och finanssfären som specialitet. Samtalet - och ett reportage från Wall street - visade förvisso att det tar tid att vidga diskussionen från girighets- och bolånefrågorna. Först efter en trekvart kunde Örjan Appelquist komma loss och ta upp det grundproblem som så pedagogiskt diskuterades fram i ABF-huset i onsdags.

Nämligen, med Örjan Appelquists ord:

- Det går inte att förstå den amerikanska finanskrisen utan att reflektera över USAs förhållande till omvärlden. Det är den som är bakgrunden till att det har kunnat bli en så dramatisk utveckling. USA har som enda land kunnat importera mycket mera (40 procent) varor än man kunnat exportera. Dom har samtidigt haft gigantiska budgetunderskott och konsumenterna har lånat till sina inköp, inte bara till sina husförvärv. Allt detta har bara varit möjligt för att andra länder har öst in 400...500...600... nu är det 750 miljarder dollar årligen i det amerikanska systemet. Nu är USAs statsskuld uppe i 9600 miljarder dollar. Detta är naturligtvis inte hållbart i längden. USA kommer att tvingas till en mycket stor och plågsam anpassning av sina levnadsomständigheter. Och naturligtvis blir det mycket stora konsekvenser också för andra länder.

Och de politiska konsekvenserna? .

- Det är klart att de också blir enorma. Vi är ännu bara i början av en mycket djupgående process. Jag skulle vilja säga att det vi nu ser är lika viktigt som 1989. Murens fall innebar att den första av de två supermakterna efter andra världskriget fick sin dominans bruten. Tysklands finansminister Steinbrück sa häromveckan att nu är USAs tid som global finansiell supermakt över. Det är alldeles riktigt. USAs möjligheter att styra är drastiskt förändrade. Vi går mot en multipolär värld, vi går mot en regionalisering.

Så långt Konflikt i Sveriges Radio. Jag avrundar med länkar till några andra röster vid mediernas globala köksbord.

Howard Zinn: Från imperium till demokrati

Johan Ehrenberg: Rädda inte bankerna - rädda löntagarna

Chalmers Johnsson: Pengarna finns. vi använder dem till krig

Michael Moore: Så här grejar vi Wall Street-soppan

Robert Fisk: Bush räddar Wall street men låter sina soldater dö i Irak

Casino Crash - en ny, lovande blog lanserad av TNI - Transnational Institute

Amy Goodman har fått alternativa nobelpriset

Jag är glad över att Amy Goodman har fått Alternativa Nobelpriset

Hon är en fantastisk journalist och DemocracyNow, där hon arbetar, är ett fantastiskt nyhetsprogram som vi kan höra och se på nätet varje vardag. Ja, till och med läsa, eftersom större delen av programmets innehåll snabbt skrivs ner och läggs ut som text på nätet. DemocracyNow är det största offentliga mediesamarbetet i USA. Programmet sänds förutom på webben över 750 Public Service-stationer.

Sydsvenskan ringde upp Amy Goodman.

Hur det är att arbeta som journalist i USA just nu?

Just nu värre än någonsin. Upplägget med att bädda in journalister gäller nu inte bara vid krigsrapportering utan även på hemmaplan. Häromveckan greps jag själv av polis när jag rapporterade från protester vid republikanernas konvent. När jag släpptes begav jag mig till polisens presskonferens och frågade polischefen hur han tyckte att vi journalister skulle arbeta. Och han svarade "inbäddade med polisens insatsstyrka". Det är skandalöst.

Vad borde vara journalisternas roll?

Det gäller att ta reda på vem som påverkas, både här och utomlands - vem som fängslats, vem som försvunnit. Berätta deras historier tills de kan berätta dem själva - det är vår uppgift. Journalister måste vara ute lika mycket på gatorna som inne i kongressalarna.

Hur känner du inför att få Right Livelihood-priset?

Jag är hedrad. Jag hoppas att det är ett budskap till journalister att granska fritt och blicka ut internationellt - världen är global. Jag ser media som ett stort köksbord världen över som vi alla sitter och diskuterar aktuella frågor kring. Krig och fred, liv och död - allt mindre än det är ovärdigt ett demokratiskt samhälle.

Hur det gick till när Amy Goodman och 40 andra journalister arresterades under Republikanernas konvent kan man se på YouTube. Två veckor efter konventet lades målet ner. Läs Amy Goodmans kommentar här

Länkar till några av Amy Goodmans senaste program:

Joseph Stiglitz intervjuas om finanskrisen

Robert Fisk om presidentvalet, Irak, Pakistan, Afghanistan och Israel-Palestina

Naomi Klein: "Nu gäller det att göra motstånd mot Wall Street's Chockdoktrin"

Finanskris. Chock. Vänstersväng?

Det var mycket folk i Sandlersalen i ABF-huset igår.

Fyra tunga herrar skulle diskutera finanskrisen (sex kvinnliga makroekonomer hade tackat nej). Det var två fackliga chefsekonomer, Dan Andersson (LO) och Roland Spånt (f d i TCO), f d finansministern Erik Åsbrink, som numera bl a är styrelseordförande i tjänstepensionsföretaget Alecta , Handelshögskolan och Försäkringskassan, samt en fritänkare som alltid varit sin egen uppdragsgivare, Stefan de Vylder.

De hade förvisso fått en löjlig rubrik: ”Finanskrisen – dödskyss till nyliberalismen?” Naomi Klein, som tydligen känt på sig att den där frågan skulle valsa runt på klotet, kommenterade den för säkerhets skull för mer än en vecka sedan: ”Whatever the events of this week mean, nobody should believe the overblown claims that the market crisis signals the death of "free market" ideology.” Det hindrade inte moderatorn, Boa Ruthström, att avslutningsvis försöka tvinga deltagarna att svara ja eller nej på frågan om dödskyssen. Erik Åsbrink svarade till och med ja med viss tvekan. Dan Andersson, som vägrade säga ja eller nej, lät förstå att det åtminstone kunde handla om en dödskyss åt en borgerlig finansminister och möjligen en kommande socialdemokratisk.

Men det var en bra diskussion. Jag kände mig folkbildad och fick mycket att fundera på. Och jag var som sagt inte ensam. Vi var till sist tre attacare som stod i entrén ut mot Sveavägen och eftersnackade i en trekvart.

Och nu har det gått ett dygn.

Man kan naturligtvis göra ett i och för sig korrekt referat och sortera diskussionen realpolitiskt som Håkan Bengtsson gör i Dagens Arena. Han har satt rubriken ”Räkna inte med Anders Borg”.

Men det räcker ju inte. För vem menar att man i stället kan räkna med Thomas Östros? Knappast någon ansvarsfull tänkare och säkert inte Håkan heller. Sanningen är att vi står här utan att ha någon alls att räkna med. Offentlighetens idédebatt är en magnifik ordbubbla som spricker varje dag i eftertankens kranka blekhet.

Också i den meningen var det en bra diskussion i Sandlersalen igår. Debattörerna pumpade inte upp några pratbubblor, snarare punkterade de en hel del. Och skulle jag sätta en rubrik på stämningen som den lämnat efter sig, ett dygn senare, så blir det något riktigt mörkt, i stil med

Situationen är otäck
Nu gäller det att inte bli rädd

Den korta ingressen lyder sedan: Världspolisen är utfattig och maktberusad och raglar omkring som en drucken elefant i en porslinsbutik. Han skräms och han skriker: Gör som jag säger, och gör det senast på fredag!

Krisdebattörerna igår var helt överens på den punkten: USAs underskott, både i statens budget och i utrikeshandeln, har passerat alla rimlighetens gränser. Men IMF, som råkar ligga i Washington, har annat att göra. Med Dan Anderssons ord: De jagar parkeringsböter medan bankrånen pågår som mest längre ner på gatan. Och regeringarna jorden runt tiger eller tittar bort, såväl när det gäller krigsförbrytelser i Irak, Afghanistan och Pakistan som den sanslösa ekonomiska politiken som ska hålla börserna på gott humör och ge ny skjuts åt konsumtionen.

Stefan de Vylder var mest pessimistisk av de fyra på podiet. "USA kan inte hålla på så här hur länge som helst." Han kunde omöjligt se hur ett ekonomiskt sammanbrott skulle kunna undvikas – och om så sker, det var alla överens om, kommer ingen att gå fri.

Vi är med andra ord i precis det läge där det kan inträffa som Naomi Klein beskriver i sin bok Chockdoktrinen. Och panelen bekräftade detta (utan att ha Klein som kompass, även om hennes bok nämndes ett par gånger): Risken är stor för all sköns extremism och populism. Erik Åsbrink fann det motiverat att lågmält erinra om Europas 1930-tal.

Men det finns anledning att påminna om att en skakad värld också kan komma ut ur kriser med en vänstersväng. Titta på New Deal, det missade Naomi Klein, sa Roland Spånt. Huruvida hon verkligen gjorde det får vi diskutera en annan gång – på vägen ut ur Sandlersalen menade Ordfronts ordförande, Stefan Carlén, att den som hävdar något sådant inte kan ha läst Chockdoktrinen.

Det viktiga är hursomhelst att vi inte har att göra med naturlagar. Vad som sker nu beror på styrkeförhållandena, sa Stefan de Vylder, som var den ende som pekade på vikten av liv och rörelser på gator, torg och i folkrörelser. Som Stefan sagt i andra sammanhang: Det handlar om en kombination av mycket kunskap och många fötter.

Med andra ord något i stil med vad Naomi Klein formulerade i sin artikel när hon påminner möjligheten av just en sådan vänstersväng ut ur krisen – som dock ”inte kommer att inträffa utan en väldig offentlig press på politikerna i denna avgörande tid. Och inte ett artigt lobbande utan ett återvändande till gatorna och det slags direkt agerande som inledde New Deal på 1930-talet.”

Om kunskap och fötter i rörelse talade Åsa, Jens och jag ett bra tag där vi stod i ABF-husets entré när Sandlersalen åter låg tom. Åsa var besviken. Hon tyckte de här ”tunga” ekonomerna var renons på långsiktiga och radikala svar. Var är deras 20-punktsprogram? Idag har Åsa och jag skickat ett par korta mejl till varandra. Vi är ganska överens. Vi kan nog inte räkna med några andra. Vi får försöka räkna med oss själva.

Nu har ESF anmält Dagens Nyheter

Igår blev Dagens Nyheter anmäld till Pressombudsmannen av ESF.

Ännu så länge inga spår av saken i DN eller andra mainstream-medier.

Men Fria tidningen har lyckats intervjua DNs avgående politiske chefredaktör Niklas Ekdal. I sina försök att försvara Hanne Kjöllers påstående att "Reclaimarnas ’gatufest’ var ingen lagskyddad politisk sammankomst." trasslar Ekdal in sig i samma ologiska resonemang som ledarsidans tillfälligt ansvarige Johannes Åhman tidigare gjort. Petter Larsson har tidigare punkterat denna del av DNs försvar på sin blogg.